Kapitel tjugofyra
Att rymma

– Satt ni där hela natten, frågade Ginny med glittrande ögon. Det var morgon och solen sken in genom fönstret. Deras rumskamrater hade redan lämnat sovsalen.
Saga nickade och gäspade.
– Men vad gjorde ni då?
Saga log förälskat.
– Inte speciellt mycket, mest bara satt vi nära varandra. Vi pratade lite och… och kysstes ett par gånger. Han är så söt. Han har inte haft så många flickvänner tidigare? Jag ville inte fråga honom, det verkade lite dumt.
Hon brast ut i ett klingande skratt när hon såg Ginnys min.
– Så resten av året kommer jag alltså att få höra hur underbar min korkade bror är? Oj, jag glömde att jag redan hade fått höra det så att öronen nästan har lossnat.
En kudde kom flygande och träffade henne mitt i ansiktet.
– Förlåt, jag ska tiga. Eller åtminstone prata mindre om det. Men har han haft någon flickvän innan?
– Nej, inte vad jag vet i alla fall. Var han hemskt okunnig? Eller, nej, jag vill nog inte veta, fnittrade hon.
Plötsligt blev Saga allvarlig.
– Du tycker att det är helt okej att jag är tillsammans med honom? Jag menar, det är ju din bror och så…
Ginny blev också allvarlig.
– Nej, det är helt okej. Men, jag menar, du kommer ju att vilja vara med honom hela tiden nu, sa hon och såg osäker ut.
– Aah…dummer, utbrast Saga, klart att jag inte överger dig bara för att jag råkar vara förälskad i din bror.
Hon slog armarna om Ginny.
– Men du, får jag säga hej till honom ibland. Åtminstone en gång i veckan?
Ginny slog till henne med kudden och storskrattade. Strax var ett fullskaligt kuddkrig igång.

Antalet attacker ökade lavinartat under den sista veckan i maj. Tre svarta ugglor levererade brev till Hogwartselever. Det var en dämpad stämning under quidditchmatchen. De två spelande lagen bar svarta sorgeband om vänster arm. Matchen fortlöpte utan större incidenter. Enda gången Ron brusade upp var när Ravenclaws slagman helt uppsåtligt skickade en dunkare rakt mot Saga. Då var han på väg att lämna sin post, men hon hejdade honom med en vinkning. Efter en ganska långdragen match fick Harry tag på kvicken. Ravenclaws sökare, Cho, var inte ens i närheten utan på andra sidan planen. Gryffindors lag landade med stora leenden i ansiktet. Ron fångade upp Saga och kramade om henne hårt. Hon log brett och kysste honom mitt på munnen. Harry fick ta emot quidditchpokalen av Dumbledore och ett jubel steg från Gryffindorarna på läktaren. Efteråt var det en ganska stillsam fest i Gryffindortornet.

Ron och Saga satt bredvid varandra i en av sofforna, medan Harry, Ginny och Hermione satt i varsin fåtölj. Runt dem firade gryffindorelever segern i quidditchcupen. Någon sjundeårselev hade lyckats smuggla in lite honungsöl och någon hade övertalat husalferna att komma upp med lite kakor och snacks. Rons arm hade letat sig om Sagas axlar och hans hand lekte med en länk av hennes hår. Hon lutade huvudet mot hans axel och log mjukt. Harry kände ett sting av avundsjuka när han såg dem sitta tillsammans. De såg så lyckliga ut och trots att de båda deltog i samtalet så var de ändå uppslukade av varandra. Han kastade en skygg blick på Ginny och önskade att han hade fått göra samma sak med henne. Hon däremot såg inte åt hans håll utan höll på att för tredje gången berätta hur hon lyckats göra mål på Ravenclaws vaktare trots att deras jagare hade försökt blockera. Ron nickade instämmande medan Hermione såg ut att blockera alla samtal om quidditch. Ett småleende lekte på hennes läppar och han undrade vad, eller snarare vem hon tänkte på.
– Harry!
Han ryckte till och såg förvirrat upp.
– Vad?
– Vi sa god natt, skrattade Ginny och han kände till sin förtret att han rodnade när han såg på henne.
Han sa god natt till flickorna och vände sig bort när Ron kysste Saga och sa åt henne att sova gott. Tillsammans med Ron gick han upp för trapporna till deras sovsal. Det skulle bli skönt att sova nu, matchen hade varit ganska ansträngande och seg.

– – –

– Wynja, du får varken gå till Hogsmeade eller använda din kvast. Du får helt enkel inse att det inte är möjligt för vare sig mig eller Jir att gå med dig. Och skolregler är till för att följas, förstaåringar får inte ha kvast, alltså kan jag inte tillåta dig att använda din. Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar. Om du inte har märkt det så pågår det ett krig utanför Hogwarts murar! Det gör att jag inte har tid att bråka med dig om en sådan småsak som du själv måste inse är omöjlig.
– Jag hatar dig!
Wynja stirrade ilsket på henne och gjorde sedan helt om.
– Wynja, kom tillbaka, ropade Embla. Hon suckade djupt, men orkade inte springa efter henne. De hade bråkat hela veckan fram och tillbaka om detta. Hon hade så mycket saker som måste göras att hon helt enkelt inte orkade uppbåda kraft till att reda ut saken med sin systerdotter. När hon såg att hon var på väg mot Gryffindortornet så lugnade hon sig. Då var det ingen fara med henne, där skulle hon vara säker. Hon gick in på sitt kontor och satte sig ner för att ta itu med den uppgift som Dumbledore hade gett henne.

Wynja sprang upp för alla trapporna till Gryffindortornet. När hon nästan var framme stannade hon. Hennes ansikte var hopbitet och tårarna glittrade i ögonvrån. Hon skulle minsann visa Embla, hon tänkte rymma så skulle de få ångra sig, allihop. Som om hon inte visste att det pågick ett krig, Embla behandlade henne som ett litet barn hela tiden. Alla behandlade henne som ett barn. Innan hade hon tyckt om det. Men nu var hon trött på det, hon kunde klara sig själv. Hon smög sig in i uppehållsrummet som så här dags var ganska tomt på folk. Ingen hon kände var där och hon sprang snabbt upp för trappan till sin sovsal. Där packade hon ner lite saker i sin skolväska. Ett ombyte kläder, pengarna och sin mantel. Sin trollstav höll hon i handen och sedan skyndade hon sig ner för trappan igen.

Till hennes stora lättnad stötte hon inte på någon som hon kände på vägen ner till stora porten. Hon öppnade den försiktigt och klämde sig ut genom dörrspringan. Ute blåste det och duggade lätt. Hon drog upp sin mantel ur väskan och satte den på sig. Regnet ökade i styrka och innan hon hade hunnit fram till Hogwarts grindar så var hon genomblöt. Men hon lät inte det hindra henne. Hon tänkte ge sig av, hon tänkte visa dem. När hon kom fram till grindarna stannade hon upp. Hon skulle inte kunna komma ut genom dem om ingen öppnade dem åt henne. Det krävdes ett lösenord och hon hade ingen aning om vad det var för något. Skulle hennes rymning sluta redan här? Det var så snörpligt, de skulle ju inte ens ha hunnit sakna henne. Innan hon hann bestämma sig för om hon skulle vänta eller springa tillbaka upp till slottet igen så började grindarna öppnas. Hon såg en stor gestalt komma gående genom grindarna. Hagrid. Hon tryckte sig in i skuggan av muren. Utan att tänka speciellt mycket på det smet hon igenom grindarna innan de hann slå igen. Hon vände sig om för att försäkra sig om att han inte sett henne. Det hade han inte, han gick med stora steg genom det ihållande regnet bort till sin stuga. Hon pustade ut och började sedan vandra på vägen ner till Hogsmeade.

När kon kom halvvägs till Hogsmeade stannade hon till och vände sig om. Hon kunde se Hogwarts avteckna sig som en mörks skugga i regnet. Regnvattnet rann ner längs hennes hals och in under manteln. Det röda håret var genomvått och låg platt mot hennes huvud. Hon huttrade till. Hon började ångra sitt tilltag nu. Om hon skulle vilja vända tillbaka så skulle grindarna vara stängda för henne. Hon kunde inte gå tillbaka, men hon hade helt plötsligt ingen lust att bevisa något längre. Nu ville hon bara komma in i värmen och det spelade ingen roll om Embla var arg på henne. Hon tittade fram och tillbaka mellan Hogwarts och Hogsmeade. Vilken väg skulle hon välja?

En bit bort mellan träden stod två män och iakttog henne. De överlade viskande med varandra. Till slut kom de överens om att flickan som stod där i regnet måste vara en Weasley. Hon hade alla kännetecknen, från fräknar och till det röda håret. En plan började ta form i den längre mannen huvud. En plan som skulle skänka dem hög status hos deras herre. Snabbt förklarade han för sin kortare kompanjon vad han tänkt ut. Denna samtyckte genast och i hans ögon lyste hungern efter makt och ära. Tillsammans kastade de en lamslagningsformel mot Wynja. Hon hade inte en chans att värja sig då hon inte ens hade sin trollstav i handen.

De transfererade sig bort från platsen med Wynja mellan sig. Hon kände hur världen snurrade runt henne för att sedan stanna upp. När hon öppnade ögonen såg hon att de nu befann sig i ett hus, ganska litet och förfallet. Hennes kidnappare löste upp lamslagningen och band henne vid en av stolparna som bar upp trappan. Hur hon än försökte så kunde hon inte komma loss. Repen rörde sig inte det minsta. Den längre av männen satte sig vid ett rangligt bord och började skriva ett brev. Den andre mannen plockade fram en lite rostig nyckel ur ett skåp och viftade med sin trollstav över den ett par gånger tills han verkade nöjd. Då vände han sig om och log ett obehagligt leende mot henne innan han försvann in i det andra rummet. Mannen vid bordet blev färdig med sitt brev och stoppade ner det och nyckeln i ett kuvert. Strax kom den andra mannen tillbaka med en kamera i handen. Hon försökte förtvivlat komma loss från repen, men när de tyckte att hon konstrade för mycket så lamslog de henne igen. Efter att kortet blivit framkallat blev även det nedstoppat i kuvertet och en uggla fick flyga iväg med brevet.

De hade återgett henne rörelseförmågan igen, men hon var fortfarande bunden. Repen skar in i hennes hud och det var omöjligt för henne att ändra ställning. Hon hängde med huvudet och bet sig i läppen för att inte börja gråta. Varför skulle hon ge sig av för? Hon var säker på att något hemskt skulle hända nu och allt skulle vara hennes fel. Hon längtade efter Embla, Jadir och Saga. Vid tanken på dem som betydde mest för henne i hela världen kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Tänk om det sista hon sagt till Embla var att hon hatade henne. Tänk om hon aldrig mer skulle få träffa dem igen. Hon blev säkrare och säkrare på att hon gjort något oförlåtligt när hon rymde och att hon nu skulle få sitt straff.
– Emmi, viskade hon, jag vill inte var ensam mer, kom och hämta mig.
Hon slöt ögonen och grät sig till söms trots att kroppen värkte av den onaturliga ställningen och de vassa repen gjorde röda märken i hennes hud.

– – –

Harry satt i uppehållsrummet när en uggla plötsligt flög över honom och släppte ett brev i knäet på honom. Han såg sig förvirrat omkring, var kunde den har kommit ifrån? Så såg han Colin Creevy vid ett öppet fönster vinka åt honom. Han nickade mot honom och vände sedan uppmärksamheten mot brevet. Handstilen var okänd för honom. Ginny, Saga, Hermione och Ron samlades nyfiket runt honom.
– Ta det försiktigt, det kan ju vara från vem som helst, sa Hermione.
– Ja, kanske någon av dina beundrarinnor, retades Ron.
Ginny sände Ron en arg blick
– Men allvarligt, öppna det försiktigt, sa Saga.
Han tog upp kuvertet och öppnad det försiktigt. Han använde trollstaven till att få ut brevet.

Mr. Harry Potter
Vi har tagit den yngsta dottern i familjen Weasley till fånga. Om du vill se henne levande igen så kom hit, ensam.

Harry såg förvirrat upp från brevet, vad menade de? Ginny stod ju bredvid honom, hon var inte tillfångatagen. Det hela måste vara något sjukt skämt. Han räckte brevet till Hermione. De andra läste över axeln på henne och så lika förvirrade ut som han kände sig.
– Det ligger något mer i kuvertet, sa Saga och tog ut bilden. Hon stirrade skräckslagen på den.
– Wynja, viskade hon, de har tagit Wynja.
– De måste ha trott att hon var en Weasley, sa Hermione fortfarande obenägen att få ihop alla delarna.
– Vi måste gå till Embla och Jadir genast, och Dumbledore, utbrast Ginny, de vet vad vi ska göra.
De andra nickade.
– Vänta, här är något mer, sa Ron och tittade ner i kuvertet, det ser ut att vara en liten nyckel.
– Rör den inte, ropade fyra röster samtidigt.
De kastade sig mot honom för att hindra honom från att ta upp den. Ron föll bakåt under de andras tyngd. Han förberedde sig på ett hårt fall, men blev förvånad över att landa mjukt. Då slöt sig handen om nyckeln och han kände ett ryck under naveln. En flyttnyckel.