Tvillingarnas historia och julklappsöppnande
– Vad har hänt sedan vi senast sågs, undrade Tonks när de slog sig ner framför brasan i Emblas julpyntade rum.
– Det är en lång historia, svarade Embla, Jir kommer strax, då kan han hjälpa till och berätta. Hur har du själv haft det?
– Jag saknade er när ni försvann, men jag hade ju i alla fall Welie¹ kvar på skolan. Även om vi inte umgicks jättemycket, han hade mycket med quidditch och så. Sedan kom jag ju in på aurorutbildningen, misslyckades med första året, men fick gå om det och blev färdig auror för två år sedan. Sedan dess har jag inte gjort speciellt mycket. Försökt skydda Harry på uppdrag av Dumbledore.
– Så det är därför du och professor Lupin känner varandra?
Tonks nickade eftertänksamt. Hur gärna hon än ville så kunde hon inte avslöja något om ordern till Embla. Även om hon litade på henne och skulle ha anförtrott henne sitt liv, till och med Harrys liv, så var det upp till Dumbledore att avgöra om hon och Jadir kunde vara med i ordern.
– Är det mer än så, frågade Embla med ett brett leende.
Tonks såg upp och kände att hon rodnade en smula. Hon hade glömt att Embla var en av de få som kunde läsa av henne så väl. Som tur var behövde hon inte svara för dörren öppnades och Jadir steg in.
– Fastnade i ett samtal med Snape, muttrade han, under julen kunde han väl åtminstone avhålla sig från att klaga.
Sedan log han sitt typiska leende mot dem.
– Jaså, jag trodde att du var ense med honom i det mesta, skrattade Embla. Han puffade skämtsamt till henne på armen, för att sedan sätta sig sidan om henne. De såg på varandra och Tonks log, hon visste att de pratade med varandra utan ord, det hade de gjort så länge hon känt dem. Embla rätade upp sig och tog ett djupt andetag innan hon började berätta.
– Du vet ju att Voldemort hade anhängare utanför England, de fanns i Sverige också. När han försvann 1981 dog också kampen i andra länder, dödsätarna drog sig tillbaka. Men 1987 återuppstod ett par gamla dödsätare under namnet Rättens män. De samlades under en ny ledare, Carlius Frohm. De gick efter samma principer som dödsätarna, men var ännu mer frenetiska. Det vet du ju redan en del om, vi förlorade hela vår släkt under de två åren som följde.
Tonks nickade nedstämt, hon kom ihåg de två sista åren tvillingarna gått på skolan. De hade fått många ugglor med bud om dödsfall.
– Vår syster dödades och lämnade Wynja efter sig, fortsatte Jadir. Mor och far tog hand om henne. Helt plötsligt var vår släkt väldigt liten, bestående endast av vår lilla familj. Den sextonde juni…
Han avbröt sig när rösten inte längre bar. Tonks såg uppmärksamt på dem båda, hon förstod att det inte var lätt att tala om. Embla tog över berättandet.
– Den sextonde juni fick vi en uggla som talade om att våra föräldrar var döda och att endast Saga och Wynja överlevt. Med ugglan kom också ett brev från Saga, där hon bad oss komma hem så fort vi kunde. Vi packade våra saker och gick upp till Dumbledore. Han konstruerade en flyttnyckel som tog oss till det svenska ministeriet.
Embla såg plötsligt illamående ut och Jadir drog in henne i sin famn. Han svalde hårt innan han fortsatte.
– Vi var tvungna att identifiera mor och far. Även om det var nästintill omöjligt med mor, eftersom hon tvingats dricka invertiloserum. Jag fattar inte att man lät två femtonåringar se den synen, de kan inte ha tänkt, sa Jadir med låg röst och skakade på huvudet. Ilska och sorg syntes i hans blick. Tonks stirrade chockad på dem. Embla rätade upp sig och fortsatte:
– Därefter begravdes de snabbt och vi fick inte träffa varken Saga eller Wynja. Båda två var omhändertagna på ett barnhem och Jir och jag blev utplacerade i varsin fosterfamilj. Vi fick inte träffa varandra, knappt skicka ugglor. Till slut skrev jag till Dumbledore och bad honom hjälpa oss. Han lyckades få oss myndigförklarade här i England och det svenska ministeriet kunde inte kringgå det och var tvungna att förklara oss myndiga även där.
– Det var en lättnad att slippa ifrån familjerna vi bodde hos. Tänk dig en familj bestående av sju tonåringar och så två "föräldrar" som dessutom kräver att man ska arbeta för dem, sa Jadir och himlade med ögonen.
– Sedan fick vi hämta Saga och Wynja från barnhemmet och vi utsågs till deras förmyndare. Flickorna hade haft det ganska bra på barnhemmet. Men vet du vad de hade gjort, sa Embla indignerat, de kastade silencio på Wynja för att hon drömde mardrömmar och väckte de andra med sina skrik.
Hon reste sig upp och började gå fram och tillbaka framför brasan. Jadir log snett mot Tonks och drog ner Embla i soffan igen.
– När vi återförenats alla fyra, fortsatte Jadir, så flyttade vi till våra morföräldrars hus. Det ligger lite avsides och är ganska svårupptäckt. Dessutom förstärkte vi besvärjelserna kring det ytterligare. Där har vi bott de senaste sju åren.
– Vi studerade i omgångar, så att det alltid var någon hemma hos flickorna. Jag har mästarbrev i både Trolldryckskonst och Försvarskonst. Jir har ett mästarbrev i Bestologi² och en halv mästargrad i Försvarskonst. Han hann inte längre, han har alltid varit lite långsam, sa Embla och knuffade till Jadir som svarade med att blänga lite på henne.
– Nu i somras fick Embla en uggla från Dumbledore där han bad henne att ta platsen som professor i Försvar mot svartkonster. Han hade visst haft svårt att rekrytera någon, det var visst något med att det vilade en förbannelse över posten, log han.
Tonks nickade, hon hade också hört det.
– Jag tänkte först tacka nej, men så hade Rättens män blivit mer framfusiga. Vi såg indikationer på att de hade hittat vårt tillhåll. De gjorde inte längre skillnad på trollkarlar och mugglare utan dödade allt som kom i deras väg. Tror att det har att göra med Voldemorts återkomst. I alla fall så insåg jag att inget ställe kan vara säkrare än Hogwarts och svarade att jag accepterade platsen om han kunde ordna så att flickorna och Jadir kunde följa med. Kort efter fick Jadir erbjudande om platsen som professor i Skötsel och vård av magiska djur. Saga och Wynja fick de sedvanliga breven från Hogwarts och allt verkade lösa sig till det bästa.
– Tills den dagen då vi skulle ge oss av. Då kom anfallet. Som tur var kunde vi göra motstånd då de inte var speciellt många. Vi lyckades ge oss av på våra kvastar och fick plats på en båt som via Norge anlände till Orkneyöarna. Därefter var vi tvungna att fortsätta på kvastarna eftersom vi inte hade hunnit registrera oss i spöktransferregistret än. Irriterande att man måste omregistrera sig vart femte år här, annars hade vi snabbt varit framme med tandemspöktransfer. När vi kom in över Skottland drog en hagelstorm fram och försvårade flygningen. Det resulterade i att vi blev försenade och kom precis när sorteringen var slut.
– Sedan dess har vi varit här, smålog Jadir.
– Att ni har klarat er igenom allt, sa Tonks. Hennes blick uttryckte beundran men samtidigt ilska över det som skett.
– Vi har alltid haft varandra och flickorna. Man kan klara det mesta om man måste, sa Embla sakta.
De hörde en avlägsen klocka slå tolv och Jadir gäspade. De fortsatte prata långt in på morgonen och stupade i säng när klockan var närmare halv fyra.
Julafton gick snabbt förbi. Eleverna umgicks med sina föräldrar under dagen och på kvällen var en riktig festmåltid framdukad. Nu var det tidig juldagsmorgon och hela slottet sov, alla utom Harry. Han hade vaknat för en halvtimme sedan och känt sig helt klarvaken. Den stora klockan i klocktornet slog fem och han satte sig upp. Ett leende spred sig på hans läppar när han såg julklappshögen som låg vid hans fötter. Han var säker på att de inte legat där för en minut sedan. Det fick honom att fundera lite på hur klapparna egentligen kom dit. Där var ett stort paket som såg ut att innehålla den sedvanliga Weasleytröjan. Ett paket verkade vara en bok och han misstänkte att det var från Hermione, hans misstankar blev bekräftade när han såg lappen som satt fast på det. Vidare var där ett litet, litet paket från Tonks och ett större från Lupin. Det från Lupin var riktigt tungt, så han misstänkte böcker där också. Dursley verkade ha skickat ett par strumpor igen. Ett paket från Ron var där också, han skakade det lätt och hörde hur det rasslade, Bertie botts bönor. Han log brett, Ron var ganska förutsägbar. Ett ganska stort paket som han inte sett först rörde på sig. Han stirrade förskräckt på det och han blev inte förvånad över att det var från Hagrid. Han visste inte om han skulle våga öppna det. Då fick han syn ytterligare ett paket, han tog upp det och vred och vände på det men kunde inte hitta någon lapp på det. Han var en smula förbryllad och bestämde sig för att ta ner sina klappar i uppehållsrummet där han inte skulle störa de andra som fortfarande sov.
Han öppnade paketet från Molly och Arthur, mycket riktigt innehöll det en Weasleytröja och dessutom en ask med kittelkakor. Han stoppade en i munnen och drog på sig den blågröna tröjan. Han fick Försvarskonst genom tiderna i tre band av Lupin. Han började genast bläddra i band I, det tog sin början redan på 800–talet. Efter att försiktigt lagt ifrån sig boken öppnade han paketet från Hermione innehållande Quidditch – sport eller konst?, den verkade vara riktigt bra. Plötsligt hörde han steg från flickornas trappa och såg upp. Det var Saga som kom ner för trappan, i famnen hade hon en hög julklappar. Hon log mot honom och slog sig ner mitt emot honom.
– God jul, sa han och log mot henne.
– God jul. Är du vaken så här tidigt? Eller, ja, det ser jag ju att du är, men…, sa hon och skrattade.
– Det är ju du också, svarade han med ett brett leende.
– Ja, men jag vaknar alltid tidigt på juldagsmorgon. Har varit vaken sedan fyra och väntat på att julklapparna ska dyka upp. Så när jag hörde dig här nere tänkte jag att det kunde vara roligt att öppna tillsammans med någon. Ville inte väcka Ginny eller de andra flickorna.
Han nickade och tog upp paketet från Ron. Samtidigt öppnade Saga ett av sina paket.
– Åh, typiskt Embla, sa hon och skrattade. Hon höll upp en bok och Harry kunde se att den hette Formler du inte trodde fanns och deras användning. Han log och sträckte sig efter paketet från Tonks, det var litet men ganska tungt. Han drog av pappret och ut i hans hand föll en tunn silverkedja. Den skiftade till i rött och guld och han såg förbryllad på den.
– Vad fick du, frågade Saga nyfiket när hon såg hans fundersamma min.
– Jag vet inte riktigt, ett halsband, svarade han och räckte henne kedjan.
– Ah, det är ju en focillo och den antar dessutom Gryffindors färger, häftigt! Vem fick du den av?
– Tonks. Men…vad är det för något, frågade han utan att bli klokare av hennes svar.
– Focillo betyder värme på latin, alltså när du bär kedjan så ger den dig värme. Praktisk att ha när du är ute till exempel. Den memorerar din kroppsvärme när du knäpper den. Sedan ger den dig värme när din kroppstemperatur sjunker. Den ger alltså inte värme jämt utan bara när du behöver det och då blir den guld- och rödfärgad.
Han log brett, det var den bästa presenten hittills. Nu hade han tre paket kvar, det från Dursley, Hagrids och det okända. Dursleys paket innehöll inga strumpor i år utan ett par helt nya vantar. Han stirrade på dem och rynkade ihop ögonbrynen. Sedan när skickade de julklappar till honom som verkligen var julklappar?
– Vad var det nu, något mer oidentifierbart?
Han skakade på huvudet och visade henne vantarna. Han lade dem snabbt åt sidan och tittade på de två kvarvarande. Under tiden hade Saga hunnit öppna alla sina paket och såg på honom.
– Vilket ska du öppna först? Det stora ser ut som om det är något levande i det. Det rör ju på sig.
– Mmm, det är från Hagrid. Jag är inte riktigt säker på om jag vågar öppna det, sa han och skrattade, det andra vet jag inte vem det är ifrån.
– Oj, har lappen trillat bort? Det är ju från mig och Ginny, log hon.
Harry tog upp det. Då kunde det inte vara något farligt i alla fall. Han öppnade det och såg att det var hans favoritgodis, trollstavar av lakrits. Han tackade henne och vände åter blicken mot det stora paketet. Nu hörde de ett krafsande från det.
– God jul, sa Hermione som stod i dörröppningen, de vände sig mot henne. Hon såg ganska sömnig ut och i famnen höll hon Krumben. När hon satte sig hos dem hoppade Krumben ner och började nosa på paketet. Han jamade och de kunde höra en jamning till svar inifrån paketet. De såg på varandra.
– Det är nog en katt, öppna det och släpp ut den stackaren, sa Saga och Hermione nickade.
Han tog försiktigt av pappret och öppnade lådan. I lådan satt en liten katt, den var vit med svarta fläckar och en svart svanstipp. Han sträckte ner handen mot katten som nosade försiktigt på honom och tog sedan loss lappen som satt på insidan av lådan.
– Vad står det, undrade Hermione.
– Hagrid hittade henne övergiven i Diagongränden. Hon heter Tizla och är förmodligen en fjärdedels kneazle.
Krumben buffade på lådan och Harry lyfte upp Tizla. Hon nosade förundrat på omgivningen och ryggade tillbaka när Krumben kom fram till henne. Så sträckte hon försiktigt fram nosen mot honom och de luktade på varandra. Han blev tydligen godkänd för plötsligt hoppade hon ner ur Harrys knä och strök sig mot honom. De båda katterna försvann ut genom en dörröppning. Harry, Saga och Hermione såg på varandra och brast i skratt.
– Hon hade i alla fall inte svårt att hitta vänner, sa Saga.
Hermione tog ner sina julklappar för att öppna dem. Under tiden de tre satt där kom fler och fler sömniga elever ner i uppehållsrummet. Ron kom klampande ner för trappan strax innan sju och strålade som en sol. Han tackade Harry för vaktarhandskarna sjönk ner i en fåtölj.
– Har du inte din tröja på dig, sa Ginny leende.
– Den är rödbrun, utbrast han.
De skrattade åt honom.
– Hämta den nu, du måste ha den på dig så att mamma ser att du tycker om den, sa Ginny bestämt.
Han suckade men halade upp sina långa ben och gick långsamt upp för trappan. Han kom strax ner igen med tröjan över armen.
– Jag tror att den är för liten och rödbrun, det är alltid samma varje jul, sa han med en anstrykning av bitterhet i rösten.
– Den är fin, sa Saga leende, men plötsligt bleknade hennes leende bort och hon såg ut genom fönstret och fortsatte tyst, du ska vara glad att du har någon som vill sticka tröjor till dig.
De andra tystnade och såg undrande på henne. Hon bara skakade på huvudet och pressade fram ett leende.
– Ska vi gå ner och äta, sa Neville och bröt den olustiga tystnaden som uppstått.
De nickade och gick ut genom porträtthålet. Ron drog motvilligt tröjan över huvudet och upptäckte att den precis som alla år tidigare passade precis.
Embla och Tonks träffade på varandra när de var på väg ner till Stora salen för att äta frukost.
– Hur gick det att sova, vem sov på soffan, undrade Embla nyfiket.
– Ingen…
Embla höjde ett frågande ögonbryn. Tonks skrattade bara och skakade på huvudet.
– Kommer att sakna dig när ni reser hem imorgon, suckade Embla.
– Jag kommer att sakna er också, ni två och Welie är de som alltid fått mig att vara glad. Det kommer att bli tråkigt att resa hem.
– Du kommer väl inte att sakna sysselsättning precis, skrattade Embla menande, jag kan fundera ut många saker du skulle kunna sysselsätta dig med.
Tonks skrattade och knuffade till henne lätt.
¹ Charlie Weasley
² Ämnesordet för magiska djur