Ovänner, nya vänner och spindlar
När världen slutat snurra såg Harry de välbekanta väggarna i stora salen. Tillbaka på Hogwarts igen. Dumbledore och madam Pomfrey var där och välkomnade dem. Han såg sig om efter Ron och Hermione och fann att de stod vid dörren som ledde ut i hallen. Med snabba steg var han borta hos dem. Tillsammans gick de upp till Gryffindors uppehållsrum. Ingen av dem sa ett ord på vägen.
När eleverna lämnat salen konfronterade McGonagall Embla.
– Vad var det som hände under din lektion? Eleverna såg alldeles uppskakade ut när ni kom tillbaka.
Dumbledore och Flitwick lyssnade intresserat.
– Vi mötte en memoratrox.
– En memoratrox, närmast skrek McGonagall.
– Ja, en memoratrox, svarade Embla lugnt, och eleverna klarade av den utmärkt.
– De är livsfarliga varelser, hur kunde ni råka stöta på en sådan?
Snape lät höra något som var ett mellanting mellan en fnysning och ett bittert skratt.
– Det var inget vi råkade stöta på, det var det som var lektionen, sa han och lade så mycket förakt i rösten som han kunde.
McGonagall bleknade. Flitwick såg en smula orolig ut, Dumbledore såg bara fortsatt intresserad ut.
– Du lät eleverna möta en memoratrox medvetet? De som till och med är farliga för fullvuxna trollkarlar. Jag trodde att du hade bättre förstånd än så, sa McGonagall strängt med en min som om hon ville sätta sin yngre kollega på plats. Vilket förmodligen var precis vad hon ville också. Embla såg på Jadir, men han gjorde ingen ansats att hjälpa henne. Hon sköt ut hakan och såg trotsigt på sina äldre kollegor.
– Det var ingen fara, det fanns bara en av dem i närheten och vi var sju vuxna på plats. Inte att förglömma att eleverna nästan är fullvuxna. Flera av dem är redan myndiga. Alltså var vi femton stycken mot en och hade lätt kunnat övermanna den.
– Hur kunde du veta att det bara fanns en, det kunde ha varit en hel koloni i grottan? Det var ytterst oansvarigt av dig.
– Det gick ju bra, inte sant Jir?
Han såg på henne med mörk blick och svarade inte.
– Jag visste att det bara fanns en för jag och Charlie rekognoserade där i torsdags natt. De hade funnit den under en av sina expeditioner och vi undersökte om det skulle gå att genomföra en lektion på avsatsen. Vi klarade av den bra, trots att vi bara var två. Jag ansåg att femton stycken inte skulle bli hotade av den. Dessutom så är de inte flocklevande varelser. De trivs bäst ensamma.
– Det kunde ha gått illa och att döma av elevernas uppsyn så verkar det inte ha varit en lyckad lektion.
– Jag är inte förvånad, sa Snape föraktfullt, jag har alltid sett professor Icera som ansvarslös, redan under hennes skoltid här.
Embla blängde på honom.
– Att alla elever faktiskt lyckades stå emot memoratroxen på egen hand verkar inte intressera er det minsta, utbrast hon, det är den duktigaste klassen jag har och jag hade inte låtit dem möta den om jag inte ansett att de skulle klara av det. De klarade det till och med bättre än professor Snape, som verkade ha svårt att hålla huvudet kallt. Så jag förstår inte varför ni är så upprörda.
Hon slog ut med händerna och vände sig om för att gå. När hon mötte Dumbledores blick såg hon att hans ögon glittrade mot henne. Han tyckte åtminstone inte att hon gjort fel. Hon log ett lättat leende mot honom och fortsatte att gå mot dörren.
– Embla, vänta, jag vill prata med dig, ropade Jadir efter henne.
Hon saktade ner stegen så att han hann ikapp.
– Vi kan ta det på mitt kontor.
Jadir stängde dörren bakom dem och vände sig sedan till Embla.
– Varför, krävde han att få veta. Han stirrade stint på henne och hans ögon var mörka precis som hennes blev när hon var upprörd eller arg.
– Vad menar du?
– Du vet mycket väl vad jag menar, varför gjorde du så att jag inte kunde bistå Hermione under mötet med memoratroxen? Du lade en tyst avväpningsformel på mig så att jag inte kunde använda min trollstav.
Hon såg på honom en lång stund.
– Därför att hon skulle klara av det själv, vilket hon också gjorde.
– Hon höll på att inte klara det, hon höll på att bryta ihop.
– Hon tog sig samman sedan och hon kunde ju själv gå ner till lägret. Det var inget fel på henne.
Han började gå fram och tillbaka i rummet med otåliga steg.
– Du hörde henne inte när hon klamrade sig fast vid mig sedan, samtidigt som hon frågade 'Varför?'. Vad hade jag för svar att ge henne? Jag kände en sån otrolig känsla av hjälplöshet när jag höll om henne. Du kan aldrig förstå det.
– Jir…
Hon försökte få ögonkontakt med honom.
– Försök inte! Jag är arg på dig och jag måste faktiskt hålla med Minerva att du brast i dina plikter som professor. Att du bar dig oansvarigt åt när du valde memoratroxen. Du borde ha tänkt på att vissa minnen vill man inte minnas. Du hade ett övertag eftersom du redan visste vad den skulle visa dig, alla andra var helt oförberedda. Det var faktiskt inte nödvändigt att visa dem den, så pass ovanlig är den att risken att de stöter på en är minimal. Det var bara för att du ville bevisa något för Severus som du gjorde det. Dessutom ville du visa upp din överlägsenhet i försvar mot svartkonster.
– Sedan när är du på förstanamnsbasis med Snape?
– Det har absolut inte med saken att göra. Du misslyckades med din lektion idag, du måste inse det! Annars kan du bli en fara för eleverna. Jag skulle inte säga det här om jag inte på allvar trodde att du gjort fel. Du skrämde eleverna, värre än till och med Severus gör. Du borde ha tänkt lite innan du genomförde lektionen och du bör nog tänka över dina fortsatta planeringar. Dessutom var det väl onödigt att hänga ut Severus inför de andra professorerna genom att tala om att han inte klarade av den. Vad vet du om hans tidigare liv och varför han är som han är?
Hon kände tårarna välla upp i ögonen, hennes bror försvarade Snape mot henne. Det var helt fel, han skulle ju stå på hennes sida! Varför gjorde han inte det?
– Albus tyckte i alla fall inte att jag gjort något fel, sa hon med halvkvävd röst innan hon gick ut genom dörren och smällde igen den.
Hon bet sig i läppen där hon stod utanför den stängda dörren i den tomma korridoren. Hon knöt nävarna och försökte envist blinka bort tårarna. Hon blängde på dörren, "han hade fel", hon gick med arga steg därifrån.
När trion kom in i uppehållsrummet blev de nästan omkullslagna av en röd virvelvind. Det var Ginny som kastade sig över dem. Först kramade hon om Hermione, sedan Ron och sist Harry. Saga stod bakom henne och log. Rons strupe snördes åt när han fick syn på henne. Hon var då det vackraste i världen. Frågorna om hur det hade varit haglade från Ginny. Saga bara log åt sin uppspelta vän. De andra tre försökte svara på hennes frågor så gott de kunde. Det enda de utelämnade var mötet med memoratroxen. Ingen av dem kände sig riktigt redo att prata om den, i vilket fall som helt inte inför hela uppehållsrummet. De båda flickorna hade haft det lugnt, de hade varit lediga nästan hela fredagen eftersom både Snape och Embla hade varit borta. Ron betraktade Saga. Han hade glömt hur mycket han tyckte om att titta på henne och se hur hennes ansikte skiftade vid olika miner och uttryck. Det ingav honom ett slags lugn och minnet från förmiddagen höll på att blekna bort. De hade inte varit borta länge, men på grund av den sista lektionen kändes det som om det nästan varit en evighet. Han suckade och slet blicken från henne när Harry försökte få hans uppmärksamhet. Det var dags att gå ner till stora salen igen för att äta middag.
När de satte sig vid Gryffindors bord kastade Hermione en snabb blick upp mot Honnörsbordet. Hon kunde se att vissa av professorerna inte verkade speciellt glada. Närmare bestämt så kastade både Snape och McGonagall irriterade eller ilskna blickar på Embla. Till sin förvåning såg hon att även Jadir gav Embla mörka ögonkast. Hon hade aldrig trott att syskonen skulle kunna bli osams. Hon undrade vad det berodde på. Det måste ha något att göra med lektionen de haft. Innan den hade de inte varit ovänner. Det slog henne att hon inte sett vad memoratroxen förvandlade sig till för Snape. Det måste ha skett under tiden hon blev tröstad av Jadir. Vid tanken på Jadir kände hon hur det pirrade lite i kroppen, men hon skakade av sig det och försökte förstå vad samtalet runtom henne handlade om. När hon kom fram till att det var quidditch så stängde hon öronen igen och fortsatte fundera på Embla och Jadir.
Uppe vid honnörsbordet satt Embla mellan två tomma stolar. På sin vänstra sida hade hon, på andra sidan Dumbledores tomma stol, McGonagall. Till höger satt Snape med sin vanliga "stör mig och du kommer att ångra dig"-uppsyn. Hennes egentliga bordsgranne på höger sida var Binns, men han var aldrig där annat än vid speciella tillfällen. Hon kunde känna de andra professorernas brännande blickar. Speciellt McGonagalls blick var hård. Hon måste ha berättat för de andra professorerna om den, enligt henne, misslyckade lektionen. Sprout hade hälsat väldigt stramt när hon satte sig vid borde, de brukade annars alltid komma överens. Vektor hade inte ens besvarat hennes hälsning och madam Pomfrey hade bara sett bekymrad ut. Hon tänkte lite bittert att Poppy förmodligen försökte hitta något passande botemedel mot vad hon säkert såg som tillfällig sinnesförvirring. Allt detta hade inte besvärat henne speciellt mycket om det inte vore för att Jadir sällade sig till dem som anklagade henne. Hur kunde han? Hon hade ältat det hela eftermiddagen och inte ens nu ville de tankarna släppa taget. När hon försökt fånga hans blick såg han bara demonstrativt bort. Hon suckade och såg ner i sin tallrik. Maten smakade inte idag. Precis när hon tänkte gå drogs stolen till höger om henne ut. Hon såg upp och möttes av Dumbledores glittrande ögon och varma leende. Hon kunde inte göra annat än att le tillbaka mot honom.
– Smakar inte maten idag, frågade han vänligt.
Hon gjorde en skev grimas.
– Det är kanske sällskapet och samvetet som smakar surt, hördes McGonagalls röst från andra sidan Dumbledore.
Han blinkade åt Embla och sa:
– Det förstnämnda är möjligt, men det sistnämnda kan jag inte se någon anledning till. Det är inget fel i väl genomförda lektioner.
Det var bara en aningens skärpa i de sista orden, men de som satt nära nog att höra förstod vad han ville ha sagt. Han ansåg inte att hon hade gjort något fel. Embla log stort mot honom.
– Du måste prova de här pajerna, sa han och räckte henne ett fat med små gröna pajer på.
Hon tog tacksamt för sig och upptäckte att de var fyllda med den ljuvligaste blandning av fetaost och örter.
– Hermione…
Hon vände sig om vid ljudet av Harrys röst. Hon hade vetat att han skulle vilja prata med henne, men hon hade försökt undvika det hela kvällen. Hon var inte säker på att hon var redo för det. Uppehållsrummet var tomt sånär som på de två.
– Det…eh… dina minnen som memoratroxen visade. Vad handlade de om?
Han betraktade henne oroligt. Hon reste sig upp och gick fram och tillbaka. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hur skulle han se på henne om hon berättade?
– Hermione, du behöver inte säga något om du inte vill, sa han och ledde fram henne till soffan där hon tidigare suttit. Han behöll sitt grepp om hennes arm och önskade för en gångs skull att han vore bättre på legilimering än vad han var.
Hennes första tanke när han sa det var "så skönt, jag behöver inte berätta, jag kan glömma det igen", men sedan tänkte hon om. Det skulle inte tjäna något till att fortsätta ruva på det. Kanske hon till och med skulle må bättre av att få prata om det?
– Det första minnet…det var när jag för första gången utövade magi. Inte för att jag visste om det då. Först stod jag på plan mark och sedan helt plötsligt klamrade jag mig fast på en smal klipphylla. Jag måste ha använt mig av ofrivillig spöktransfers.
Han betraktade henne när hon berättade om hur det kunde hända unga trollkarlar, men att det var mycket ovanligt. Ett leende smög sig fram på hans läppar. Nu var hon sig lik igen, hon hade inte varit sig själv sedan lektionen, men nu föreläste hon precis som hon brukade. När hon tystnade satt de en lång stund och stirrade in i den flammande brasan. När hon åter talade var hennes röst inte mer än en viskning.
– De brukade alltid ge sig på mig. Jag var ju plugghästen. Den som alltid kunde alla svaren och hade alla rätt på proven. Sedan så var jag samtidigt nörden, med stora framtänder och omoderna kläder. De var så tuffa och beundrade av många på skolan. De hade alltid moderiktiga kläder, lagom många rätt på proven, äldre pojkvänner, allt sådant som de andra ville ha. Vissa dagar fick jag vara ifred, men andra dagar… andra dagar var det skit. Ibland hånade och retade de mig bara. Men oftast gav de sig på mig fysiskt. De spolade mitt huvud i toaletten, slängde in mig och mina böcker i duschen, stängde in mig i städskrubben, en gång fick jag sitta där över natten. När vi blev lite äldre så… så hotade de mig med kniv. Några gånger rispade de mig, men bara på ställen som inte syntes, samma sak med blåmärken från slag och nyp. En annan av deras favoritsysselsättningar var, när de börjat röka, att brännmärka mig. Jag har fortfarande kvar märkena.
Hon drog upp tröjan i sidan och visade honom märkena som satt strax ovanför höften.
– Det blev bara värre och värre. När vi var elva och slutade för sommaren så lovade de att det skulle bli ännu värre till hösten om jag kom tillbaka. Men då kom jag inte dit… Det är rätt groteskt, att barn kan var så elaka, vi var ju inte mer än elva år.
Hon hade höjt rösten och den hade antagit en nästan likgiltig ton. Hon stirrade oseende framför sig. Vad skulle han säga nu? Kanske han inte längre ville ha henne till vän, nej nu var hon dum, han var inte sådan, eller? Hon kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men hon tänkte inte låta dem komma längre. Det kändes bättre när hon fått häva ur sig allt, men hade det varit värt det?
Plötsligt slog han armarna om henne och kramade henne hårt. Då kände hon sig trygg i hans famn och hon kunde släppa fram tårarna.
När alla tårar tagit slut såg hon upp och mötte hans gröna ögon. Hon kunde se spår av tårar på hans kinder och det rörde henne. Hon kramade om honom igen och han viskade förlåt mot hennes hår. Hon såg på honom.
– Förlåt för vad?
– För att jag aldrig frågat dig.
– Du kunde ju inte veta att du skulle fråga, svarade hon förnuftigt.
– Jag tror att jag alltid trott att du aldrig varit med om något sådant. Det är svårt att föreställa sig när man anser att du är en av de mest fantastiska människorna på jorden. Att då inte andra ser det.
Hon stirrade på honom.
– Ja, det är du. Du är intelligent så att det räcker för två, du är omtänksam, duktig, lojal, modig, ger aldrig upp. Du en av de två bästa vänner jag har, och om jag så hade fått välja bland alla i hela världen skulle jag inte ha valt någon annan än dig. Hur skulle jag, och Ron också för den delen, klarat oss igenom de här nästan sex åren på Hogwarts om det inte vore för dig? Du är som en syster för mig, liksom Ron är som en bror. Utan er två skulle jag vara halv.
Hon rodnade av allt beröm och skrattade lite.
– En tredjedel borde vara mer korrekt, skojade hon. Hon kände en otrolig lycka bubbla upp inom sig. Han log mot henne och hon visste att minnena från den tiden inte längre kunde göra henne illa.
På måndagsmorgonen hade de försvar mot svartkonster, precis som alla tidigare måndagar sedan de började i september förra året.
– God morgon, sätt er ner. Jag vill att vi idag ska prata om lektionen igår. Tala om vad ni kände och vad ni inte tyckte att det var bra. Fundera lite under ett par minuter så kommer jag strax tillbaka. Ni får diskutera med varandra.
Embla reste sig och försvann genom dörren in till sitt kontor. De såg på varandra, vad skulle de säga? Ingen av dem yttrade ett ljud under tiden hon var borta.
– Jag vill veta vad var och en tyckte. Någon som vill börja?
Ingen sa något, eller rörde sig. Men efter en liten stund räckte Neville tveksamt upp handen. Embla nickade mot honom.
– Jo, jag tyckte att det var en bra lektion. Den var läskig, men den var bra.
De andra nickade instämmande.
– Det är ju inte så att vi är skyddade från ondskan bara för att vi fortfarande går skolan. Det är ju meningen att vi ska vara förberedda när vi kommer ut.
– Det var bra att vi fick prova det när det var så många vuxna med.
– Ja, tänk när man stöter på en sådan själv, vet man inte vad det är så är det inte mycket att be för.
– Det kanske kan vara bra att veta vad ens värsta minne är.
– Jag tror att jag har läst om en formel som ger ungefär liknande effekt, sa Harry.
Embla nickade.
– Mycket riktigt, Memoria Artroxis, ni ser namnlikheten där. Den ger sällan samma starka effekt, men som med alla formler så beror det på viljan och styrkan bakom den. Mot den hjälper, precis som mot memoratroxen inrisoris- och patronusformeln.
– Jag tycker att det är en av de bästa lektioner vi har haft, inte för att de andra varit dåliga, men den här har visat att allting inte är en dans på rosor, sa Hermione eftertänksamt, att man inte får slappna av en sekund när det gäller.
Embla såg lättad ut.
– Vad bra att ni inte avskyr mig och ämnet efter den här lektionen. Mina kollegor är inte riktigt överens med mig om att lektionen var lyckad, sa hon och gjorde en liten grimas.
Eleverna skakade på huvudet och försäkrade än en gång att de tyckt att lektionen var bra.
– Vill ni prata om era minnen, eller vill ni helst låta bli, frågade hon, fortfarande en smula bekymrad.
De funderade en liten stund, ville de dra upp minnena igen eller vore det kanske bättre att glömma? Plötsligt brast Parvati i gråt. Alla såg förvånat på henne och Embla var snabbt hos henne och lade en arm om hennes axlar.
– Schh vännen, berätta vad det är.
– Jag, mitt minne, det var ju inget jämfört med de andras. Mitt var inte ens hemskt, det känns så dumt. Alla har varit med om så hemska saker, men jag… jag har aldrig…, jag skäms för att jag tyckte att det var det hemskaste som hänt mig, snyftade hon.
– Lilla vännen, var glad att du inte har några hemskare minnen. Det är inget att skämmas för, att du har haft det bra. Det är en gåva att få ha varit lycklig.
Hon svalde gråten och torkade bort tårarna med baksidan av handen. Hon försökte le. De andra kunde känna en viss avundsjuka för att hon slapp deras minnen, men samtidigt så var det ju inte hennes fel. De log uppmuntrande mot henne.
– Vi kanske ska sluta här för idag, om ni vill prata om det så är ni alltid välkomna hit.
De nickade och reste sig. När de stängt dörren bakom sig sjönk hon ner i sin stol och gömde ansiktet i händerna. Hon hade varit så nervös för det här. Under natten hade hon grubblat och grubblat. Hon hade knappt sovit en blund. När morgonen kom hade hon nästan varit beredd att ge Jadir och de andra rätt. Men nu, hon log stort. Hon hade inte tagit miste när hon ansåg att de var mogna för den lektionen. Och de hade uppskattat den. "Det ska han minsann allt få höra", tänkte hon med en liten aning skadeglädje. Hon reste sig och gick ut ur klassrummet.
– – –
– Vilket ruskväder, det går inte ens att se handen framför sig. Jag gissar att det inte blir någon quidditchträning idag, sa Ginny när hon kom in genom porträtthålet. Utanför slottets tjocka väggar rasade en vild vårstorm, eller så var det kanske vintern som inte ville släppa taget, det var trots allt bara april.
Harry skakade på huvudet.
– Jag vet, utbrast Saga, vi tar en tur och utforskar slottet. Det är så stort att det borde finnas något ställe där ingen satt sin fot på länge.
De andra såg på varandra och nickade, alla utom Hermione. Hon skakade på huvudet och talade om att hon tänkte göra läxor. Det vägrade de bestämt att gå med på och drog upp henne ut stolen.
– Nu ska du med, hur ska vi annars klara oss med livet i behåll, skrattade Harry. Hon bestämde sig för att följa med dem, hon anade att hon ändå inte skulle få sitt kvar i lugn och ro.
De gick upp för alla trapporna, så långt upp de kunde komma i huvudbyggnaden. De hade alla röstat för förslaget att gå uppåt och att undvika fängelsehålorna. Nu befann de sig på sjunde våningen. Där uppe hade de inga lektioner, så där var de inte speciellt ofta. Saga kom fram till att hon nog aldrig varit där uppe, men så hade ju hon inte varit på skolan lika länge som de andra.
– Här är en korridor jag aldrig sett tidigare, sa Hermione.
– Kolla kartan Harry, så att inte Filch är där och vårstädar.
Harry plockade fram marodörkartan och kontrollerade så att ingen var där. Hela sjunde våningen verkade vara tom. Han kunde se att korridoren ledde till ett större rum och att det på vägen dit fanns ett antal dörrar vilka dolde rum av olika storlekar.
– Vi går in och tittar vad där finns, sa Ginny.
De började gå i den svagt upplysta korridoren. Det var lite märkligt, det fanns inga facklor på väggarna utan ljuset verkade komma direkt från väggarna.
– Här har ingen varit på länge, påpekad Saga, dammet ligger tjockt på golvet.
– Kan det vara så att korridoren bara öppnas vissa dagar eller tider, undrade Ginny.
Hermione nickade.
– Ska vi prova det här rummet?
De andra nickade. Ron tryckte prövande ner handtaget och såg sedan besviket upp när inget hände. Hermione provade alohomora, men det fungerade inte heller.
– Vi går vidare och provar de andra, sa Saga fast hon anade att inte heller de skulle gå att öppna. De provade alla dörrarna i korridoren, men hon hade haft rätt. Ingen av dem gick att öppna. Nu stod de framför dörren i änden av korridoren. De såg nedslaget på den. Den skulle förmodligen inte heller gå att öppna. Ron lade handen på handtaget utan att förvänta sig att den skulle gå upp. Det gjorde den inte heller. Men plötsligt hördes en melodisk röst:
– Vilka är Ni som vill här inträda?
Ron tog ett steg bakåt. De såg sig förvirrade omkring. Källan till rösten kunde inte skönjas någonstans. Saga klev fram framför de andra så att hon stod mitt för dörren.
– Vi är fem Gryffindorelever, sa hon.
Rösten lät höra ett porlande skratt.
– Elever av Gryffindor, då antar jag att Ni modiga är. Och varför är Er vilja att se vad som bakom denna dörr sig döljer?
Saga tvekade en liten stund.
– Vi är på upptäcktsfärd.
– På upptäcktsfärd? Intressant, och Er tanke är att något av intresse här sig döljer. Kanske en gåta skulle ge Er tillträde? Eller, nej en sådan uppgift vore mer passande för elever av Ravenclaw. Inte heller det er ger tillträde genom att visa trofasthet eller slughet. Något som kräver mod skall Ni utföra, Ni elever av Gryffindor. Vad ska vi finna åt Er att göra?
Rösten verkade förlora sig i sig själv. Då hördes en djupare röst:
– Älskade, låt dem stiga in. De bevisar sitt mod genom att stå fast i mötet med de okända. De behöver inte utföra ett prov. De är i sanning mina elever.
– Gryffindor, utbrast fyra av de fem.
– Och Helga Hufflepuff, fyllde Saga i.
Det porlande skrattet hördes igen.
– Jag är besviken att ni inte tillhör mina elever, men välkomna skall ni vara.
Dörren gled upp och avslöjade ett cirkelrunt rum. Flera soffor och bord stod uppställda, elden sprakade muntert i eldstäderna. Blommande växter stod i fönsterkarmarna och tjocka mattor låg på golvet. Men det som genast drog blickarna till sig var det stora porträttet på väggen mitt emot. Det var två personer avbildade. En man och en kvinna. Mannen var lång och reslig, hade rött hår och var klädd i rött och guld. Kvinnan nådde honom bara till axeln, hennes guldblonda hår böljade ner över hennes rygg. Hon var klädd i svart och gult. Mannen log och slog ut med handen.
– Välkomna, kom in. Bli inte stående på tröskeln.
De snubblade in alla fem.
– Det är trevligt med sällskap. Inte för att jag tröttnar på Godric, men det är roligt att se några andra ansikten ibland.
– Ta för er av teet och kakorna. Tyvärr kan vi inte göra er sällskap. Att var en tavla har sina begränsningar.
När de lämnade rummet hade de lovat att återvända någon gång, om det gick. De hade fått veta att de två grundarna var bundna till rummet, att de inte kunde lämna sin tavla och vandra till en annan, så som de andra porträtten på Hogwarts kunde. Det senaste besöket hade inträffat för 134 år sedan, exakt på dagen. De andra som funnit dörren senare hade inte varit värdiga att gå in. Alla gick i egna tankar på vägen ner till stora salen för att äta middag. Plötsligt stelnade Ron till. De andra vände sig om och såg frågande på honom.
– D…där, sa han med skakig röst och pekade på ett stort spindelnät som hängde i taket. I samma stund hissade sig en spindel ner i en tråd precis framför hans ansikte. Den var ganska stor och hade hårig kropp med spinkiga ben. Ett klickande ljud hördes när den öppnade och slog ihop käftarna. Ron bleknade så att alla fräknarna lyste som röda stoppljus i ansiktet. Han lät höra ett kvävt skrik innan han vände om och sprang tillbaka samma väg som de kom. De kvarvarande såg på varandra.
– Han har lite spindelfobi, upplyste Ginny.
– Lite? Det menar du inte, sa Saga och kunde inte låta bli att skratta. Snart skrattade de alla fyra, fast de visste att det inte var så vidare snällt. Men det hela hade sett så komiskt ut att skrattet inte gick att stoppa. När de lugnat sig lite uttalade Hermione en formel som fick både spindeln och nätet att försvinna i tomma intet. Hon förklarade att det var en formel som hade flyttat ut den på utsidan av slottet, där den nu förmodligen hade blåst bort. Harry hade fortfarande skrattårar i ögonen när han ropade till Ron att spindeln var borta nu. Han kom tillbaka med slokande axlar och väldigt generad. De andra såg fortfarande väldigt roade ut. Han rodnade ännu djupare när han kastade en blick på Saga. Vad skulle hon nu tro om honom? Han kände plötsligt hopplösheten övermanna honom, hon skulle aldrig kunna tycka om honom nu när hon visste att han var en sådan mes. Han började gå med snabba steg ner mot stora salen, samtidigt antog han en ytterst sårad min. De hade väl åtminstone inte behövt skratta åt honom? Harry och Hermione såg på varandra och gav varandra menade blickar. Tillsammans med Saga och Ginny skyndade de efter honom.