Skogens Tempel

Tystnaden var så bedövande.

När Link och Navi trädde in i Skogens Tempel höll dom andan av ren instinkt som om dom var rädda att störa den överväldigande tystnaden. Luften var så motbjudande och tung, en känsla som om platsen dom befann sig i var dränkt av sjuk magi. Ändå fanns det inget ljud i luften runt omkring dom.

Dom såg sig omkring för att se att dom befann sig i ett stort rum, gräs täckte golvet istället för mattor eller sten. Själva väggarna var gjord av bleka gråa stenar med vinrankor och löv som växte ut ur dom och ända upp till taket. Naturen hade återtagit vad det nu än var för plats en gång, så mycket att två träd växte fram i dom inre hörnen och nådde flera meter upp till taket. Det verkade som om ingen hade trät in byggnaden sedan den först konstruerades. Den verkade gammal och sliten men ändå ovanligt stabil. Det verkade som om den skulle åldras men ändå stå kvar till tidens ände.

Och, som alla visste, var tiden oändlig.

Det andra som dom la märke till var vad som fanns på andra sidan av rummet. En ruttnande gammal trädörr under en graverad dörröppning mönstrad med virvlande former.

"Navi...vad är det här för en plats...?" frågade Link som bröt tystnaden. Han kunde svära på att hans röst ekade mot väggarna och kom tillbaka till honom i en tyst viskning. Men det var så tyst att han inte kunde vara säker på om han inbillade sig eller inte.

Det var vad Navi också undrade. Det här såg knappast ut som ett Tempel. Inga religiösa avbilder av någon slags gud. Inga statyer eller konstverk eller något om någon gud som dyrkades här. Vad för slags gud kunde det ens vara? Vilka andra än kokirinerna hade trätt in i Dom Förlorade Skogarna? Det här var tydligt ett arbete av dom som kom utanför skogen, troligtvis hylianer. Borde inte skogens förbannelse och dess andar tvinga bort dom eller döda dom innan en sådan struktur ens var färdig? Vad hade den använts till om den verkligen inte var ett Tempel? Var det, kanske, möjligt att Dom Förlorade Skogarna inte alltid hade varit så våldsamt beskyddande? Kanske en gång i tiden kunde vem som helst träda in i den utan någon vakande gud som såg till att dom aldrig kunde lämna den...

"Jag önskar att jag kunde säga det...jag vill verkligen veta vad det här är för plats också," svarade Navi vars nyfikenhet åt upp henne. "Bara håll ögonen och öronen öppna. Jag vet inte vad vi kommer att hitta här...eller hur vi ens kan hitta Saria..."

Det där sista var, till Links egna överraskning, något han knappast hade tänkt på. Allt han kunde fokusera på var att komma hit, hämta Saria och gå därifrån. Men vad var det här för plats? Hur stor var den? Skulle den vara ovanligt massiv och labyrintaktigt som dom andra förhäxade områdena han hade tvingats in i innan? Han skulle inte få svaren av att bara stå där så pojken närmade sig dörren med Navi efter sig, väntade på att något skulle hoppa fram och anfalla honom.

Ändå när han och Navi nådde fram till dörren hände det inte. Det var fortfarande tyst...

Åter igen höll Link andan då han vände på dörrvredet och klev in i nästa rum. Han befann sig i en slags gång gjord utav marmor och sten och som ledde till en till dörr längre in. Åter igen fann sig Link och Navi under bedövande tystnad och det verkade sannolikt av att ingen hade trätt in i det här rummet sedan den hade byggts upp. Även om dom visste att Saria hade gått in här verkade Templet fortfarande vara ostört innan paret dök upp.

Ändå var det lite dekorationer i den här gången. Längst väggarna medans paret fortsatte framåt såg dom målningar med berg, fält, hus och andra vardagliga ting. Det verkade nästan som om någon hade hängt upp dom för att visa upp dom för Templets besökare, vilket Navi tyckte var märkligt. Hon visste att Link inte förstod vad dyrkan betydde eller vad ett Tempel egentligen var till för, men målningar som dom här var lite opassande här.

Allt blev mer märkligt då dom försiktigt gick in i nästa rum.

Det tredje rummet var mycket större än dom två andra. Det var som en stor hall. Ett stort rum med mer målningar som täckte väggarna och vinrankor som växte ut ur sprickorna. Det verkade som om även här försökte skogen återta byggnaden som dess egna. Dyra röda mattor sträckte sig längst golvet och guldfärgade facklor stod på rad längst rummet. Alla facklor var tända med lugnande flammor och lyste på något sätt upp den övergivna omgivningen i Templet. Hallen ledde till andra delar av byggnaden, åtminstone ett halvt dussintals som Link och Navi kunde ta.

I mitten av rummet var något intressant.

En märkligt brun plattform som hölls upp av kedjor var i mitten, omgiven av fura facklor. Dessa facklor var tända med ovanliga flammor förutom en som hade en normal orange färg. Dom tre andra var grön, blå och lila! Ingen av paret hade sett sådana flammor innan och det fick dom båda att undra om det var någon slags magi inblandad.

Bara just då började Link och Navi känna sig som om platsen verkligen hade varit bebodd en gång. Inte för att flammorna var tända eller för att rummet var dekorerade. Det kändes som en slags närvaro var där i rummet med dom.

"Var försiktig, Link...jag tror inte att vi är ensamma..." viskade Navi och såg sig omkring men kunde inte se något farligt.

Link beslöt sig för att undersöka den märkliga plattformen och gick fram med svärd och sköld i hand ifall något skulle hända. Och till skillnad från dom två tidigare rummen hände något verkligen!

Flammorna på dom fyra facklorna i mitten av rummet började att fladdra till vilt som om en tung vind blåstes genom rummet. Medans det hände började flammorna att resa sig, lyftes upp av en osynlig kraft. Med igenkännande kacklande dök fyra figurer upp framför Link och Navi.

Alla fyra figurer bar en fackla som var orsaken till att lyfta upp flammorna. Till parets överraskning var dom lyktgubbar, eller rättare sagt lyktgummor eftersom som tydligt var kvinnor och var och en av dom klädda i skrudar som hade samma färger som dom bar respektive. Var och en hade även mer karaktärsdrag i sig. Dom hade alla långa spetsiga näsor förutom den blåklädda som verkade sakna en. Den röda och gröna hade deras hår uppsatt och den röda såg mer ut som en fågelskrämma. Den lila verkade mest unik, klädd i mer omsorgsfull klädsel som även hade en tiara med stora röda juveler på sitt huvud.

Dom fyra lyktgummorna tittade på Link med illavarslande skadeglädje på deras rätt normala ansikten. Utan att säga något vände dom sig till olika riktningar och flöt iväg djupare in i Skogens Tempel. Medans dom gjorde det började plattformen i mitten av rummet att sjunka ner till golvet och stannade när toppen av den var i jämn höjd med golvet och där av skar av skar av all möjlighet att ens använda den.

Medan det hände...kände Link och Navi en slags...energi forsa sig över dom. Det var som en vindblåst, en sjuklig varm känsla som stank av ben och mögel träffade dom i deras ansikten. Runt omkring dom kände dom något...röra sig...något illavarslande och våldsamt som verkade iaktta dom från alla hörn.

"Navi...vad är det där? Vad hände?" frågade Link och såg sig omkring efter något som kunde hoppa på honom...bara för att åter igen inte se någon fara.

"Jag tror att...Templet just vaknade..." sa Navi som förlitade sig på känslorna hon hade som älva för en förklaring av vad dom kände. För henne kände hon som om många väsen började att vakna och bli allt mer aktiva djupt inne i den förhäxade platsen. Ganondorf hade ju, trotts allt, släppt lös monster i andra förhäxade platser som hon och Link hade befunnit sig på, så det måste finnas monster här också...

"Vaknade? Du menar att monster nu kommer att dyka upp?" frågade Link som förblev vaksam då han långsamt till där plattformen en gång hade varit.

"Ja...det är åtminstone känslan jag har. Men vad som är viktigt nu är att jag undrar vad dom där lyktgummorna gömde för något. Den där plattformen måste leda någonstans och det måste finnas en anledning till att dom inte vill att vi ska komma fram dit," sa Navi som kunde gissa att det var stölden av dom fyra unika flammorna som gjorde plattformen otillgänglig för dom.

"Som vad? Tror...tror du att Saria kan vara där nere?" frågade Link som stirrade ner på den bruna fyrkanten i mitten av rummet där plattformen hade varit.

"Det är en god möjlighet! Som jag sa, dom ville inte att vi skulle gå ner dit så det måste vara en bra anledning. Kanske om vi letar upp och besegrar dom där lyktgummorna kanske flammorna dyker upp igen och vi kan ta oss ner!" svarade Navi, glad över att dom hade någon slags plan nu förutom att bara vandra omkring i Templet.

Link nickade och såg sig omkring på alla utgångar dom skulle få välja då alla dörrar såg likadana ut.

"Men vart börjar vi...?" frågade pojken.

Var hade lyktgummorna begett sig egentligen? Det fanns ju trotts allt mer utgångar...

"Jag tror att jag såg en gå ditåt..." sa Navi som flög över till en utgång. "Vi provar att gå här först."

Link gick över till dörren, gjorde sig redo att då han öppnade den och kikade ut på vad som fanns på andra sidan. Framför dom var en mattprydd gång som var väldigt lång. Så lång att dom knappt kunde se den andra änden!

"Är du säker, Navi?" sa han.

"Jag är säker! Jag vet att jag såg den gröna flyta hit!" sa älvan som förstod varför Link förhastade sig då gången verkade fortsätta för alltid! Kanske var det förbannelsens trick över den här platsen. Det Stora Deku Trädet, Dodongo Grottan, även Lord Jabu-Jabu verkade oändliga och som labyrinter!

Link beslöt sig att lita på sin skyddsälva och rörde sig framåt med Navi bredvid sig. Facklor lyste upp deras väg, målningar prydde väggarna som den första och mer korta gången gjorde. Men den här gången var det ljud som skar sig genom tystnaden. Det lät som en kör av skratt, skriande, illavarslande och hatfyllt skratt. Ljudet lät som om det kom runt om dom, från insidan av väggarna och taket av den gamla byggnaden. Det var nästan rytmiskt, som en grym melodi.

"Lyktgummorna..." mumlade Navi som hade hört kacklandet av dom där andarna för att känna igen dom.

"Dom där fyra vi såg var inte dom enda...jag tror att den här platsen kan vara fylld av onda andar, Link," fortsatte hon och såg sig omkring. Det lät begripligt för en sådan här plats inne i Dom Förlorade Skogarna att använda andar till dess övertag.

Ett svischande ljud fick pojken och älvan att sno runt och se tre lyktgubbar komma imot dom med svingande lyktor! Dom här var vanliga lyktgubbar i jämförelse med dom fyra lyktgummorna, med bleka lila trasor som täckte deras kroppar.

Link höjde skölden för att skydda sig från två attacker medans en tredje lyktgubbe skar upp hans kind med en vass kant på sin lykta. Som tur var var såret inte stort med det blödde ändå från det.

Pojken högg svärdet genom en av lyktgubbarnas ansikte så att den löstes upp till rök och dess trasor föll ner på golvet. Dom två återstående andarna försökte att backa undan, men Link högg genom deras kroppar i ett enda svep vilket förintade dom. Allt som fanns kvar var trasorna och lyktorna vars flamma slocknade då deras bärare förintades.

Åter igen fick Link undra om att dräpa dessa andar räknades som att döda dom om redan var döda. Precis som innan beslöt han inte att fråga Navi och försökte att dra slutsatsen av att det inte räknades...

"Vi får hålla ögonen öppna efter fler attackförsök som det här..." sa Navi som hade flugit undan då Link tog hand om spökena. "Dom skadade bara din kind, va?"

Link torkade bort blodet med baksidan av sin läderklädda hand och nickade.

"Ja...dom träffade mig inte på andra ställen," försäkrade han henne.

"Bra! Kom nu, jag tittar bakåt medans du tittar framåt," nickade Navi.

Paret fortsatte med Navi flygande baklänges medans Link höll ögonen öppna framifrån. Dom hade en känsla av bekant upplevelse då det verkade som om gången bara fortsatte ändlöst. Precis som inne i Det Stora Deku Trädet var det omöjligt att se hur långt dom hade gått. Det kändes som timmar men varken någon av dom kände sig utmattade. Målningarna upprepade sig inte, vilket Navi la märke till, men dom blev allt skrämmande allt som gången fortsatte. Så det var inget trick som fick gången att upprepa sig verkade det som.

Men kunde dom verkligen lita på vad dom kände i en plats som denna? Kunde dom ens veta om deras perspektiv av tiden stämde? Med den stora mängden av mörk magi som var orsaken beslöt dom sig att ignorera hur dom kände och oroade sig mer över att nå den andra änden av gången. Under deras vandring anföll mer lyktgubbar men tack vare att paret tittade åt båda hållen togs dom inte med överraskning. Andarna var inte heller så svåra att göra sig av med som tur var.

Efter en lång stund paret inte ville tänka på kom dom äntligen fram till en annan dörr. Det var en symbol ovanför som ingen av dom kände igen. Ett slags virvlande mönster av fyra linjer, en symbol som till och med Navi inte ens kände igen.

Dom öppnade dörren och såg sig själva befinna sig i ett rum gjord av forntida marmor och sten. Det hade stolar och soffor, en bokhylla mot väggen som verkade ha samlat damm under århundradena. Sittdynorna var täcka med hål, tid och malar hade slitit upp sömmarna under åren. En tänd eldstad sprakade i väggen längre in men det var vad som var ovanför eldstaden som fångade deras blickar.

Ovanför elden, monterad på väggen var en båge! Ett elegant och överraskande stabilt vapen trotts hur gammalt allt det andra var, röda tippar på dess lemmar och blått nära handtaget. Under den, också uppmonterat på väggen, var en koger fylld med vassa pilar!

Link hade sett liknande objekt innan i böcker som Saria hade läst för honom men han hade aldrig sett dom på riktigt! Om dom andra i byn någonsin hade hittat en i skogen måste det ha varit långt före hans tid eftersom han aldrig hade hört någon av dom hitta en.

"Du, den där bågen verkar vara i bra skick!" påpekade Navi som tittade på vapnet. "Jag tror att den kommer att bli användbar, vi bör nog ta den!"

"Men...jag har aldrig använt en båge innan, Navi..." påpekade Link. Hur skulle han hoppas på att använda den?

"Du har aldrig använt ett svärd innan det här uppdraget heller," käbblade Navi emot som hade undrat några gånger hur Link var så skicklig när han inte hade tränat innan. Kanske eftersom det var hans öde att bära MästerSvärdet? "Om du inte kan använda det som du kan använda ett svärd kan vi ju alltid lämna kvar den."

Båda poängen var rätt övertygande och naturligtvis ville Link lyssna på Navis råd.

Men då Link gick fram till eldstaden hördes skramlande och klingande ljud bakom dom. Dom vände sig om och såg att dom inte hade varit helt ensamma!

I rummets hörn bredvid dörrarna, gömda i skuggorna var en hög med ben. Men inte bara ben, benen av fullvuxna hylianer i rustning. Rustningarna var så forntida och rostig på kanterna, bucklade och märkta av vad som måste ha varit oberäkneliga strider genom århundradena. Dess beniga händer höll vågiga taggiga svärd som var Svärd som var färgade röda med vad som nästan verkade vara nyligen utspillt blod.

Och medans pojken och älvan stirrade började benen att skifta sig rastlösa och nu ryckiga av inkräktarnas närvaro. Dom förruttnade skeletten lyftes upp från golvet med svärd och sköld i hand och benen fullt formade. Rött sken fyllde varelsernas tomma ögonhålor vilket påminde Link speciellt om skeletten av barn han hade fått ta sig an ute på Hyrule Fältet.

"Skelettmän!" utbrast Navi som flög upp ovanför Link. "Akta dig, dom är mycket farliga!"

Att besegra två på en gång fick älvan att oroa sig djupt för sin skyddsling, osäker på om hennes sken ens kunde göra något mot dessa odöda krigare.

Det här var skelettmän som Link hade hört talats om så mycket? Saria hade varnat honom om dom under hans uppväxt, berättat hur dom var resterna av hylianer som nu var dömda att vandra omkring i Dom Förlorade Skogarna i all evighet. Även för kokiriner ansågs dom vara farliga då dom anföll både utomstående och andar. Link hade inte varit säker på om dom ens fanns på riktigt, kanske något hans äldsta vän hade hittat på så att han inte vandrade in i skogarna ensam. Men uppenbarligen var dom riktiga...

"Hur besegrar jag dom, Navi?" frågade Link som undrade om älvan kände till någon svaghet dom kanske hade som han kunde dra nytta av. Han höjde svärdet och skölden då skelettmännen närmade sig medans dom skramlande med käkarna som om dom skrattade.

"Det finns ingen strategi...var bara försiktig, dom är inte som andra odjur, dom vet exakt hur man slåss som du gör!" var allt Navi kunde säga. Det var det enda hon åtminstone kunde tänka på.

Just som hon sa dom orden anföll deras motståndare. Link hoppade undan från ett svingande svärd medans han höjde skölden för att blockera det andra. Trotts att dom bara var skelett var dom ändå starka då pojken böjdes av stöten! Den första skelettmannen stötte Link med sin sköld så att han knuffades baklänges medans den svingade sitt svärd mot honom igen.

Den här gången träffade svärdet Links sida då hans snubblande lämnade honom öppen. Skelettmannen var tydligen inte stark nog att tränga sig genom Den Stora Älvans magi då svärdet bara stannade till mot tunikan men attacken skickade chockvågor av smärta genom Link då han vacklade åt sidan.

Dom två motståndarna stannade till för att på något sätt blänga på Link trotts deras brist på hud eller ögon. Det verkade som om dom var rätt sura av den nya utvecklingen. Dom kom mot Link samtidigt och pojken hade knappt tid att återhämta sig och blockera deras attacker med MästerSvärdet, skelettmännen grymtade till då deras vapen mötte det heliga svärdet.

En skelettman gav ifrån sig ett slags morrande och högg med svärdet som träffade Link i bröstet så att han vacklade baklänges. Då dom identiska varelserna kom efter honom igen svepte Navi in då hon visste att hon måste göra något även om hennes sken kanske inte skulle fungera mot dessa fiender.

Dom två skelettmännen verkade överraskade av att älvan la sig i, en av dom försökte att slå till henne med sin sköld vilket hon knappt lyckades undkomma. Då hon beslöt sig att ändå göra ett försök med sin förmåga ropade hon till Link.

"Jag kommer att använda mitt ljus! Var beredd!"

Hon gav sin skyddsling en sekund att stänga ögonen innan ett bländande sken fyllde rummet.

Till Navis lilla överraskning verkade skelettmännens brist på ögon inte stoppa dom från att bli bländade av hennes förmåga. Dom gav ifrån sig mullrande jämmer då dom vacklade baklänges och verkade ovilliga att släppa deras svärd och sköldar för att kanske gnugga deras ögonhålor...om dom nu ens fortfarande fungerade. Det var svårt för älvan att ens veta hur det ens skulle göra det.

I vilket fall var skelettmännen vidöppna så Link rättade till sig och rusade framåt. Med svärdet redo högg han framåt och stack det rakt genom skallen. MästerSvärdet fortsatte att tryckas genom utan några svårigheter, varelsens röda ögon slocknades och benen föll isär då vapnet och rustningen föll ner på golvet.

Tyvärr återhämtade sig den andra skelettmannen innan Link kunde anfalla. Den duckade åt sidan och högg efter pojkens högra arm. Link hade inte förväntat sig att den skulle återhämta sig så snabbt och var oförmögen att göra något innan skelettmannen slog till och träffade honom i benet.

Såret var inte fruktansvärt djupt som tur var. Men det lämnade efter sig ett skärsår från Link knä till vader vilket fick pojken att skrika till av smärta. Det verkade som om hans strumpbyxor, nu upprivna, inte påverkades av Den Stora Älvans magi.

Skelettmannen gjorde ännu ett snabbt svingande som träffade Link då han var distraherad av smärta. Träffen skar upp honom från armbågen till början av stridshandsken så att hans långärmade underskjorta slets upp och blod började att rinna ut så att han jämrade till av smärta medans skelettmannen högg honom i magen.

Den verkade tro att ett hugg kunde sticka in i tunikan men där misstog den sig. Medans Link säkert skulle få ett märke av stöten blev han inte alls huggen. I ett desperat försök svingade han vilt med svärdet framåt och med all sin styrka. Den hade sådan impuls att även skelettmannen inte hann höja sin sköld och stoppa attacken så att den vacklade till.

Link lät hugget fortsätta så att hela hans kropp rörde sig i en cirkel så att han gjorde en snurrande svängning och MästerSvärdet kom tillbaka runt. Den kraftfulla attacken träffade den skelettartade fienden i revbenen där det heliga svärdet skar sig genom. Precis som sin partner slocknade den rustning klädda fiendens ögon fullkomligt och benen tillsammans med allt på dom skramlade i en hög på golvet.

Link andades tungt och vacklade baklänges medans han tappade svärdet och skölden på golvet och gröpte tag i sin skadade arm. Han kollapsade på en av dom malätna stolarna och gjorde sitt bästa att inte gråta över den stickande smärtan som spred sig genom honom.

"Link, skynda dig och drick mer röd trolldryck! Du kommer inte att kunna fortsätta om du är skadad så där!" rådde Navi Link och flög över till honom. Hans sår började redan att få en röd fläck att spridda sig på underskjortans ärm. Som tur var var det inte så djupt så att röd trolldryck inte kunde ordna det.

Link kämpade med sin friska arm medans han flämtande drack upp den andra halvan den röda trolldrycken han hade druckit tidigare. Han grimaserade då brygden började att göra sin effekt och såren på hans arm och ben stängde ihop sig så att bara ärr lämnades kvar efter en minut.

"Jag visste...inte att skelettmän kunde vara så...farliga..." sa Link och fortsatte att flämta av utmattning medans smärtan fortsatte att försvinna, stressen över situationen var kvar trotts hans seger.

"Dom är verkligen en stor skäl till att hylianer aldrig går in i Dom Förlorade Skogarna..." höll Navi med, glad över att dom kunde samla ihop en stor mängd av läckande föremål då dom hade chansen. Dom hade fortfarande tre fulla flaskor kvar...men dom hade inte ens upphävt det här Templets förbannelse ännu och dom hade fortfarande fyra till att hitta och rädda. Dom hade pengar för mer, men...inte för mycket...

Link reste sig upp och gick över till eldstaden för att ta ner bågen och pilkogern från väggen.

"Hur sätter jag mig på dom här? Hur använder jag dom ens?" undrade han.

Efter vad han hade gått igenom kunde han åtminstone prova dom nya föremålen.

Navi och pojken spenderade dom kommande femton minuterna av att sätta på sig kogern och samtidigt prova att använda bågen. Älvans föraning stämde då det kom till Links naturliga användning med vapnet. Hon pekade på ett specifikt tegel på väggen, Link drog i pilsträngen och lyckades få en fullträff vid första försöket.

"Hur kändes det...? Att hålla det?" frågade hon då Link gick över för att hämta pilen.

"Det känns...bekant..." mumlade Link som kände sig osäker av allt. "Varför är det så här, Navi? Det var som när jag för första gången höll i Kokiri Svärdet. Det...kändes nästan...rätt. Som om jag var menad att hålla det. Är det för att jag är Ödets barn?"

Det här pratet om ödet han hade utsatts för, hur hans öde redan hade beslutats...han hatade det, hatade hur saker och ting kändes så bekant för honom när han varken upplevt eller sett dom tidigare. Som hur det kändes att han och Zelda hade träffats tidigare även om han såg henne för första gången i hennes trädgård...

"Jag vet inte," erkände Navi. "Jag vet inte mycket o det här med...Ödets Barn pratet. Lika mycket som du gör. Men jag antar att det faller ihop...jag vet inte vilka andra anledningar det kan vara."

Det var inget fullt accepterande svar för Link men han visste att det var det enda han skulle få...åtminstone för stunden. Han nickade och la undan bågen och den använda pilen innan han plockade upp svärdet och skölden. Han kunde inte veta om det nya vapnet skulle hjälpa honom alls...men kanske mot fiender på avstånd så att han inte behövde gå så nära dom och försättas i fara...

Dom gick tillbaka till gången och flämtade till av vad dom såg. Bara några meter ifrån dom var...en till dörr. Samma gång där dom hade gått i vad som kändes som över en timme skulle nu ta dom några sekunder! Men genom luften kunde dom fortfarande höra det rytmiska kacklandet av lyktgubbar. Hade dom på något sätt ändrat på Templets inredning eller hade dom sig på Link och Navis förvirring?

I hopp om att saker och ting fortfarande var normalt på andra sidan dörren gick Link fram och öppnade den. Han och Navi suckade av lättnad då dom var tillbaka i rummet med facklorna som inte hade förändrats alls sedan dom gick ur det.

"Jag var rädd att det skulle bli ett helt annat rum!" sa Navi som andades ut och såg sig omkring. Hon var rädd att rummen skulle börja skifta sig eller något! Förhoppningsvis skulle det bara vara gångarna som hade förändrats! "Men lyktgumman jag pratade om var inte där...kanske den flög genom vägen och ville bara lura oss!"

"Betyder det...att den kan ha tagit vilken utgång som helst...eller?" frågade Link som såg sig omkring på dom andra dörrarna i rummet.

"Mmm...Det stämmer..." sa Navi som också såg sig omkring. "Jag antar att vi kan gå i en cirkel, det finns ingen anledning till att välja en specifik dörr."

Tiden gick, hur snabbt visste dom inte, medans dom provade alla dörrar som ledde till gångar av det fallfärdiga, forntida Templet dom befann sig i. Lyktgubbar anföll paret då dom fortsatte under samma vaksamma metod som innan vilket hindrade Link från att bli skadad. Tyvärr hittade dom inte mycket. Gångarna ledde antingen till återvändsgränder eller rum som bara hade föråldrande möbler.

Den andra och sista dörren ledde Link och Navi till ett nytt område. Dom befann sig faktiskt utomhus, Dom Förlorade Skogarnas dimmiga himmel hängde sig över dom då dom såg sig själva stå i en slottsgård. Gräset nådde upp till Links anklar och mycket av det var dött eller döende medans ogräs och vinrankor tog över marken och väggarna. Det fanns till och med en gammal brunn åt sidan som var tom på vatten och ledde till en mörk tomhet och stora blåa knoppar av deku babaer var utspridda. Så som solen skymdes av Dom Förlorade Skogarnas dimma var det svårt och veta tiden, inte för att dom minns hur dags det var då dom trädde in i skogen till att börja med.

"...Navi," frågade Link som inte rörde sig från dörren. Han lutade sig mot väggen bredvid den för att hämta andan men höll sig på fötterna. "Bör jag gå tillbaka till kokirinerna?"

"Va?" svarade Navi som undrade vart det kom ifrån. "Varför frågar du det nu? Är något fel?"

Han hade tänkt på det här då han och Navi fortsatte att leta efter lyktgummorna. Han tänkte på hur dom andra började acceptera honom medans han var borta...hur dom kände sig så skyldiga av att behandlat honom så illa för sju år sedan. Dom ville ha honom tillbaka efter allt han hade gjort? Förtjänade han verkligen en andra chans? Det Stora Deku Trädet var död på grund av honom så varför skulle han få komma tillbaka och leva fridfullt i Dom Förlorade Skogarna? Han hade ju förstört allt, eller hur?

"Jag...jag tror inte att jag förtjänar det," mumlade Link lågt. "Jag dödade vår far...och jag är fast så här! Den här märkliga...fula nya formen..."

Han hatade den här vuxna kroppen som han hade formats i motvilligt. Det var onaturligt för hans folkslag! Han skulle inte växa upp så här, precis som dom andra kokirinerna! Ja, det borde ha varit omöjligt för honom att ha kommit så här långt med sin vanliga kropp...men det betydde inte att han gillade sin nya.

"Link, vi har gått igenom det här förut..." svarade Navi som landade på Links axel och klappade honom på kinden. Det här var knappast bra tillfälle för det här, men hon skulle fortsätta hålla utkik efter fara så att inget kom imot dom. "Det Stora Deku Trädets död var inte ditt fel! Det var Ganondorfs...

"Jag kunde ha stoppat det!" skrek Link nästan och önskade att Navi kunde förstå hans perspektiv över det hela, förstå hans skuldkänslor och vad han hade gjort för fel. Men hon bara vägrade och det började att frustrera honom tillslut. "Om jag bara hade varit snabbare...kunde jag ha räddat honom, eller hur?"

Hans röstekade genom slottsgården, lyktgubbarnas skratt var det enda ljudet i luften, kacklandet slutade aldrig att förfölja paret.

Navi suckade och tog bort handen från hans kind.

"Han var dömd innan du ens satte din fot därinne. Innan han skickade iväg mig för att hitta dig. Oavsett hur snabb du var eller hur snabb någon annan kunde ha varit. Han skulle ha dött i vilket fall."

Link suckade genom näsan, tänkte speciellt på orden 'någon annan'. Varför blev han utvald för allt det här? För hela det här uppdraget? Fanns det ingen vuxen någonstans som kunde ha varit ett bättre val? Någon starkare och som verkligen hade stridserfarenheter? Det var bara inte rättvist...

"Okej. Vad du än säger..." sa Link som vägrade att tro att han inte kunde göra något. "Men den här nya kroppen då? Så här passar jag mindre in än jag gjorde innan du kom."

Navi kände sig illamående, den här lögnen hade kommit fram igen. Det här var ett fruktansvärd tillfälle för henne att berätta sanningen och hon tyckte att det skulle vänta tills deras uppdrag började nära sig sitt slut. Varför kunde allt bara inte ha kommit mot sitt slut med Dom Andliga Stenarna?!

"När allt det här är över...är jag säker på att du blir normal igen. Du behöver bara ha lite mer tålamod," sa hon och kände sig fruktansvärd över att hitta på allt det där fullt vetande av att han bara hade vuxit upp och ingen annan kunde göra något åt det. "Men vi bör fortsätta. Vi måste hitta dom där lyktgummorna och komma till Saria."

Link kände sig bättre av att höra det han hade hoppats på från sin skyddsälva. Han antog, hoppades, att hans kropp skulle återgå till det normala igen när han inte längre behövde slåss...men att Navi sa det fick det att verka mer verkligt för honom. Och hon hade så klart rätt. Saria räcknade med honom så han kunde inte fördröja sig här så länge och bara prata!

"Då så...tack, Navi," sa han med ett litet leende.

Link ställde sig upprätt från väggen och såg sig åter igen omkring för att se en dörr i väggen på andra sidan slottsgården från där dom stod. Han ich Navi gick emot den och såg till att hålla sig på avstånd från deku babaerna och hålla utkik efter andra faror.

Dom nådde dörren hemskillnad och deku babaerna rörde sig knappt med undantag av några ryckningar då dom gick över slottsgården.

När dom öppnade dörren befann dom sig i ett nytt rum, ett som såg likadant ut från det där dom hittade bågen. Forntida stolar och en gång lyxiga soffor utplacerade, åldrad och mat för insekter mer än något annat. Till höger var en forntida trappa, täckt av damm och det verkade som om paret var dom första levande varelserna i det här rummet sedan otaliga år.

Innan dom han säga något hörde dom det svaga kacklandet som kom uppe från trapporna. Inte samma som det ständigt närvarande skrattet från lyktgubbar vilket verkade finnas överallt och ingenstans. Nej, det här var mer skarpare och det var tydligt det lurade andar precis på övervåningen.

"Vi bör nog gå och se efter. Det kan vara en av lyktgummorna," viskade Navi som långsamt flög mot trapporna.

Link försökte att vara tyst så att han kunde överraska dom och var bered med sitt svärd och sin sköld då han försiktigt gick uppför trappan och gjorde så lite ljud han kunde. Trapporna ledde honom till en hall med tre dörrvalv som saknade dörrar. Dom gick fram till den första, kikade in och såg bara ett till rum som bara hade stolar och soffor. Förutom dom fanns det inget annat därinne.

Det andra rummet verkade vara ett slags matrum, ett långt träbord som knappt stod upp på grund av dess förruttnade ben som omgavs av stolar. Silverbestick och tallrikar var framdukade men vad det nu än var för mat som hade varit på dom hade ätits upp av insekter eller andra djur. En stor gren från ett träd utanför växte in genom stenväggen, som om den hade lyckats hugga sig igenom.

Byggnadens hårda grundläggning verkade inte ha någon chans mot naturen utanför. Det var tydligt att inne i Dom Förlorade Skogarna blev allt och alla som inte hörde hemma därinne skulle bli till andar, hemsökta eller en del av naturen och den här byggnaden var inget undantag. Det här Templet, vad det nu än har varit en gång i tiden togs nu tillbaka av skogen runt omkring den. Lyktgubbar och skelettmän lurade nu i dess hallar och rum medans själva byggnaden föråldrades och föll isär. Man kunde anta att en vacker dag skulle det enda återståendet av Skogens Tempel bara bli bortglömda småstenar täckta av gräset på skogens marker.

Då Link och Navi trädde in i tredje rummet såg dom var och en på dom fyra väggarna stora inramade målningar. En av dom var helt blank svart duk. Men dom tre andra hade dom tre lyktgummorna som hade stulit flammorna. Under målningarna fanns träinramade guldplaketter med namn. Medans Link inte kunde läsa kunde hans skyddsälva det.

Den röda lyktgumman hette Joelle, den blåa hette Bett, den gröna hette Amy och den sista och tomma skulle säkert ha den lila. Trotts dess frånvaro stod det 'Meg' undertill. Målningarna var mästerligt gjorda, varje detalj ner till facklorna dom höll i var så livgivande. Faktum var att ögonen verkade stirra in i paret med okynniga blickar.

"Vänta..." mumlade Navi. "Vem skulle göra målningar av dom här lyktgummorna?! Link, jag tror att det här är en fälla!"

Just som älvan sa det kom bakhållet. Ramarna med dom tre ockuperade målningarna började att skaka våldsamt medans bilderna försvann. Då dukarna blev helt svarta kom dom riktiga lyktgummorna fram ur målningarna och kacklade vasst då dom flög imot Link.

Istället för lyktor bar andarna istället facklor som då Link och Navi först hade sett dom. Dom snurrade runt i cirklar, dom färgglada flammorna dansade vilt dom i en kom imot dom två inkräktarna i vilda spiraler! Navi flög hög upp i luften medans Link gjorde sig redo med sin sköld och backade mot dörrvalvet.

Bett och Amy slog till med sina flammande facklor mot Links sköld och flammornas hetta var mer stark än vad deras storlek skulle antyda. Dom tvingade sig tillbaka då Joelle försökte en annorlunda taktik och slog till med sin fackla på tippen av MästerSvärdet i ett försök att slå ut det ur Links hand.

Som tur var hade han ett hårt grepp om den och svingade tillbaka framåt i ett försök att skära ner den röda lyktgumman. Hon blockerade slaget med sin fackla men hon väste till då det heliga svärdet bara var nån centimeter ifrån handen som höll hennes vapen. Tydligen var MästerSvärdet så farligt för sådana varelser att bara vara nära det var tillräckligt för att skada dom!

Joelle bakcade undan medans Bett och Amy gjorde en till dubbel attack mot Link. Medans han var distraherad av Joelle smög Bett bakom honom och kom imot honom medans Amy gick för framsidan. Med Joelle och en nära vägg på var sin sida gjorde Link sig red med svärdet och snurrade runt aggressivt som han gjorde med den andra skelettmannen tidigare. Det mäktiga svärdet slog till Betts fackla och tvingade bort lyktgumman. Amy hade då inte tur då MästerSvärdet högg av hennes huvud! Precis som dom andra andarna Link besegrade gav Amy ifrån sig ett gällt skri av smärta och försvann i ett moln av rök. Hennes gröna trasor landade i en högg på golvet och flammorna på hennes fackla slocknade.

Att se en av deras bli besegrad fick Joelle och Bett att skria till då dom båda gjorde en snurrande attack mot Link, båda kom mot honom och försökte att slå undan hans sköld så att han lämnades öppen. Men han var för stark och höll upp den stadigt då dom väsande andarna försökte att hugga deras facklor under skölden och mot hans bröst. Medans han kände hettan från elden skyddade hans tunika honom från att bli allvarligt skadad eller hindrade honom från att brinna upp!

Detta gjorde lyktgummorna förvirrade med uppspärrade ögon vilket lämnade dom öppna för en motattack. Utan att vänta en sekund högg Link MästerSvärdet framlänges så att den högg sig rakt genom Joelles huvud. Precis som Amy blev hennes kropp till rök och hennes kläder föll ner på golvet och hennes fackla slocknade.

"Just så, Link! Bara en kvar!" ropade Navi från ovan. Allt var så kaotisk och med dom virvlande flammorna kände älvan att det inte var säkert att flyga in och hjälpa. Bara en fladdrande glöd från dom där facklorna skulle sätta henne i brand och döda henne snabbt. Älvor var ju trotts allt inte immuna mot eld. Som tur var verkade Link inte behöva hennes hjälp till att börja med!

Bett gav ifrån sig ett fruktansvärt skri då ännu en av hennes kompanjoner dog. Den blåklädda lyktgumman lyfte sig högt upp i luften bortom Links räckhåll innan hon susade ner och siktade facklan mot hans huvud! Han svingade med svärdet mot henne ,en det verkade som om Bett var mer snabbare än var Joelle och Amy var och duckade undan från attacken.

Detta mönster pågick ett tag. Bett svepte sig utom räckhåll för Link, susa ner och anfalla honom med sin blåa flamma. Han försökte att antingen anfalla tillbaka eller blockera med sin sköld men ingen av dom stridande gjorde större framgång! Svingande med svärdet var alldeles för långsamma!

"Link! Använd bågen!" försökte Navi efter att Betts eld kom tillräckligt nära för att slicka sig längst Links vänstra öra vilket fick honom att skrika till av den mycket lilla brandskadan och den brända fläcken på hans hår. "Den borde vara tillräckligt snabb!"

Link lyssnade på sin skyddsälvas råd innan han sprang åt sidan för att få lagom avstånd mellan honom och Bett medans han stoppade undan svärdet och skölden för att ta fram bågen och en pil. Han laddade med pilen och helt naturligt siktade han mot lyktgumman som om det var en andra natur för pojken. Det var som om bågen var en del av honom, en ny med ändå bekant lem. Just som Bett susade ner mot honom andades Link ut och lät pilen flyga iväg.

Den träffade sitt mål.

Lyktgumman gav ifrån sig ett skri då pilen gick genom hennes huvud och stack in sig i hennes egna tomma målning bakom henne. Precis som Joelle och Amy gick hon upp i rök, hennes trasor och släckta fackla landade på golvet.

"Bra gjort, Link!" ropade Navi och flög ner mot sin skyddsling. "Jag sa ju att bågen och pilarna skulle komma till nytta! Låt mig se ditt öra..."

Älvan flög över till dom skadade delarna av hans ansikte. Som tur var var det rätt rött men inte värre än så. Med tanke på vapnen som lyktgummorna bar på hade han verkligen tur.

"Det ser inte så illa ut, tacka Farore, det kommer att gå bra."

Link kunde inte hjälpa att känna en pulsering i hans högra axel som om dodongo kungens flammor hade slickat sig hungrigt på den.

"...Tack. Flammorna borde väl vara tillbaka, eller?" frågade han och han hoppades verkligen det då facklorna hade slocknat och han hade ingen möjlighet att tända dom igen. Han var inte säker på hur man tände eld...Saria hade aldrig lärt honom det under hans uppväxt...

"Jag hoppas att dom är det. Vi hittar på något om dom inte har gjort det. Vi borde-"

Innan Navi hann avsluta sina tankar hördes ett onaturligt tjut av förtvivlan genom rummet så högt att pojken och älvan fick hålla sig för öronen medans dom såg sig vilt omkring efter faror. Inget dök upp alls, men den fortfarande-tomma målningen med 'Meg' undertecknat började plötsligt att skaka så våldsamt att den föll ner från väggen och landade med duken nedåt på golvet. Och sedan lika snabbt som tjutet hade börjat...upphörde det så att paret befann sig under tystnad. Även dom ovanliga skratten från lyktgubbarna upphördes...

Dom väntade och Link snabbt ut svärdet och skölden. Allt var stilla i en sekund. Två Tre.

Inget annat hände. Allt var tyst.

"Vad var det...?" frågade Navi viskande medans hon såg sig omkring. "Det lät...nästan som en lyktgubbe, men...jag har aldrig hört en vara så högljudd..."

Link såg sig också omkring och försökte hitta minsta tecken på trubbel, men allt som fanns där var han, Navi och resterna av dom tre lyktgummorna.

"Tror du att det kan vara den fjärde lyktgumman? Den lila?" kom Link på.

"Meg?" frågade Navi som la märke till Links förvirrade min. "Målningarna har namn på sig. Lyktgummornas namn skulle jag gissa..."

Meg var den tomma. Men kanske det var hon...men var är hon någonstans?

"Jag...tror inte att hon är här..." svarade älvan som höll ögonen öppna uti fall att. "Kanske hon väntar på oss i ett bakhåll. Vi bör vara försiktiga...vi går till huvudrummet för att se om facklorna är tända igen."

Det fick Links hår att stå på ända då han föreställde sig en ilsken ande som följde hans minsta steg. Han började långsamt att lufsa tillbaka till rummet med facklorna med Navi som höll utkik efter fara bakom honom. Tystnaden fortsatte, rätt illavarslande, lyktgubbarna skrattade inte längre och inget stod i vägen då dom fortsatte. Det var som om Templet höll andan i väntan på att något skulle hända och bryta spänningen.

När paret kom tillbaka till rummet med facklorna var dom lättade av att se tre av dom fyra facklorna tända igen! Allt som återstod var den med den lila flamman!

Deras njutning gick över till oro då ett ljud började att höras genom rummet. Det var det upprepande ljudet med det igenkända fladdrandet av en lyktgubbe, den onaturliga tonhöjden som ingen levande varelse kunde härma.

Pojken och älvan smög försiktigt fram för att se en överraskande åsyn. Där, där plattformen hade sänkt sig ner till golvet, var Meg. Men ändå flöt hon inte ilsket i luften och väntade på att dom skulle dyka upp. Nej, hon var på golvet med ansiktet i en arm medans hennes kropp skakade. Det tog bara några sekunder för Link och Navi att inse att...hon grät. Spökliknande snyftningar och förtvivlade rop ekade i rummet, förtvivlan fyllde Link och Navi då dom såg på.

Trotts allt som hade hänt...tyckte Link synd om den onda anden. Den här varelsen brydde sig tydligt mycket om dom tre andra lyktgummorna han hade besegrat med tanke på hennes vrede och nu sorg. Kände dessa andar någon slags anknytning för varandra? Var lyktgummorna, i brist på bättre ord, mer levande än han hade kunnat tro? Förutom medkänsla fylldes bittra skuldkänslor honom. Han var tvungen att övertyga sig själv om att lyktgummorna inte hade några känslor och var döda ting som han egentligen inte dödade. Det var ett själviskt sätt att skona honom från dessa fruktansvärda känslor han fick efter att han hade dödat...

Men beviset av att han hade fel var rakt framför honom.

Trotts allt, brydde sig Meg om dom andra lyktgummorna som Link just hade dräpt, kanske dom var en familj eller något? Kunde andar ha det? Han antog att om kokirinerna kunde ha anknytningar...varför inte andra andar också?

Navi kunde känna Links medkänsla och kände barnet väl efter vad dom har gått igenom tillsammans.

"Link, tveka inte...det kan vara ett trick," sa älvan, men var inte själv säker om att lyktgubbar kunde känna så som Meg verkade göra. Hon försökte att få Link att känna sig mindre skyldig av vad dom måste göra, det fanns inget annat sätt för att kunna fortsätta framåt utan att besegra Meg.

Han hade inte tänkt på att det kunde vara ett trick...men det verkade äkta för honom. Men Link hade samma tankar som Navi. Dom kunde inte rädda Saria utan döda henne så han var tvungen att bita ihop och göra det.

Innan Link kunde agera verkade Meg upptäcka att hon inte var ensam. Hon tittade upp med ett ryck och blängde bittert på pojken och älvan och svävade upp i luften. Hon gav ifrån sig ett ilsket skri och...försvann helt plötsligt.

"Vart tog hon vägen?!" utbrast Navi då hon och Link gick närmare där Meg hade varit. Pojken hade lyft upp skölden och var nu på sin vakt. Efter en stund dök Meg upp framför Link...åt hans höger och vänster...och Navi såg henne bakom Link! Det fanns fyra Megar som nu omringade Link!

"Det finns fler av henne?!" utbrast Link som inte visste vad han skulle göra. Skulle han skydda sig eller anfalla? Dom var mer utspridda så han kunde bara ta en åt gången!

Navi såg sig omkring då dom fyra Megarna började flyga i en cirkel runt om dom och älvan kunde känna av illavarslande avsikter i luften. Detta hat mot Link var så starkt och Navi kände sig illamående av att bara känna av det!

"Dom kanske är illusioner, Link! Lyktgubbar är fulla av trick som det här...men jag har aldrig sett en göra så här innan! Försök att hugga en!" var hennes råd.

Link litade på Navis ord ...men dom tre nya Megarna såg äkta ut! Han gick till anfall mot den framför honom, svingade med svärdet och siktade på hennes hals. Dom fyra lyktgummorna rörde sig med honom som om dom visste att han skulle göra det i förväg. I slutändan svingade Link sitt svärd i tom luft.

Ett vasst kacklande kom från där Megarna då hon bakom honom anföll och klöste sina klor längst hans vänstra arm så att underskjortan slets upp och det började att blöda. Sedan försvann alla fyra Megar.

"Hur gjorde dom det där?! Dom är så snabba!" skrek Navi som tittade på Links skadade arm medans han ryckte till av smärta. "Gjorde hon något annat mot dig?"

"Nä, bara en skråma...! svarade Link som tittade på sitt sår. Det var inte så djupt men blodet stänkte fortfarande ner hans kläder.

"Varför gjorde hon bara något så litet...?" undrade Navi som hoppade till to Megarna dök upp igen. Hon framför dom stirrade blankt medans dom började att röra sig i en cirkel. "Jag...tror att hon leker med oss!"

Just som älvan sa det blev Link anfallen bakifrån, den här gången klöste hon hans högra ben. Inte för djupt men det gjorde så att han blödde detsamma. Link skrek till av smärta och svingade vilt mot den närmaste Meg just som alla fyra försvann.

"Jag tror att ditt svärd är för långsamt, försök att använda bågen igen!" föreslog älvan som kände att Link tillslut skulle rivas sönder långsamt och smärtfyllt om det här fortsattes.

"Men jag kommer inte kunna hålla min sköld!" sa Link emot, vilket var ett sällsynt tillfälle där han inte visste hur han skulle ta Navis stridsråd.

Navi såg på då dom lila lyktgummorna dök upp igen och skakade på huvudet.

"Du kommer förmodligen inte kunna blockera hennes attacker i alla fall! Hon går alltid efter där du inte ser när du är minst anar det!"

Hon hade faktiskt rätt där...Link lydde, stoppade undan svärdet och skölden och förberedde sin båge med en pil medans han tittade framför sig. Pojken ödslade inte tid av att skjuta pilen mot Megen framför honom men hon försvann då pilen gick genom hennes huvud. Åter igen kände han Meg klösa honom i högra armen då den riktiga Meg anföll honom åt sidan. Innan Link kunde ge igen försvann hon och hennes återstående dubbelgångare.

"Vilken siktar jag på?!" ropade Link desperat då smärta spred sig genom hans kropp och han försökte att tvinga tillbaka tårarna, fullt vetande om att han måste vara stark för att slåss.

Navi såg sig omkring då dom fyra Megarna dök upp igen och försökte att på något sätt se igenom illusionen. Meg stirrade ilsket tillbaka mot henne då dom fyra andarna började att sväva i en cirkel runt Link. Det uttryckslösa ansiktet av en Meg stirrade på henne vilket fick älvan att inse något!

"Vänta...!" utbrast hon då hon vände sig om för att titta närmare på alla Megar och kunde äntligen se skillnaden! "ink, bara en av dom blänger! Titta!"

Link såg sig om som instruerat och tittade på alla fyra lyktgummor. Det var inte något han hade insett tidigare, men Navi hade rätt! Tre av Megarnas ansikten var uttryckslösa medans en blängde vilt på pojken och älvan. Det måste vara den riktiga Meg!

Den ilskna anden ryckte till då Navi skrek det, älvan flög över till henne för att hjälpa Link att sikta på rätt lyktgumma. Med ett ilsket skri anföll anden.

Den här gången var Link beredd. Han snodde runt mot den anfallande anden och släppte en pil som gick rakt igenom ett av Megs ögon. Den här gav den ifrån sig ett tjut av smärta då lyktgumman blev till en massa av svart rök och dom andra andarna försvann genast medans det hände. Den eleganta lila klädnaden och juvelerna föll på golvet med facklan över sig. Den sista av dom fyra facklorna i mitten av rummet lystes upp med en nu dansande lila flamma.

"Bra gjort, Link, du gjorde det!" utropade Navi glatt då plattformen i mitten av området reste sig upp från golvet, deras mål nu fullbordat. Även då det här hände var Templet runt om dom tyst, lyktgubbarna skrattade inte längre hånfullt åt dom genom den förfallande byggnaden. Det var så tyst, energi surrade i luften som innan en massiv storm.

"Saria...är hon verkligen där nere?" frågade Link som stirrade på plattformen. Hans lemmar och öra pulserades men den grönklädda pojken gjorde sitt bästa att ignorera smärtan då han stoppade undan bågen.

"Jag vet inte. Men jag känner som om dom där fyra lyktgummorna dolde något. Varför skulle dom annars göra sig av sådant besvär för att försöka att hålla oss borta?" påpekade Navi. Hon tittade på Link och fortsatte. "Du bör läcka dina skador. Vad som än är där nere kan det vara mer farligare än något annat i det här Templet, så du kommer nog att behöva din fulla styrka."

Om det inte hade varit för just den förutsättningen skulle hon ha oroat sig över att Link använde för mycket röd trolldryck. Dom hade fortfarande gott om pengar från Dumpes förmögenhet men den var ändå begränsad. Och dom måste fortfarande ha gott om mat och vatten och nu var Link tvungen att hålla reda på av att ha tillräckligt med pilar...

Link skulle gå in då han antog att Saria var där nere och kanske även vad det nu än var som förhäxade den här platsen. Det Stora Deku Trädet, Dodongo Grottorna, Lord Jabu-Jabu...alla hade dom en fysisk form av förbannelserna inom sig...så varför inte på denna plats också?

Han tog ut en röd trolldryck, drack några klunkar ur flaskan och försökte att inte dricka för mycket. Förutom den han hade tagit ut hade han fortfarande två fulla flaskor...och fyra Tempel till efter att ha befriat det här...

Med en fjärdedel av flaskan borta försvann den brännande smärtan från Links öra och rivsåren på hans kropp ihop med smärtan. Han stoppade undan flaskan och klev på plattformen. Det fanns en slags pinne på en av pelarna.

"Vad är det här, Navi?" frågade Link.

Ah, självklart, han visste inte vad en spak var för något! Hon landade på Links axel och pekade.

"En spak, Link. Dra i den och plattformen sänker sig," förklarade hon.

Link tog tag i anordningen, drog ner den och hoppade till lite då plattformen började att sänka sig. Det fanns verkligen märkliga ting utanför Kokiribyn, även här i Dom Förlorade Skogarna! Med svärdet och skölden redo sjönk Link ner i ett nästan becksvart mörker då stenväggar omgav plattformen. Bara Navis naturliga sken kunde lysa upp deras omgivning som inte hade mycket att se på.

Inom en minut nådde plattformen Templets botten och paret befann sig i ett sexkantigt rum. Precis som det mesta av Templet var det gjord av föråldrad sten med vinrankor och rötter som växte ut ur dom spruckna men ändå stadiga väggarna. Det fanns bara en öppning, ett dörrvalv utan dörr som ledde ner till en mörk tunnel som var så svagt upptänd att man knappt kunde se något från där pojken och älvan stod. Ett nutt ljud började att fylla luften. Men istället för skratten från lyktgubbar var det ett märkligt och omänskligt mumlande som omgav paret.

Längst väggarna var siluetter, vaga konturlinjer av människoliknande figurer som nästan verkade vara ditmålade på dom förfallande stenväggarna. Blotta skuggor utan några som helst drag. Dom verkade stirra på pojken och älvan trotts att dom inte hade några synliga ögon. Dom Förlorade Skogarna var fylld av andar i alla former och storlekar, vissa var även ofarliga för både kokiriner och utomstående. Eftersom dessa skepnader inte rörde sig utan bara fladdrade till som tända stearinljus verkade dom tillhöra just det slaget.

"Vad gör dom...?" frågade Link nervös trotts att figurerna inte gjorde något. Han försökte att förstå vad dom sa men hur han än spände öronen kunde han inte tyda något.

"Jag tror att dom bara tittar...men dom verkar oroliga..." sa Navi som också inte kunde tyda vad dom sa men som älva kunde hon fånga upp deras känslor bättre än Link kunde. Hon kunde känna deras rädsla, deras oro och cellskräck. "Jag tror...att dom kan vara fångade här. Dom är inte som lyktgubbarna, dom kommer inte att skada oss. Jag tror att dom behöver räddas som Saria gör."

Link förstod inte fullt, många av Dom Förlorade Skogarnas andar var mystiska för honom. Kokirinerna beblandade sig inte mycket med skogens andra invånare. För det mesta betedde sig dekuerna som smårivaler och döskallebarnen som mindre skadegörare. Förutom det lämnade andarna barnen ifred eller undveks på grund av deras otrevliga natur.

Men vad han åtminstone förstod var att dessa varelser behövde hans hjälp. Han visste inte vad han skulle säga till dom eller om dom ens kunde förstå honom så han fortsatte bara mot dörröppningen med Navi bredvid sig.

En sjuk känsla föll över paret då dom gick ner för den halvmörka gången. Det kändes som om något ruttet och osynligt täckte sig själv över dom, något ondskefullt som inte hörde hemma i Templet, eller någon annanstans i denna värld. Det var en varm, motbjudande känsla som fick det att vända sig i deras magar att dom kände för att kräkas.

Facklor lyste upp vägen men flammorna var så svaga och det gjorde det svårt att se meter framför sig. De fanns ändå inte mycket att se, bara forntida stenväggar med ett matchande golv. Längst vägen var ett dussintal gyllene döskalletullar som kröp under en av facklorna. Dom rörde sig mot den andra änden av gången vilket talade om att Link och Navi var på rätt väg.

Det dröjde inte länge till efter att ha undanröjt dom förhäxade varelserna då Link och Navi kom fram till ett nytt rum. Det här var mer annorlunda än än dom andra. Det fanns ingen vegetation alls. Inga vinrankor, inga rötter längst väggarna eller taket, naturen hade förmodligen inte nått den här delen av Templet. Allt dom kunde se var en trappa som dom gick uppför, en pressande känsla växte i dom då dom närmade sig toppen.

Väl i huvuddelen av rummet var där...inte mycket alls. Mitten var täckt av en matta med TreKraftens symbol. I taket fanns den där fyrarmade symbolen paret hade sett ovanför dörren till skelettmännens rum. På väggarna runt omkring hängde det målningar, men dessa var mycket ovanliga. Varje målning visade samma motiv; en mörk hemsökt skog i natten med en ensam stig som ledde till en slottsliknande struktur.

"Det finns inget här...inte ens Saria! Jag trodde att hon skulle vara här!" utbrast Link som såg sig omkring som om dom hade missat något. Men hur mycket han tittade fanns inte ett spår efter Saria eller något alls i rummet. Han och Navi var helt ensamma...

"Nej, det måste finnas något här! Varför skulle dom där lyktgummorna annars vakta den här platsen om det inte fanns något alls?" svarade älvan som flöt upp och såg sig omkring. "Såvida...det är ett trick...? Men dom skulle aldrig dö för ett trick, eller...?"

Innan Link kunde svara föll en känsla av oråd över dom. Bakom dom hördes fnysandet från en häst medans hovar mötte stengolvet. Pojken och älvan snodde runt och såg något dom aldrig hade förväntat sig.

Sittande gränsle på sin bepansrade häst, hållande i ett spjut med tre spetsar och ett skaft gjort utav trä...var Ganondorf. Han hade inte förändrats alls sedan sist dom mötte varandra ansikte mot ansikte. Samma svarta rustning, samma illavarslande och omänskliga blick i sina ögon. På något sätt för Link verkade gerudon alldeles massiv i jämförelse med honom då pojken hade varit i sin gamla kropp. Ändå visste han att den fruktansvärda mannen var av samma storlek.

"Nej...det kan inte vara han...!" flämtade Navi. Det var inte för att det var så märkligt för Ganondorf att dyka upp...utan för att han inte kändes likadan. Ondskan som läckte ut ur denna varelse var stark, visst, men den bleknade i jämförelse med då hon och Link hade mött Ganondorf utanför Slottstaden. "Vad det än är så är det inte Ganondorf!"

Varelsen på hästen sa inte ett ord. Den bara flinade ner på pojken och älvan och gav ifrån sig ett djupt, spökliknande skrockande. Han höjde handen mot ansiktet, grävde in sina fingrar i huden som slets på så att paret kunde se vad som fanns där undertill. En fruktansvärd döskalles överdel med långa horn i pannan dök upp under den falska Ganondorfs hud, den orangea juvelen satt fortfarande kvar som innan. Under skallen fanns svart hud med munnen igen sydd trotts skrattet varelsen gav ifrån sig för en stund sedan.

Av ren instinkt rusade Link till anfall och svingade med svärdet men till både hans och Navis överraskning lyftes hästen och dess ryttare upp i luften så att pojken inte kunde nå dom. Med ett rop som inte lät igentäppt från bedragaren rusade hästen framåt, galopperade mitt i luften som om den hade mark under sina hovar. Den rusade fram mot en av tavlorna och till pojken och älvans chock försvann hästen och ryttaren in i den!

Väl inne i målningen, som om dom vore en levande del av själva konstverket, red Ganondorf bedragaren och hans häst mot slottet och försvann ur sikte.

Åter igen var rummet tyst.

"Vad hände?! Vad var det där?! Vart försvann det?!" frågade Link som inte kunde stoppa sin växande panik då han snodde runt där han stod i sitt sökande efter sin motståndare. "Var det förbannelsen...?"

"Jag vet inte vad det var för något...någon slags fantom eller mörk ande..." gissade Navi som stirrade på målningen där varelsen hade försvunnit. "Det kändes verkligen som en förbannelse...värre än dom vi har upphävt innan...! Jag tror att den kan dyka upp ur målningen så var beredd!"

Och som det visade sig hade älvan hälften rätt. Ganondorf bluffen kom tillbaka mot dom i målningen den hade hoppat in i...men den kom mot dom även i dom andra målningarna! Link och Navi kände som om dom bekämpade Meg igen. Visst skulle väl bara en av dom här motståndarna vara den äkta!

"Var beredd, Link...jag vet inte vad som kommer att hända!" varnade Navi som såg sig omkring efter någon ledtråd som visade vem som var den riktiga fantomen.

Det var inte helt nödvändigt som paret upptäckte. Bara en av dubbelgångarna hoppade ut ur sin målning, den som var åt Links sida. Dom andra försvann medans en hästridande ande dök upp och anföll paret. Pojken höjde skölden för att blockera, men attacken kom så snabbt!

Spjutet kom ner, rev sig längst Links tunika och slet upp den utan några problem så att ett djupt sår bildades på pojkens bröst medans hästen fortsatte och tog med sig sin ryttare till en annan målning.

Link skrek och kollapsade nästan av smärta som spred sig genom hans kropp, blod sipprade ner för hans tunika och ut ur hans sår.

"Vid Din! Hur gjorde den det där?!" skrek Navi av att tunikan revs upp så lätt! Vad den än nu var för något så hade Den Stora Älvans välsignelse någon chans mot den.

"Jag trodde...att min tunika skulle skydda mig!" flämtade Link ut, tog djupa darrande andetag medans han försökte att blockera smärtan.

"Den där fantomen måste ha mer mäktig magi. Du behöver vara extra försiktig här, Link...Den Stora Älvans magi kommer inte att hjälpa oss här!"

Just som Navi sa det hade alla målningar fantomer som red mot paret igen. Link gjorde sitt bästa för att lugna ner sig då han och hans älvkompanjon tittade på alla målningar. Båda försökte att hitta ett sätt att se vilken ande som var den riktiga och vilka av dom som var en illusion. Det måste finnas ett sätt att kunna sära på dom...eller?

Men hur mycket dom än tittade såg dom anfallande hästarna likadana ut! Det demoniska riddjuret och fantomen hoppade utur målningen bakom dom och åter igen försökte Link att blockera den kommande attacken. Men fantomen var helt enkelt för snabb så att spjuten rev upp pojkens panna så att blod rann ner som en röd ridå över hans ansikte.

Med ett skrik viftade Link vilt med svärdet medans den mörka anden red tillbaka in i en målning.

"Link! Må Din elda honom, han leker med oss!" fräste Navi.

Det var tydligt att varelsen kunde ha spetsat Link genom huvudet eller dödat honom på andra sätt men gav honom bara några, men ändå djupa, skärsår.

"Han är för snabb! Vad gör jag, Navi?!" vädjade Link som använde baksidan av underarmen för att torka bort blodet...men mer rann bara ut medans tårar av smärta fyllde hans ögon.

Navis tankar arbetade för fullt då hon kom ihåg ett liknande mönster.

"Prova bågen och en pil igen! På sås ätt kan du anfalla på avstånd!" utbrast hon.

Åter igen verkade det vara en dålig idé att stoppa undan skölden...men än så länge hade den inte gjort honom något gott. För att inte tala om att taktiken fungerade förut så kanske den skulle fungera igen! Link nickade, stoppade tillbaka svärdet och skölden och tog fram sin båge som han laddade med en pil.

Mönstret upprepade sig; paret var omringade av anfallande andar från alla håll, hästens galopperande hovar var nästan bedövande. Den här gången dök fantomen nästan framför Link som snodde runt och släppte iväg pilen mot varelsen. Till links ch navis stora besvikelse fångade anden pilen och krossade den i sin bara hand. Men den var åtminstone för distraherad för att anfalla Link som dök undan då den demoniska hästen galopperade förbi och försvann tillsammans med sin ryttare in i en tavla.

"Bra! Det fungerade bättre än innan!" sa Navi som såg sig omkring mot målningarna i väntan på att fantomen skulle dyka upp igen.

"Men jag träffade den inte..." påpekade Link som laddade en till pil.

"Han skadade dig inte den här gången heller," sa älvan. "Jag tror fortfarande att det här är det enda sättet vinna."

Och som tur var hade dom tillräckligt med pilar kvar.

Åter igen anföll fantomen och dess illusioner. Link fick försöka att tvinga tillbaka smärtan då dom två såren fick det att verka som om hela hans kropp värkte. Han bet sig i kinden så att han kunde fokusera och såg sig omkring tillsammans med Navi.

"Där! Bakom dig!" ropade älvan då figurerna närmade sig målningarnas kanter.

Link snodde runt och hann knappt sikta då han sköt iväg pilen som susade förbi fantomens huvud med en miss på några centimeter då den skiftade sin kropp för att ducka. Som tur var hann den inte anfalla den här gången heller då den red tillbaka in i en annan målning.

"Jag vet inte om jag kan träffa den..." mumlade Link som laddade bågen med en till pil och flämtade då han kände stressen byggas upp.

Navi tänkte för fullt efter idéer då en tanke slog henne.

"Hästen! Den kan inte ducka lika lätt som fantomen...du måste sikta mot en öppning i rustningen om dess hals!" sa hon.

Döda en häst? Det var...annorlunda. Allt som Link hade dödat än så länge på sitt uppdrag var oftast odjur...eller den fysiska formen av en förbannelse. Det närmsta av ett normalt djur han hade dödat var den där ulven...Så vitt han ansåg var hästar inga onda djur, Epona var ett väldigt rart djur. Det fick honom att förhasta sig...men han visste att det inte fanns något annat val. han fick bara göra det och oroa sig över det senare!

"...Jag förstår..." var allt Link kunde svara och började redan att känna sig skyldig.

Som förväntat dök fantomen och dess illusioner upp och verkade komma snabbare den här gången. Det verkade som om varelsen hade blivit frustrerad, flera omgångar gick utan att den lyckades skada Link.

Med stor tur råkade Link vända sig om precis i tid medans han försökte hålla ögonen öppna på så många målningar som möjligt. Fantomen dök upp rakt framför honom! Link siktade med sin båge och släppte pilen som flög mot hästens hals!

Och den träffade mitt i prick.

Riddjuret gav ifrån sig ett smärtfyllt ynkligt gnäggande då pilen spetsades in sig djupt i dess hals. Genast föll den ner från luften och föll som en klump på golvet. Och medans det hände gjorde fantomen en kullerbytta i luften och rullade runt på golvet.

Link tvingade bort vad som hände med hästen medans han stoppade tillbaka bågen för att dra sitt svärd och sin sköld och gick till anfall. Han svingade med det mystiska svärdet mot den mörka anden men träffade tom luft då Ganondorf bluffen reste sig upp i luften.

Med uppspärrade ögon backade Link undan då anden lyfte sin tomma hand där en energi började att byggas upp i flatan innan en sfär dök upp. Det var som när den riktiga Ganondorf hade anfallit honom utanför Slottstaden, men pojken och älvan hade känt energin spraka i luften. Den här attacken var mer kapabel än att bara knuffa undan ett barn.

Attacken släpptes och sfären susade mot Link så att han inte hann röra sig. Så han kunde bara höja skölden för att blockera attacken.

Strax efter att sfären träffade Links sköld skrek pojken till då smärta spred sig genom hans kropp, energibollen löstes upp och gick genom skölden, uppför hans arm och genom resten av kroppen. Det var tillräckligt för att få honom att falla på knä och pojken blev påmind om attacken han blev utsatt för av förbannelsen inne i Lord Jabu-Jabu. Han kunde känna den mörka magin från attacken dansa över varje millimeter av hans kropp, från hans blödande panna ner till tårna.

"Skölden fungerade inte?!" utbrast Navi som flöt en bit bort från Link, orolig över att energin på något sätt skulle sträcka sig efter henne. "Det såg ut som elektricitet, att blockera dom kommer inte att hjälpa!"

Hon kände sig så hopplös av att bara ropa ut råd, vilka som hon kände att kan ha kommit på själv redan. Älvan ville göra mer, men hon gissade att hon inte skulle komma i närheten av fantomen. Den var tillräckligt snabb för att fånga pilar...den skulle förmodligen vara för snabb för henne...

Link reste sig upp på darrande fötter och såg förskräckt på då fantomen anföll med en till sfär. Den här gången hoppade pojken åt sidan så att sfären träffade golvet. Men det var inte tillräckligt. Sfären spreds sig då den träffade stengolvet, energi sprakade till runt om och träffade Links fot. Lite mildare än förra gången spred sig mörk energi genom pojkens kropp så att han skrek till igen och hans kropp skakade lite då han nästan föll tillbaka ner på knän.

Navi skrek av oro då hon såg sin skyddsling falla på sina fötter igen medans han flämtade tungt. Hur mycket mer av det här kunde han klara av...?

"Link, använd MästerSvärdet! Det måste fungera!" ropade hon desperat. Det var ju Ondskans Fiende! Om något kunde avleda eller negera den onda magin måste det vara svärdet!

Utmattad och med smärta som flöt genom honom gjorde sig Link beredd med MästerSvärdet då fantomen förberedde en till attack. Den förhäxade anden var högt ovanför golvet så även om Link hoppade skulle han ändå inte nå den! Den falska Ganondorf visade sig till och med vara för snabb mot pilar så Link kände att det här var allt han kunde göra!

Den här gången när energisfären kom susandemot Link var han beredd! Våldsamt svingade han med MästerSvärdet på den. Till han och Navis milda överraskning försvann inte sfären. Istället skickades den tillbaka mot fantomen!

Denna vändning verkade även chocka den mörka anden som knappt hann höja sitt spjut i tid för att slå tillbaka. Precis som med Link skickades attacken tillbaka mot honom!

Detta skapade en kedjereaktion av Link och fantomen som skickade sfären fram och tillbaka mot varandra. Energibollen verkade bli mer snabbare allt som tiden gick, pojken hade lite problem av att svinga MästerSvärdet tillräckligt snabbt för att slå tillbaka attacken. Även fantomen började att se trött ut då dess reaktion verkade bli mer långsammare av att måtta tillbaka sfären.

Navi beslöt sig att ta en risk utan att berätta för Link om sin plan. Då sfären studsade från fantomen till Link flög hon mot deras fiende och susade framför dess obehagliga, täckta ansikte. Just som det hände kom bollen tillbaka mot fantomen och Link skrek åt Navi att akta sig. Fantomen sträckte ut en hand i ett försök att fånga henne men hon lyckades smita mellan fingrarna. Hon flög undan i tid just som sfären träffade Ganondorf bedragaren i bröstet så att varelsen grymtade till av smärta då energin sprakade längst dess form.

Detta fick fantomen att sjunka ner mot golvet i smärta, dess kropp skakade likadant som Link hade gjort då denne blev träffad. Pojken tog chansen och gick till anfall med MästerSvärdet redo i hopp om att kunna hugga av andens huvud med ett enda svep.

Tyvärr var det inte så lätt.

Fantomen höjde en bepansrad arm precis i tid så att MästerSvärdet grävde in sig i en gnutta i stridshandsken. En svart vätska, som härsken tjära, sipprades ut ur såret. Med tanke på hur varelsens arm skakade var det tydligt att svärdets närvaro orsakade smärta för den.

Med ett ansträngande grymtning lyfte den mörka anden sitt spjut och högg den framåt så att Link backade undan. Den grönklädda pojken var inte tillräckligt snabb då han rusade baklänges råkade en av dom yttre spetsarna träffa honom. Ett fullt djupt skärsår gick genom tunikan och skar upp Links sida, vilket lämnade efter sig ännu ett blödande sår.

Åter igen fick Link kämpa emot smärtan. Så mycket som han ville lägga sig ner och förvrida sig i smärta skulle det bli slutet för honom. Han höll sig kvar på fötterna och svingade svärdet mot fantomen igen som lyckade ställa sig på sina egna fötter. Varelsen blockerade attacken med spjutets skaft och sparkade Link i bröstet så att han flög ännu längre bort.

Desperat av att hjälpa till flög Navi mot fantomen och försökte att distrahera den igen. Då hon närmade sig började mörk energi att spraka från den. Hon insåg precis i tid att om hon hade kommit nära hade hon bränts ner till stoft. Hon var tvungen att hålla sig på avstånd, oförmögen att öka sitt sken för att paralysera anden!

"Link, skynda dig" Den kommer imot dig!" ropade hon och kände sig åter igen värdelös, oförmögen att göra något annat än att skrika medan tioåringen, nu fast i en vuxen mans kropp, fick ta hand om striden...

Men Link var för långsam då han försökte att svinga med svärdet då anden kom tillräckligt nära. Den spetsade spjutet nedåt så att den höggs in under pojkens vänstra hip och rakt in i hans ben.

Med ännu ett smärtfyllt skrik drog Link svärdet bakåt i ett nytt försök att hugga till vid fantomens hals. Men anden var bara för snabb då den slet ut sitt spjut och hoppade undan attacken.

Vid det här laget kunde Link knappt röra sig framåt för att följa efter sin motståndare, hans vänstra ben kändes som solid metall tyngd som brann utav smärta. Blod rann nerför hans lem medans han höjde skölden och förberedde sitt svärd för ännu ett anfall från fantomen.

Och attacken kom med spjutet svingade sig mot Links sköld så att den slogs undan. Snabbt som blixten kom spjutet tillbaka och högg in sig själv i pojkens högra axel med den mittersta spetsen som gick rakt genom. Detta fick en av dom yttre spetsarna att huggas in i Links bröst, men inte tillräckligt djupt för att nå fram till något organ som tur var.

Det här blev för mycket för honom.

Dom djupa såren på hans sida, på benet, både på och tvärs över hans bröst och panna...Link hade aldrig upplevt så mycket smärta förut! Inte ens dodongo kungens eld hade varit så här! Pojken spydde nästan, oförmögen att skrika av smärta, all luft i hans bröst verkade bara försvinna.

Men fantomen var inte färdig ännu då den drog spjutet tvärs över bröstet en andra gång vilket lämnade efter sig ett kryss över hans tunika och hud. Och för att förolämpa honom ännu mersparkade anden Link i bröstet mitt i dom två såren på bröstet så att han rullade runt på golvet.

Nav kunde inte bara flyga där utan att göra något! Hon brydde sig inte om att hon kunde bli dödad, om hon kunde hjälpa Link för bara en sekund så var det värt det! Älvans instinkter tog över och hon susade mot fantomen, redo att blännda det med sitt sken!

Hon slogs ur luften.

Den falska Ganondorf var så snabb...slog bort Navi med baksidan av sin hand då hon kom nära så att hon landade på golvet. Älvan hade aldrig blivit skadad sedan uppdraget påbörjade så hon var rätt överraskad av att den här fantomen tillslut fick henne...

Link flämtade, oförmögen att röra på sig då han såg sin skyddsälva landa hårt på golvet och slutade att röra på sig.

"N...Navi...!" ropade han svagt och vände sig mot fantomen. "Låt...henne vara...!"

För första gången sedan striden började stannade anden och stirrade ner på Link. Dess ihopsydda läppar böjde sig till ett motbjudande flin då den lät honom vara och gick mot älvan. Dess rörelser var noggrann och långsamma, dess fotsteg verkade eka i det nästan tomma rummet, det enda andra ljudet var Links smärtfyllda flämtande.

Den vände sig tillbaka mot Link, reste sin fot lite och höll upp den ovanför Navi. Sakta sänkte den foten ner mot henne vilket fick älvan att skrika till av smärta. Den krossade henne inte helt, inte ännu i alla fall. Den tog tydligen glädje av att fördröja hennes lidande...

"Link! Du måste...härifrån! Spring!" Skrek navi medans smärta fyllde henne av vikten från fantomens fot som tryckte sig långsamt ner över hennes lilla kropp. Älvans var för illa skadad för att kunna röra på sig och den växande tyngden över henne var för mycket för att hon skulle kunna slingra sig undan.

"Navi! Navi...!" flämtade Link som kände hur han började att tappa sin styrka för varje andetag och blod som läckte ut ur honom. Han kände sig för svag för att kunna nå sina röda trolldrycker. Hans skyddsälva skrik fortsatte att höras, fantomen lyfte och sänkte sin fot för några sekunder bara för att tortera henne.

Men Link måste rädda henne. Han kunde inte låta sin skyddsälva dö! Han måste rädda henne, Saria, alla Vise, själva Hyrule...! Så många räknade med honom och han kände sig så ynklig, bara ligga där medan navi fortsatte att skrika. Men dom känslorna gick snart över till brinnande vrede då han såg på hur Ganondorf bedragaren plågade någon kär till honom...

Den mörka anden gav ifrån sig ännu ett ondskefullt skrockande då den torterade älvan. Men den slutade och vände sig om då den kände någon blänga in i dess rygg.

Hjälten hade kommit på fötterna.

Med skölden lämnad åt sidan höll Link hårt om MästerSvärdet tills hans knogar blev vita medans han blängde på fantomen. Hans blåa ögon hade nu ett iskallt hat bakom dom, hans ansikte fylld av vrede medans han ignorerade sina skador. Utan att säga ett ord rusade han till anfall, varje rörelse spred smärta genom hans kropp då han närmade sig.

Den mörka anden klev av Navi och snodde runt och hade bara tid att höja spjutet för att blockera attacken.

Men det var meningslöst.

Svingande med all sin kraft ihop med ett ilsket stridsrop högg Link MästerSvärdet rakt genom spjutet vars träskaft bröts av och svärdet bara fortsatte. Det högg sig rakt genom fantomens rustning ovanför dess midja och skar sig genom monstret, därav delade det på mitten.

Dom två bitarna av fantomen föll på golvet och rörde sig inte längre.

Link kollapsade på sin rygg och svimmade nästan av ansträngningen.

"Farore..." hostade Navi som också kände att hon knappt kunde röra sig. Ändå tvingade hon sig upp i luften då hennes vingar mirakulöst fortfarande fungerade. Men hon var så illa skadad att hon precis nådde fram till Link och kollapsade vid hans huvud. "Link...kan du röra dig...? Kan du komma åt en trolldryck...?"

Barnet vände sitt huvud och stirrade på Navi, lättnad blandades ihop med den plågande smärtan då han såg sin skyddsälva oskadd.

"Navi..." var allt han kunde mumla fram, alldeles för utmattad för att skrika till utav smärtan han så led av.

Plötsligt skar sig en mullrande röst genom rummet, en bekant och demonisk röst.

"Motbjudande fantom. Värdelös."

Link och Navi kände sitt blod frysas till då dom kände igen rösten...den här gången måste det vara han. Det måste vara Ganondorf! Men ändå verkade han inte dyka upp i rummet så antingen gömde han sig eller använde på något sätt magi för att tala till dom från någon annanstans...

"Det verkar som att du börja bygga upp färdigheter, barn. Men allt du besegrade var ett spöke. En bedragare. En värdelös skapelse. Om du någonsin hittar mig to inte att det kommer att bli lika lätt!" hånade Ganondorfs röst från ingenstans och plötsligt dök ett hål upp mitt på golvet, en lila virvel som pulserade av motbjudande energi. "Jag förvisar detta misstag i mellanrummen av dimensioner!"

Återstoden av fantomen lyftes upp i luften och rörde sig mot hålet tills varelsen sattes i brand av en ovanlig blå eld då den sänktes ner i hålet. Vare sig den levde eller inte var svårt att säga då den varken gav ifrån sig något ljud eller rörde sig alls. När anden var borta stängdes hålet igen.

Allt som återstod var hästen och ekot av Ganondorfs skratt...

Sedan blev allt vitt.

Det första Link la märke till var bristen på smärtan som pulserade genom hans kropp. Han stod upprätt och hans kropp kändes lättare. Det andra han la märke till var att han var tillbaka i Dom Vises kammare. Han tittade ner på sig själv och såg att hans tunika och andra kläder hade reparerats och Navi flög bredvid honom, alldeles frisk!

Något annat Link la märke till som han inte hade gjort tidigare var dom märkliga podier på plattformen han stod på. Var och en hade sina egna symboler och färger. Guld, röd, blå, lila, brunt och det gröna framför honom med den virvlande symbolen från Skogens Tempel.

Innan Link och navi hann kommentera situationen började en figur långsamt att ta form på den gröna plattformen. Ett bekant ansikte som log med ljus över sitt huvud. Det var Saria tillsammans med sin skyddsälva vid hennes huvud.

Kokiri flickan gav Link ett mjukt leende.

"Link...det har gått så lång tid..."

Link stirrade på Saria en lång stund, hans ögon uppspärrade och hans haka hängande då han insåg att han hade hittat sin äldste vän efter all ansträngning!

"S...Saria..." mumlade han och avskydde hur hans röst lät. Det var så fel. Hans röst, ansikte, storlek...allt det där var fel. Pojken kände sig förödmjukad av att Saria såg honom så här! Det var inte så han ville att hon, eller någon annan, skulle se honom! Men han kunde inte gömma den här märkliga nya formen han hade tagit...eller rösten som kom med den. "Du är här! Du är oskadd!"

"Just det, Link, och jag är glad av att du är i säkerhet!" utbrast kokirinen och slog händerna om sitt hjärta av lättnad. "Jag lyckades att använda mina krafter som Vise för att föra hit dig och läcka dig. Jag önskar att jag kunde vara till hjälp under den där striden...men den där fruktansvärda fantomen blockerade mina förmågor."

Navi var lättad då hon hade oroat sig av att Link inte skulle klara det. Hon och Sarias älva flög tyst ovanför dom två för att låta pojken och hans barndomsvän ha deras stund.

"Du kämpade så hårt, Link...jag är stolt över dig," fortsatte Saria och log något lågmält mot Link.

"Det...D-Det var svårt.." sa Link, ovetande om vad han skulle säga och orden stannade i hans hals. "Jag är så ledsen att jag inte...besökte dig eller pratade med dig på sju år. Jag..."

Saria höjde en hand för att tysta ner Link och skakade mjukt på hennes huvud.

"Jag förstår. Det var bortom din kontroll. Jag...väntade på dig varje dag...men du gjorde som du lovade. Vi möttes igen, precis som vi ville."

För Link kändes det fortfarande som han hade gjort henne besviken. Hon hade väntat på honom och tvingats utstå Dom Förlorade Skogarna bli förhäxade en andra gång! Samtidigt hade han sovit!

"Jag beklagar så av att jag fick dig att vänta...jag ville det inte...men nu kan vi gå hem, Saria..." sa han med växande hopp av det sista.

Men kokirinen fnös, svalde högt och tittade ner på golvet.

"Jag...Link, jag kan inte gå tillbaka tillsammans med dig," sa hon.

Link kände blodet frysa till och även Navi stirrade chockerat på Saria.

"V-Vad menar du?" frågade pojken. "Varför kan du inte komma? Skogen...är väl räddad nu, eller?"

"Det är den, och du gjorde det så bra, Link," sa Saria och tittade tillbaka på pojken. Både hennes röst och ansiktsuttryck var fyllt av ångest.

"Men...inte är jag bara en Vise...men när jag trädde in i Templet innan dig," förklarade kokirinen. "Jag stötte också på fantomen och...mina krafter var inte tillräckligt. Den förintade mig med sin magi."

Under en sekund vägrade Link att tro på det. Visst var det väl ett dåligt skämt, eller? Det var olikt Saria, men det måste vara den enda förklaringen!

"Va...? Nä, det...det hände inte! Det kunde inte hända! Du är ju här...hur kunde du ha blivit förintad?!"

Sarias uttryck gick över till ett av skuld och medlidande, kokirinens fick hålla tillbaka tårarna över hur förtvivlad Link lät.

"Det är på grund av min status som Vise som jag kan ha någon slags form. Men...jag är bunden till den här platsen, jag kan inte återvända till skogen," sa hon sorgset.

Han hade varit för sent ute.

Han hade varit för långsam.

Och han lät Saria dö.

Link kollapsade på sina knän och brast ut i tårar som rann ner för hans ansikte. Han kunde inte ens säga något och bröt ihop i förkrossande snyftningar då han tappade behärskningen.

Saria närmade sig den vanskapta pojken, slog armarna om honom och höll honom nära sig. Hon brydde sig inte om hans utseende. Han var fortfarande hennes älskade vän hur han än såg ut.

"Såja, Link...allt ordnar sig..." mumlade hon.

Av instinkt slog Link sina armar om Saria. Men det kändes...fel. Deras storlekar var fel! Innan han begav sig på sitt uppdrag var pojken och Saria i samma storlek...men nu fick han gå ner på knän för att möta hennes ögon.

"H-Hur ordnar det sig?!" kvävde Link, tårar rann och elände fyllde honom. "Jag svek dig...! J-Jag lät dig dö!"

Saria var en av dom viktigaste personerna i hans liv och han hade svikit henne...precis som alla andra, kändes det som...

"Nej! Nej, kan inte tänka så!" småskällde Saria och drog sig undan lite och höll Links mogna ansikte i hennes händer. Hennes tumme strök bort tårarna. "Jag valde att gå in och försöka att upphäva förbannelsen...men jag misslyckades...och det finns ingen annan att skylla på än Ganondorf."

Även om Link trodde att det inte var hans fel ändrade det inte den viktigaste delen i det hela.

"Men...j-jag kommer aldrig att se dig igen...snälla, lämna mig inte, Saria..." vädjade han tjockt. Vad var meningen med att återvända till Dom Förlorade Skogarna när hon inte var där? Han kunde lika väl hålla sig utanför, vara med navi ute i Hyrule, även om han inte hörde hemma där. Han hörde knappt hemma med kokirinerna så vad var skillnaden...?

Navi såg på med medkänsla och försökte att hjälpa till och få Link att känna sig bättre...men hon kände att hon skulle tränga sig på. Hon höll sig kvar i luften och såg tyst på medans hon själv inte försökte att gråta. Älvan skulle få gott om tid för att trösta honom under uppdragets gång, så hon lät Saria ta sin egen tid...

"Om det var upp till mig skulle jag aldrig lämna dig," svarade Saria som själv brast i tårar som rann ner för hennes ansikte.

"Men det finns inget jag kan ändra på...som ingen kan ändra på..." förklarade anden. "Vad som kan förändras är Hyrule...det är ditt öde att rädda det och du måste fortsätta att slåss, även om jag inte kan vara där personligen för dig."

"Men...din melodi...om jag spelar den, kan jag inte...?" försökte Link, desperat efter vilken möjlighet som helst för att kunna prata med flickan som hade uppfostrat honom.

Sorgset skakade Saria på huvudet.

"Jag...jag är rädd för att jag inte kan nås här av någon som helst magi alls. Inte med den som du har," förklarade kokirinen. "Det här kommer at bli sista gången vi någonsin kommer att kunna prata med varandra."

Link kände hur det kramades åt i hans bröst, panik växte i honom då han skakade på huvudet.

"Nej nej nej..." fortsatte han att upprepa om och om igen under några sekunder. "J-Jag kan inte...jag kan inte...jag behöver dig; jag älskar dig, Saria..."

"Jag älskar dig också, Link. Mer än du vet. Jag är så ledsen över att lämna dig och jag är ledsen av att det inte kan förändras. Men snälla...du måste gå vidare. Så många behöver dig, så du kan inte ge upp på grund av mig," sa kokiri flickan som kände att Link skulle lägga av med hennes frånvaro i hans liv med sorgen som var för mycket för honom. Det gjorde henne verkligen orolig...

Trotts förtvivlan Link kände, visste han att Link hade rätt om det. Även om han avskydde ödet och rollen det hade valt åt honom...var han den enda som kunde stoppa Ganondorf. Om han gav upp...vad skulle Saria ha dött för...?

"...Okej..." var allt han kunde säga men kom då ihåg något. "Vänta! Jag...jag är ledsen...den gick sönder..."

Link tog fram resterna av Sarias okarina och höll upp dom för henne.

"Ganondorf...han anföll mig, och..." började han att förklara, rädd över att Saria skulle bli arg på honom...men istället log hon trotts tårarna.

"Du kommer ihåg..." snyftade hon och tog bitarna. "Din resa kanske inte är över men jag är fortfarande glad att du kommer ihåg mina ord."

Hon la bitarna i sin ficka.

"Jag kommer att hålla dom kärt för alltid, lika långt som jag kommer att komma ihåg dig, Link."

Link nickade och höll om Saria igen.

"Jag älskar dig...jag...jag kommer att sakna dig...jag kommer alltid att sakna dig..." mumlade han.

Varför skulle det här hända? Varför henne? Varför skulle hon gå...varför skulle hon dö...?

"Jag kommer också att sakna dig, Link...kom bara ihåg att jag älskar dig," svarade Saria och höll moderligt om Link precis som hon hade gjort sedan han var ett spädbarn.

"Farväl...och var försiktig...snälla, lev och ha ett lyckligt liv..." sa hon, helt ovetande om att hon upprepade någon från Links förflutna.

Med dom sista orden fylldes Links och navis syn av vitt åter igen...