Blåsor och rodnad
På fredagsmorgonen satte de sig i bänkarna i trolldrycksklassrummet. De skulle ha hela eftermiddagen ledig och såg fram emot det. Hermione hoppades att det skulle bli en lugn lektion. Hon var trött eftersom Wynja hade väckt henne vid tvåtiden. Dock hade det varit ganska lätt att få henne att somna igen. Hermione hade däremot haft svårare att somna om. Hon hade legat vaken i drygt tre timmar innan hon äntligen somnat och då var det nästan morgon. Snape stegade in i klassrummet med klädnaden svepande omkring sig. De kunde genast utläsa av hans min att det inte skulle bli en lätt lektion.
– Idag, sa han med en röst full av istappar, ska vi gör ett elixir som om ni gör det rätt kan hela era sår, men om ni gör det minsta fel täcker er helt med vätskande blåsor. Blåsor som till och med madam Pomfrey har svårt att få bukt med. Elixiret ska vid lektionens slut testas och de som kan gå härifrån utan blåsor blir godkända. Att ägna sig åt trolldryckskonst är något mycket svårare än att vifta med en trollstav. Det är något som inte går att lära sig genom små utflykter. Nå, sätt igång! Vad väntar ni på? Fem poäng från Gryffindor för lathet.
Ron bet ihop tänderna så att de gnisslade, men en hand på hans arm hindrade honom från att göra något. Alla arbetade under tystnad, de ville inte misslyckas med det här. När lektionen närmade sig sitt slut var de nervösa. Harry hade försökt att följa instruktionerna på tavlan exakt, men han var osäker på om han lyckats. Han var nästan säker på att han hällt i krossade groblad en aning förtidigt. Ron stirrade missnöjt ner i sin kittel, hans elixir hade inte alls samma färg som Hermiones, hans var blått när hennes var klargrönt. Hermione däremot var säker på att hennes var rätt och hon kände sig lättad att Harrys hade antagit samma färg som hennes. När hon såg Rons så suckade hon bara och i huvudet började hon gå igenom besvärjelser mot blåsor, förhoppningsvis kunde hon hitta någon som skulle hjälpa.
– Då är tiden ute, hördes Snapes kalla röst eka mot de fuktiga väggarna.
De såg tveksamt på varandra.
– Prova dem nu, annars blir det poängavdrag.
Alla gjorde som han sa och plötsligt hördes utrop och skrik. De flesta täcktes snart av blåsor som blev större och större. Det såg riktigt otäckt ut. Det var bara tre som inte besvärades av dem. Hermione log svagt när hon öppnade ögonen och såg att hon var fri från blåsor. Harry var förvånad ut över att han inte hade några, han stirrade intensivt på sin arm för att se om de inte skulle komma snart. Den tredje personen som klarat de var Blazie Zabini. Han stod och såg kallt på de andra som jämrade sig.
– Innan ni går städar ni upp här, sa Snape med isande röst till Gryffindoreleverna. Slytherinarna skickade han iväg till sjukhusflygeln. Han var mycket upprörd över att Harry hade klarat av det. Han gav dem alla en kall blick innan han försvann ut genom dörren och lät den slå igen med en smäll.
Under eftermiddagen satt de i uppehållsrummet och letade i två böcker som Hermione hade hämtat från biblioteket, Husapoteket, hur du botar de vanligaste åkommorna och Besvärjelser mot magiska skador. Harry tittade i den förstnämnda och Hermione i den andra. Ron hade gömt ansiktet i armarna, han hade tröttnat på alla yngre elever som tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Det fanns i alla fall en fördel, blåsorna kliade inte, även om de var stora som en tioöring. Han hade haft riktig otur, när han hade kommit upp till sjukhusflygeln hade elixiret precis tagit slut. Den sista som fick var Dean. Madam Pomfrey hade beklagat att det var slut och förklarat att det skulle ta ett par dagar innan Snape hade hunnit tillreda nytt. Därför hade han fortfarande hade sina blåsor kvar när de andras höll på att minska och blekna bort. Han suckade djupt och tänkte att det var tur att Saga inte var kvar här nu, han hoppades innerligt att de skulle försvinna till på söndag.
De hade inte lyckats finna något botemedel. Till på köpet hade Hermione läst om elixiret och upptäckt att enda sättet att få bort blåsorna var genom det motgift som madam Pomfrey hade. Alternativet var att vänta ut dem och hur lång tid det tog visste ingen. Han kunde alltså inte göra annat än att vänta. Eftersom det var helg så bestämde han sig för att stanna i sovsalen. Harry tog upp mat åt honom och så gick fredagskvällen och hela lördagen utan att något speciellt hände.
– Hermione!
Hon vaknade av att någon skakade hennes axel. Hon såg yrvaket upp. Det var en av Wynjas klasskamrater.
– Vad är det?
– Wynja har en mardröm och vi kan inte väcka henne, kan du komma?
Hon hoppade upp ur sängen och följde med ner till första årets sovsal. Där inne satt sex flickor i sina sängar och såg på en sjunde som vred sig av och an i sängen. Hermione gick fram till hennes säng och ruskade henne, samtidigt som hon ropade hennes namn. Wynja slog upp sina blå ögon och stirrade oseende på henne innan hon kunde fokusera. När hon förstod att hon var vaken brast hon i gråt.
– Kom Wynja, sa Hermione mjukt och svepte täcket om henne. Hon sa åt de andra flickorna att gå och lägga sig igen. De gick ner för trappan och satte sig framför brasan som fortfarande brann. Wynja snyftade fortfarande.
– Vad drömde du, frågade hon.
– Emmi och Jir slogs mot rättens män, hickade hon fram mellan snyftningarna, först gick det bra, men sedan började de förlora. De blev inträngda i ett hörn och jag stod bredvid och såg på. De tvingade mig att titta när de dödade Emmi och sedan tvingade de i Jir invertiloserum och då började jag springa, jag ville inte se mer. Men hur mycket jag sprang så kom de bara närmare. Och då började jag tänka på att jag inte hjälpt dem. Och de såg anklagande på mig för att det egentligen var jag som hade dödat dem.
Hermione vaggade henne sakta i famnen och strök henne över håret samtidigt som hon viskade tröstande ord. Hon såg upp på Harry som kommit ner precis lagom att höra om mardrömmen. Han såg skakad ut när han mötte hennes blick. Plötsligt såg Wynja upp på Hermione.
– Tänk om det händer dem något, om de inte kommer tillbaka.
– De kommer tillbaka snart, sa hon lugnande, Jadir lovade ju det. Han brukar väl hålla vad han lovar?
– Jo, nickade hon.
De satt tysta en stund.
– De brukade säga det till mig när mamma och pappa hade dött. Att de bara var bortresta och snart skulle komma tillbaka. Fast jag hade sett dem dö. De trodde inte att jag förstod vad som hade hänt. Det var mitt fel att de dog, mormor och morfar också, mitt fel. Jag skulle ha gjort något, eller åtminstone dött, jag var ju där. Varför dog inte jag, frågade hon och såg med stora ögon upp på Hermione.
Hermione blinkade häftigt, hon kände en klump i halsen och svalde.
– Det var inte ditt fel, du var bara tre år, hur skulle det ha kunnat var ditt fel, svarade hon och försökte att hålla rösten stadig.
Harry stirrade oseende framför sig och satte sig tungt i en fåtölj. Hermione såg förtvivlat mellan dem båda.
– Tänk vilken sorg det hade gett Embla, Jadir och Saga om du inte hade levt. De älskar dig så mycket, fortsatte hon och rösten blev starkare.
– Jag vill att de ska komma hem, snyftade hon.
– Sch…de kommer imorgon.
– Jag vill inte att de ska vara döda, mumlade hon mot Hermiones axel, jag vill ha mamma och pappa här. Livet är inte rättvist, ingen förstår det. Jag saknar dem.
Harry reste sig och satte sig på andra sidan om Wynja.
– De vi älskat lämnar oss aldrig, de finns alltid i ditt hjärta. Leta inom dig så finner du dem, sa Harry med skrovlig röst och tårar i ögonen. Hon vände sig mot honom och såg in i hans ögon en stund och slog sedan armarna om hans hals. Han strök henne över håret och sträckte ut den andra handen mot Hermione. Hon tog den genast och tryckte den lätt. Harry lät tårarna rinna och han kände för en gångs skull inget behov av att dölja dem. De satt där länge och stirrade in i elden. Hand i hand och med en sovande Wynja mellan sig.
En skugga lösgjorde sig från väggen. Dumbledore betraktade de tre i soffan, det hade gått bättre än han hade hoppats. Han hade kommit för säkerhetsskull ifall de inte hade klarat av att lugna flickan. Han behövdes inte här och försvann leende utan ett ljud.
Efter lunchen på söndagen tömdes Stora salen på elever och den förebereddes för att ta emot de som varit iväg. Wynja och Hermione hade fått lov av Dumbledore att närvara. Harry var också där för att Wynja hade envisats med det. Hon hade blivit väldigt förtjust i honom efter att han tröstat henne under natten. Hon hade varit med dem hela förmiddagen. Så nu stod de där alla tre och såg på platsen där de bortresta snart skulle dyka upp. Harry log mot Hermione i samförstånd när de såg hur ivrig Wynja var.
– Kommer de inte snart?
Harry skrattade och kastade en blick på den stora klockan.
– Om exakt två minuter borde de vara här.
Hon tog hans hand och såg plötsligt orolig ut.
– Tänk om de inte kommer, tänk om de inte vill komma hem.
Harry log betryggande mot henne.
– Det är klart att de vill, du är ju här.
Plötsligt darrade luften till och så materialiserade sig första gruppen. Hon släppte genast hans hand och sprang fram till Embla. Hon fångade upp henne i sin famn och bar henne av ankomstplatsen. Nästa grupp som ankom var Ginnys och Sagas. De såg pigga och glada ut. Fräknarna i Ginnys ansikte lyste mera nu och Sagas ansikte hade fått en fin solbränna. De gick genast bort till Harry och Hermione.
– Hur har ni haft det?
– Bra, utbrast de båda.
– Hur har det gått med Wynja, undrade Saga.
– Det har gått rätt så bra, men hon är glad att ni är tillbaka.
Samtidigt kom Wynja och slängde sig om halsen på Saga.
De två sista flyttnycklarna hade kommit fram och Jadir anslöt sig till gruppen.
– Så trevligt med en välkomstkommitté, sa han med ett brett leende.
Wynja släppte Saga och sprang in i hans famn.
– Hej lillan, hur har du haft det?
– Bra, mumlade hon mot hans klädnad.
Eleverna började lämna stora salen. Jadir som fortfarande bar på Wynja ropade på Hermione och bada henne vänta lite.
– Jag ville bara tacka för att du har sett efter Wynja så bra.
– Jag hade lite hjälp, log hon, och så är hon en så snäll att det inte är svår att se efter henne.
Wynja log brett mot henne och bad att få bli nersläppt.
– Hermione har varit toppen, deklarerade hon för Jadir. Du borde ge henne en kram som tack.
Hermione rodnade svagt samtidigt som hon log mot henne.
– Det är inte nödvändigt, mumlade hon.
Han log sitt speciella leende mot henne över Wynjas huvud. Sedan hade han innan hon hunnit tänka något så hade han gett henne en snabb kram. Nu rodnade hon ännu mer och hon var glad att se att salen var tömd på alla utom Dumbledore.
– Är du nöjd nu lillan?
Hon nickade och ögon glittrade.
– Då kanske du ska återvända till uppehållsrummet nu, miss Granger följer nog med dig?
Hermione nickade och tillsammans med Wynja tog hon trapporna upp till porträttet av den tjocka damen. Där hann de ifatt de övriga tre.
– Var är Ron, frågade Ginny när de kom in i uppehållsrummet.
– Han råkade ut för ett litet missöde, svarade Harry och log skevt.
– Snarare ett ganska stort missöde, suckade Hermione, han misslyckade med sitt elixir under Snapes lektion. Det var inte bara han som misslyckades utan nästan alla, men han kom sist upp till madam Pomfrey och då hade motgiftet tagit slut.
– Han har blåsor över hela sig, fnissade Wynja innan hon sprang bort till sina klasskamrater.
Hermione och Harry nickade bekräftande.
– Det tar några dagar för motgiftet att bli färdigt. Snape skulle göra mer. När han hade tid! Jag kan slå vad om att han drar ut på det så länge som möjligt, sa Harry bistert.
Ginny såg bekymrad ut och gick upp för trapporna för att hälsa på Ron.
– Ron?
Ginny stack in huvudet genom sjätteårselevernas sovsalsdörr.
– Mm, vad är det nu då?
– Skulle bara säga att vi är hemma igen, om du undrade, sa hon lite beskt.
– Ginny! Jag trodde att det var Hermione som skulle försöka övertala mig att äta middag igen.
Hon log och höjde på ögonbrynen.
– Jaså, kan du låta bli att äta mat?
Han mumlade något och satte sig upp. Ginny stirrade på honom, hon förstod att han inte ville gå ner i Stora salen med det utseendet.
– Gör det ont?
Han skakade på huvudet.
– Nej, de känns inte alls, men det ser hemskt ut. Men nog om det, hade ni roligt?
– Ja, det var jätteroligt, roligt att träffa Charlie igen. Han hälsade. Du skulle sett Embla, Jadir och honom, det blev ett väldigt glatt återseende.
Hon gav sig ut i en lång beskrivning av hela resan och när hon var färdig var det dags för middag. Hon lämnade honom med löfte om att ta upp lite mat till honom.
På måndagsmorgon vägrade Ron fortfarande att lämna sovsalen för frukost. Men efter mycket övertalning från Harry så bestämde han sig för att gå på första lektionen i alla fall. Det var ju försvar mot svartkonster och det ville han inte missa. När han ätit den frukost som Harry hade tagit med åt honom gick de ner i uppehållsrummet för att möta Hermione. Hon stod vid utgången och pratade med Saga och Ginny. Ron ville inte att Saga skulle se honom så här, men han hade inget annat val än att följa efter Harry fram. Lektionen skulle börja strax och om de inte gick nu skulle de komma för sent. De sa god morgon till vanandra och Ron kastade en försiktigt blick på Saga.
– Kliar de, frågade hon och såg riktigt bekymrad ut.
Han skakade på huvudet och rodnade. Det gjorde att han såg ännu groteskare ut eftersom blåsorna nu lyste vita mot hans röda hud. Hermione såg hur obekväm han kände sig och sa att det var bäst att de gick nu, annars skulle de bli sena. Alla fem gick ut genom porträtthålet.
Precis innan de kom fram till sitt klassrum stötte de på Malfoy och hans livvakter. Saga och Ginny var fortfarande med eftersom de skulle till ett klassrum lite längre bort. Malfoy log ett överlägset leende och pekade på Ron.
– Du är verkligen usel, inte nog med att du misslyckas med allt Weasley, du ser helt misslyckad ut också. Vad är det du har i ansiktet, eller rättare sagt var är ditt ansikte?
– Han ser bättre ut med blåsor än vad du någonsin gör din…din slemhög, sa Saga argt.
– Ojojoj, hörde jag någon som pep, sa Malfoy och låtsades inte se henne.
Plötsligt fann han sig ha spetsen av en trollstav mellan sina ögon och tre andra riktade mot honom. Han bleknade lite.
– Då borde du kanske skaffa glasögon, sa Saga ilsket.
– Weasley, hade du inte råd med en större livvakt, skrattade han lite forcerat.
Saga sänkte sin trollstav och såg sorgset på honom.
– Det är synd om dig som måste hacka på andra för att vara lycklig. Förstår du inte att verklig lycka ligger i kärlek och vänskap?
Malfoy stirrade på henne, som om det plösligt vuxit ut två långa lila öron ur hennes hår.
– Vad händer här, sa Embla vänligt men med viss skärpa i rösten. Ron, Harry och Ginny stod fortfarande trollstavarna pekande på Malfoy. Hermione hade handen på Harrys arm för att förhindra honom från att kasta någon förhäxning. Crabbe och Goyle hade sina trollstavar riktade mot Saga.
Malfoy kastade en blick på Embla och gjorde sedan tecken åt Crabbe och Goyle att följa med honom. De försvann snabbt bort i korridoren. Embla såg frågande på Saga som skakade på huvudet.
– Då så flickor är det väl bäst att ni skyndar er till er lektion, annars blir ni sena. Och ni andra tre kanske kan komma in i klassrummet så att jag kan börja lektionen? Jag undrade just var ni hade tagit vägen.
Saga och Ginny skyndade sig iväg och de andra tre gick förbi Embla mot lektionssalen.
– Merlin! Vad har hänt med dig Ron?
Han rodnade men förklarade snabbt vad som hänt. Hon skakade förbluffat på huvudet och gick efter dem in i klassrummet.
Ron satte sig bredvid Harry, men lyssnade inte på Embla. I hans huvud spelades scenen i korridoren upp, om och om igen. Han kunde låta bli att tänka på hur Saga hade försvarat honom. Hon hade sagt att hon tyckte att han såg bättre ut än Malfoy. Det måste ju betyda att hon tyckte att han såg bra ut. Kanske hon tyckte om honom? Eller så sa hon det bara för att platta till Malfoy, så var det nog. Varför skulle hon tycka om honom, hon var helt enkelt bara så där. Ställde upp för alla och tyckte inte om orättvisor. Men kanske? Han skakade på huvudet för att bli av med tankarna. Det var ändå ingen idé, han bara inbillade sig massa saker. Det skulle aldrig bli de två, speciellt inte när han såg ut så här. Han väcktes ur sina dystra tankar av Harry och såg att de andra redan hade börjat para ihop sig för en övning. Han försökte koncentrera sig på lektionen istället.
– Professor Snape!
Han suckade djupt, inte hon nu igen. Han anlade en bister min och vände sig om. Han såg ner på henne och såg att hon var irriterad. Han stirrade med sina svarta ögon in i hennes blå.
– Hur kan ni låta dem brygga ett elixir och sedan inte ha tillräckligt med motgift mot det?
– Det ingår i deras uppgifter att göra det rätt och om de gör det så behöver de inget motgift, svarade han kallt.
– Ni måste väl ändå vara förberedd på att de inte kommer att klara det?
– Nu är ni ologisk, tidigare sa ni att jag skulle respektera eleverna, men nu ska jag alltså betrakta dem som dumma?
– Det gör ni väl redan, utbrast Embla argt och hennes ögon mörknade.
– Jag antar att det är Weasley ni bekymrar er över, i så fall kan jag säga att han förtjänar det om det lugnar er.
– Förtjänar?
– Hans elixir var utan tvekan det sämsta och han var också sist upp till sjukhusflygeln alltså har han enbart sig själv att skylla.
– När hade ni tänkt tillverka motgiftet?
– Någon gång, svarade han svävande.
Embla himlade med ögonen.
– Ge mig ingredienserna så ska jag göra det. Det tar bara två timmar för det att bli färdigt. Förstår inte varför madam Pomfrey sa till Ron att det tog flera dagar.
Snape såg surt på henne, men gick in i sitt förråd och samlade ihop det hon behövde. Han räckte över dem och hon gick mot dörren. När hon var på väg ut vände hon sig om, hennes ögon hade ljusnat och hon log stort.
– Tack så mycket professor Snape. Jag lovar att inte tala om för madam Pomfrey att ni kunde ha haft det klart på ett par timmar. Säger till henne jag råkade ha lite liggande på mitt kontor.
Hennes ögon glittrade när hon stängde dörren bakom sig. Han stirrade på den stängda dörren och fnös. Hopplös var vad hon var, hon var nästan ett större irritationsmoment än Potter.
– – –
Veckorna gick fort, det var måndag kväll och på torsdag skulle den sista gruppen resa iväg till Rumänien. I biblioteket satt Saga, Ginny, Hermione och pluggade. För en gångs skull satt även Harry och Ron där. Saga och Ginny höll på att skriva en uppgift om polyjuice.
– Hermione, vet du hur det fungerar om man gör polyjuice och tar ett hårstrå från en bebis. Fungerar det då, blir man lika liten eller ser man ut som en jättebebis då?
Hermione såg upp från boken hon läste i och rynkade pannan.
– Det vet jag faktiskt inte, jag kan inte minnas att jag läst något om det.
– Oj, finns det något som du inte vet, retades Ron samtidigt som han rodnade lite då han märkte att Saga tittade på honom med en blick som sa: "Det var väl inte nödvändigt?". Han rodnade ännu mer och såg bort.
– Det står här i boken att man inte ska blanda i något som inte kommer från en människa, t.ex. hår från ett djur, men inget annat, sa Ginny.
Harry och Hermione växlade leende en blick, samtidigt som Ron inte kunde slita blicken från Sagas nerböjda huvud och lockarna i hennes nacke. Han ryckte till när han hörde hennes röst.
– Emmi, kan du komma lite?
Embla dök upp bakom en hylla med en jättetjock bok i sina armar.
– Ja hjärtat, vad är det?
– Vi har en uppgift i trolldryckskonst om polyjuice och det står inget om vad som händer om man blandar i något från ett spädbarn. Blir man lika liten som barnet eller behåller man sin naturliga storlek?
– Det var en intressant fråga, det har mig veterligen aldrig provats, men principerna för polyjuice kan liknas vid de som gäller för animagi. När du dricker polyjuice så antar du den andra personens skepnad, likaså vid animagi, alltså borde du rimligen anta ett spädbarns storlek. Frågan är bara vad som händer med dina inre organ och hur hjärnan klarar den belastningen, även om det bara är under så kort tid. Du skulle ju kunna ställa en retorisk fråga.
Saga såg tvivlande på henne.
– Tror du att den där…
Embla gav henne en sträng blick. Saga ändrade sig snabbt.
– Att professor Snape skulle uppskatta det?
Ett leende spred sig på Emblas läppar och hon lade ner sin bok på bordet innan hon svarade.
– Frågar man inget så får man inget svar.
Saga himlade med ögonen men log samtidigt. Rons blick fastnade vid hennes läppar och han slutade inte att stirra förrän Harry knuffade till honom.
Imorgon skulle de åka iväg. De hade sett fram emot det i flera veckor nu. Harry, Hermione och Ron satt och åt lunch. Hermione hade en tjock bok om drakar uppslagen i knät samtidigt som hon då och då frånvarande tog en tugga av maten. Harry och Ron diskuterade måndagens quidditchträning. Regnet hade öst ner och de hade fått avbryta den när det började åska. Men precis innan hade jagarna lyckats med en formation som skulle bli svårslagen i nästa match. Saga och Ginny dök upp och satte sig vid bordet. Ron kände hjärtat slå fortare när Saga som vanligt satte sig bredvid honom, men han försökte att inte låtsas om henne och fortsatte prata med Harry. Ginny gav sig genast in i deras diskussion. Ron tystnade efter ett tag och sneglade på Saga som pratade om drakar med Hermione. Han log lite, hon pratade ofta om drakar. Han bad att få låna Hermiones bok lite eftersom hon inte tittade i den just nu. Hon bara höjde ett ögonbryn innan hon räckte honom den. Han bläddrade förstrött i den och lyssnade mest på deras samtal.
– Men hur ser den ut då?
– Den är på sidan 324.
Saga vände sig till Ron.
– Kan du slå upp sidan 324?
Han fumlade lite med sidorna och fick fram rätt. Saga lutade sig över boken och hennes hår kittlade honom på armen.
– Aha, den har jag sett innan, fast den var kallad något annat då. Jag kommer inte ihåg vad bara. Fråga Jir sedan, sa hon till Hermione som nickade till svar.
Rons hjärta slog snabbare när han kände hennes arm mot sin. Hon vände blad och skummade igenom texten. Han betraktade hennes ansikte. Han såg de svaga fräknarna på näsryggen och de tjocka mörka ögonfransarna som stod i kontrast till hennes gyllenbruna hy. Håret som lockade sig, han slet bort blicken och rodnade. Han kunde inte fortsätta så här. Snart skulle någon komma på honom. Harry hade redan skämtat om det ett par gånger och Hermione hade gett honom en del lustiga blickar. Det kanske var tur att de skulle åka iväg ett tag. Han suckade djupt, han skulle dock sakna att få se henne de här dagarna.