Kapitel tjugotre
Tro på kärlek

Allting hade återgått i sina vanliga hjulspår när april började gå mot sitt slut. Embla och Jadir hade försonats. Den övriga lärarkåren försökte glömma bort att de tyckte att hon betett sig oansvarigt, ja alla utom Snape förstås. Dumbledores kommentar om att han tyckte att hon genomfört lektionen på bästa sätt hade gjort dem obenägna att envisas med det motsatta. Harry satt och såg ut genom fönstret och lyssnade bara halvt på när Flitwick gick igenom en trollformel. Han funderade. Det var något med Ginny, men han kunde inte komma på vad. Hon hade förändrats. Det hade skett gradvis, så att han inte hade märkt det. Men hon var annorlunda mot vad hon varit tidigare. Mer färgstark på något vis, hennes hår lyste rödare än det brukade och…
– Harry, väste Hermione, lyssna nu, annars kommer du inte att fatta någonting sedan.
Han rycktes ur sina tankar. Han hade nästa fått tag på det, men nu var det helt borta. Hermione såg uppfordrande på honom och han nickade och log mot henne. Nu när han ändå tappat tråden kunde han lika gärna lyssna.

– – –

Embla skyndade sig ner för trappan till källaren. Hon skulle minsann säga ett sanningens ord till honom. Han kunde inte gå omkring och skrämma livet ur eleverna. På bara en vecka hade han lyckats knäcka tre femteårselever. Hon såg honom gå in genom dörren till sitt kontor.
– Professor Snape, ropade hon innan dörren stängdes.
Snape suckade. Inte hon nu igen, han orkade inte med det. Han tänkte stänga dörren, men hann inte. Hon hade redan hunnit fram och tagit tag i handtaget. Han backade in i rummet och lät henne följa efter. Han höll hårt om sin skadade arm, som värkte något oerhört.
– Nå vad är det, fräste han och stramade upp sig.
– Du kan inte behandla dina elever så, utbrast hon.
– Dumbledore säger ingenting, så han verkar inte ha några problem med det. Det är eleverna som är för klena, de har egentligen inget här att göra.
– Så hur kan det då vara att de klarar sig så bra i andra ämnen, sa hon och hennes ögon hade mörknat, precis som de brukade när hon var arg. Blicken han fick var välbekant för honom.
– För att lärarna är för slappa, de inser inte vikten av disciplin, sa han ilsket, har vi inte haft denna diskussionen tidigare?
– Jo, men jag anser att den behöver tas upp igen, sa hon med skärpa i rösten och ögonen gnistrade svarta av ilska, du har under den här veckan fått tre elever att bryta ihop totalt. Alla ligger nu i sjukhusflygeln och Poppy har fullt sjå med att försöka få dem på benen igen, detta för att du tror att man kan lära när man är skräckslagen. Du har aldrig funderat på att det är lättare att lära sig med vänlighet, fortsatte hon en aning mjukare.
Snape gjorde en grimas och satte sig i stolen bakom skrivbordet. Han höll hårdare om armen. Kunde hon inte gå snart? Han kände att rummet började bli suddigt och sa med iskall röst som han försökte hålla så stadig som möjligt:
– Om det var allt kanske du kan gå nu.
Embla såg forskande på honom, det var ovanligt att han inte försvarade sig mer. Så såg hon hur han höll om sin vänstra arm och hur hans högra hand färgats med röda fläckar. Hon gick fram till honom.
– Du är ju skadad, du måste låta Poppy titta på det!
– Det är inget. Jag sköter om det själv, om du bara vill lämna mig ifred, svarade han ilsket.
– Låt mig se, sa hon och tog tag i hans hand. Det var en djup skåra i handflatan som fortsatte upp för armen.
– Det ser inte bra ut, du borde verkligen gå till Poppy.
– Nej, sa han högt och drog undan handen.
De stirrade på varandra en lång stund. Han satt tyst med armen i ett hårt grepp, huvudet dunkade och han kände sig illamående. Kunde hon inte bara gå, han orkade inte diskutera med henne nu. Hon gick dock inte, istället tog hon ett steg mot honom.
– Var inte så barnslig nu, låt mig se på det.
Han blängde surt på henne.
– Jag tänker inte låta dig titta på det, sa han med is i rösten, om du vill ha någon att dalta med så kan du ju leta upp Wynja.
Emblas ögon flammade till, men lugnade sig igen.
– Om du inte låter mig hjälpa dig så går jag helt enkelt och hämtar Poppy eller Albus. Så kanske de kan tala dig till rätta.
Han for upp ur stolen och såg ner på henne, de kom så nära varandra att hon kunde känna värmen från hans kropp.
– Tror du att du kan hota mig, viskade han farligt lågt, det var ovanligt dumdristigt av dig.
Embla vek inte undan med blicken utan såg trotsigt upp i hans svarta ögon.
– Så låt mig titta på det då, sa hon och tog hans hand igen och började dra upp ärmen.
Snape ryckte sig hastigt loss och världen gungade till. Han tog ett hårt tag i Emblas arm så att hon inte skulle kunna fortsätta. Hon såg upp på honom.
– Du krossar min arm. Låt mig se på det. Det behöver rengöras.
– Nej, sa han argt, jag ordnar det själv.
– Med bara en arm, knappast.
– Du rör det inte, sa han iskallt, men lossade ändå sitt grepp om hennes arm. Hans svarta ögon mötte hennes blå, de hade ljusnat och var milda nu. Han var ovan att få en sådan omtänksam blick av henne.
– Var inte dum Severus, jag vet att du har mörkrets märke på armen, du behöver inte dölja det för mig, sa hon mjukt.
Snape andades häftigt in och föll kraftlöst tillbaka i stolen igen. Tankarna for fram och tillbaka i huvudet på honom, hur kunde hon veta om märket? Kanske Dumbledore hade talat om det för henne, han hade talat om att uppta syskonen i ordern. De kanske redan var medlemmar, tänk om det var något som undanhölls honom. Det kanske var fler saker som de undanhöll, de kanske inte litade på honom längre. Vad skulle han göra utan sitt arbete för ordern? Han kunde inte släppa tankarna på att det var något viktigt som han inte visste om. Det var inte förrän långt senare han reflekterade över att hon tilltalat honom med hans förnamn.

När hon på nytt började dra upp ärmen sa han ingenting utan stirrade envetet in i väggen bakom henne. Det var ett långt sår som gick från handflatan upp till armbågen. Kanterna var gröna och blod sipprade ut tillsammans med en oidentifierbar grå substans. Hon förde sin vänstra hand över såret med handflatan neråt samtidigt som hon viskade en trollformel. Han kände hur det stack i såret och han tittade ner. Kanterna var inte längre gröna, de var rena, det hade slutat blöda, men fortfarande var den grå substansen kvar.
– Vad har du egentligen råkat ut för, frågade hon allvarligt.
Snape svarade inte, han bara skakade på huvudet.
– Hade det inte varit så omöjligt hade jag trott att du blivit anfallen av en seraptest, fortsatte hon och såg upp i hans bleka ansikte.
Han nickade och såg hennes ögon vidgas i förvåning. Till hans stora lättnad frågade hon inte hur det kunnat ske utan böjde sig bara åter över såret och började nynna en formel han aldrig tidigare hört. En kraftig värme strömmade ner från hennes handflata. Den grå substansen löstes upp och försvann, såret drog ihop sig.
– Du kommer att ha kvar ärret, jag är inte så bra på att läka utan ärr, sa hon lite ursäktande och plockade fram ett bandage som hon lindade om.
– Du får ha det på, för ärret är fortfarande sårbart, fortsatte hon, och så bör du dricka mycket nu när du har förlorat blod. Helst vatten, men det går bra med annat också. Och ta något mot huvudvärken så att du får sova, du behöver vila.
Hon reste sig från sin knäböjande ställning och gick mot dörren, där vände hon sig om.
– Godnatt professor Snape, sa hon och stängde dörren bakom sig.
Snape satt länge kvar i sin stol och stirrade in i den döende elden.

– – –

Hermione hade dragit iväg med Harry till biblioteket för att få honom att bli färdig med sin uppsats i förvandlingskonst. Ron satt ensam kvar i uppehållsrummet. Plötsligt störtade Saga in genom porträtthålet. Han kunde se att hon var upprörd och när han betraktade henne närmare såg han spår av tårar på kinderna.
– Vad är det som har hänt, frågade han oroligt.
– Snape, utbrast hon, Embla säger att jag inte får hata honom, men jag gör det ändå! Han är så elak, bara för att vi ska ha våra GET snart så ska vi väl inte behöva arbeta ihjäl oss. Han överöser oss med uppgifter och när vi sedan inte hinner göra dem så straffar han oss. Idag tvingade han Elise att dricka sitt felaktigt tillredda elixir, bara för att hon skulle få veta vad som hände om hon fortsatte göra fel. Hela hon svullnade upp och hon fick jättesvårt att andas. Inte förrän hon började bli blå i ansiktet så gav han henne motgift. Och när Fredria Vogel "råkade" välta ut sitt innehåll över min arm så fick jag poängavdrag! Sedan fick jag lämna lektionen utan att få något betyg.
Hon var arg så att hon skakade. När hon drog upp ärmen på sin klädnad och visade honom armen, bleknade han lite. Den var röd med vita strimmor kors och tvärs, som om hon blivit riven av en katt.
– Gör det inte ont? Ska du inte gå till Pomfrey?
Hon skakade på huvudet och tårarna glittrade i ögonvrårna.
– Det svider infernaliskt, men det är fullt i sjukhusflygeln och Pomfrey skickade iväg mig igen när jag kom och sa att det skulle gå över av sig självt. Hon verkade väldigt stressad.
Hon bet sig i läppen.
– Men så kan hon inte göra, vill du att jag ska leta upp Hermione, hon brukar alltid ha lösningar på allt, frågade han och grubblade på vad han skulle göra. Han stod inte ut med att se henne så nära gråten och att veta att hon hade ont.
Hon skakade på huvudet igen.
– Vill du bara hålla om mig en liten stund så kanske det går över? Jag behöver en kram.
Hon såg bedjande på honom. Han blev förvånad och samtidigt rodnade han häftigt. Hon bad honom krama honom? Det kunde han ju inte säga emot. Han nickade och hon slog armarna om hans hals. Med armarna försiktigt om henne tänkte han att detta var, trots att han tyckte så synd om henne, hans lyckligaste stund här i livet.
– Tack, det hjälpte, sa hon när hon släppte honom en stund senare. Han kände det som om han svävade på moln. De hade stått där nästan hur länge som helst. Om hon bara hade vetat vad han kände och om hon kunde känna likadant, men den chansen var minimal. Han skulle bevara det här minnet i djupet av sitt hjärta om han så blev 150 år gammal. När han gick och lade sig kunde han fortfarande känna doften av hennes hår i sina näsborrar och hur mjukt det hade varit mot hans kind. Han kunde känna henne i sina armar, trots att det var flera timmar sedan han höll om henne. Hans lyckliga leende var kvar även när han hade somnat.

– – –

Det var morgon och de flesta eleverna satt i stora salen och åt frukost. Snart skulle posten anlända. Vid honnörsbordet var det glest mellan lärarna. Sprout, McGonagall, Jadir och Embla var de enda som satt där. Dumbledore var på väg upp till sin plats när ugglorna började flyga in. Embla kastade en blick upp mot de flygande brevbärarna och bleknade.
– Jir, ropade hon.
Han vände sig mot henne och följde sedan henne blick upp mot flocken av ugglor. Även han förlorade färg i ansiktet. Båda två reste sig samtidigt. McGonagall och Sprout tittade frågande på dem. Dumbledore såg orolig ut och blev stående på golvet mitt i stora salen. Tvillingarna gick runt bordet och tecknade åt de båda andra professorerna att komma. Samtidigt fortsatte de att bekymrat studera uggleflocken.
– Där, sa Jadir och pekade mot en kolsvart uggla med ett svart kuvert fastbundet vid benet. Den flög mot Hufflepuffbordet och landade framför en blek liten flicka med två bruna hästsvansar. Embla och Sprout satte genast av dit. Under tiden hade eleverna uppmärksammat att det var något på gång. De tittade frågande på varandra och från Dumbledore till de andra professorerna. Innan Embla och Sprout hade hunnit fram till flickan hade hon öppnat brevet. Nu satt hon och stirrade oförstående på det. Embla slöt henne i sin famn samtidigt som Sprout tog brevet och läste det. Hon nickade med stel min till Dumbledore. Han satte sig i rörelse och gick med långsamma steg upp till honnörsbordet. Sprout skyndade fram till honom med brevet och småsprang sedan efter Embla och flickan som lämnade salen. Dumbledore förde ett viskande samtal med Jadir och McGonagall. När han sedan vände sig om kunde de se sorgen som avspeglades i hans ansikte.
– Elever, får jag be om tystnad.
Alla lydde genast hans uppmaning.
– Jag måste med tungt hjärta meddela att en av våra elever förlorat sin familj idag. De blev dödade i sitt hem i går kväll.
Ett oroligt mummel spred sig bland eleverna och fler av flickorna vid Hufflepuffbordet började gråta.
– Vi ska hedra dem med en tyst minut. Efteråt vill jag att prefekterna samlas på McGonagalls kontor. Om någon känner att de behöver prata så står alla lärare till förfogande och även madam Pomfrey. Lektionerna är under förmiddagen inställda. Får jag be er vara tysta nu.
Till och med Slytherineleverna tystnade på hans uppmaning. När minuten var över steg sorlet av röster. Alla prefekter skyndade sig ut ur salen. Jadir och McGonagall följde med snabba steg efter dem.

Wynja kom springande bort till Saga och begravde ansiktet i hennes axel. Saga höll om henne och vaggade henne försiktigt. Ginny var blek under fräknarna. Hermione höll krampaktigt i dagens tidning och tog djupa andetag som för att lugna sig. Tidningen hade stora svarta rubriker. I Harrys huvud snurrade tusen tankar. Han reste sig hastigt och när Ron frågade vart han skulle svarade han bara:
– Ut.
Ron reste sig också och de andra följde efter honom. De satte sig i det strålande solskenet.
– Hur kan solen skina när sådant händer, mumlade Hermione uppgivet.
– Jag tror att mamma kände hennes föräldrar. De var med i…, sa Ginny och avbröt sig innan hon hann säga "ordern". Varken Saga eller Wynja fick ju veta om att den existerade.
– Är du säker, frågade Ron skeptiskt.
Hon nickade.
– Hon hade småsyskon, tror ni att… att de klarade sig? De kanske skonade dem…
Harry stirrade ut över sjön. De gröna ögonen var frånvarande. Han kände ilska inom sig. Det var hans ansvar, det var bara han som kunde stoppa det. Om han bara visste hur han skulle bära sig åt. Om han bara hade någon han kunde anförtro sig till, någon som var vuxen, någon som Sirius.
– Förra attacken så gjorde de inte det, viskade Hermione tårögt.
Wynja började gråta häftigare. Tårar gjorde spår på Ginnys bleka kinder. Ron lade en arm om sin syster och en om Hermione. Saga försökte lugna sin systerdotter, utan att nå någon större framgång. Men när hon viskade något till henne släppte Wynja plötsligt taget och sprang bort till Harry som fortfarande stod och såg ut över sjön. Hon slog armarna om hans midja och han kunde inte annat än att slå armarna om henne också. Hon grät mot hans bröst och han började instinktivt mumla tröstande ord till henne. Det frånvarande tomma uttrycket i hans blick försvann. Saga log ett halvt leende som blev mer som en grimas. Ron såg på henne och önskade att han hade haft fler armar, så att han kunde hålla om henne också. Han var orolig, om en trollkarlsfamilj, som dessutom var ordensmedlemmar, kunde bli attackerade och dödade så kunde samma sak hända hans egen familj. Det hade inte varit några attacker sedan innan jul och de hade invaggats i en falsk säkerhet. Ju längre tiden hade gått desto säkrare hade de blivit på att det inte skulle ske igen. Han visste att från och med nu skulle alla vara oroliga att få se en svart uggla komma mot dem.

– – –

Det knackade på dörren och Snape såg irriterat upp. Vem kom och störde honom nu? Han hade så mycket att göra. Han hade uppsatser att rätta och det var ett stort jobb med så korkade elever. Dessutom hade hans arbetsbörda ökat, mörkrets herre krävde mer av honom nu, snart skulle större planer sättas i verket. Han ryckte ilsket upp dörren och blev inte förvånad när han såg Embla stå där.
– Jag ville bara se att ditt sår läkte som det ska, sa hon och såg forskande på honom.
– Kom in, svarade han kort.
– Mycket att rätta?
Han nickade till svar, han tänkte inte inleda något samtal, det var hon som kommit och stört honom. Han drog upp ärmen och sträckte fram armen mot henne för att få det överstökat. Hon började linda av bandaget.
– Du vet, du hade fått byta det under tiden, sa hon och log lite retsamt. Han såg ner på det nu smutsiga bandaget, det hade spår av diverse ingredienser i trolldrycker och annat smått och gott. Han ryckte på axlarna för att visa att han inte brydde sig. Hon knyckte med handen och bandaget rullade ihop sig självt.
– Då ska vi se, sa hon och följde ärret med pekfingret, från handflatan och upp. Han kände en ilning gå igenom kroppen. Ärret slutade bredvid märket, hon såg upp på honom.
– Det ser bra ut, det var ett komplicerat sår, men jag verkar ha lyckats, sa hon och såg ner igen. Märket glöder, han är väl aktiv hela tiden nu.
Han ryckte åt sig armen och såg iskallt på henne.
– Det var inte en fråga, sa hon, mer en reflektion, fortsatte hon mjukt, det är ingen fara med såret längre. Du behöver inte ha något om det mer, du kan anse dig frisk, avslutade hon och gick mot dörren och försvann.
Han sjönk ner i sin stol igen och tänkte:
"Jag får aldrig något gjort när hon bara stör mig hela tiden."
Han lyckades inte koncentrera sig på några uppsatser mer den dagen.

– – –

Under maj inträffade ett flertal attacker. Det var inte alla som berörde elever på skolan, men två gånger kom den svarta ugglan flygande. Stämningen bland eleverna blev dämpad. Trots den dystra atmosfären genomfördes quidditchmatchen som planerat. Slytherin slog Hufflepuff och därmed var Gryffindor tvungna att vinna mot Ravenclaw i nästa match. Annars skulle cupen avgöras på poäng eftersom Gryffindor och Slytherin skulle ha lika många vunna matcher. I övrigt präglades maj av en ökad press på eleverna från lärarna. De tjatade om examensproven och femte och sjunde året skulle avlägga sina GET respektive FUTT i juni. Flera elever, både femte– och sjundeårselever bröt ihop och fick tas omhand om av madame Pomfrey. Detta bidrog till allt häftigare diskussioner mellan Embla och Snape. Oftast kunde de ses kasta mordiska blickar på varandra närhelst de möttes. Ginny och Saga var stressade, för att inte tala om vad Hermione var. Hon kunde sitta och läsa igenom sina anteckningar och kolla upp dem i böckerna och skriva om dem gång på gång. Ron och Harry kände också av pressen, men inte lika starkt. Dessutom så hårdtränade Gryffindorlaget, så varken de eller Saga och Ginny fick speciellt mycket tid över till att oroa sig för någonting.

Ron rodnade, han visste inte vad han skulle säga till Saga, allt som kom ur munnen på honom verkade bara bli fel. Han snubblade över orden, han snubblade till och med över stolar och bord när hon var i närheten. Han kunde inte ha det så här, han blev knäpp bara han var i närheten av henne. Just idag hade han verkligen gjort bort sig, han försökte säga något roligt, men det blev som vanligt bara fel. Han suckade och slängde sig ner i soffan framför brasan. Det hade nog varit dumt av honom att bara rusa iväg så där, men han hade inte kunnat stanna kvar. Det var droppen att både Harry och Hermione hade skrattat åt honom. De hade förmodligen aldrig varit kära någon gång, i så fall hade de förstått. Han hörde att porträttet öppnades och han gömde ansiktet i händerna, han orkade inte prata med någon just nu. Någon satte sig bredvid honom, men han såg inte upp för att se vem det var. Eftersom det var tyst en lång stund antog han att det var Harry. Plötsligt så bröt personen bredvid honom tystnaden och han kände allt för väl igen rösten.
– Ron, sa Saga mjukt, jag tror att vi behöver prata lite grann.
Han var så häpen att han såg upp på henne. Hon tog hans ena hand för att förhindra att han gömde sig i dem igen. Han kände att hon ritade ett mönster i hans handflata och fick en knäpp tanke om att hon skrev ett meddelande till honom. Han såg ner på sin hand som låg i hennes och sedan upp på henne. Hon log mot honom.
– Tycker du om mig, frågade hon.
Han rodnade ännu mer. Han försökte göra rösten nonchalant, men den brast lite:
– Ja, det är väl klart, jag har inget emot dig.
Hon sträckte fram sin andra hand mot honom och strök honom över kinden.
– Men mer än bara om?
Han stirrade in i elden. Hon flyttade sig närmare honom så att de kom att sitta sida vid sida, tätt ihop.
– För jag tycker i alla fall väldigt mycket om dig, fortsatte hon, jag är kär i dig.
Han såg förvånat på henne och så lät han sina fingrar snudda vid hennes kind. Han nickade och sa tyst:
– Mer än om.
Hon flätade in sina fingrar i hans och kysste honom sedan lätt på läpparna. En lyckokänsla spred sig i hela kroppen på honom och han drog henne försiktigt ännu närmare sig.

– Vad tror ni, sa Ginny, tror ni att min korkade bror fattar att hon gillar honom?
– Det är ett svårt fall, skrattade Harry.
– Saga är inte dum, svarade Hermione eftertänksamt, jag tror att hon helt enkelt talar om det för honom.
Ginny nickade instämmande.
– Ska vi gissa att de sitter tillsammans helt uppslukade av varandra nu då?
Harry såg lite förskräckt ut vid hennes ord. Han undrade hur det skulle bli när någon annan än han och Hermione var den som stod Ron närmast. Det var inte så att han inte unnade Ron det, han hade ju sett hur hopplöst förälskad han var i Saga. Men han kände ett stygn av avundsjuka. Ron hade något som han inte hade. Och detta något var någon som kunde ta Ron ifrån honom. Han visste att det var idiotiskt att tänka så, men han kunde inte låta bli.
– Harry?
Han såg upp när han hörde Ginny säga hans namn. Både hon och Hermione tittade lite oroligt på honom. Han ryckte på axlarna.
– Ska vi gå in då?
– Ja, det vore verkligen på tiden i så fall, sa den tjocka damen, ni slösar bort min dyrbara tid.
Ginny himlade med ögonen och log stort så att en perfekt vit tandrad visades. Harry kom plötsligt på vad det var han hade grunnat på tidigare. Nu visste han vad det var som var förändrat med henne. Hon var vacker och livfull. Och han kände något inom sig. Det var inte hon som förändrats, det var han. Han hade lyckats gå och bli förälskad i sin bästa väns lillasyster! Han skakade på huvudet och följde efter flickorna in.
"Det gjorde ju inte livet lättare att leva", tänkte han och log lite bittert.

När de kom in i uppehållsrummet såg de genast Ron och Saga i soffan framför spisen. Båda två vände sig om och en svag rodnad kunde skönjas på deras kinder. Ginny sprang skrattande fram till dem och kramade om dem båda två.
– Jag visste det! Ni är så söta, utbrast hon medan hon studsade upp och ner på stället. Både Harry och Hermione gratulerade dem och alla fem slog sig ner framför brasan. Den knastrade muntert och det hemtrevliga ljudet fick dem att för en stund glömma världen utanför. Ron och Saga fick soffan för sig själva. Harry och Hermione tog varsin fåtölj medan Ginny slog sig ner på golvet. En behaglig tystnad sänkte sig över den lilla gruppen. Sagas hand hade hittat Rons igen. De satt långa stunder och bara såg på varandra. När det började bli sent sa de tre andra god natt och lämnade de två förälskade ensamma.

Den som lämnar en konstruktiv review på varje kapitel får nästa kapitel dedicerat till sig... Så det är bara att sätta igång att kommentera... :-D