Kapitel tjugofem
Flyttnycklarna

Ron slog i marken med en mjuk duns. Han öppnade ögonen och fick se en blå himmel. Han satte sig något förvånat upp.
– Ron!
Ginny såg ilsket på honom med händerna på höfterna. I det ögonblicket var hon en kopia av sin mor.
– Varför måste du alltid vara så klåfingrig? Att du aldrig kan hålla dina händer i styr och göra som man säger åt dig.
Han reste sig upp och borstade av sig. Saga, Harry och Hermione hade också kommit med, de måste ha fått tag i honom precis när han slöt handen om nyckeln. Hur kunde han vara så dum? Ibland avskydde han att han var så korttänkt, han hade inte haft en tanke på att det kunde vara något konstigt med nyckeln, än mindre att det kunde vara en flyttnyckel. Han hörde ett jämmer bakom sig och svängde snabbt runt. Hermione förkom honom dock och utbrast:
– Neville! Vad gör du här? Är du okej?
Han reste sig upp och grimaserade. Han gned sin rygg och såg osäkert på dem.
– Ron föll över mig, så jag måste ha gripit tag i honom och kommit med flyttnyckeln. Var är vi och varför är vi här?
Hermione förklarade för honom vad brevet innehållit samtidigt som de andra såg sig omkring för att upptäcka något spår av Wynja. De hade landat på en öde hed och ingenstans fanns en skymt av henne, inte någon annan heller för den delen.

Ron såg på Saga. Hennes läppar var hårt sammanpressade och ansiktet var blekt. Han ville gå fram till henne och hålla om henne, men något höll tillbaka honom. Han kunde inte uppbåda mod nog att gå fram till henne och när hon såg upp på honom med oroliga och upprörda ögon så vek han undan med blicken. Det var hans fel att de var här, om han hade tänkt lite längre så hade de antingen fått sällskap av de vuxna eller låtit dem fara själva. Nu var de på ett ställe de inte hade någon aning om var det låg och inte heller hade de någon möjlighet att kontakta någon. Han undrade om hon fortfarande skulle tycka om honom när de kom tillbaka, om de nu kunde ta sig tillbaka. Det kändes som om han hade svikit henne, som om han inte var god nog åt henne nu när han minskat deras chanser att rädda Wynja.

– Harry! Här är ett brev med ditt namn på. Det måste vara från dem!
De såg osäkert på varandra, det kunde ju vara en ny flyttnyckel. Efter att försiktigt ha närmat sig brevet föreslog Saga att de skulle hålla i varandra så att de skulle flyttas med allihop. De diskuterade var de skulle kunna hamna och vad de skulle möta. Till slut var de alla överens om att de inte hade något annat val än att helt enkelt se var de hamnade. Alla tog tag i Harry och höll sina trollstavar beredda. Han sträckte sig fram mot brevet och precis när hans fingrar snuddade vid det kände han åter det välbekanta rycket under naveln.

De landade hårt på ett slitet trägolv. Huset de hamnat i var litet och ljuset var ganska skumt. Ginny och Saga hade trasslat in sig i varandra och lite vimmelkantiga kom de på fötter. De fick genast ducka för besvärjelser som kastades emot dem. Innan de hunnit samla sig till motattack och se vilka och hur många fiender det var hade Hermione blivit träffad av en avväpningsformel som kastade henne bakåt och in i väggen. De andra hade inte tid att se hur det var med henne utan fick istället försvara sig. Strax efter blev Ron träffad av en lamslagningsbesvärjelse och föll ner på golvet bakom ett bord. Saga hade fått syn på Wynja och försökte ta sig fram till henne, men stoppades av besvärjelser sända åt hennes håll. De hade upptäckt att det bara var två män de slogs mot, men trots att männen inte såg mycket ut för världen så var de riktigt bra på att kasta kraftfulla besvärjelser. Neville och Ginny försökte med förenade krafter övermanna den kortare av männen, men fann att det var svårt. Harry var inbegripen i en duell med den andre mannen och trollformler flög mellan dem.

Saga hade blivit fälld till marken och när hon kom på benen igen såg hon hur den längre mannen hade fått övertaget på Harry och höjde staven för att hjälpa honom. När hon hörde Wynjas vanvettskrik ändrade hon riktning sprang så fort hon kunde mot henne. I ögonvrån såg hon hur Harry vred sig i plågor på golvet. Den längre av männen kastade Crucio på honom. Hon höjde sin trollstav och kastade en välriktad formel som fick mannen att släppa greppet om Harry. Sedan vände hon sig snabbt tillbaka mot sin systerdotter. Precis när hon kom fram till henne såg hon hur hennes ögon rullade bakåt och huvudet föll slappt framåt. Wynjas ögon såg helt själlösa ut och hon svarade inte på Sagas rop. Med tårar i ögonen slet hon i repen som band henne. Den enda tanke hon hade i huvudet var att hon måste få ner henne och ut härifrån, tillbaka till Embla och Jadir som visste vad de skulle göra. Hennes fingertoppar slets blodiga av det hårda repet och hon mumlade osammanhängande ord på svenska till Wynja. Hon kände hur benen började ge vika och tårarna vätte hennes kinder. Men hon kunde inte bli svag nu, det fanns det ingen tid till. Hon bet ihop tänderna och ignorerade smärtan i fingrarna och vänster axel. Hon hörde åter Harrys rop av smärta och när hon samlat tankarna en sekund insåg hon att hon måste hjälpa de andra.

– Nev, försök få liv i Ron, ropade Ginny samtidigt som hon försökte stänga ute Harrys plågade skrik och koncentrera sig på att möta anfallsformlerna från den kortare mannen. Hon ville inget hellre än att hjälpa honom, men om hon vände koncentrationen en sekund från sin motståndare skulle hon bli träffad. Hon duckade smidigt undan en isformel och kastade Expelliarmus tillbaka. Hon gjorde en grimas när den inte träffade mannen utan blomkrukan i fönstret istället. Då kände hon hur det brände till i sidan och hann precis kasta sig undan nästa formel. Ytterligare en träff fick mannen in på henne, denna gång sveddes hennes arm.

Harry kände hur hela kroppen smärtade. Det fanns inget annat än smärtan, han kunde inte styra tankarna på något annat. En kort stund hade smärtan lättat en smula, men sedan återkom den med full styrka. Inuti och utanpå honom, överallt var det bara smärta. Det gjorde så ont att han inte visste om han skulle skrika eller skratta. Ingenting kunde han göra för att få det att sluta, för ett ögonblick kände han att han kunde gå med på vad som helst, ge upp allt, bara smärtan försvann.

Neville såg tvekande på Ginny, han ville inte lämna henne att själv slåss mot mannen. Men han insåg att de behövde mer hjälp och tog sig fram till Ron. Han såg att han var lamslagen, men kunde inte komma på motformeln. Han flyttade sig snabbt bort till Hermione som var någonstans mitt emellan medvetande och medvetslöshet. Hennes arm stack ut i en konstig vinkel och blodet rann från hennes tinning.
– Hermione, hör du mig?
Hon gjorde en svag rörelse med huvudet.
– Motformeln till lamslå, jag måste väcka Ron!
Hon slog upp ögonen.
– Ennervate. Neville, allvarligt, det lärde vi oss första året i samband med Petrificus Totalus. Den gör en fullständig kroppslåsning och kan vändas med Ennervate. Formeln är…
Han hade inte tid att bli förvånad över hur hon trots situationen kunde ta sig till att föreläsa för honom, utan skyndade tillbaka till Ron. Så fort Ron var fri var han snabbt på benen. Båda två skyndade sig för att undsätta de andra. Saga hade under tiden lyckats distrahera den längre mannen igen så att Harry hade befriats från Cruciatusförbannelsen.

Ginny hade svårt att hålla tillbaka sin motståndare och hade blivit träffad av ännu fler brännande besvärjelser. Ron gav sig ilsket på mannen och tillsammans lyckades de nästan övermanna honom. Neville fick in en bra träff på den andre mannen och hjälpte sedan Harry på fötter. De fyra lyckades styra in de två männen i ett hörn samtidigt som Saga fortfarande försökte få liv i Wynja. Hon hade ännu inte lyckats lossa repen. De två männen insåg plötsligt att slaget var förlorat när fyra trollstavar var riktade mot dem.
– Vi måste ha förstärkning, sa den längre mannen.
Den andre nickade till svar och innan någon hann göra någonting så försvann de båda med ett pop. De hade spöktransfererat sig bort.

Det blev alldeles tyst i huset. Bara deras andetag hördes. Harry var blek och Ginny undrade försiktigt hur det var med honom. Han viftade bort frågan och skyndade sig fram till Hermione. Ron såg sig omkring och kände lättnad över att se Saga oskadd. Han tog ett par långa kliv bort till henne och hjälpte henne att lösa repen. Saga fångade upp den lealösa Wynja. Hon skakade henne försiktigt och sa hennes namn, men lyckades inte få någon reaktion från henne. De kunde se att hon andades och kände hennes puls slå, så i övrigt verkade hon oskadd.
– Vi måste härifrån innan de kommer tillbaka.
Neville hjälpte Hermione upp och tillsammans med Ginny stöttade han henne. Ron bar på Wynja och Saga höll hårt i hennes hand samtidigt som hon mumlade för honom obegripliga ord. Harry gick sist ut genom dörren och såg sig om för att se så att de inte var förföljda.

De följde den lilla grusvägen från huset ut till en större väg. Där hjälpte de Hermione att sätta sig på en sten. Hennes ansikte var blekt och hon höll den ena armen hårt tryckt mot sig. Saga kramade hastigt Wynjas hand och skyndande fram till Hermione.
– Jag ska försöka läka såret du har i tinningen.
Hermione nickade men slutade tvärt då hon märkte att huvudet värkte olidligt av den lilla rörelsen. Saga riktade trollsavsspetsen mot såret och mumlade helande formler. Ginny såg lättat hur såret minskade i omfång, tills det slutligen slöts. Hon vände sig till Neville och de försökte tillsammans komma på ett sätt för dem att ta sig tillbaka till Hogwarts. Saga tittade bekymrat på Hermiones arm och kunde utan att ha större helarkunskaper konstatera att den var bruten.
– Jag kan inte tillräckligt avancerade formler för att kunna läka armen, den är bruten.
Hermione gjorde en grimas, hon kände mer av smärtan i armen nu när den i huvudet började avta.
– Jag ska göra en förstelningsformel på den så att den inte rubbas mer, så att madam Pomfrey kan hela den sedan. Det kommer fortfarande att göra ont, men den kan i alla fall inte bli mer skadad.

Ron sjönk ner på en sten och höll Wynja tätt intill sig. Han såg ner på hennes uttryckslösa ansikte, ögonen stirrade tomma på honom. Det var hans fel, på något sätt visste han det. Försiktigt lutade han hennes huvud mot sin axel så att han inte skulle behöva se hennes själlösa blick. Han såg bort mot Saga och Hermione. Det högg till i bröstet på honom, trots att kampen tilltygat henne var hon fortfarande vacker som en ängel. Han kände hur det blev tjockt i halsen, tänk om hon inte längre ville ha med honom att göra efter det här. Han slet blicken från henne och såg istället på sin syster och Neville istället. Han förstod av det han kunde höra av deras samtal att de försökte komma på hur de skulle ta sig därifrån. Hennes ena arm såg ut att ha blivit svedd av någon besvärjelse. Ärmen på hennes klädnad var svartnad och han kunde se att hennes arm var röd. Saga gick fram till dem och av hennes gestikulering kunde han förstå att hon ville veta om de hade några skador. Hans blick vandrade vidare till Harry som stod för sig själv mitt på vägen. Han såg ut att vara i sin egen värld. Saga frågade också honom efter skador, men han bara skakade på huvudet. Ginny pekade på hennes händer och Ron såg att fingrarna var röda av blod. Saga ryckte på axlarna till svar.
– Nattbussen, sa Hermione plötsligt.
Alla vände sig mot henne och det gick upp ett ljus för dem. De kunde ju kalla på nattbussen, den kunde ta dem tillbaka till Hogwarts. Alla ställde sig i vägkanten och Harry stack ut sin trollstav. Ett ljudligt pang hördes och plötsligt stod den där. Den lila trippeldäckaren med lysande lyktor och Stan Shunpike på trappsteget.
– Välkommen till nattbussen, nödhjälpstransp… Vad i all världen har hänt med er?
Harry kastade en blick över axeln.
– Stan, vi måste komma bort härifrån fort!
– Visst, visst, stig på bara.
De klev på bussen, Ginny stödde Hermione och Ron hade fortfarande inte släppt Wynja. Harry såg sig en sista gång om kring innan han klev på bussen, det syntes inte till något av männen.
– Till Hogwarts ska vi, sa Ginny, vad kostar det?
Hon funderade lite oroligt på vad som skulle hända om de helt enkelt inte kunde betala. I alla fall skulle de vara borta från huset. Men inte skulle de väl kasta av dem. Stan såg ut som om han räknade i huvudet och efter en lång stund sa han:
– 6 galleoner och 10 siklar.
Hon stack uppgivet händerna i fickorna, hon hade bara två siklar. Hon såg sig omkring på de andra. Ron och Saga var upptagna med Wynja och Hermione skakade på huvudet, hon hade inga pengar. Neville tog upp en näve mynt och plockade fram den begärda summan. Efter att han hade betalat och Ginny hade frågat Stan var de blivit upplockade och övertygat honom om att han inte behövde veta vad som hänt dem så fortsatte de bakåt i bussen.
– Du ska få tillbaka pengarna sedan.
Han skakade på huvudet.
– Det är inte nödvändigt.
– Det är klart att du ska!
Hennes röst var bestämd och Neville insåg att det inte var något att diskutera just nu.

Ron hade lagt ner Wynja på en av sängarna, Saga satt bredvid henne och strök henne över håret. Tårarna letade sig ner för hennes kinder igen. Ron satt på andra sidan och betraktade henne med en klump i halsen. Han ville bara hålla om henne och försäkra att allt skulle bli bra igen. Han såg att hon fortfarande inte läkt sina fingrar. Han knöt sina händer hårt i knäet och suckade. Ginny kom och satte sig bredvid Saga och viskade tröstande ord till henne. Hur mycket skulle han inte ha gett för att få vara den som gjorde det istället. Men han kunde inte förmå sig till det, inte när allt var hans fel.

När nattbussen gjorde halt utanför Hogwarts grindar möttes de av nästan alla professorer. Längst fram stod Embla och Jadir. Saga flög gråtande in i Emblas famn och berättade osammanhängande vad som hänt. Jadir befriade Ron från Wynja. McGonagall läxade upp de andra på stället tills Dumbledore lade en lugnande hand på hennes arm och sa att de nog borde gå till sjukhusflygeln.

I sjukhusflygeln for madam Pomfrey runt för att se över dem alla. Det första hon gjorde var att placera Hermione i en säng och sedan läka henne brutna arm. Sedan gick hon vidare till att se över Ginnys brännsår. Därefter kom hon till sängen där Jadir hade lagt ner Wynja. Hon undersökte henne länge men kunde inte finna något fel på henne, förutom att hon inte verkade vara närvarande. Flera olika besvärjelser och kurer försökte hon använda, men ingen gav resultat, istället verkade andhämtningen bli svagare. Hon såg beklagande på dem och talade om att de bara kunde vänta och se, det fanns inget hon kunde göra.

Efter att Saga hade lugnat ner sig lite i Emblas famn så kunde hon berätta vad som hänt. De andra sköt in lite ord här och där för att hjälpa henne. Ginny talade om för dem var de hade blivit upplockade och Dumbledore såg bekymrad ut. Han skulle kontakta aurorerna sedan. De vuxna kom fram till att det måste ha varit Cruciatusförbannelsen mot Harry som utlöst det här tillståndet hos Wynja. Det måste ha påmint henne om när hennes morföräldrar blev attackerade. När de fick höra att Harry blivit utsatt för Crucio så skyndade madam Pomfrey genast bort till honom, men kunde inte göra annat än ge honom ett sömnelixir och låta honom sova bort smärtan.

– Det är mitt fel, utbrast Embla förtvivlat, jag skulle ha sett efter henne bättre, jag skulle ha tagit mig tid. Jag skulle ha gett henne mer uppmärksamhet.
Jadir fångade upp henne i sin famn där de stod bredvid Wynjas säng.
– Vem har sett efter henne bättre än du, det är jag som bär den största skulden, viskade han i hennes öra.
– Ingen av er bär skuld i detta, sa Dumbledore med sorgsen röst, men så länge det finns liv så finns det hopp.
Saga snyftade vid fotändan av sängen och McGonagall var snabbt där och slog armarna om henne. Madame Pomfrey stod vid Wynjas sida, maktlös.
– Vi får bara vänta, det finns ingenting att göra, sa hon tyst.
Embla slet sig loss från Jadir och sprang ner för trapporna, hon fortsatte ända tills hon stötte på en vägg. Hon slog knytnävarna mot den i förtvivlan och skrek ut sin sorg.
– Jag hatar, skrek hon och slog ännu hårdare på väggen, jag hatar!
Hon kände en hand på sin axel och svängde runt och slog armarna om den som stod bakom henne.
– Jag kan inte ens hata dem, viskade hon, den enda jag hatar är mig själv.
Tårarna rann ner för hennes kinder och hon gömde ansiktet mot hans bröst. Han förde henne försiktigt in genom en dörr och placerade henne i en stol. Hon såg upp, det var Snape som satt mittemot henne.
– Du, du kunde gjort något, du kunde förhindrat det, sa hon argt och gömde ansiktet i händerna. Mycket tystare fortsatte hon:
– Nej, nej det kunde du inte, det är bara mitt fel.
Hon grät så att hon skakade, hennes smärta var så stark och påtaglig att han kunde känna den. Han reste sig snabbt och plockade ner en liten flaska från en hylla, hällde en droppe i ett glas, som han sedan fyllde med vatten. Han återvände till henne och räckte henne glaset. Hon skakade på huvudet.
– Drick, sa han med sträv röst.
Hon såg upp på honom med bottenlöst svarta ögon, har ryggade tillbaka. Det var precis som att se hans egna ögon blicka tillbaka mot honom i en spegel efter ett dödsätarmöte. Han räckte åter henne glaset, men hon slog det ur handen på honom.
– Jag vill inte ha sömn, jag kan inte glömma.
Han tog flaskan som stod på bordet och försökte få en droppe i henne, men hon sköt undan honom med förvånansvärd kraft.
– Du ger mig inget val, sa han och fortsatte tyst, Petrificus Totalus.
Hon stelnade till där hon satt, men det var tydligt att hon kämpade mot. Till sist blev hon stilla, han tvingade upp hennes mun och droppade en droppe på hennes tunga. Han uttalade motbesvärjelsen och hon föll ihop i stolen. Det dröjde bara några sekunder innan sömnmedlet verkat och hon somnade. Han andades ut och såg sig sedan villrådigt omkring. Han lyfte upp henne och lade henne i sin säng. Själv satte han sig på en stol bredvid för att vaka över henne.

Ett par timmar senare vaknade han, han hade slumrat till i stolen och gned sin värkande nacke. Först kunde han inte komma på varför han satt där, så slog det honom och han tände ljusen i rummet. Han såg ner på Embla som sov lugnt med det rågblonda håret utspritt över kudden. Det var en konstig känsla han fick när han såg henne ligga där i hans säng. Hon såg så oskuldsfull ut, han ville beskydda henne från allt. Han skakade på huvudet, vad var det här för absurda tankar? Efter att ha kastat en blick på klockan skakade han hennes axel för att väcka henne. Hon öppnade ögonen och såg rakt på honom, återigen fick han en konstig känsla inom sig. Han såg när minnet återvände till henne, hennes ögon mörknade och hon klev genast upp ur sängen.
– Hur länge har jag sovit, krävde hon att få veta.
– Drygt fyra timmar.
Hon blinkade till och mindes vad hon drömt. Hon hade sett sin mor och mormor, de hade båda sagt till henne att hon var utvald och att hon hade kraften. I drömmen hade både mor och mormor haft ett märke på kinden. Hon försökte minnas vad märket stod för och så plötsligt insåg hon vad de försökte säga henne. Det var det hon hade hört berättas om som liten, att det gick att kanalisera sin kärlek in i en annan människa för att hela henne. Hon rusade ut ur hans sovrum och ut genom den yttre dörren. Han gick sakta efter henne fortfarande oklar i sina tankar.

Hon sprang upp och in i sjuksalen, alla såg upp när hon kom in. Hon skyndade sig fram till Wynja.
– Har, är…, började hon och tog Wynjas händer.
– Hon lever fortfarande, svarade Jadir tyst, hon är stark.
Embla lade händerna om Wynjas ansikte och kysste hennes panna. Sedan tog hon åter hennes händer och koncentrerade sig. Hon skulle hämta tillbaka henne, genom sin kärlek till henne. Kärleken började strömma ur hennes varma händer över till Wynjas kalla, hon kunde känna det. Jadir såg på henne och ställde sig sedan bakom Embla med händerna på hennes axlar, Saga lade en hand på hennes arm. De stod så länge, Snape hade kommit in i salen och tillsammans med de andra betraktade han syskonen, hans blick dröjde kvar vid Emblas koncentrerade ansikte. Så såg de att färgen på Wynjas kinder började återvända och hon andades stadigare.
– Det är bra nu, sa Jadir tyst och lossade Emblas händer. Han höll om sina systrar och de såg ner på Wynja.
– Lilla ängelunge, välkommen tillbaka.
Emblas ord var inte mer än en viskning och hennes kinder var våta av tårar, men ett leende spred sig sakta över hennes läppar.

Ron satt på sängkanten bredvid Ginny. Hon hade somnat tidigare av en sömdryck hon fått. Han kände en enorm tyngd lämna hans axlar när han förstod att Wynja skulle klara sig. Han fick blinka ett par gånger för att hindra tårarna från att krypa fram. Hon hade öppnat ögonen och blev undersökt av madam Pomfrey medan Embla höll hennes hand. Jadir pratade lågt med McGonagall. Saga stod bredvid sina syskon och Ron kunde bara beundra skönheten i det leende som nu lekte på hennes läppar. När hon fick se att han såg på henne lämnade hon dem och kom bort till honom. Hon kastade en blick på Ginny.
– Hur är det med henne?
– Hon fick en sömndryck för att skynda på läkningen, det var armen och sidan som var värst.
Hon såg på honom och plötsligt kände han hennes armar om sin hals. I sin förvåning kunde han först inte göra något, men sedan slog han armarna om henne. Hon snyftade till mot hans hals och han kunde känna hennes salta tårar mot huden. Han strök henne sakta över håret.
– Förlåt, kan du förlåta mig?
– För vad?
Förvåningen kunde skönjas i hennes ögon, det var tydligt att hon inte hade en aning om vad han pratade om. Han försökte stapplande förklara hur allt var hans fel och hur han trodde att hon inte längre ville vara med honom.
– Inget är ditt fel Ron, absolut ingenting. Dessutom skulle jag aldrig kunna sluta tycka om dig, inte vad som än händer.
Hennes röst var en mjuk viskning och hon slog armarna om hans hals igen. Han ryckte till och andades häftigt in, hon hade råkat komma åt axeln som han gjorde illa i fallet. Hon släppte honom och såg granskande på honom.
– Du är skadad.
– Det är inte så farligt, det värker bara lite.
– Låt mig se.
Hennes blick var bestämd och just i det ögonblicket kunde han se att hon var släkt med Embla. Han drog av sig in klädnad och grimaserade när han kom åt axeln.
– Den är svullen, du måste låta Pomfrey titta på den.
Hennes blick var orolig och han log mot henne. Han drog in henne i famnen igen och kysste henne försiktigt. Det var så underbart att få göra det.
– Måste hon titta på det just nu?
Bekymret i hennes ögon minskade något och när han kysste henne igen beslöt hon sig för att inte bråka om det.
– Skulle ni inte kunna skaffa er en egen säng, utbrast Ginny på vars säng Ron fortfarande satt. Ett befriande skratt löpte genom hela sjukhusflygeln och Ron rodnade djupt under allas blickar. Saga skrattade och drog upp honom från sängen. Alla log uppskattande mot dem och han beslöt att låta sin blyghet fara åt skogen. Han lyfte upp henne i sina armar och snurrade runt henne samtidigt som han kysste henne igen. Han kände glädjen inom sig över att allt blivit bra till slut och att Saga fortfarande tyckte om honom.

Jag blir absolut inte arg om någon skulle vilja lämna en kommentar, det är fritt fram...;) Detta var det näst sista kapitlet, förhoppningsvis ska inte nästa dröja lika länge som detta...