Marodörkartan
Stora salen var full med folk. Barn som sömnigt tackade sina föräldrar som i sin tur stolt visade varandra vad de fått av sina barn. Frukosten stod på bordet, ljusen i taket var tända och mellan dem föll snöflingor. Embla gick ner till bordet där Saga och Wynja satt med sina kamrater och deras föräldrar. Hon gav dem båda varsin kram.
– Tack för boken, sa Saga, den kan säkert vara nyttig, fortsatte hon lite ironiskt.
– Man kan aldrig veta när man kan ha nytta av en formel, skrattade Embla, det skadar inte att kunna även de simplaste formlerna.
Jadir kom fram till dem och kramade om alla sina systrar.
– Embla håller just på att övertyga mig om nyttan av en manikyrformel, skrattade Saga.
– Ja, kanske du till och med kan ha användning för en sådan. Till exempel om du blir anfallen av någon med långa klor så kan du ju alltid klippa dennes naglar. Om inte annat kan du ju använda den för att distrahera, sa Embla med glimten i ögat.
– Du har då svar på allt sys, sa Jadir och ryckte henne lätt i flätan.
– Ja, någon måste ju ha det.
Tonks som satt precis bredvid brast ut i skratt och Lupin drog på munnen.
– Det är precis som det var förr. De retades alltid med varandra inför folk, men var egentligen helt överens, sa Tonks med tårar glittrande i ögonvrårna.
Embla och Jadir satte sig ner hos dem. Molly och Arthur satt lite längre bort och pratade med Hermiones föräldrar.
– Vilken kvartett vi var, skrattade Embla.
– Ja, aldrig en lugn stund att studera fick man, suckade Jadir med skrattet i ögonen.
Embla knuffade lätt till honom.
– Som om du så gärna ville då.
– Ja, och du borde säga det samma, speciellt inför dina studenter, sa han och nickade mot Harry och de andra.
– Ni ser, log Tonks och torkade tårarna ur ögonen.
– Vi var väldigt olika alla fyra, sa Jadir till svar på de nyfikna blickar som riktades mot de tre.
– Jadir var väl den som var mest ansvarsfull, tänk vad saker ändrar sig, retades Embla.
– Embla var den som älskade att reta gallfeber på lärarna med sina kunskaper och samtidigt bryta flest regler, fyllde Jadir på.
– Welie var besatt av Quidditch och så delade han Jirs intresse för allehanda bestar.
– Jag var den som mest var ivägen och slog söner flest saker under min tid här på skolan, sa Tonks med ett snett leende.
– Du var den vi tyckte bäst om av alla, utbrast Embla.
– Solstrålen i vår lilla grupp, tillade Jadir.
– Och den som var påhittigast med bus, log Embla.
Tonks rodnade.
– Vi var inte så olydiga, det låter på er som om vi inte gjorde annat än ofog, log hon.
– Men vi satte i ära att irritera en speciell skara utvalda lärare, fortsatte Embla glatt och kastade en blick upp mot honnörsbordet. Där satt Snape ensam vid ena änden av bordet. Han såg upp och mötte hennes blick med svarta irriterade ögon. Embla log brett mot honom och detta orsakade att alla såg dit för att se vad hon log åt. När Snape såg deras blickar vändas mot honom reste han sig hastigt och lämnade salen med den svarta klädnaden böljande runt sig. Embla började skratta och Tonks sa:
– Ja, det var en av de lärare vi hade på vår lista.
– Det är nästan synd om honom, en stor del av hans "fiender" samlade på ett och samma ställe, sa Hermione.
– Bara nästan, sa Harry och höjde på ögonbrynen.
– Jag var en av hans värsta ovänner när jag gick här på Hogwarts, sa Lupin förklarande till Embla och Jadir.
– Tillsammans med min far och…, Harry tystnade.
– Och två andra, fortsatte Lupin, vi kallade oss Marodörerna.
– Marodörerna, utbrast Embla, Jadir och Tonks samtidigt.
– Det har du aldrig berättat tidigare, sa Tonks.
– Måntand, Tramptass, Tagghorn och Slingersvans…
– Skaparna av marodörkartan, fortsatte Embla häpet.
– Vem var du?
– Måntand.
– Hade ni några smeknamn eller namn på er, frågade Saga nyfiket och vände sig till sin bror.
– Nja, inte sådana, våra var mer enkla och kom från våra namn, Nynna, Welie, Jir och Emmi.
– Welie var Charlie, er bror, sa Embla och nickade mot Ginny och Ron.
– Vart tog kartan egentligen vägen, undrade Tonks.
– Filch tog den, det hela var Jadirs fel, svarade Embla och blinkade konspiratoriskt åt henne.
Jadir såg förnärmad ut.
– Vem var det då som insisterade på att försöka hitta vid–behov–rummet mitt i natten?
– Ja, men om du hade sett vart du satte dina fötter och inte vält fem rustningar som dominobrickor hade vi aldrig blivit upptäckta, sa hon och höjde ett ögonbryn.
– Vilket liv det blev när de välte, skrattade Jadir vid minnet av händelsen.
– Då dök Filch upp och naturligtvis såg han att det var något med kartan som Jadir glömt att stänga. Jag sträckte fram trollstaven över axeln på honom och stängde den, men han hade redan sett vad det var. Som tur var visste han ju inte hur man öppnade den igen. Vi fick naturligtvis straffkommendering båda två. Hos professor Snape dessutom! Skura trolldrycksklassrummet varje dag i två veckors tid. Typiskt nog var det när förstaåringarna hade studerat deftoelixiret som har en tendens att explodera, sa hon och rullade med ögonen.
– Undrar om Filch fortfarande har kvar den och om han kom på hur den fungerade?
– Det tror jag inte, sa Lupin och blinkade åt Harry.
Harry såg på Ron och Hermione. Embla såg från Lupin till de tre och sedan log hon, men sa inget.
– Var hittade ni den, frågade Lupin nyfiket.
– Nynna hittade den väl instoppad bakom en tegelsten när hon gått vilse och lyckats hamna på vinden.
– Det satt fast en lapp vid den där det stod att den tillföll den som hittade den. Undertecknat av er fyra, sedan stod det inte mer.
– Vi förstod ju att det var något användbart, men det tog ett tag innan vi förstod hur den skulle användas.
– Hur lyckades ni med det då, frågade Lupin intresserat.
Tonks och Jadir så på varandra och försökte låta bli att le.
– Jo, efter att Embla förolämpat kartan i tre veckor så behagade den tala om för oss hur vi skulle använda den, skrattade Jadir.
Embla rodnade lätt, men skrattade också. De andra föll in i skrattet.
På förmiddagen dagen efter reste föräldrarna hem. Eleverna hade fått tillåtelse att följa dem till tåget. Tonks och Lupin stod i entréhallen och väntade på att Harry skulle komma. Tonks skulle sakna Harry och framförallt Jadir och Embla. Den sistnämnda kom springande ner för trappan och kramade om henne.
– Så, frågade Embla leende med en snabb blick på Lupin.
Tonks ryckte leende på axlarna.
– Lova att du ugglar mig så snart du kan, uppmanade Embla.
– Du också, sa Tonks, vi måste ses till sommaren.
– Adjö professor Lupin, log hon och sträckte fram handen mot honom.
– Bad jag inte dig att kalla mig Remus, frågade han leende samtidigt som han tog hennes hand.
– Jovisst, förlåt mig, vi tar om det. Adjö Remus och lova att se efter Nynna åt mig, sa hon och log stort.
– Det ska jag, skattade han, på återseende.
Harry hade kommit ner under tiden och de gick tillsammans ut genom dörren ner mot tåget.
Harry, Ron, Hermione och Ginny gick upp till slottet efter att de vinkat av sina föräldrar och Tonks och Lupin. Det började snöa lite lätt under tiden som de gick. Ron och Hermione diskuterade livligt huruvida det var tvunget att börja på uppsatsen i trolldryckskonst redan nu, eller om man skulle vänta tills lovet var slut. Hermione höll naturligtvis ståndpunkten att man aldrig kunde börja för tidigt medan Ron bestämt menade att man skulle vara ledig under lovet. Harry och Ginny gick tysta bredvid varandra båda två i djupa tankar. Harry fingrade på sin focillo och log, den höll honom varm. Julen hade blivit mycket bättre än han hade väntat sig. Han hade blivit så överraskad när Lupin och Tonks hade dykt upp. Det hade också varit så roligt att lyssna på Embla, Jadir och Tonks när de berättade om sina äventyr under sin skoltid. Presenterna hade varit riktigt bra. Då slog det honom att han glömt att tacka Ginny för julklappen och han kände sig lite dum för att han inte gett henne någon. Även om han hade sagt att hon fått för flera år framöver när hon fått kvasten.
– Ginny, sa han.
Hon ryckte till och såg upp på honom, hon verkade ha varit långt borta i sina tankar. Han log mot henne.
– Jag tänkte bara tacka för julklappen från dig och Saga.
– Varsågod, mumlade hon och rodnade lite.
De hade nått Hogwarts grindar när de hörde ett jamande. Harry kände något som strök sig mot hans ben och han böjde sig ner och lyfte upp Tizla. De hade blivit goda vänner sedan igår och hon hade sovit i hans säng. Hon kurade ihop sig i hans famn och han kände sig plötsligt så glad. Han log brett mot de tre andra och de gick in i slottet.