Med flyttnyckel till Rumänien
Det var dags för Harry, Hermione och Ron att gå ner till stora salen. Om en kvart skulle de vara samlade för genomgång och avresa.
– Hitta inte på något dumt nu, sa Ginny leende, du vet att mamma alltid får reda på det.
Ron himlade med ögonen och de andra skrattade. Ginny kramade om dem alla tre och Saga följde hennes exempel. Det resulterade i en väldig generad Ron och något rosenkindad Harry. De gick ner till Stora salen under tystnad. Hermione var lite orolig att hon hade glömt något och rabblade upp för sig själv vad hon hade packat ner. Ron yttrade inte ett ljud under hela vägen ner, hans ansikte skiftade fram och tillbaka från en nöjd min till orolig, detta i takt med att rodnaden kom och gick. Harry log brett när han sneglade på Ron. Det var helt uppenbart att han var förälskad i Saga. Han undrade om han hade tänkt tala om det för dem någon gång, eller om de skulle behöva dra det ur honom.
I Stora salen stod deras klasskamrater samt Slytherins sjätteårselever. Utöver de fem professorerna som skulle följa med var även Dumbledore och madam Pomfrey där. Embla talade om hur resan skulle gå till och att även om de inte befann sig på skolan så kunde de ändå vinna och förlora poäng i elevhemsmästerskapen. Hon bad dem ställa sig i de grupper de blivit indelade i. Efter lite omflyttningar stod nu gupp ett beredda att nudda vid ett exemplar av Draconis, Gigasgantis, Phoenicis. Harry log mot Hermione som för en gångs skull såg nervös ut. Hon log ett skakigt leende tillbaka. Så sa Jadir till dem att ta tag i boken och plötsligt var de borta.
Harry såg de andra två grupperna försvinna innan det var hans tur. När de stod runt ett slitet exemplar av Hogwarts historia började han känna sig lite nervös. Han tyckte egentligen inte om flyttnycklar. De påminde honom om den som i trekampsturneringen som tagit honom till kyrkogården där Voldemort uppstått. Han bet ihop tänderna hårt när han tänkte på det. Han avskydde att minnas det. En känsla av nervositet spred sig i magen. Dean och Parvati såg koncentrerade ut och han såg att Neville var ännu mer nervös än han själv. McGonagall såg hopbiten ut, kanske inte hon heller tyckte om att färdas med flyttnyckel. Embla sällade sig till deras ring och la en lugnande hand på Nevilles axel. Samtidigt sa hon att de skulle vara beredda. När hon räknat till tre nuddade alla vid boken och Harry kände det välbekanta rycket under naveln.
Efter vad som kändes som en hel evighet, men som i själva verket bara varit tio minuter, kom de fram. Harry vinglade till när de träffade marken, men höll sig på benen. Neville däremot föll ihop i en liten hög. Embla log och hjälpte honom upp.
– Nu samlas vi här, hördes Jadirs röst en bit bort. McGonagall räknade in sina Gryffindorelever och Snape konstaterade att alla från Slytherin var där. Tillsammans med dem stod de som Harry antog var aurorerna från ministeriet. När han tittade närmare såg han att en av dem var Kingsley. Han rörde inte en min när han mötte Harrys blick. Harry visade inte heller att han visste vem det var, det var ju inte meningen att de skulle känna varandra. Embla drog en kort genomgång av vad som skulle ske under kvällen och vad det var för regler. De fick bland annat inte lämna sina tält under natten och om de blev tillsagda av någon vuxen under tiden de var här skulle de lyda deras uppmaningar. När hon talat färdigt kom Charlie emot dem. Harry hade bara träffat honom ett fåtal gånger, men det skulle ha varit svårt att ta miste. Med det röda håret och alla fräknarna kunde han inte vara annat än en Weasley. Han fick det bekräftat när han klappade om Ron som lyste upp. Embla kysste honom på kinden och Jadir hejade på honom. Snape mumlade något surt om att nu var måttet rågat när professorer betedde sig som tonåringar och flirtade med alla till höger och vänster. Harry log skadeglatt, allt som upprörde Snape gladde honom. Charlie presenterade sig och ledde dem ner till lägret. Det låg i en sänka och bestod av ett tjugotal tält i brokiga färger. I mitten fanns en öppen plats och där stannade de.
– Nu är det dags att resa tälten, sa Embla muntert.
Malfoy stönade, skulle de behöva arbeta på den här resan också. Inte nog med att de släpades ut i ödemarken de skulle slita också. Han skulle visserligen inte behöva lyfta ett finger, de andra i hans elevhem skulle sköta om det, annars skulle de få med honom att göra.
– Ni också mr Malfoy, sa McGonagall.
Han blängde surt på henne men gick med släpande steg bort till sina klasskamrater. Gryffindor reste sitt tält först och fick för det tjugo poäng. Slytherin lyckades till sist få upp sitt när Blazie tagit kommandot och dirigerat sina klasskamrater. Daphne och Tracey hade varit snabba att följa hans direktiv, medan de andra hade gjort det mer motvilligt. Malfoy hade blängt surt på honom och ställt sig vid sidan i protest.
– Nu kommer era förmågor att sättas på prov. Era tält är nu helt tomma och ni måste antingen trolla fram eller förvandla saker om ni inte vill sova direkt på marken. Det är upp till er själva hur ni vill ha det, pep Flitwick.
De gick in i sina tält och såg att det var gott om plats. Hermione rotade i sin ryggsäck och fick fram ett par raggsockor. Hon petade lätt på en av dem med sin trollstav och vips hade hon en mjuk och varm sovsäck. De andra såg vad hon gjorde och följde hennes exempel, med mer eller mindre lyckade resultat. Neville upptäckte att han inte hade fått med sig fler par strumpor än de han hade på sig och stirrade förtvivlat ner i sin ryggsäck. Hermione förvandlade sin andra socka till en sovsäck som hon räckte honom.
– Jag kan ju ändå inte använda bara en socka, log hon.
Efter en stund hade de med gemensamma krafter lyckats få fram ett bord och ett par stolar och tre fåtöljer. Stolarna var en smula vingliga och en av dem saknade ett ben. Hermione tog på sig ansvaret att försöka trolla fram en kamin och efter att ha slagit i de böcker hon hade med sig gjorde hon ett lyckat försök. Flitwick blev så till sig över hennes bedrift att han genast delade ut femtio poäng till henne. De såg nöjda ut med sitt verk, det hade tagit dem nästan två timmar.
– Vänta, det är en sak vi glömt, utbrast Dean och drog upp två pergament ur sin ryggsäck. Han använde en förstoringsbesvärjelse på dem och så hade han tillverkat två tunna väggar.
– Kärleksparet måste ju få lite avskildhet, sa han med en nick mot Lavender och Seamus som stod nära varandra. Alla vände blickarna ditåt och båda två rodnade. Det var nog tur att inga andra professorer än Embla var där inne då. Hon bara skrattade och sa:
– Det är bra Dean, fem poäng till Gryffindor för att du har förståelse för andras privatliv.
Utanför stod McGonagall och talade bekymrat med Flitwick och Jadir. Snape stod bredvid med sin sura uppsyn, men deltog inte i samtalet.
– Är det verkligen klokt att låta pojkar och flickor dela tält, hade det inte varit bättre om det varit ett flick- och ett pojktält, sa hon och gav Jadir en genomträngande blick.
– Det har fungerat bra de tre tidigare gångerna, svarade han och försökte skaka av sig känslan av att han fortfarande bara var en elev som gjort något olydigt. Han var ju trots allt professor nu och han hade större erfarenhet av just det här än vad hon hade.
– Det hade nog varit värre att göra så, speciellt med de här två elevhemmen, sa Embla som kom ut ur Gryffindors tält.
Snape blängde irriterat på henne.
– Dessutom är de så pass vuxna att vi måste kunna lita på dem, sa Jadir bestämt.
McGonagall såg inte övertygad ut, men beslöt att inte diskutera saken mer.
– Hur blir det med våra tält, var ska vi sova, frågade hon istället.
– Där, sa Jadir och pekade på ett tält som kommit upp mellan de två elevtälten. Alla fem professorerna gick in i tältet, det var liksom elevernas tält tomma. Embla och Jadir kunde inte låta bli att le mot varandra när de såg Snapes och McGonagalls miner. Flitwick uppfattade deras bestörtning.
– Minerva, Severus, vi är ju så pass vuxna att det inte kan var något problem för oss att dela ett tält. Det har gått så bra alla andra gånger, sa han med sin pipiga röst.
– Menar ni att vi ska sova på golvet, sa Snape kallt.
– Det beror på era förvandlings- och förtrollningskunskaper, log Embla stort mot honom.
– Först och främst måste vi ha upp någon slags väggar, sa McGonagall bestämt och började vifta med sin stav. Snart hade hon hägnat in ett område med draperier och Snape följde hennes exempel. Tvillingarna och Flitwick såg leende på varandra. Flitwick ryckte på axlarna och trollade fram tre sovsäckar och mjuka madrasser i det övriga utrymmet. Tre fåtöljer och ett toalettutrymme kom fram från tvillingarnas stavar. Golvet täcktes av en mjuk matta och i taket hängde oljelampor. Flitwick såg på de stängda draperierna och ryckte på axlarna. Han mumlade en trollformel som dolde de tre sovsäckarna med ytterligare ett draperi. Han tänkte att det var väl bäst för husfridens skull om McGonagall och Snape slapp se dem sova.
De samlade eleverna och gick tillsammans till det stora tältet för att äta middag. När de var färdiga där tog Charlie Gryffindoreleverna och en av hans medarbetare tog Slytherineleverna och visade dem runt i lägret. Han talade om var sjukhustältet låg och sa att han hoppades att de skulle slippa besöka det. Han visade även vilken väg som ledde till drakarna och vilken som ledde ner till mugglarbyn en dryg mil bort. Efter det var det dags för dem att gå och lägga sig. Alla eleverna samlades utanför sina tält och såg på när Embla ritade en cirkel runt respektive tält. Sedan slog hon lätt på den med sin trollstav samtidigt som han mumlade en besvärjelse.
– Så där ja, sa hon och rätade på ryggen när hon var färdig med dem, nu kan ingen komma in till er och ni inte heller komma ut. De som försöker korsa linjen får sig en obehaglig överraskning. Det är för att vi inte kan ha er vandrande omkring här under nätterna, det är för er egen säkerhet.
Längre än så hann hon inte, för Neville snubblade till och föll raklång tvärs över linjen. Han stelnade till och utstötte ett svagt jämmer.
Embla suckade och skakade på huvudet.
– Neville då…
Hon tog bort besvärjelsen runt Gryffindors tält. Sedan väckte hon honom med en motbesvärjelse och hjälpte honom upp från marken. Slytherineleverna skrattade rått åt honom och han rodnade djupt och slog ner blicken i marken. Alla från Gryffindor blängde argt på dem. När hon försäkrat sig om att han mådde bra vände hon sig mot Slytherins elever och gav dem en mörk blick. Sedan vandrade blicken vidare till Snape vars mungipor ryckte som om han ville instämma i förnedringen. Hennes blick mörknade ännu mer och gick fram till honom. Med låg röst sa hon:
– Ni kanske borde tänka på att det är er plikt att straffa era elever under sådana här omständigheter, vare sig ni vill det eller ej. Om ni inte drar av poäng från dem för deras beteende så ska jag med nöje dra av med råge.
Han såg på henne med sina svarta ögon.
– Ett hot, fnös han.
– Nej, bara information, svarade hon och såg på honom med fast blick. Han svarade inte.
– Nå som du vill, sa hon och fortsatte med högre röst, femtio poäng från Slytherin för dåligt uppförande.
Alla såg häpna ut och Snape blängde argt på henne. Hon gav honom en blick som sa "skyll dig själv" innan hon återuppförde barriären runt Gryffindors tält.
– Ska du inte sova Emmi?
– Nej, Charlie lovade att visa mig en sak.
– Mitt i natten, utbrast McGonagall, den pojken har då aldrig vuxit upp!
– Nu är du nog lite orättvis Minerva, sa Jadir med ett brett leende, du ska få se hur han hanterar drakarna så får du nog en annan uppfattning.
Embla bet sig i läppen för att hindra skrattet att bryta fram. Det var precis som att gå tio år tillbaka i tiden och se Jadir försöka slingra sig ur något han gjort, han hade alltid den minen då. Snape blängde surt på henne.
– Kanske ni borde vara ett bättre föredöme för eleverna genom att inte smyga iväg mitt i natten, sa han syrligt.
– Jag hade inte tänkt smyga iväg. Jag är vuxen nog att fatta mina egna beslut och att ta ansvar för mina handlingar. Vad tror du egentligen att jag tänker göra, hångla upp honom i en buske eller, snäste hon irriterat.
Snape fick ett obeskrivligt uttryck i ansiktet och han öppnade och stängde munnen flera gånger. De andra tre professorerna stirrade på dem. McGonagall trodde inte sina öron och hon tackade Merlin för att det inte var några elever närvarande. Flitwick visste inte riktigt vad han skulle tro. Han hade aldrig sett Embla annat än glad och vänlig. Men samtidigt så såg han det roliga i det hon sagt och hans min blev en blandning mellan ett leende och en förbryllad min. Jadir tog två steg fram till henne och lade händerna på hennes axlar.
– Emmi, utbrast han.
Hon såg upp på honom och gav honom en menade blick. Utan ett ord gick hon ut från tältet och försvann i mörkret.
Morgonen därpå vaknade Hermione tidigt. De andra sov fortfarande. Hon skakade på huvudet, att pojkarna kunde sova i samma sal som Ron. Han snarkade något förskräckligt. Hon satte sig upp och sträckte på sig. Harry vände sig i sovsäcken bredvid henne, men vaknade inte. Hon mumlade en trollformel för att ta reda på hur mycket klockan var. Den var bara kvart över fem. Hon borde försöka sova lite till, de skulle inte bli väckta förrän klockan sju. Hon såg verkligen fram emot att få börja med lektionerna sedan. Det skulle bli så intressant! Rons snarkningar ökade i styrka och hon himlade med ögonen, hon skulle aldrig få en blund i ögonen med det oljudet. Bredvid henne satte sig Harry sömnigt upp. Han sträckte sig över henne och gav Ron en knuff. Han mumlade något och slutade snarka. Hermione log tacksamt mot Harry och slöt ögonen.
– Jir, klockan är strax sju, viskade Embla, det är snart dags att väcka eleverna.
– Mhmm…, mumlade han och vände på sig.
– Jir, sa hon lite högre.
Han suckade och satte sig upp. Flitwick rörde sig bredvid dem och sa god morgon innan han försvann ut.
– Hur kan du alltid vara så oförskämt pigg, undrade Jir utan att egentligen vänta sig ett svar.
– För att jag är född sådan, det ligger i släkten, skrattade hon.
– Mm, säkert.
Han skrattade och luggade henne i den halvt upplösta flätan. Hon slog till honom på skoj och försvann sedan ut genom draperiet. Han log stort när han hörde henne säga:
– God morgon professor Snape. Har ni sovit gott?
Hon fick bara något otydligt till svar. Jadir kunde höra henne skratta och hur hon sedan gick in i toalettutrymmet. Han tog på sig sin klädnad och drog undan draperiet. Han bet ihop tänderna hårt för att inte börja skratta när han såg Snapes min. Han insåg genast att orsaken till minen och den svaga rodnaden på kinderna var Embla. Det var kanske inte så konstigt med tanke på att hon varit klädd i bara ett rosa linne och randiga pyjamasbyxor. Inte riktigt de kläder som Snape var van vid att se henne i. Så fort Snape såg Jadir fick han tillbaka sitt vanliga uttryck.
– God morgon, nickade Jadir.
– Det vet jag inte om jag vill instämma i, svarade Snape med sur min. Att behöva befinna sig här mitt ute i ingenstans utan tillgång till en hyfsad frukost, bra inkvartering och ett trolldryckslabb är inte min mening om en god morgon. Jag tycker fortfarande inte att detta är någon bra idé. All den undervisning som eleverna missar för en nöjestripp som den här. Jag tänker hålla er två ansvariga för de som misslyckas med sina examensprov.
Jadir stirrade en kort stund på honom. Ibland var han inte riktigt klok och idag verkade han riktigt sur. Han var beredd att satsa en slant på att orsaken var hans tvilling. Han tänkte inte ge sig in i någon diskussion, det var Emblas område. Själv var han mer för att hålla tyst och inte skaffa sig fiender i onödan. Han nickade bara till svar.
– Ni kommer bli förvånad över hur mycket de har lärt sig här, professor Snape. Kanske till och med så förvånad att ni inte kan yttra ett ljud på flera dagar.
Jadir skakade på huvudet. Han kastade en snabb blick på honom och en svartare blick än Snapes var svår att finna. Emblas ögon däremot glittrade okynnigt samtidigt som hon löste upp sin trassliga fläta. Snape gav henne en vass blick som inte tycktes bekomma henne det minsta.
– Just precis så tyst som ni blev nu, fortsatte hon med ett höjt ögonbryn. Där blev hon avbruten av McGonagall som kom ut från sina draperier. McGonagall gav hennes klädsel en ogillande blick. Embla fann det gott att retirera med både Snape och McGonagall blängandes på henne. Hon tog tag i Jadirs arm och drog med honom in bakom draperierna. Där föll hon ihop i ljudlösa skrattkramper och han kämpade hårt för att hålla masken.
Dagen gick väldigt fort, först hade Harry och hans klasskamrater förvandlingskonst med McGonagall samtidigt som slytherineleverna hade drakstudier med Jadir. Efter lunchen fortsatte de med trollkonsthistoria och egna studier. Alla såg fram emot den sista lektionen som skulle vara efter middagen, drakstudier. Slytherin hade haft trollformellära och försvar mot svartkonster, det sistnämnda skulle de fortsätta med resten av dagen. De gick ut ur det stora tältet där de precis hade ätit middag.
– Gryffindorelever samlas här, ropade Jadir.
De samlades spända av förväntan runt honom. Snart skulle de få se drakarna. De hade hört slytherineleverna prata om det under både lunchen och middagen. McGonagall anslöt sig också till gruppen.
– Slytherin, ni följer med mig. Jag hoppas att ni kommer ihåg vad vi pratade om tidigare idag, sa Embla. De nickade till svar, några mer eller mindre ovilligt. Hon nickade åt Snape och Flitwick som också skulle följa med. Även två av aurorerna skulle följa med. Gryffindoreleverna såg dem försvinna i det tilltagande mörkret.
– Jaha, då ska vi gå ner till drakreservatet. Anledningen till att vi har en kvällslektion är att vissa drakarter är mer aktiva under mörkrets timmar. Ah, där kommer ju Welie och John, då är det dags. Gå på led två och två, och var så tysta som möjligt. Vi vill inte väcka de andra drakarna om det inte är nödvändigt.
Ron och Harry gick bredvid varandra, Hermione kom tätt efter tillsammans med Neville. Efter dem kom Seamus och Lavender, vilket lämnade Dean och Parvati att gå med varandra. De kom ner till ett par hus. Runt dem fanns det flera stora inhägnader. I några av dem kunde de se stora mörka skepnader. De stod mellan husen.
– Vi börjar först med lite kort teori, sa Jadir, hur många drakarter finns det i världen?
Hermione sträckte genast upp handen, men det gjorde även resten av klassen. Till och med Neville gjorde det, även om det var lite tveksamt. Jadir log brett.
– Så roligt att ni är så ivriga att svara på frågor. Mr Longbottom?
– Tio, tror jag, sa han tveksamt.
– Alldeles riktigt, fem poäng till Gryffindor, tio kända drakarter. Då ska vi se om ni kan namnge dem. Ni får säga en var, vi börjar med mr Thomas.
– Walesisk grön.
– Mr Potter.
– Norsk ryggdrake.
Så fortsatte de till de räknat upp alla tio och Gryffindor var tjugo poäng rikare.
– Det här reservatet är till för Rumänska långhorn, men här finns även sju andra drakarter eftersom det också är ett forskningscenter. De två som inte finns här är Opalögat, den trivs inte i bergen men är ack så vackra, och den Peruanska ormtanden, en liten människoätande drake. På grund av det stora avståndet så har det inte varit möjligt att ta hit dem för forskning. Någon som kan säga var man kan finna dem? Ja, miss Granger?
– Opalögat finner man på Nya Zeeland och på ett par platser i Australien. Ormtanden finns i östra Peru.
– Alldeles riktigt.
De började röra sig bort mot en av inhägnaderna. De kunde se att draken där inne rörde på sig. Harry kände genast igen den, det var en sådan han hade kämpat mot under sitt fjärde år i den magiska trekampen.
– Vet ni vad det här är för en art?
Harry sträckte upp handen samtidigt som Hermione och han fick svara.
– En Ungersk taggsvans.
– Mycket bra. Någon som kan ge min lite fakta om dem?
Hermiones hand flög upp igen. Harry undrade över hur hon fick plats med all kunskap i huvudet. Jadir log mot henne och bad henne svara.
– De har svarta fjäll, bronsfärgade horn och en taggig svans. Deras ögon är gula med pupiller som katter har. Deras ägg har väldigt hårt skal och är cementfärgade. De äter får och getter. Även människor. Deras eld når upp till 15 meter och de har ett ylande, skärade läte. De är dessutom nattdjur.
– Mycket bra! Tio poäng till Gryffindor.
De fick gå nära staketet och titta på den. Den tyckte inte om att vara instängd i den förhållandevis lilla inhägnaden. Charlie berättade mer om draken och under kvällen fick de se ytterligare en drake, en Ukrainsk järnbuk.
På vägen tillbaka såg Hermione till att hon gick bredvid Jadir så att hon kunde ställa ett par frågor till honom.
– Det finns en drake i boken som kallas Kalaharidraken eller Ökendraken.
– Den hittade du under kapitlet "Mytologiska drakar", inte sant?
Hon nickade.
– Men Saga sa att hon hade sett den någon annanstans, under ett annat namn. Hon trodde att det eventuellt var i den boken hon hade gett dig i julklapp.
Han log.
– Det var en mycket underhållande bok, men samtidigt får man ta det som står i den med en nypa salt. Även om jag tror att det finns vissa spår av sanning i den. Några beskrivningar är för detaljerade för att bara vara påhittade. Dessutom är jag av den åsikten att vi inte vet allt om världen och att det mycket väl kan finnas saker som vi inte upptäckt ännu.
– Så du tror alltså att den kan finnas? Även om det inte är bekräftat.
– Det är möjligt, jag ska titta i boken ikväll, jag har den i tältet.
Hermione log och ögonen glittrade vid tanken på att allt ännu inte var upptäckt. Även om hon älskade att läsa böcker så skulle det vara underbart att få resa runt och upptäcka saker. Hon kände plötsligt att det var det hon ville göra, upptäcka saker och skapa förståelse. Jadir betraktade henne och kunde nästan ana vad som rörde sig i hennes tankar. Hans leende mjuknade och han hoppades att hon skulle få sin dröm uppfylld.
Under tiden var Embla på väg ner till lägret med sin grupp. De hade haft en övning i försvar mot svartkonster. I en ravin ovanför lägret fanns en boplats för dender. Övningen hade gått hyfsat bra, de nio slytherineleverna hade skött sig ganska bra. Malfoy hade visserligen satt sig på tvären och Crabbe och Goyle hade varit nära att bli träffade av dendernas pilar. Blazie, Tracey och Daphne hade däremot gjort väldigt bra ifrån sig och hon hade belönat dem med elevhemspoäng. De övriga hade varit medelmåttiga, men hyfsat lugna och tysta så de var godkända. Det hon hade haft mest problem med var Snape. Han hade inte lagt sig i, men hela tiden hade han stått och sett sur ut. Dessutom hade han mumlat kommentarer hela tiden, inte högt nog för henne att höra, men tillräckligt högt för Malfoy som stod närmast honom. Hon kunde se att han fann det mycket roande då hans min var en av yttersta förakt. Det hade stört henne och hon hade inte kunnat göra något åt det. Hon kunde ju inte gärna skicka iväg Snape. Hon suckade när de kom ner mellan tälten, förhoppningsvis skulle hon slippa ha honom med sig under nästa lektion.
De mötte Jadirs grupp utanför elevtälten. Han såg genast att hon var upprörd och skyndade fram till henne.
– Emmi?
– Kan du göra säkerhetscirkeln?
– Bra, vi ses sedan.
Hon gick bort till Charlie som följt med Jadir upp. Hela hennes uppenbarelse sa att hon var irriterad, de arga stegen och de hopbitna tänderna. Hon tog Charlies hand och försvann med honom ner mot drakarna. Jadir såg efter henne. Ytterligare en blick följde henne, Snape såg efter henne med svart blick. Jadir skakade på huvudet, men antog att han skulle få veta senare vad som hänt. Om han inte tog helt fel så hade det med Snape att göra. Han sa godnatt till eleverna och stängde in dem med säkerhetscirkeln.