Post V - 2:
Atchoo! Hon vaknade av att han nös. Inte undra på, deras kläder var alldeles blöta. Och kalla! Försiktigt, för att inte väcka honom, lösgjorde hon sin hand ur hans och trevade efter byxfickan. Eller närmare bestämt trollstaven som låg i fickan. Försiktigt, försiktigt lirkade hon ut den. Rons trollstav! Som ett hån låg den där i hennes hand. Och så sköljde minnet över henne. Hur hennes egen stav hade förstörts och hur Ron hade tvingat på henne sin egen. Hur han hade… Hon orkade inte tänka tanken till slutet. Men så tvingade hon fram det – hur han hade… dött. Sorgen kom krypande från alla håll, som sylvassa klor slet den i henne, attackerade henne med en våldsam kraft. Hans sista ord sköt genom hennes huvud "Ta den! Det är viktigare att du har den, du är bättre än vad jag någonsin har varit. Och om Harry någonsin återvänder så måste åtminstone en av oss överleva!" Det var just det som hade fått henne att falla för honom tillslut. Hans… Hans ädelmod. Och hans sinne för humor. Hans godmodiga, trofasta sätt. Varför hade hon aldrig berättat att hon älskade honom? Nu var det för sent! Åhh, aldrig hade hon trott att något kunde göra så ont! Så fruktansvärt ont. Hon måste göra något! Men vad? Tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes rationella del av hjärnan berättade för den andra halvan av hjärnan exakt hur fånig hon var som låg och bölade, att hon borde göra något vettigt istället. Men hon brydde sig inte, det kändes så skönt att bara ligga här, gråta och bara krama om någon. Någon hon inte behövde vara stark inför.
Och så mindes hon varför hon hade lirkat fram trollstaven till att börja med. Desperat försökte hon svälja gråten. Det gick inte att uttala besvärjelser när man snörvlade och hickade av gråt! Så försiktigt hon kunde satte hon sig upp och harklade sig, slog lite lätt på honom med trollstaven och så ….
Hennes handled bröts bakåt! Snabbare än vad hon hade uppfattat hade han vaknat och brutit loss trollstaven, som skramlade på golvet någonstans bakom hennes rygg, sliten ur hennes grepp. Ett högt kraschande talade alltför tydligt om att något gick sönder. Hon hann registrera ljudet innan smärtan sköt upp som en röd blixt genom hennes medvetande. Detta något var hennes handled! Hon kunde inte hindra skriket av smärta. Han ryckte till som om någon hade slagit honom, och så släppte han taget.
"Förlåt! Snälla, förlåt mig! Jag… Jag vet inte… Jag vet inte vad som, som tog åt mig…" Han såg verkligen bedrövad ut.
"Jag… AJ! Vet du hur fruktansvärt ont det gör!", hon grimaserade av smärtan. Försiktigt försökte hon sluta handen, men smärtan fick det att svartna för hennes ögon och hon lade försiktigt ner handen i knät istället.
"Nej… Jag, jag är hemskt ledsen…" I en fumlig gest började han treva bredvid sig efter glasögonen.
Under tiden som hon försökte bestämma om hon tyckte mest synd om sig själv eller honom så fick han fatt på glasögonen – otroligt att han hade dem kvar fortfarande efter allt han hade gått igenom! – och satte sig upp. Hans eländiga uppsyn, hans blöta kläder och den tomma, sorgsna blicken fick henne att hejda sig.
"Åhh Harry. Jag vill dig inget illa. Jag ville bara hjälpa dig. Du… Du är alldeles blöt. Vi är alldeles blöta. En varm dusch kan jag inte erbjuda, men jag tänkte att jag i alla fall kunde torka dina kläder. Torka våra kläder. Så att vi skulle bli varma i alla fall. Se, du skakar ju av köld. AJ!" Utan att tänka sig för hade hon lyft på handen för att peka på hur han skakade och så blixtrade smärtan genom hela hennes arm, hela hennes varelse igen. "Se här vad du har gjort! Nu kan jag inte trolla längre! Jag måste till Madam Pomfrey. Det är bäst att du stannar här tills jag kommer tillbaka. Om du har tur så lyckas jag få tag på något att äta också." Och med det så marscherade hon ut ur rummet och vidare genom korridoren, ner för trapporna och ända ner i hallen. Där var det liv och rörelse. Alla sprang om varandra. Många var på väg ut eller in i stora salen för att äta, eller på väg vidare efter att ha ätit – eller med smörgåsar i händerna för att äta på väg någon annanstans.
Till en början reagerade hon inte för blickarna. Vem var dum nog att skada sig EFTER det stora slaget? Men när hon stötte ihop med Lavender och fick en lång blick, och ett syrligt fnitter. Det var nästan som att ha den gamla Lavender tillbaka, om det inte vore för den bittra undertonen.
"Vad är det nu då? Strunt samma. Vet du vart jag kan hitta madam Pomfrey?"
"Men asså! Du tror att ingen förstår! Hur patetisk kan man bli?"
"Ursäkta?"
"Vi såg er nog igår. Spela inte oskyldig! Dumbledore säger ju inget, men vad kan man vänta! Gammal och patetisk är vad han är!"
"Vad pratar du om? Jag skulle behöva…"
"Harry Potter! Du och Harry Potter! Rufsigt hår, skrynkliga kläder, svullna ögon… Och behöver se madam Pomfrey! Spela inte oskyldig, du vet mycket väl vad jag talar om!"
"Jag och Harry? Försöker du antyda att jag och Harry…!" Hon skakade misstroget på huvudet. Helst av allt skulle hon vilja ge henne en riktigt smäll på käften, men hon hann hejda sig innan hon skadade handen ännu mer.
"Ron hinner inte mer än dö – han är inte ens begravd än! Och redan… Så lite respekt! Hans två bästa vänner, de han offrade sitt liv för! Det är ju vidrigt!" Med en knyck på nacken så vände Lavender ryggen till henne och tågade iväg.
"Vänta!", ropade Hermione efter henne.
Lavender stannade upp och vände sig om. "Ja?", sa hon med syrlig ton.
"Nummer ett: Det är inget mellan mig och Harry. Nummer två: Om jag kommer på någon mer att påstå detta så ska du få betala för det. Tre: Vet du var madam Pomfrey är, jag behöver verkligen träffa henne."
"Jag behöver inte säga något till någon, folk har ögon att se med själva! Och madam Pomfrey? Tja, kolla med Dumbledore eller något av klassrummen på andra våningen, de har visst gjort någon variant av temporär sjukstuga över natten där uppe. Får jag gå nu, miss Prefekt?", lade hon till med ett lismande grimas, som antagligen skulle föreställa ett leende.
"Jaja, gå och lägg näsan i någon annans liv", hon var tvungen att bita ihop ordentligt för att inte börja gråta där och då. Hon skyndade tillbaka upp på andra våningen, men hon kom inte speciellt långt innan tårarna övervann hennes beslutsamhet att inte gråta. Kraftlös sjönk hon ner mot väggen och lät tårarna rinna.
