Kapitel 6: Behind the mask, Miharus hämnd

"Kyu!" Yen Lin landade intill Kyu. Kyu hade gjort sin bästa jutsu, Rocket no Jutsu på Itachi som hade fått honom att flyga åt skogen (helvete.)

Yen Lin såg efter om Kyu andades vilket hon gjorde men hon hade förlorat farligt mycket chakra. "Jag måste hitta dem andra..." Tänkte Yen Lin medan hon tog tag om Kyus kropp och teleporterade sig därifrån.

Samtidigt...

Kankuro låg väldigt risigt till för tillfället. Miharu kom mot honom med tunga steg och man kunde se att hon hade en ondskefull blick i ögonen. "Du... Är... Bara... Så... Död..." Hon tog långsamt fram sitt svärd och-

"GUÄÄHH! JAG RUTTNAR!" Plötsligt kom Shino förbispringande och såg helt panikslagen ut och efter honom kom Shikamaru.

Miharu stirrade förvirrat efter dem. "Varför är de så rädda?"

Kankuro suckade. "Inte nu igen..." En stekpanna kom plötsligt flygande mot Miharu som snabbt undvek den.

Temari kom ut från ett buskage med en stekpanna i ena handen. "Har ni sett Shikamaru och Shino?" Frågade hon. Temari verkade inte upptäcka att Miharu var på väg att döda hennes bror (fast iofs så skulle hon inte bry sig)

Miharu, den svikaren pekade åt det håll som Shikamaru och Shino hade flytt mot. "Dem sprang ditåt." sa hon.

"Tack, nu jävlar ska dem få." Sa Temari och tog fram sin solfjäder för att sedan följa efter Shikamaru och Shino. ( Snyft, jag lider med dem nu…) Miharu stirrade förvirrat efter Temari. Miharu vände sig mot Kankuro igen bara för att upptäcka att han hade smitit därifrån. "Men det var då själva…"

Hundra meter bort från Miharu…

Kankuro stod bakom ett träd och gömde sig för Miharu. "Puh, jag kom undan…"

"Jaså, verkligen?" Sa en iskall röst alldeles bakom honom. Miharu stod sedan helt plötsligt framför Kankuro. (Yen Lin: Kan hon teleportera sig? Författaren: Inte vet jag, tydligen…)

"… Fan också…"

"Du ska allt få för att du lurade mig…" hon började knäcka fingrarna. Ew.

"Okej, har du några sista ord?" Frågade Miharu samtidigt som hon stirrade på honom med ondskefulla röda ögon. (Författaren: som jag sa, jag skulle inte vilja vara i samma rum som Miharu.)

"En fråga bara."

"Vad?"

"Varför hatar du mig egentligen? Säg sanningen."

Miharu stirrade på Kankuro som såg allvarlig ut. (Yen Lin: Ohh, det är ovanligt! Författaren: håll käften och låt oss få läsa mer!)

Med ens fungerade inte hennes hjärna som den skulle.

"Err… Därför… Att…" Stammade hon fram. Miharu kände med ens hur hon blev glödhet i ansiktet. 'Vad är det med mig? Han är ju för guds skull yngre än mig! Jag ska inte bli generad! Jag hatar honom!' Förbannade hon sig själv.

"Bara så du vet, jag hatar dig inte." Sa Kankuro plötsligt.

"Inte?" För Miharu verkade det som att han avskydde henne eftersom att han bara jävlades med henne.

"Nej, du är bara den mest irriterande, gnälligaste, mest fåfänga ninja jag någonsin har träffat och varit i samma team med." sa Kankuro.

Miharu blev kritvit för att sedan skifta till knallröd i ansiktet. "Okej, nu är du bara så död!" skrek hon.

Miharu körde in handen i trädstammen så djupt i trädet att det föll omkull i marken med en hård duns. Kankuro hann undan i sista sekunden. "Shit, hon är ju galen." Mumlade han för sig medan han förberedde sig för strid. Han famlade efter bandagen för att ta fram Karasu men blev avbruten av att Miharu kom springande mot honom.

"Ta den här om du kan!" Skrek Miharu och kastade en shuriken mot Kankuro som träffade honom för att sedan gå upp i rök. Där Kankuro hade stått låg endast en trästock kvar.

"Fan, utbytestekniken." Svor Miharu högt.

Plötsligt hörde hon att han var bakom henne. Utan att tänka körde hon in armbågen rakt i magen på…Kiba.

"Ajj… Vafan gör du?" Kiba föll på knä och höll sig för magen.

"Oj, förlåt, det var inte meningen!" Miharu hörde någon som skrattade bakom henne för att sedan upptäcka att hon hade gått i en fälla. Tunna chakratrådar höll fast hennes ben så att hon inte kunde röra sig. Kiba som var framför henne (Miharu hade vänt sig om mot honom.) försvann med ett poff och ersattes med Kankuro som kontrollerade chakratrådarna.

Miharu försökte ta loss trådarna utan framgång. "Men hur… Hur gör du det? Du kan ju inte vara på två ställen samtidigt." Stammade hon.

"Kolla bakom dig," sa Kankuro enkelt. Miharu vände sig om och såg sin fickspegel ligga på marken bakom henne. Med ens förstod hon. Kankuros chakrastrålar reflekterades i spegeln så att han hade full kontroll över dem.

"Din svaghet är att du bryr dig för mycket om ditt utseende så att du blir ett enkelt byte." Sa Kankuro. "Speciellt när du inte kan hålla reda på dina saker." Fortsatte han sedan och tog fram hennes pass. ' Den jäveln, när hade han…?'

"Du tappade det i början av uppdraget." Han räckte fram det till Miharu som såg väldigt irriterad ut.

"Vänta bara, när jag kommer loss ska du få se på fan." Sa Miharu med en hotfull röst.

Kankuro skrattade elakt, "Haha, jag väntar". Utan att hon hade märkt det hade han släppt taget om hennes fötter med chakratrådarna. När Miharu upptäckte det kände hon sig som en idiot. Hon lyckades dock behärska sig och plötsligt fick hon en ide'. Hon började springa därifrån.

"Eh?" Kankuro stirrade förvirrat efter Miharu innan han koncentrerade sin chakra till sina fötter för att springa fortare.

Efter fem minuter såg Miharu att Kankuro hade kommit ifatt henne och hon började förbereda sig. Snart såg hon en stor bro som var ur funktion. Precis innan hon kom fram vek hon åt höger. Miharu satte sig lugnt i gräset och såg på när Kankuro fortsatte springa framåt och för att sedan när han upptäckte att det inte fanns någon mark kvar föll i vattnet med ett avlägset plask.

Miharu sprang fram till den bit som fanns kvar av bron och lutade sig fram. Det var bara tre meter ner till vattnet men hon såg inte någon skymt av Kankuro. "Vafan?"

"Haha, nu var du jätterolig," sa någon bistert bakom henne. Det var Kankuro som var dyblöt. Utan att tveka knuffade han i Miharu men han var inte beredd på att Miharu tog tag i honom så att han föll i ännu en gång. När dem kom upp till ytan igen stirrade Miharu av någon anledning på Kankuro. Han blängde på henne. "Vad?"

Utan att säga ett ord höll Miharu upp Kankuros luva i ena handen samtidigt som hon envist fortsatte stirra. Kankuro såg ner i vattnet och fick syn på sin spegelbild. Hans krigsmålning hade försvunnit och han hade tappat luvan.

'Jaså…' Tänkte Kankuro innan han insåg vad som hade hänt.

(Inre Kankuro: AAAHH! Hon har sett mitt ansikte! MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT!)

Det var droppen för Kankuro, han tappade humöret helt och hållet. "Vafan gör du!"

Han trodde att Miharu skulle snäsa av honom men till hans stora förvåning började hon fnittra. "Hihihihihi…"

"Vad är det som är kul?" frågade Kankuro surt.

"Du ser så gullig ut utan din luva…" Fick hon fram mellan fnittret.

"… Håll käften…" Kankuro vände sig om och började gå upp ur vattnet för att Miharu inte skulle se att han rodnade.

Miharu följde efter honom samtidigt som hon glatt sa: "Nu är vi kvitt."

Kankuro svarade inte. Han stod med ryggen mot henne så att hon inte kunde se hans ansikte. "Kankuro?"

"Ja, nu är väl du nöjd att du har sett mitt ansikte så att du kan tala om det för alla i hela Konoha, inte sant?" Sa han surt.

Miharu rynkade pannan. "Är du sur nu också?" frågade hon.

"Nej då, inte alls" sa Kankuro som började gå därifrån.

"Kankuro, vänta, det var inte meningen, jag visste inte att du skulle… VÄNTA!" Miharu sprang fram till honom och tog tag i hans vänstra arm. Kankuro försökte komma loss men Miharu höll envist i armen.

"Släpp mig," sa Kankuro ilsket. Miharu visade inga tecken på att vilja släppa. "Inte förrän jag har fått säga en sak."

"Hör du dåligt? Släpp. Mig. Nu!"

"Jag tänker inte säga till någon." Kankuro stelnade till. "VA?"

"Jag bryr mig inte om du har krigsmålning i ansiktet eller den här luvan." Hon räckte den till Kankuro som tog emot den samtidigt som han såg förvånat på Miharu. "Och om du inte vill att jag ska säga till någon så låter jag bli det." fortsatte hon sedan.

"… Okej… En fråga bara?"

"Vad?"

"… Kan du släppa min arm nu?"

"Nämen, rodnar du?" Sa Miharu retsamt men hon släppte hans arm. Kankuro andades lättad ut bara för att sedan plötsligt se att Miharu kom närmare honom och-

Fem minuter senare.

"Kankuro?" Kankuro öppnade ögonen och upptäckte till sin stora förvåning att han låg på marken. Miharu satt på huk vid honom.

"… Vad hände?" frågade Kankuro förvirrat och skulle resa sig upp men Miharu hindrade honom.

"Du blev plötsligt likblek och svimmade, jag tror att vi var i vattnet för länge," Hon lade handen på hans panna. "Hmm… Jag tror att du har feber."

Kankuro reste sig snabbt upp. "Nej då, jag mår bra," Han gick sedan iväg.

"Kankuro, akta dig för-"

DUNK!

"… Trädet…" Miharu såg på när Kankuro höll sig för pannan. "Ajj…"

Miharu gick fram till Kankuro och tog hans hand. "Ok, vad är det för fel?"

"I-Inget," ljög Kankuro samtidigt som han kände att kinderna blev glödheta.

"Ljug inte, jag tror jag vet varför du svimmade."

"Och hur ska du veta det?" Kankuro försökte låta tuff men det fungerade inte när han rodnade.

Miharu log ett listigt leende. "Du trodde att jag skulle kyssa dig, inte sant?"

"N-Nej!"

(Inre Kankuro: Baka! Rodna inte, hon fattar ju att du trodde det!)

"Jag visste det!" Ropade Miharu triumferande. Kankuro kände det som att han krympte till ingenting.

Miharu klappade Kankuro på ryggen. "Men oroa dig inte, om jag skulle få för mig att kyssa dig så skulle jag säga till."

Kankuro svarade inte på det, han var alldeles för generad för att säga något.

(Inre Kankuro: Skyll dig själv, men säg inte att jag inte varnade dig.)

(Håll käften…)

(Inre Kankuro: Men vadå? Jag varnade ju dig men fan heller att du lyssnade.)

Medan Kankuro höll på att säga åt Inre Kankuro att vara tyst märkte han samtidigt att Miharu inte längre höll i hans händer, hon kramade honom. Utan att tänka på vad han gjorde lade han sina händer om henne och kramade Miharu. Han ville inte ta reda på varför hon gjorde det, Miharu som hatade honom av hela sitt hjärta.

Miharu hatade tydligen inte Kankuro ändå.

"Wo Ai Ni…" Kankuro sa det utan att vara medveten om det.

Miharu tittade upp och log. "Wo Ai Ni…"