Julbesök i Hogsmeade och kära återseenden
– Jag vill också gå, sa Wynja argt, det är orättvist att de som går i trean får gå.
– Det är en regel som finns och vi kan inte göra några undantag, svarade Embla trött. De hade diskuterat det här den senaste veckan.
– Men då kan jag ju inte köpa några julklappar till er! Jag vill! Får jag inte så går jag ändå…
Embla suckade djupt och i ögonvrån såg hon Snape gå förbi.
– Wynja, sa hon och spände ögonen i henne, nu får du sluta. Jag har förklarat för dig att det inte går. Man kan inte alltid få som man vill.
Wynjas ögon fylldes med tårar och underläppen darrade.
– Det är ju till er jag ska köpa dem, sa hon snyftande.
– Du behöver inte köpa julklappar till oss lilla ängelunge, det räcker med att du finns, sa hon mjukt.
– Du fattar ju inte, skrek Wynja och sprang ifrån henne upp till Gryffindortornet. Embla såg sorgset efter henne.
Hon kände en hand på axeln och vände sig om. Hon log trött mot Dumbledore.
– Embla, dagen då föräldrarna anländer är barnen under vårdnadshavarnas ansvar, det betyder att inget kan hindra dem från att ta dem till Hogsmeade. Jag tänkte att du kanske ville veta det, sa han med glittrande ögon.
Embla stirrade på honom och log sedan brett. Hon ställde sig på tå och kysste honom på kinden och han log mot henne. Hon gick upp till Gryffindortornet för att leta rätt på Wynja.
Saga gick bredvid Ginny ner till Hogsmeade, ett par steg framför gick Hermione, Harry och Ron. Det snöade lätt och var nästan helt vindstilla. Det lyste hemtrevligt från fönstren i byn och snön låg tjock på taken. Det såg riktigt juligt ut, det var bara sju dagar kvar till julafton. Först gick de till Godisbaronen, dels för att handla julklappar och dels för att handla godsaker att ha över julen. Därefter skiljdes de fem åt, för att sedan träffas igen på Tre kvastar klockan ett. Saga och Ginny följde med Hermione till bokhandeln. Saga var på jakt efter böcker i julklapp till Embla och Jadir.
Ginny ropade på henne inifrån affären och visade en bok hon hade hittat. Det var en bok om drakar, handskriven med handmålade bilder och den såg mycket gammal ut.
– Atlantisk havsdrake, det har jag aldrig hört om tidigare, sa Hermione över axeln på Ginny.
– Inte heller Arktisk istand, kommenterade Saga.
Boken innehöll fler arter som de inte kände igen. De tog med boken till disken och frågade vad den kostade. Bokhandlaren studerade boken noga och svarade att den kostade sju galleoner. Ginny svalde, så mycket för den boken. Då kunde hon nog hitta något annat till Charlie. Saga såg fundersamt på boken och frågade om Ginny skulle ha den.
– Nej, svarade Ginny och skakade samtidigt på huvudet.
– Jag tar den, sa Saga, men jag ska titta lite till först.
Bokhandlaren nickade och la boken åt sidan.
– Är det inte väldigt dyrt för en bok, frågade Ginny.
Hermione skakade på huvudet och förklarade skillnaden mellan en handskriven och tryckt bok. Och hur åldern spelade in på priset, samt om det fanns många exemplar av boken. Saga lyssnade förstrött på Hermiones utläggning, samtidigt som hon botaniserade bland hyllorna. Nu behövde hon bara hitta en present till Embla också. Hon började fundera på om hon kanske skulle ge henne något annat än en bok för en gångs skull. Om hon bara kunde komma på vad.
– Saga, klockan är ett, vi skulle ju träffa dem nu.
Saga såg upp från boken hon tittade i, Hur du upptäcker förföljare och gör dig av med dem, det var definitivt inte en bok som skulle passa Embla. Hon skulle få återkomma hit sedan. Som tur var skulle hon hit igen om ett par dagar med tvillingarna och Wynja. Hon betalade boken om drakar och gick ut till Ginny och Hermione som väntade utanför. De gick med raska steg till puben.
– Vad bråttom ni har, det är nästan som det vore en dejt ni är på väg till, skrattade Saga.
Ginny rodnade och saktade ner stegen lite.
– Jo, visst, de två är ju rena drömdejterna, fnös Hermione.
De gick vidare, men inte fullt så fort.
– Vill inte känna mig som femte hjulet, sa Saga plötsligt.
De andra två stannade och stirrade på henne.
– Det är ingen risk, svarade Hermione, ingen av oss är intresserad av någon av dem och inte heller de av oss.
Saga gav Ginny en menade blick som Hermione inte såg. Ginny rodnade men instämde i Hermiones uttalande och de fortsatte.
Inne på Tre kvastar var det fullproppat med folk. De kunde knappt ta sig fram mellan borden. Till slut fann de Harry och Ron längst in i ett hörn vid ett litet bord.
– Vi blev av med ett par stolar, men vi kanske kan klämma ihop oss här i soffan, sa Harry.
Det var en hörnsoffa med plats för tre, men efter lite pysslande så hade de tryckt ner sig allihop där. Ginny satt intryckt mellan Harry och Hermione. Saga hamnade ytterst på kanten bredvid Ron, där satt hon intryckt mellan armstödet och honom. Hon kände hjärtat slå några extra slag på grund av närheten. Det hade varit skönt att ha någon som Ron till pojkvän, trygg och stark, att luta sig mot. Hon skrattade lite åt sig själv, hennes tankar virrade alltid iväg. De satt där länge och pratade om allt möjligt och drack honungsöl. Saga tystande efter ett tag och studerade de andra besökarna. Hon började hitta på historier om dem, varför de var här just nu. Det var ett tidsfördriv hon brukade sysselsätta sig med när hon var i stora folksamlingar. Hon kunde inte hjälpa det, hennes hjärna började skapa berättelser alldeles av sig själv.
– Saga!
Hon ryckte till och såg förvånat upp.
– Du var långt borta, skrattade Ginny. Skulle inte du tillbaka till bokhandeln?
– Jo, just det, svarade Saga och kastade en blick på klockan. Hon reste sig och avböjde att få sällskap, de kunde sitta kvar. Kanske hon skulle hinna tillbaka innan de gick, annars skulle de ses på slottet.
---
På morgonen samma dag som elevernas föräldrar skulle anlända gick hela familjen Icera ner till Hogsmeade. Jadir och Saga gick först och diskuterade quidditch, strax efter dem gick Embla och Wynja.
– Varför frågade du inte Jadir, han hade låtit dig gå innan, frågade Embla fundersamt.
– Jag vet, men det hade inte varit rätt mot dig, svarade Wynja eftertänksamt.
Embla skrattade och kramade om henne.
– Lilla tokunge! Du är för underbar.
De gick runt i Hogsmeade som nu var ganska lugnt utan en massa elever. Wynja fick köpt alla sina julklappar, de fick gå i omgångar i olika affärer. De gick trötta och nöjda upp till Hogwarts.
Alla elever hade fått tillåtelse att gå ner till tåget och möta föräldrarna. Både Hermione och Ron hade insisterat på att Harry skulle gå med och han hade till sist gett med sig. De var på väg ner till stationen och Harry kände sig ganska glad. Det var skönt att komma ut i friska luften och det snöade lite smått. Det skulle bli roligt att se Molly och Arthur igen. Hermiones föräldrar också, de hade varit så vänliga mot honom när han varit där. Ginny skuttade bredvid dem uppenbarligen mycket glad, Harry log när han såg henne. Det var ovanligt att se henne utan Saga i sällskap, de två hade verkligen blivit bra vänner under hösten.
– Där kommer tåget, ropade Ron och de skyndade sig ner.
De såg genast mr. Weasley och efter honom och mrs. Weasley kom mr. och mrs. Granger. De stormade fram och kramade om sina respektive föräldrar och Harry kände sig åter lite utanför. Så fångades han plötsligt in i en hård kram av Molly som sa att det var roligt att se honom. När hon släppte honom och han vände sig för att hälsa på mr Weasley stannade han upp. Av tåget klev nämligen Lupin, tätt följd av Tonks, Harry kunde inte förstå vad de gjorde där. Båda två kom leende fram till honom.
– Ni? Vad gör ni här?
– Ja, som du förstår så ville inte Dursleys komma och jag bad att få komma istället, sa Lupin. Han såg trött men glad ut. Harry visste att det inte var länge sedan det varit fullmåne. Lupin kramade snabbt om Harry som sedan tittade frågande mot Tonks. Lupin log och skakade på huvudet:
– Hon envisades med att få följa med, ett av hennes sämre argument var att det i inbjudan stod till föräldrarna, det vill säga två stycken och då var det inget att prata om längre, om jag var pappa så behövde du en mamma. En något ung dock, svarade Lupin och skrattade.
– Lyssna inte på honom, sa Tonks och kramade om Harry, han vet inte vad han säger.
Dagen till ära hade hon julrött hår med gröna slingor i, hon såg pigg och frisk ut. De började gå upp mot slottet igen och Lupin frågade Harry om hur det gick i de olika ämnena.
– Jo, det går bra i år, vi har ju två nya lärare, de är jättebra båda två, sa Harry och berättade sedan om studieresan de skulle genomföra i vår. De nådde slottet och skakade snön av skorna innan de klev in.
– Åh det var ett tag sedan man var här, sa Tonks och såg sig omkring. Eleverna med föräldrar droppade in lite pö om pö och det var inte direkt någon folksamling i hallen. Lupin skakade på huvudet, som för att frigöra sig från minnena som vällde över honom. Tonks lade en hand på hans arm för att lunga honom. De fortsatte in i stora salen där det var meningen att de skulle samlas.
Plötsligt hörde de någon ropa:
– Nynna! Vad gör du här?
Tonks vände sig kvickt om med ett brett leende och Embla omfamnade henne.
– Emmi, det var länge sedan. Jag är här som, eh, Harrys mor, svarade hon och log, att du kände igen mig efter alla dessa år.
– Skulle känna igen dig var som helst, det vet du, utbrast Embla och skrattade, du kunde aldrig förvända synen på mig. Jir är också här, vi är professorer båda två.
– Harry har inte sagt att det är ni som är professorer här, sa Tonks och vände sig till Harry och Lupin.
– Det här är Remus Lupin, sa Tonks och fortsatte skrattande, han är här som Harrys far.
Embla höjde ögonbrynen en smula och log.
– Så det här är den berömde professor Lupin, som gjort ett så outplånligt intryck på mina elever.
Lupin log och skakade hand med henne.
– Embla och jag gick här samtidigt, förklarade Tonks för Harry som såg förvirrad ut. Han nickade.
– Men vad gör du nu då, förutom när du är Harrys mor?
– Auror, svarade hon glatt, det kunde man inte tro när jag gick här va, alla dessa saker jag hade sönder och allt jag gjorde.
– Du vet att jag alltid trodde på dig, log Embla, men vi får prata senare, Albus vill visst säga några ord. De satte sig ner vid borden.
När de lyssnat på Dumbledore och ätit en god festmiddag började de församlade resa sig upp och eleverna visade sina föräldrar skolan. Embla och Jadir skyndade sig ner till Tonks för att hinna byta några ord med henne. Hon sken upp när de kom och när hon reste sig slog hon omkull ett glas. Det gick sönder och innehållet rann ut.
– Repario, sa Jadir innan han drog in Tonks i en hård kram som lyfte henne från golvet. När han släppte henne sa han:
– Du är dig lik, det går inte att ta miste. Där Nynna drar fram går alltid något sönder.
Han log och hon visste att han inte menade något elakt med de orden. De andra skrattade och de gick ut i hallen. Där skiljdes de för att Harry skulle få visa dem runt och ha dem lite för sig själva. De bestämde sig för att mötas i stora hallen om två timmar.
När Harry visat dem runt tog han dem till det rum de skulle bo under julen. Lupin och Tonks såg på varandra, i rummet fanns bara en säng, en stor, dubbel himmelssäng.
– Jag tar soffan, sa Lupin ridderligt.
– Det är nog inte nödvändigt, sa Embla som precis kom ifatt dem. Jag tänkte kidnappa Nynna den här kvällen, eller snarare natten, fortsatte hon leende, vi kan sova skavfötters om det nu blir något sovande av.
Tonks log och nickade glatt. Hon var glad att hon fått träffa sina gamla vänner här, det var ännu bättre att komma hit än vad hon hade trott. De bestämde så och de försvann under skratt bort i korridoren, arm i arm.