Drakar och hemska minnen
Dagen började precis som gårdagen med väckning klockan sju. Efter frukosten gick de samma väg som dagen innan ner till drakarna och forskningsstationen. Den här gången hade de tyvärr med sig Snape. Harry hade hört hur Embla under frukosten hade vädjat till Jadir att få ta med sig McGonagall istället för Snape på sin lektion. Han måste verkligen ha irriterat henne igår. Jadir hade gått med på det, antagligen för att hans syster verkligen hade sett upprörd ut. Harry suckade lite, lektionen skulle inte bli lika rolig när Snape var med. Fast att se riktiga drakar var något som gick utöver det mesta och han tänkte att inte ens Snape borde kunna förstöra det helt för honom.
När de var nere vid forskningsstationen så fick de hårda förhållningsregler. Nu var det extremt viktigt att de lydde order för nu skulle de få ge sig ut i reservatet och studera de Rumänska långhornen i deras naturliga miljö. Dock skulle de hålla sig på behörigt avstånd. De fick gå två och två tillsammans med Charlie och tre av hans arbetskamrater. De övriga fick under tiden stanna kvar och studera två exemplar av Svensk kortnosing. Harry och Ron var de första som gav sig av. När de hade gått i ungefär tio minuter så tecknade Charlie åt dem att vara tysta. Sedan vinkade han fram dem till klippkanten. Båda två tittade nyfiket ner. Drakarna var enorma! Det var fyra stycken, det såg ut att vara en vuxen och tre mindre. Deras mörkt gröna fjäll glittrade i solljuset och deras gyllene horn gjorde solkatter på klippväggarna. Det var en fantastisk syn att se dem så nära och lite nervkittlande att de inte var bakom något skyddande staket.
När de kom tillbaka var det Hermione och Nevilles tur. Hermiones ansikte sken av upphetsning. Neville såg något osäker ut, men hade ändå ett nyfiket leende på läpparna. Jadir nickade till dem att de skulle följa med Charlie.
– Är det inte en säkerhetsrisk att låta mr Longbottom göra en sådan expedition, sa Snape nedlåtande.
Nu skiftade Hermiones ansikte till att var argt och Ron tog ett steg mot Snape. Harry lade en hand på hans arm för att hindra honom från att göra något dumt. Neville sjönk ihop och stannade mitt i steget. Harry såg hur besviken han var och att han var redo att vända om direkt. Han kände ilskan inom sig, varför fick Snape göra så?
– Nu är det jag som är professor i det här ämnet och jag som avgör vilka som får utföra de olika momenten. Jag anser att mr Longbottom är ytterst kompetent och att han mer än väl klarar av det här.
Neville sken upp igen och Hermione log stort mot Jadir. Jadir vinkade åt dem att gå och de försvann utom synhåll. Snape antog en ytterst sur och missnöjd min.
– Som jag berättade för de andra när ni var borta så är detta en Svensk kortnosing. Deras silverblåa fjäll gör att de är svåra att se mot himmelen en solig dag. Deras eld är klarblå och kan ge rejäla brännsår om man träffas av den, sa Jadir.
De fick i uppgift att studera drakarna och rita av dem. Under tiden kom Neville och Hermione tillbaka, båda två med breda leenden i ansiktet. Lavender och Seamus gav sig av. Jadir roade de kvarvarande med en berättelse från de år då han studerade Bestologi. Han berättade hur han stötte på en kortnosing under en studieresa till drakreservatet mellan Arjeplog och Kopparberg. Han hade flugit tillsammans med en annan student och de hade närapå flugit rakt in i draken. Solen hade bländat dem och draken hade smält in i den blå himmelen. De hade klarat sig undan precis, för draken hade inte varit så pigg på att följa efter dem. Det enda som blivit skadat var borsten på Jadirs kvast.
– En annan egenskap som är speciell för kortnosingarna är att de älskar att sola. Andra drakarter använder solen för att värma upp sig, de är ju kallblodiga som reptiler. Kortnosingen däremot är varmblodig, men har en förkärlek för att vara i solen trots att den inte behöver det. De flyger gärna högt på himmelen en solig dag. De kan ses följa solen runt när det är midnattssol.
När alla var tillbaka gick de bort till en annan inhägnad för att titta på en Norsk ryggdrake. Charlie drog undan Ron, Hermione och Harry en liten bit från gruppen.
– Känner ni igen honom, frågade han brett leende. Ni har träffat honom förut.
Hermione sken upp.
– Norbert, utbrast hon.
De andra två såg på Charlie som nickade bekräftande.
– Så Hagrid fick träffa honom igen?
– Ja, det blev ett kärt återseende, i alla fall från Hagrids sida.
De skrattade alla fyra och återgick sedan till att lyssna på Jadir. Den svarta draken låg i solskenet och såg ut som om den trivdes med livet. Vid middagstid lämnade de inhägnaderna och begav sig av upp till lägret igen.
– Hur gick det, var han till mycket besvär, frågade Embla oroligt när de möttes i mattältet.
– Nej, han stod mest i ett hörn och såg sur ut, log Jadir.
Embla himlade med ögonen.
– Fast han har dålig inverkan på Longbottom. Han gör honom så nervös bara han är i närheten. Stackaren kunde inte svara ordentligt på frågor som han kunde svaret på igår. Sedan var han så nedlåtande och föreslog att han skulle hoppa över långhornen för att inte sätta allas liv på spel.
Emblas ögon mörknade.
– Jag förstår honom inte, utbrast hon och slog ut med händerna.
– Alla går inte att förstå sys, log han samtidigt som han slog sig ner bredvid Hermione.
Hermione log mot honom och kände att hon rodnade när Parvati gav henne en blick. Hon mindes diskussionen de haft i tältet igår. Parvati och Lavender hade pratat om hur snygg Jadir var och de hade frågat efter hennes åsikt om det igen. Parvati hade sagt att den som ändå hade en chans hos honom vore lycklig. Då hade Lavender invänt och sagt att hon inte hade en chans, men däremot så verkade han väldigt vänligt inställd till Hermione och båda hade tittat nyfiket på henne. Hon var glad att varken Harry eller Ron hade varit i närheten just då. När hon påpekade för dem att det bara var för att hon var intresserad av ämnet hade de skrattat och skakat på huvudet. De hade gett varandra menade blickar och påpekat att hon pratat med honom på vägen upp från drakarna. Hon hade svarat att det bara var om drakar, men de gav sig inte och undrade fortfarande vad hon tyckte om honom. Hon hade blivit lite irriterad och snäst att han var en bra lärare och sedan inte mer med det. Sedan hade hon krupit ner i sin sovsäck för att visa att samtalet var slut. De hade fnittrat en stund, absolut inte övertygade om att hon bara såg honom som lärare. Varför skulle de ha så svårt för att fatta det? Man blev inte förälskad i sina lärare, punkt slut. Hon suckade lite, problemet var bara att hon inte visste riktigt vad hon kände. Han var ung, såg bra ut och var mycket kunnig och trevlig. Men samtidigt var han hennes professor. Hon visste att hon inte skulle tänka på honom som något annat, men ändå så kände hon sig dragen till honom.
– Miss Granger.
Hon rycktes ur sina tankar och såg in i hans mörkblå ögon. Det var så att man kunde drunkna i dem och den första reflektionen hon gjorde var att det var det hon ville. Sedan blinkade hon till och log lite förläget mot honom.
– Ja?
– Du såg ut att vara långt borta, log han. Jag har undersökt Kalaharidraken nu och det verkar inte helt omöjligt att den skulle kunna finnas. I min bok kallades den Regnbågsdraken. Uppgifterna skiljer sig lite åt, men det mesta verkade ändå vara ungefär samma. Den omnämns som en hägring i mugglarlitteratur. Den är inte lika stor som sina släktingar här, snarare i storleken av en stor häst eller kamel.
De fortsatte att prata om Kalaharidraken under hela lunchen tills det var dags för nästa lektion. De skulle ha försvar mot svartkonster med Embla. Hon var väldigt nyfiken på hur det skulle bli.
De samlades i samma tält som de haft lektioner i tidigare. Det var ett mindre tält där bänkar stod uppställda som i ett klassrum. Embla kom in och bad dem sätta sig ner.
– Idag ska vi studera dender. Efter middagen ska vi gå upp till deras boplats som ligger en bit norr om lägret. Där ska ni få prova att försvara er mot dem. Någon som kan tala om för mig vad dender är och vad de har för kännetecken?
Hermione räckte som vanligt upp handen och Embla nickade leende mot henne.
– Dender är gråbruna till färgen, de är täckta av fjäll och päls. Deras boplatser är oftast grottor eller klippskrevor. De kan vara svåra att hantera om man stöter på dem ensam i mörkret. På underarmarna har de långa taggar som de kan skjuta iväg mot fiender. De har även vassa klor som kan ge fula sår. De äter gärna kött, men får de inte tag på det så äter de rötter och växter. De klassas i läroboken som farliga. De är också avlägsna släktingar till svartalferna.
– Tack Hermione. Vet någon hur man kan försvara sig mot dem?
Till allas förvåning så räckte Neville upp handen.
– Det går att lura dem, sa han tveksamt, om man får dem att tro att man är ett troll så flyr de. Deras värsta fiender är troll. Sedan så finns den en försvarsformel också.
Embla log stort mot honom och delade ut tio poäng till honom. Under resten av lektionen fick de öva på försvarsformeln.
När de stod i matkön under middagen hamnade Malfoy bakom Harry. Tillsammans med Crabbe och Goyle trängde han sig förbi honom. När Harry drog sin trollstav och pekade den mot Malfoy hörde han en släpig röst, med en underton av skadeglädje, bakom sig.
– Tio poäng från Gryffindor för att Potter försöker tränga sig i kön.
Harry vände sig om och blängde upprört på Snape.
– Om du inte stoppar undan din trollstav genast kommer jag att dra ytterligare tio poäng.
Han blängde på honom, men gjorde som han blev tillsagd.
Ron och Hermione som stod längre bak i kön såg hur irriterad Embla blev och de kunde höra hennes viskande samtal med Jadir.
– Jag ska minsann säga honom ett sanningens ord. Det var ju inte alls Harrys fel, snarare tvärt om.
Jadir lade en hejdande hand på hennes arm när hon gjorde en ansats att gå fram till Snape.
– Emmi, välj dina strider, sa han lugnande, det här är inte rätt tillfälle, inte inför alla elever. Vi har ändå ett ansvar som professorer och vi måste visa samstämmighet utåt, det vet du. Vill du diskutera med honom så varsågod, men gör det någonstans där inte andra behöver lyssna. Sluta se på mig sådär, det leder ändå ingen vart.
Embla såg på honom med bestämd blick och hennes blå ögon hade djupnat i färg. Jadir skakade på huvudet.
– Om du inte dämpar din diskussionsiver med honom kommer du att råka illa ut en dag. Den dagen kommer då du inte längre vill vara ovän med honom. Och skärper du dig inte nu så kommer jag att lägga en tystnadsbesvärjelse på dig.
Nu hade även hans ögon mörknat och han såg allvarlig ut. Hon stirrade honom stint i ögonen. Efter vad som verkade vara en tyst maktkamp slog hon ner blicken och försvann ut genom tältdörren.
Efter att kvällens lektioner var avslutade och säkerhetscirklarna var upprättade satt alla professorerna i sitt tält.
– Embla, jag fick just en uggla från min gode vän Edriov. Han passerar förbi byn här nedanför imorgon förmiddag. Tror du att det skulle vara möjligt för mig att träffa honom? Det var åratal sedan jag såg honom, sa Flitwick.
Embla såg upp från pergamentet som hon höll på att skriva på.
– Ja, det är väl klart att du ska träffa honom.
– Problemet är bara att ni blir en professor mindre under din lektion imorgon, svarade han eftertänksamt.
– Det är väl enkelt ordnat, sköt McGonagall in, Severus kan följa med er. Han har ingen lektion och jag kan klara av min själv.
Snape såg upp från sin bok och gav henne ett ilsket ögonkast.
– Kanske vi klarar det med bara två professorer, sa Embla hoppfullt.
– Det vet du att vi inte gör, invände Jadir, det krävs minst sju vuxna för den lektionen.
– Men…
– Inga men Sys, vi måste vara sju och eftersom Professor Snape är här som professor så är han det självklara valet.
– Det vore trevligt om jag fick säga min mening, sa Snape kallt.
– Du borde inte ha någon talan, du vet mycket väl varför jag inte vill ha dig med. Du förstör mina lektioner.
Hon hade helt övergivit den formella tonen som hon alltid använde när hon pratade med honom.
– Förstör jag era lektioner, skrattade han hånfullt, det finns knappt något i dem att förstöra. Eleverna har inte lärt sig någonting under året, snarare har ni fördummat dem, så de kan mindre än när de började och allt detta på grund av ert daltande med bland annat Potter.
– Du, du ska veta att..
– Emmi, avbröt Jadir, säg nu inget som du ångrar sedan.
Hon såg upprört på de andra fyra professorerna, men fortsatte inte sin mening.
– Det blir helt enkelt så att Severus följer med er imorgon, sa McGonagall och spände blicken i både Snape och Embla. Hon var ändå biträdande rektor och hennes ord vägde tyngst i frågan. Embla nickade kort till svar. Snape bara blängde surt, men efter ytterligare en skarp blick från McGonagall nickade han nästan omärkligt. Då öppnades tältdörren och i öppningen uppenbarade sig Charlie.
– Där är ni ju, jag började undra var ni hade tagit vägen. Trodde nästan att ni hade gått vilse, sa han med ett brett leende.
Han såg från Emblas upprörda ansikte till Jadir som såg ovanligt stram ut. Han höjde frågande ögonbrynet åt honom. Jadir nickade diskret mot Embla. Charlie tog två steg fram till henne och lade en arm om hennes axlar. Hon såg upp på honom och hennes blick mjuknade och ett leende började sprida sig på hennes läppar. Hennes arm smög sig om hans midja.
– Trodde att du inte ville komma, log han retsamt mot henne.
Hon lutade huvudet mot hans axel.
– Säkert, log hon, ska vi gå då?
Jadir nickade och de gick ut, Charlie höll fortfarande armen om hennes axlar.
– Ett vackert par, sa Flitwick när de försvunnit.
McGonagall såg med missnöjd min efter dem, men vid närmare betraktelse så syntes ett leende i hennes mungipor. Snape blängde mörkt mot tältdörren.
– Det är otroligt att sådant beteende är tillåtet för professorer, sa han surt.
– Nånå, Severus, det är ungdomens kärlek, det kan vi väl tillåta dem. Det finns alldeles för lite kärlek här i världen. Låt du ungdomarna hållas, pep Flitwick, nu ska jag skriva ett svar till min gode vän.
Snape stirrade ett ögonblick på honom och McGonagall innan han med arga steg försvann in bakom sitt draperi. "Ungdomar, de är faktiskt professorer och borde agera därefter. Och så har han mage att tala med mig som om jag var i samma ålder som honom och Minerva", tänkte han bittert. Han stirrade ilsket på sin sovplats och visste att det skulle dröja innan han kunde somna.
– – –
Efter frukosten på söndagen var Gryffindorarna på väg upp för berget. Deras andra lektion i försvar mot svartkonster hade börjat. En tät dimma låg över stigen som slingrade sig upp mot en platå. Den skulle de gå över och sedan fortsätta uppåt ytterligare en bit. De gick på led efter varandra för stigen var ganska smal. Först gick Embla och efter henne följde en auror. Därefter kom eleverna två och två, med en auror emellan paren.
Embla höjde handen. De andra stannade direkt. Här uppe på platån gick de inte längre strikt på ett led även om de höll ungefär samma ordning. Hon vände sig granskande om.
– Jir, känner du?
Han nickade och ett leende spreds sig över hennes ansikte.
– Vi är förföljda av något, jag vill att ni ska identifiera vad det är. Fem poäng till den som först kommer på och oskadliggör förföljaren!
Snape fnös föraktfullt, men hon valde att ignorera honom. Alla eleverna började se sig omkring. Aurorerna såg sig också omkring och snart hade även de identifierat förföljaren. Harry kunde inte se något tecken på att någonting förföljde dem. Överallt var det bara sten, men de var ju i bergen så det var inte så konstigt. Sten förresten, ett minne kom för honom, men han kunde inte riktigt komma på vad det var. Det var något med en sten, eller snarare en demon som kunde se ut som en sten. Ja, så var det! En blank rund sten, men han mindes inte vad de hette. Han hade läst om dem i böckerna han fått av Lupin i julklapp. Hur var det nu man blev av med dem. Han grubblade intensivt, en förlamningsformel skulle nog kunna fungera. När han såg sig omkring upptäckte han genast demonen. Han var lite förvånad över att han inte sett den tidigare, den skiljde tydligt ut sig från de andra stenarna. Han drog sin trollstav och ropade ut en formel. Precis samtidigt ropade Neville en annan formel. Resultatet blev att demonen blev en alldeles stel palsternacka med ett stenformat huvud. Neville hade använt en förvandlingsformel och Harry en förstelningsformel.
– En pogrebin, utbrast Hermione som genast kände igen demonen.
– Alldeles riktigt Hermione, det är en pogrebin. Kan du tala om vad det är?
– Det är en rysk demon som lever i bergen. Den följer gärna efter människor och om de vänder sig om för att se vad det är som förföljer dem så kryper den ihop och liknar en sten. Efter ett tag gör de människorna nedstämda och olyckliga. När de sedan faller ner på knä i förtvivlan så angriper den dem.
– Bra, fem poäng. Neville, hur visste du vad det var för något?
– Eh, jo, jag råkade läsa om dem igår i Fantastiska vidunder och var man hittar dem.
– Vad i all världen fick dig att förvandla den till en palsternacka, undrade Jadir smått road.
Neville rodnade.
– Jo…ehm…min farmor brukar alltid hota med att göra palsternacksgröt om jag inte höjer mina betyg så det var det första jag kom att tänka på.
De andra skrattade. Snape såg uttråkad ut.
– Huvudsaken är att det fungerad som avsett. Tio poäng för en mycket väl utförd förvandlingsbesvärjelse och för att du lyckades identifiera den. Harry, du då?
– Jag har läst om dem i Försvarskonst genom tiderna. Det stod att det gick att använda en förstelningsformel på dem.
– Bra, tio poäng. Men jag tror inte att det hade varit nödvändigt att använda en så kraftig besvärjelse som Petrificus Totalus, det hade nog räckt med en enklare, till exempel Resisto, log Embla.
Efter att de vandrat ytterligare en bit upp för berget kom de till en mindre platå med något som såg ut som en grotta i motsatta änden.
– Här börjar dagens lektion. Det är en allvarlig lektion och jag vill att ni skärper till er extra mycket. Den kommer att avslöja en del om er själva för de andra. Den är inte farlig i egentlig bemärkelse, men om ni absolut inte vill genomföra den så säg till, sa Embla med allvarlig min.
De såg frågande på varandra, de var nyfikna men samtidigt lite oroade av det hon hade sagt.
– Jag skulle inte ha tagit med er hit om jag inte trodde att ni skulle klara av det. Ni är den bästa av mina klasser och jag har fullt förtroende för er. De andra sjätteårseleverna har inte fått den här lektionen för att jag inte anser att de är mogna för den ännu. De fick istället möta en Kappa, som visade sig vara nog så svår att behärska.
– Om detta är den bästa klassen så är det inte mycket bevänt med undervisningen, mumlade Snape. Embla valde åter igen att ignorera honom, men hennes blick mörknade lite och hon bytte en blick med Jadir.
– Det ni ska möta är en mycket sällsynt art, men den är ändå spridd över hela världen. Därför är det viktigt att veta hur man handskas med dem. De är farliga för den oförberedde och klassas som extremt farlig. En Memoratrox.
Hermione drog häftigt efter andan. Harry kände en rysning längs ryggraden, trots att solen sken. Parvati bleknade och Neville knöt händerna. Solen gassade ner på dem och värmde som om inget ont kunde erfaras dem. Ändå kände de en kyla krypa över dem. Det var bara Hermione som till fullo visste vad det var för en varelse, men de andra kunde förnimma skräcken som låg i namnet. De såg hur även aurorerna rörde oroligt på sig. Plötsligt kändes den ganska stora platån väldigt liten och avståndet till grottan verkade inte längre speciellt långt.
– En memoratrox, sa Snape föraktfullt.
– Ni kanske vill gå fram och visa hur man gör, sa Embla lugnt och stirrade honom stint i ögonen.
– Jag? Jag är bara med av säkerhetsskäl, inte för att vara försökskanin. Ni borde vara kapabel att ta hand om era lektioner själv, fnös han.
Embla himlade med ögonen och vände sig mot eleverna istället.
– En memoratrox är en avlägsen släkting till boggarten. Men mycket farligare. Den har ungefär samma angreppssätt som en boggart, men istället för att visa din största rädsla så visar den dig ditt värsta minne. Den kan visa flera olika minnen beroende på hur länge du står emot. När du sedan faller ner på knä av utmattning anfaller den med sina huggtänder och suger ut ditt blod. Den lever i klippskrevor och i grottor. Dock går den att stöta bort med tre olika trollformler. Ni har lärt er allihop, patronusformeln, Inrisoris Patrocinor och Riddikulus. Riddikulus fungerar bara då minnet går att omvandla till något skrattretande, vilket oftast är svårt med hemska minnen. Därför rekommenderar jag inte den.
De såg i någon mån lättade ut, det var formler som de kunde.
– Jag förstår som ni inte vill genomföra det här, och ni kommer inte att förlora vare sig poäng eller sänka ert betyg om ni avstår. Men ni kan också se det som en chans att få prova era kunskaper mot en reell fara. Tänk över det en liten stund, sa hon och vände sig till Jadir och förde ett viskande samtal med honom.
De såg på varandra, men ingen sa något. Alla hade redan bestämt sig, de skulle inte låta tillfället gå dem ur händerna. Det var alla Gryffindorare och som Gryffindorare vek man inte av för att något bara för att det verkade otäckt. När Embla vände sig om igen och såg frågande på dem så nickade de allihop.
– Longbottom, jag tror inte att det är värt att du försöker er på det. Du kommer aldrig att lyckas med det. Om det inte är så att ditt värsta minne är palsternacksgröt, sa Snape hånfullt, det är bäst att du avstår om du inte vill att vi ska levitera dig hela vägen ner efter att du anfallits av memoratroxen. Eller du kanske anser att du redan förnedrat dig så mycket framför dina klasskamrater att det inte gör någon skillnad? Tänk bara på alla lektioner i trolldryckskonst.
Nevilles axlar sjönk och det beslutsamma ansiktsuttrycket försvann och ersattes av ett sårat och osäkert. Harry kände hatet bubbla upp i honom och tog ett steg mot Snape. Han såg upp och mötte Harrys arga blick.
– Potter, spottade han fram, du kommer bara att se din patetiska gudfar dö igen. Kommer du att klara av det? Här hjälper inte din berömmelse dig. Du är så lik din inbilska far, han trodde alltid att han var något.
Aurorerna såg förvånade på varandra. Kingsley rörde inte en min. Eleverna såg arga ut och Neville hade gömt ansiktet i händerna och skakade av ljudlösa snyftningar. Harrys hand kramade hårt om trollstaven, han skulle förhäxa Snape så illa att han aldrig mer kunde säga något sådant. Jadir stirrade chockad på Snape. Med sin krokiga näsa skarpt avtecknad mot den klarblå himmelen stod han rak i ryggen som om inget hade hänt. Endast en svag ryckning vid vänstra ögat avslöjade att han visste att han den här gången hade gått för långt. Embla gick fram till honom med gnistrande mörka ögon. Hermione trodde för ett ögonblick att hon skulle ge honom en örfil.
– Måste du vara så förbannat arrogant och elak hela tiden, utbrast hon förtvivlat. Kan du inte någon gång försöka att inte racka ner på allt och alla? Du bara förstör för andra, som om andra inte hade rätt att få vara glada. Du vill att alla ska lida och speciellt de två. Du gör inget annat än letar fel hela tiden, du är alltid orättvis och överlägsen hela tiden. Du kan inte se längre än näsan räcker. Du är en ofullkomlig människa som inte vet någonting om vare sig vänlighet och kärlek. Be nu Neville och Harry om ursäkt.
Han svarade inte.
– Nu, sa hon skarpt och spände sin mörka blick i honom.
– Det var bara sanningen jag sa, svarade han och såg överlägsen ut.
– Vi diskuterar det senare, när du inte längre beter dig som ett femårigt barn, sa hon hårt innan hon vände sig om och med två raska steg var framme hos Neville. Hon slöt honom i sin famn och viskade tröstande ord till honom. När han lugnat ner sig vände hon sig om.
– Nu är det inte längre valfritt att möta memoratroxen. Jag vet att ni alla är fullt kapabla till att möta den och besegra den. Därför ska ni också få bevisa det här. Det finns inte en chans att ni misslyckas. Ni är de bästa av mina elever och jag skulle kunna anförtro mitt eget liv till er, till och med mina syskons liv. Alla ska möta den och besegra den. Jag vill att ni ska prova patronusformeln och Inrisoris Patrocinor.
Hon granskade dem ingående och log uppmuntrande mot Neville.
– Kom nu. Vi ställer oss i en halvcirkel runt grottöppningen, även ni andra får vara beredda på att försvara er, sa hon och nickade mot aurorerna.
De ställde upp sig så att det stod en professor eller auror mellan varje elev. Hermione stod längst ut på vänsterkanten och mitt emot henne stod Dean vid sidan om en arg Snape. Mellan henne och Neville stod Jadir och i mitten av halvcirkeln, mellan Harry och Parvati, stod Embla.
– Den har märkt att vi är här, sa Embla och nickade mot grottöppningen. När den kommer ut kommer den att välja en av oss som offer. När detta sker vill jag att ni bekämpar den. Jag vet att ni kan!
Neville svalde ljudligt när skuggan lösgjorde sig från klippan. Hermione höll hårt i sin trollstav och rabblade för sig själv upp de två formlerna, samtidigt som hon undrade vad för minne hon skulle få se. Harry var nästan säker på att Snape skulle visa sig ha rätt, han skulle få se Sirius död igen. Om det var så hade han ett visst övertag. Memoratroxen kom fram och vädrade i luften med sin långa nos, alla var lite nervösa. Sedan fäste den sina grå ögon på Embla och flöt långsamt fram till henne.
– Han känner igen mig, sa hon, får se vad han visar mig idag.
Hon gav varelsen ett utmanade leende.
Plötsligt tätnade luften kring memoratroxen och de kunde istället se en hall med stenväggar. Harry såg att det var Hogwarts. Två figurer uppenbarade sig, en flicka och en pojke. Flickan höll ett kuvert hårt i handen. Pojken lossade hennes grepp om det och öppnade det. De lutade sig båda över det och läste. När de läst färdigt knycklade pojken ihop brevet och kastade det ifrån sig. Flickan tog upp en liten papperslapp som legat i kuvertet och när hon läste det började tårarna rinna. Han kastade en blick på Embla och såg hennes ögon tåras. Då såg han likheten och insåg att det var Embla och Jadir som var flickan och pojken. En blick på Jadirs bleka ansikte sa honom att han hade rätt. Han undrade vad brevet handlat om och vem det var ifrån.
– Insori Patroci, Expecto Patronum!
Resultatet blev att memoratroxen återtog sin rätta gestalt och att både Harry och Parvati inneslöts i skölden som Inrisoris Patrocinor framkallade. Den vände sig något förvirrad därifrån, men utsåg snabbt ett nytt offer, auroren som stod mellan Neville och Ron. Hon klarade av att stöta bort den med patronusformeln.
Inrisorisformeln hade avtagit och den siktade in sig på Harry. Han förberedde sig för synen. Det var mycket riktigt Sirius död som åter spelades upp för honom. Han kände hur hopplösheten kom över honom och hur han bara ville gråta. Han såg hur Sirius träffades i bröstet av en röd stråle och hur han sakta flöt genom slöjan och försvann. Han måste vara stark, ett lyckligt minne måste han tänka på. Men han kunde inte komma på något. Alla lyckliga minnen var förknippade med Sirius och det gjorde ont bara att tänka på honom. Plötsligt ändrade bilden karaktär. Nu tog den form av kyrkogården där Voldemort uppstått. Han ville inte se Cedrics död igen! Då mindes han att träffat sina föräldrar där och han mindes hans mors kärlek till honom. Att hon hade valt att dö för hans skull. Han kände en enorm styrka och glädje i minnet av sin mors kärlek.
– Insori Patroci, Expecto Patronum!
En silverglob uppenbarade sig runt honom och den vita kronhjorten sprang fram ur toppen på staven. Han hade klarat det! Han hade aldrig tidigare lyckats med skölden. Han kunde inte låta bli att le trots minnena han sett. Han hörde Embla säga till honom att han gjorde bra ifrån sig och att han skulle försöka hålla skölden så länge som möjligt. Nu gick det fort, memoratroxen flyttade sig mellan de andra. Efter att ha sett hur de andra klarat av den så blev de andra modigare och trots att de blev illa berörda av sina minnen så klarade Dean, Parvati, Seamus, Lavender och Ron tillsammans med de övriga tre aurorerna sig galant. De lyckades visserligen inte lika bra som Harry med skölden, men de klarade av varelsen och det var det som var huvudsaken. Nu var det bara fyra kvar.
Neville blev nästa offer, han bleknade märkbart. Den började förvandlas, snart tog dimman form av Hogwarts trolldrycksklassrum. En svag rodnad spred sig på Nevilles kinder. I en bänk satt en ung Neville och Snape stod mörk och ruvande över honom. Han skrattade åt honom inför hela klassen och drog sedan av en mängd poäng samtidigt som han kallade honom för en helt inkompetent och obildbar elev. Nevilles hand darrade när han höjde trollstaven och ropade de två formlerna. Först hände ingenting, men när han försökte andra gången stod han plötsligt i en silverfärgad sfär och hans något suddiga patronus gick till attack. Memoratroxen vände sig genast till Jadir som stod bredvid honom. Den verkade inte bli uttröttad av att bli besegrad hela tiden, snarare verkade det egga den och den förflyttade och förvandlade sig snabbare. En bild formades. Det var vita väggar, något som liknade en sjukhussal. Jadirs blick låstes fast vid bilden som höll på att framträda. Ögonen vidgades och hans knogar vitnade.
– Jir, ropade Embla skarpt.
Han såg bort från bilden och till henne. Hon såg bestämt på honom och han ropade Expecto Patronum innan bilden hunnit formas färdigt. Då flyttade den genast sin uppmärksamhet till Hermione.
Hon var skräckslagen, hon hade inte en aning om vad hon skulle få se. Dimman fick fasta konturer och visade en lodrät klippvägg, med en smal liten hylla. På hyllan stod en liten flicka, det bruna otämjda håret gjorde att hon var lätt att identifiera som Hermione. Hon klamrade sig fast med händerna i klippskrevor. Det var omöjligt att säga hur hon kommit dit för avsatsen verkade befinna sig mitt på branten. Hon såg skräckslagen ut och det började åska och regna. Avsatsen blev hal och slipprig. Flera gånger halkade hon. Hon hade glömt det, eller snarare förträngt det minnet. Hon mindes känslan av att vara helt övergiven och hur hon trots att hon bara varit fem vetat att om hon trillade skulle hon dö. Med tårarna rinnande ner för kinderna försökte hon kasta de två formlerna, men kunde inte. Hon försökte tänka vidare förbi minnet till att hon blev räddad, men då mindes hon bara att hennes föräldrar hade skällt på henne för att hon gett sig ut alldeles själv. Dimman ändrades, nu kom en bild av hennes gamla skolgård fram och den här gången visste hon vad hon skulle få se. Gänget som alltid hade retat henne. Hon darrade av skräck, de skulle kanske låsa in henne någonstans eller rispa henne med kniven den här gången. Hon ville kräkas när hon mindes och såg sig om för att få hjälp. Hennes blick mötte Harrys och han såg oroligt på henne. Rons blåa ögon mötte hennes stadigt. Hennes två bästa vänner i världen, som alltid fanns där för henne. Då kände hon att hon hade styrkan att frammana en patronus. Hon bryddes sig inte om att försöka med den andra formeln, hon ville bara ha bort bilden. Den upplöstes och hon sjönk ner på knä, benen bar inte längre. Jadir slog armarna om henne och hon grät mot hans bröst. Alla såg oroligt bort mot henne, Harry ville gå till henne, men hindrades av Embla.
Under tiden smög sig memoratroxen bort till den sista av dem, Snape. Han såg på den med kalla ögon. Den flinade åt honom innan den började förvandlas. Han såg hur den tog formen av ett mörkt rum, en död gravid kvinna på golvet, blod överallt. Strupen snördes åt, han fick svårt att andas. Han mindes lukten av blod och hur han förlorat allt hopp. Bilden försvann sedan hastigt och byttes ut till ett ljusare rum, men ingen ljusare scen. En stor man slängde iväg en liten flicka på högst fem år som om hon var en soppåse. Flickan slog huvudet i en sängstolpe och föll livlös till marken. En ung pojke sprang fram till henne, men hon var redan död när han kom fram. Snape vacklade till vid synen.
– Expecto Patronum, ropade Embla och hennes enhörning drev memoratroxen in i dess grotta igen. Hon såg oroligt på de närvarande. Snape försvann bakom några klippblock. Hon fick de andra att flytta sig bakåt närmare stigen och undan från grottöppningen. Jadir hjälpte Hermione upp och när de kommit en bit bort sprang Harry fram och slog armarna om henne. Ron kom också fram och båda två höll om henne. Aurorerna såg ganska skakade ut och Embla förvissade sig om att alla eleverna var oskadda.
– Ni var jätteduktiga, sa hon mjukt, allihopa. Vi ska gå ner till platån här nedanför och vila oss lite innan vi tar den sista biten ner.
Snape kom tillbaka till gruppen, hans ansikte var blekare än det brukade. Embla gick fram till honom.
– Är du okej, frågade hon oroligt. Du funderade aldrig på att försöka blockera den med ocklumenering?
Han gav henne ett mörkt ögonkast och började gå med arga steg nerför stigen.
Det var en dyster grupp som kom ner till lägret. Alla var tysta och grubblade på sina egna eller de andras minnen. McGonagall och Flitwick såg förvånat från den ena till den andra, men fick ingen förklaring. Snape försvann in i professorernas tält så fort de kom fram. De andra gick tigande in i mattältet. Inte ens gliringar från Slytherin fick Gryffindorarna att reagera. Detta gjorde Slytherinarna mycket fundersamma. Det var egentligen meningen att eleverna själva skulle tömma sina tält och återställa de saker de förvandlat. Men Embla rörde sin trollstav och mumlade en formel och så var sakerna tillbaka till deras ursprungliga form. De packade ner sina saker och när de var färdiga log Hermione ett skakigt leende mot Harry. Han log tryggt tillbaka. De samlades för att färdas tillbaka till Hogwarts. Charlie kom för att säga adjö och kramade om både Jadir och Ron. Han gick iväg en bit med Embla och när de kom tillbaka såg hon mycket lugnare ut. Harry såg sig om, det skulle vara både tråkigt och skönt att lämna lägret. Den sista lektionen hade varit jobbig, även om han tyckte att det var en bra och värdefull lektion. Han grubblade över Hermiones sista minne, han skulle prata med henne om det sedan. Han kände åter det välbekanta rycket under naveln när han snuddade vid Hogwarts historia.