Balen
– Harry, sa Saga och ställde sig bredvid honom där han stod och såg ut genom fönstret. Han såg undrande på henne.
– Har du någon att gå med på balen?
Han skakade på huvudet, han hade inte hittat någon som han ville fråga än. Det var inte som förra gången då han mest av allt hade velat gå med Cho. Hon var totalt ute ur hans tankar nu och han reflekterade snabbt över att han varit ganska knäpp på den tiden. Han undrade lite om Saga tänkte fråga honom och om han i så fall skulle svara ja? Han kunde inte se något skäl till att han inte skulle göra det.
– Har du själv hittat någon då?
Hon skakade på huvudet och log, han reflekterade över hur leendet lyste upp hennes ansikte och det slog honom att hon var väldigt vacker.
– Jag hittar väl någon snart, men Ginny har ingen att gå med, sa hon och betraktade honom ingående.
Han blev förvånad, men insåg att han inte hade tänkt på Ginny när han funderat över möjliga tjejer. Han tänkte mest på henne som Rons lillasyster. Det var egentligen orättvist av honom, det insåg han nu, hon var bara ett år yngre än dem. Dessutom var hon ju riktigt rolig att prata med och både smart och söt, kunde man egentligen önska sig någon bättre att gå med? Han hoppades bara att hon inte redan var upptagen. Han log tacksamt mot Saga för att hon fått upp hans ögon och skyndade sig iväg för att hitta Ginny. Saga såg leende efter honom, men skakade samtidigt på huvudet. Hon hade inte direkt varit så subtil som hon hade tänkt, men huvudsaken var ju att budskapet gick fram.
Han sprang på Ginny när hon var på väg upp till Gryffindortornet och vände om för att följa med henne tillbaka.
– Hej, jag letade just efter dig.
– Jaså?
– Jo, jag tänkte höra om du inte har någon att gå med till balen så kanske vi kan gå?
Hon stirrade på honom och blinkade ännu mer förvånat.
– Menar du, eh…ja det kan vi väl, svarade hon väl medveten om att hon lät förvirrad och att hon egentligen borde ha sagt nej. Fast hur skulle hon kunnat motstå de gröna ögonen som just nu leende såg in i hennes? Hon hade inte kunnat svara annorlunda, trots att det skulle dröja innan hon fick någon sinnesfrid igen. De kom in i uppehållsrummet och Ginny gick genast bort till Saga som stod kvar vid fönstret. Hon höjde frågande på ögonbrynet.
Ginny nickade.
– Så det var du som sa till honom, frågade hon både glad och sorgsen.
– Ja, fast jag bara gav honom en hint, dessutom såg han så glad ut när jag påpekat det för honom. Var tvungen att ge honom en puff i rätt riktning.
Ginny log lite och såg en smula gladare ut.
– Ja, jo, det kanske vi kunde behöva, men han ser mig fortfarande som Rons lillasyster, det kan ingenting ändra på, så jag får väl vänja mig vid det, sa hon och ryckte på axlarna.
– Vi ska nog se till att han upptäcker dig, det är inte så svårt.
– Vem ska du gå med då, nu är det bara en och en halv vecka kvar, frågade Ginny för att byta samtalsämne.
– Vet inte, fortfarande ingen som frågat, lite trist faktiskt. Fast jag får väl ta och göra något åt det, skrattade hon och gick bort till de pojkar som satt runt Ron och Seamus och såg på när de spelade trollkarlsschack.– Neville, om du inte har någon att gå med på balen, vill du då gå med mig?
Neville rodnade, men nickade.
– Bra, sa hon och klappade honom lätt på axeln och gick tillbaka till Ginny som log brett mot henne.
---
Dagen för balen var äntligen inne. Flickorna började göra sig i ordning i god tid. Ron bara skakade på huvudet, han kunde verkligen inte förstå vad det var som kunde ta så lång tid. Men han avhöll sig från att kommentera det för att undvika att hamna i diskussion med sin syster och Hermione. Han och Harry påbörjade sitt sjunde parti schack för dagen.
– Vad tror du att de serverar för mat?
Harry såg upp på Ron och brast ut i skratt.
– Ingen aning, det blir nog gott vad det än är, jag är mer orolig för dansen.
– Apropå det, du har inte sagt vem du ska gå med?
Harry såg förvånat på honom, visste han inte det? Han hade nästan trott att Ron undvikit ämnet med flit. Han harklade sig och kände sig plötsligt nervös.
– Ginny.
– Ginny!
Han nickade.
– Varför har du inte sagt något?
– Jag trodde att du visste, muttrade Harry och ryckte på axlarna.
– Varför just hon?
– Varför inte? Tänker du flytta en pjäs idag eller?
Ron såg ner på schackbrädet där hans pjäser ropade åt honom att sluta sova. Han blinkade till och flyttade menlöst fram en bonde som svor ilsket när den blev tagen av Harrys springare. Så spände han plötsligt ögonen i Harry.
– Det finns ju tusen andra tjejer här, du kunde ju valt vilken som helst av dem. Hon är fortfarande för liten!
– Ron, utbrast Harry, hon är bara ett år yngre än oss! Hon kan ta ansvar för sig själv, det såg du ju förra våren när…när… det är ju bara som sällskap till balen, det är inte precis som att vi dejtar varandra. Hon är ju din lillasyster!
Ron lugnade ner sig och log fåraktigt mot honom.
– Jaja, jag måste ju bara kolla.
Och så ställde han Harry i schack.
Ginny gick sakta upp för trappan igen, hon hade hört hela samtalet mellan Harry och Ron.
"Han ser mig bara som Rons lillasyster och kommer aldrig att se något annat. Det är lika bra att jag begraver mina känslor för honom en gång för alla nu. Det hade varit mycket enklare om han inte ibland agerade som om jag faktiskt vore en egen person utan etiketten lillasyster. Som nu så försvarade han mig, men var ändå tvungen att avsluta med att jag trots allt bara är en lillasyster till hans bästa vän. Det är så frustrerande!"
Hon suckade och tog ett djupt andetag innan hon gick in i sovsalen för att plocka fram sin klänning. Tanken på klänningen gjorde inte henne gladare. Hon visste ju att de inte hade råd att köpa nya hela tiden, och den gamla passade ju om man bortsåg från att den egentligen var alldeles för kort. Den var vit med halvlånga ärmar och hade ganska hög, rak ringning. När hon såg på den nu så tyckte hon att den var barnslig. Volangen längst ner hjälpte inte precis till att ge den ett mer vuxet utseende.
Hon gick ytterligare en trappa upp till sjätteårselevernas sovsal. Lavender sminkade sig och Parvati kastade en anti–skrynkelformel på sin klänning. Hermione borstade sitt hår och Saga provade en frisyr, men gjorde en grimas då hon inte lyckades få det som hon ville.
– Du såg inte Emmi på väg upp?
Ginny skakade på huvudet.
– Hon måste komma snart, hon har min klänning fortfarande.
– Vad ska du ha på dig, frågade Parvati, nu med munnen full av hårnålar, Ginnys spegelbild.
– Samma som förra, svarade Ginny dystert och lade en hårslinga bakom örat.
Hermione såg medkännande på henne, hon hade också samma klänning som tidigare, men hennes passade åtminstone fortfarande.
– Åh, äntligen, utbrast Saga när Embla kom in genom dörren. Embla glatt mot dem och lade klänningen in Sagas förväntansfulla armar.
– Du måste ta på den så att jag ser att den passar. Den borde göra det, men eftersom du inte provat den innan så är jag inte helt säker.
Klänningen skimrade i blått och gick i färg med Sagas ögon. Livet var broderat med silvertråd i ett invecklat mönster och ärmarna var i spindelvävstunn spets ner till armbågarna, sedan hängde de löst ner i flikar. Hon drog den försiktigt över huvudet och den satt perfekt. Saga snurrade runt och tyget följde smeksamt med.
– Den är underbar, tack, sa hon och slog armarna om Embla.
– Jag kan inte gå på balen, utbrast Ginny förtvivlat och slog igen dörren efter sig när hon sprang ut.De ryckte till vid smällen och Embla såg frågande på Saga.
– Hon tycker inte om sin klänning.
Embla nickade och såg bekymrad ut.
– Vill du ha hjälp med håret eller gör du det själv?
– Hjälp, gärna.
– Ska bara sätta upp Wynjas först, efter att jag pratat med Ginny. Kommer snart tillbaka.
Embla knakade på dörren till femteårselevernas sovsal.
– Ginny?
Hon fick inget svar så hon gick in och såg henne sitta på sängkanten med händerna hårt knutna i knäet. Hon satte sig bredvid henne.
– Hur är det vännen, vad är det som är fel?
Ginny tog ett djupt andetag och blinkade bort tårarna som hotade att tränga sig fram. Sedan skrattade hon bittert.
– Jag sitter här och är inte nöjd med min klänning när ett krig rasar. Hur självisk får man egentligen vara? Harry har en enorm börda att bära och folk dör. Tänk om någon i min familj dör och så sitter jag och oroar mig för min klänning.
Tårarna började rinna ner för hennes kinder. Embla lade försiktigt armarna om henne och vaggade henne sakta tills snyftningarna avtog.
– Bara för att vi befinner oss i ett krig så betyder det inte att vardagsproblemen försvinner. De finns kvar och gör fortfarande lika ont. Det är okej att vara ledsen över mindre saker också, det gör en inte till en sämre människa. Bara man inte glömmer att det finns en värld utanför, och det gör du ju inte.
Hon tystnade för en lite stund, men fortsatte sedan:
– Vad är det som är fel med din klänning?
– Nä, det kanske är dags att gå upp och byta om nu, sa Harry.
Ron kastade en blick på klockan.
– Skojar du, det är ju två timmar kvar?
Harry ryckte på axlarna.
– Du vinner ju bara hela tiden, svarade han med ett skevt leende, lika bra att göra sig i ordning så är det färdigt. Slipper ju köa till duscharna.
Ron skakade på huvudet men reste sig upp samtidigt som Harry.
– Jag kan ju alltid klå dig i schack senare.
Harry flinade mot honom och de gick upp för trappan.
Alla fyra flickorna såg upp när dörren öppnades. Ginny kom in med ett strålande leende på läpparna. På sig hade hon sin klänning, men nu såg den helt annorlunda ut. Den var ärmlös och ringningen var djupare och singoallaformad. Volangen var borta, istället gick våder av tunt blekgrönt tyg i spetsar ner från midjan och gjorde klänningen lagom lång. Från axlarna hängde samma blekgröna tyg i en båge ner på ryggen. Saga hoppade upp och kramade om henne.
– Den är jättefin!
– Embla gjorde det, hon är jätteduktig! Hon skulle komma upp strax och göra ditt hår.
– Hon är jättebra på håruppsättningar också, de ser aldrig likadana ut.
– Finns det inget som hon inte kan, frågade Hermione skrattande.
– Jodå, det är en hel del saker som jag inte behärskar, bland annat så kan jag inte för mitt livs skull laga mat som smakar annat än morötter och sparris, svarade Embla från dörren med ett brett leende. Bakom henne kom Wynja skuttade i en knallblå klänning. Hennes illröda hår var samlat i en knut på huvudet och blåa blommor var fästa runt den.
– Saga, jag måste få se din klänning!
Saga visade upp sin klänning igen. När Wynja berömt den sprang hon ut ur rummet för att återförenas med sina klasskamrater. Saga satte sig på en pall och Embla tog sig an hennes hår. De andra tittade fascinerat på. Hon lyfte upp hennes hår med ena handen samtidigt som hon mumlade en trollformel. Håret formade sig under hennes händer och slutligen så var det uppsatt i en lockig knut. Försiktigt drog hon ut ett par lockar ur uppsättningen och snurrade dem runt två fingrar, när hon släppte dem var de lockiga och ramade in hennes ansikte. Hon avslutade med att skapa ett antal blåklintsblommor som hon fäste oregelbundet i hennes hår.
– Nu är du vacker som en nyponros, fast med blåklint istället, log Embla.
De andra nickade bekräftande. Ginny drog handen genom sitt hår och funderade på vad hon skulle göra med det. Hermione angrep sitt energiskt med en borste och Parvati och Lavender satt böjda över en bok med formler för håruppsättningar.
– Får jag, frågade Embla Ginny och gestikulerade mot hennes hår.
Hon nickade glatt till svar. Emblas ögon glittrade.
– Du har underbart hår, färgen är så vacker.
– Tack.
Hon såg hur Embla formade hennes hår till lockar, och fäste upp dem väldigt enkelt med silverspännen i form av fjärilar.
– Hmm, silver gör sig nog fint mot det röda, mumlade Embla och skakade handen över hennes hår. Plötsligt glittrade hennes hår.
– Är du nöjd, eller hade du något annat i åtanke?
– Det är perfekt, sa hon och studerade det ingående.
– Vill du göra våra också, frågade Parvati.
– Gärna, jag tycker att det är så roligt!
Efter en stund var hon färdig med både Parvati och Lavender. Lavender hade fått håret uppsatt i halv svinrygg med fallande lockar och lavendelblommor instuckna. Parvati fick silverfärgade slingor i sitt mörka hår.
– Nu ser det nästan ut som om jag ska gå med en Slytherin, skrattade hon och strök med handen över sin knallgröna klänning, men det är snyggt, det måste jag erkänna.
– Vem ska du gå med?
– Kevin Vance.
Embla nickade leende och såg frågande på Lavender.
– Seamus Finnigan.
– Aha.
– Vad är det på gång mellan er, retades Parvati. Medan de fortsatte att småkivas så frågade Embla om hon fick gör i ordning Hermiones hår också. Hon nickade till svar, men undrade vad som kunde göras med det. Hon ville inte ha samma uppsättning som förra gången, särskilt inte när hon hade samma klänning. Men det hade varit den enda som bet på hennes hår. Embla drog händerna genom hennes hår.
– Så härligt hår, det är nästan otämjbart. Hmm… flätor tror jag blir bäst för att hålla det i schack, sa hon och började fläta små flätor med blixtens hastighet. De började vid ansiktet och slutade i en stor lös knut av lockar i nacken. Blåa band var inflätade i flätorna.
– Sådär ja, vad säger du?
Hermione såg förstummad på sin spegelbild. När håret kom bort från ansiktet fick hon ett helt annat utseende.
– Embla, har du någon dejt till balen, frågade Ginny.
Embla skrattade och skakade på huvudet.
– Nej, professorerna har ingen och vem skulle jag gått med? Professor Flitwick eller professor Snape kanske, eller mr Filch?
Bilden av att ha Snape eller Filch som dejt fick dem att vrida sig av skratt och tårarna rann.
– Nä, om jag måste gå med någon så blir det Jir.
Två par ögon såg uppmärksamt på henne. Hon log brett och sa precis innan hon gick ut genom dörren:
– Jag är säker på att han vill dansa med er om ni bjuder upp honom.
Båda två rodnade, men Parvati deklarerade:
– Jag tänker bjuda upp honom.
– Men han är ju professor, utbrast Hermione.
Hon ryckte på axlarna.
– Men han är den snyggaste professor vi någonsin haft, det kan du ju inte gärna neka till.
Hermione vände sig irriterat ifrån dem. Ginny och Saga skrattade åt dem. Det var strax dags för att gå ner till sina kavaljerer.
Harry och Ron var färdiga tidigt, båda var klädda i sina festklädnader, Rons svart och Harrys grön. Nu satt de och spelade ytterligare ett parti schack. Fler och fler festklädda elever började komma ner till uppehållsrummet. Först var det bara pojkar, men snart kom även flickorna ner iförda sina balklänningar i de mest skiftande färger. Rummet sprakade av alla färger. Ron och Harry var så inne i spelet att de inte märkte när Ginny och Hermione kom ner. När de hörde en harkling så såg de upp och blev helt förstummade. Det gick knappt att känna igen flickorna, de såg så annorlunda ut.
– Vad fin du är, stammade Ron fram efter en kort stunds tystnad då de fyra bara såg på varandra. Hermione rodnade lite. Harry fann sig efter Rons uttalande och tog Ginnys hand.
– Du är vacker, sa han tyst till henne. Hennes kinder blev blossande röda och hon såg ner i golvet. Det blev obehagligt tyst igen.
– Ska ni stå där hela dagen, eller tänker ni följa med ner till Stora salen, frågade Saga och bröt den pinsamma tystnaden. Hon höll i Nevilles arm, han hade en svag antydan till rosa över kinderna. Båda pojkarna tappade hakan när de fick syn på henne och hon bara log brett mot dem. Hermione fick rycka Ron i ärmen ett par gånger innan han kom ur den trans han för tillfället befann sig i. Tillsammans gick de alla ner mot stora salen.
De kom ner till entréhallen som var fylld av elever. Det var en färgsprakande samling och alla väntade på att få gå in i salen. De hörde klockan slå sju och dörrarna slogs upp. Salen var vackert dekorerad och levande ljus var överallt. Elevhemsborden var liksom till förra balen borta och istället stod runda bord utplacerade över hela salen. Dumbledore stod vid lärarbordet och bad dem alla att finna ett bord att sitta vid. De satte sig vid ett bord som var ganska långt bak i salen och fick sällskap av Parvati och Lavender med deras respektive kavaljerer. Precis som förra gången så fanns det en meny vid varje kuvert och efter att Dumbledore önskat dem en smaklig måltid satte de igång att beställa. De åt under trevligt samspråk.
Dumbledore reste sig och svängde sin trollstav så att bord och stolar flög och ställde sig längs väggarna. Systrarna Spök äntrade scenen och spelade upp en sång. Eleverna började fylla dansgolvet. Flickorna såg uppfordrande på sina kavaljerer. Kevin och Seamus fattade vinken direkt och förde ut sina damer på dansgolvet. Neville såg så nervös och obekväm ut allt Saga inte kunde låta bli att skratta åt honom.
– Kom nu, det kan väl inte vara så farligt.
– Men jag är inget bra på att dansa, fråga Ginny, jag trampade henne på tårna hela förra balen.
– Ah, men om du trampar på mig så trampar jag tillbaka, log Saga, kom nu, det är värt ett försök i alla fall.
Och med de orden drog hon ut honom bland de andra eleverna. Ron och Harry hade börjat diskutera den senaste Quidditchmatchen. Hermione och Ginny såg på varandra och himlade med ögonen.
– Det skulle inte göra någon skada om ni bjöd upp oss, sa Hermione med ett stänk av bitterhet i rösten.
Båda två rodnade och sa sedan samtidigt:
– Vill du dansa?
De fyra begav sig också upp på dansgolvet.
– Professor Snape, jag anhåller om en dans med er, sa Embla formellt men med skrattet glittrande i ögonen. Han stirrade på henne en kort stund och sa sedan med ett avvisande ansiktsuttryck och kall röst:
– Nej tack, jag dansar inte.
– Kom igen nu, sa Embla som övergivit den formella tonen och log.
– Nej, har jag sagt, svarade han och ögonen mörknade.
– Severus, man avslår inte en dams anhållan, sa Dumbledore med de blå ögonen muntert glittrande.
– Jag ser ingen dam här, sa Snape ilsket.
– Severus, sa Dumbledore varnande, men ögonen glittrade fortfarande.
– Kanske ni inte kan dansa professor Snape, retades Embla småleende.
Snape såg ilsket från henne till Dumbledore och tillbaka till henne. Så tog han hennes hand och förde henne ut på dansgolvet.
En långsam melodi spelades upp. De var varandras kontraster, han klädd som vanligt i svart, hon klädd i en ljust ljust blå klänning, hans svarta hår mot hennes ljusa som svallade ner över hennes rygg i mjuka lockar. Dumbledore och McGonagall gav varandra ett roat ögonkast och log mot det omaka paret.
När klockan slog nio så fick de yngre eleverna gå tillbaka till sina uppehållsrum, samtidigt som ett annat band beträdde scenen. De spelade lite lugnare musik än Systrarna Spök, men var ändå uppskattade. Snape avvek tidigt från balen, bara en kort stund efter att han dansat med Embla. Kanske det var för att undgå att bli uppbjuden av henne ytterligare en gång. Emblas ögon glittrade vid den tanken.
Ginny satte sig med en lycklig suck på en stol vid väggen. Hon hade dansat nästan två timmar i sträck. Flera gånger med Harry, närmare bestämt fem. Visserligen hade hon fått bjuda upp honom fyra av fem, men eftersom hon var hans dam till balen så ansåg hon att hon kunde göra det, utan att det skulle verka konstigt. Hon såg ut över de dansande paren och försökte få syn på några av sina närmaste vänner. På andra sidan såg hon Ron och Hermione stå och betrakta dansarna. Hon tänkte precis resa sig och gå bort till dem när hon hörde en röst bredvid sig.
– Törstig?
Hon vände sig om och såg upp på Harry som räckte fram en honungsöl till henne. Hon tog tacksamt emot den och de drack under tystnad.
– Ginny, eh…, vill du dansa mer?
Hon såg frågande på honom. Han rodnade.
– Jag menar, vill du dansa med mig?
Hon nickade och förbannade rodnaden som kröp upp på kinderna. De pratade lite om nästa quidditchmatch som skulle vara mellan Hufflepuff och Slytherin. Plötsligt avbröt hon honom:
– Titta där, att hon törs, sa hon och pekade bort mot lärarbordet där Parvati försiktigt närmade sig Jadir.
– Jadir, skulle du vilja dansa med mig, frågade Parvati med en svag rodnad över kinderna. Lavender stod en bit bakom och höll tummarna för att han skulle svara ja.
Han log ett brett leende och svarade att han var hedrad. Med de orden förde han ut Parvati i dansen och de andra flickorna suckade avundsjukt. Efter den dansen blev han uppbjuden av en mängd flickor, de som var modiga nog att fråga honom. Hermione betraktade honom med rynkad panna, att han fann sig i att dansa med alla de flickor som bjöd upp honom. Hon hade precis blivit av med sin kavaljer för Saga hade kommit och envisats med att bjuda upp honom. Hon kunde inte låta bli att småle när hon sökte med blicken efter dem. Ron hade rodnande försökt att avstå, men Saga hade varit väldigt envis och till slut dragit upp honom på dansgolvet. Hennes leende blev bredare när hon såg dem, Ron fortfarande väldigt generad och Saga som leende pratade med honom under det att han blev rödare och rödare. Hon misstänkte att det inte var på grund av hans bristande danskunskaper som hans ansikte antog färgen av en tomat. Plötsligt kände hon en hand på sin axel och snodde runt. Hon fann sig stående öga mot öga med en brett leende Jadir.
– Får jag anhålla om en dans, miss Granger?
Hon klippte med ögonen och rodnade, men fanns sig sedan snabbt och räckte honom sin hand. När hans hand vilade på hennes midja och hennes hand låg på hans axel vågade hon se upp på honom.
– Har ni för avsikt att bjuda upp alla era elever, frågade hon och försökte göra rösten så munter som möjligt.
Han skrattade och skakade på huvudet.
– Jag bjuder bara upp de studenter som har utmärkt eller högre i betyg.
Hon log och de fortsatte dansen med att diskutera ett kapitel i Draconis, Gigasgantis, Phoenicis.