Han tittade på sin dotter. Hon sov. Försiktigt, för att inte väcka henne lyfte han upp henne och lindade henne i en filt. Så tittade han på Hermione. Hon såg väldigt trött ut. Egentligen borde hon sova, förlossningen hade inte varit lätt. Men de hade ingen tid att förlora, så länge de var kvar här så svävade alla på hela sjukhuset i livsfara. Han stoppade ner henne i babyselen, så satte de på sig jackorna och lämnade tyst sjukhuset.
Utanför sjukhuset lystes parkeringen upp av några få gatlyktor, men de flesta var trasiga. Försiktigt smög de fram i mellan skuggorna, mer försvarslösa än så här kunde de inte bli. Men allt verkade tyst och lugnt. Snart hade de lämnat den lilla staden bakom sig. Endast månen lyste upp vägen till och från, när den skymtade fram mellan molnen. Efter någon timme blev han tvungen att stötta henne, för att hon skulle orka fortsätta gå.
Tillsammans vacklade de sakta fram, men tillslut, strax efter soluppgången insåg han att det inte skulle gå längre. Om det fortsatte längre så skulle hennes liv vara i fara på grund av ansträngningen. Hon hade redan förlorat alldeles för mycket blod. Så svängde han av på en liten grusväg, hon försökte att protestera, men slutade snart. Efter bara några minuter fick han syn på en ensam liten bondgård med lada och ett stall. Han bad en kort bön om att det skulle finnas lite halm att sova i. De hade tur, nyckeln satt i låset och boxarna var tomma. Hästarna var antagligen på bete. Efter lite rotande hittade han några gamla höbalar och ett varmt hästtäcke, och fixade snabbt en enkel säng åt dem, medan Hermione gav flickan bröstet. Snart sov de alla tre, trots att han försökte kämpade emot sömnen i det längsta.
oOOo
Han vaknade med ett ryck. Något hade väckt honom. Han lyssnade med öronen på helspänn. Så knarrande dörren och solljuset började flöda in i stallet. Försiktigt, försiktigt trasslade han sig ur deras sovnäste och kröp ljudlöst fram till boxdörren och kikade ut i springan. En äldre kvinna spolade upp vatten i flera stora dunkar. Ute på gården lastade bonden en kärra med stolpar och plankor och eltråd. Med van hand bar kvinnan iväg på två fulla vattendunkar och ställde dem på kärran. Han drog ett djupt andetag. Det var nära. För nära! Han vände sig om och såg på Hermione och dottern, de såg så ömtåliga ut. Hur skulle de orka längre? Så tittade han ut på paret igen och tillbaka och kände hur en idé började formas i huvudet. Skulle han våga? Så försiktigt han kunde sköt han upp boxdörren och gled ut i stallgången och smög fram mot stalldörren, för att inte störa Hermione och flickan. Och så väntade han på att hon skulle komma tillbaka efter resten av dunkarna.
Hon skrek gällt när hon fick syn på honom. Bonden kom springande och ställde sig beskyddande framför sin hustru. Han kunde verkligen ana hur illa han såg ut. Flera gången under natten hade de vilat i buskage och diken, han hade inte sovit på hur länge som helst, hans kläder var slitna i trasor. Dessutom var han blodig efter att ha försökt stoppa blodet som envisades med att rinna fortfarande efter förlossningen. Men så tog han mod till sig och klev ut i solljuset.
"Ursäkta att vi tränger oss, men min fru", han ursäktade sig lögnen med att det skulle vara mycket mer komplicerat att förklara sanningen, "behövde sova. Hon har nämligen nyss fött en dotter. Jag hoppas att vi inte stör."
"Min unge man, vad gör ni här ute på landet? Och varför gömmer ni er i mitt stall?"
"För att vara ärliga: vi är på flykt undan ett kriminellt gäng, mycket hårdförda typer som vill döda oss." Se där, dagens andra lögn och det var fortfarande bara tidig morgon. Fast var det verkligen en riktig lögn? Dödsätarna var då minst sagt både kriminella och hårdförda, så egentligen var det ju bara strategisk utelämnande av känslig information. "Vi hade hoppats kunna hinna med bussen till Playmouth, men hon förlorade alldeles för mycket blod. Så om vi bara kunde få stanna här över dagen så att hon kan få sova ut ordentligt, så vore det jättesnällt.", han tittade bedjande på bonden.
"Humpf", bondens fru lade sig i. "Klart ni kan få sova här. Men varför sova i stallet? Kära nån, jag säger då det! Vi har sängar lediga inne i stugan för barn och barnbarn på besök. Och så ska ni få ett rejält skrovmål. Ute och vandra på vägarna direkt efter en förlossning, jag säger då det!" Och med det marscherade hon in i stallet. Han skyndade panikslaget efter. Inte för att hon verkade vilja något ont, men man visste aldrig, det hade han fått erfara brutalt ett flertal gånger. Man kunde inte lita på någon. Hon stannade dock och tittade ner över boxkanten på de två som sov där, skakade lätt på huvudet och vände sig mot honom igen. "Det är nog bäst att vi låter dem sova medan vi bäddar en riktig säng åt dem istället. Kom med upp till huset, pojk."
oOOo
Paret visade sig dock vara precis så välmenande och omtänksamma som de gav sken av och de vågade på sig att stanna kvar där ytterligare två nätter innan de fortsatte sin flykt vidare mot sydkusten. I hela och rena kläder de fått av bondparet, lite gammaldags kanske, men betydligt mindre uppseendeväckande än de dem hade haft innan. Sina egna, trasiga trollkarlskläder eldade de upp för att undvika att de skulle bli liggande och väcka frågor. För om det var en sak med paret som var oroväckande var just deras vilja att samla på ALLT. Inget fick slängas, det kunde alltid komma till glädje någon gång.
Efter det verkade allt gå som på räls. I nästa by unna de sig en varsin färdigbredd smörgås från en liten kvartersbutik innan de klev på bussen till Playmouth, och väl där så fick de inom en timme plats på en båt ner till Frankrike. Överresan blev så lugn som de knappt hade vågat hoppats på. Flickan sov större delen av tiden och det var inte alls speciellt svårt att undvika uppmärksamhet bland alla andra människor på väg till kontinenten.
oOOo
De stod vid relingen och tittade på hur kusten närmade sig. Alla saker de hade med sig in i framtiden stod redan i två små knyten vid deras fötter.
Han suckade. "Så, då är det snart dags att säga hej då."
"Ja", hon nickade och gav honom ett sorgset ögonkast. "Lycka till i framtiden"
"Detsamma. Ta väl hand om flickan. Hon kommer inte få det lätt."
"Jag vet. Hur hindrar man ett magiskt barn att dölja sin begåvning, sin förmåga, sitt medfödda utanförskap?"
Det dröjde länge innan han svarade. Han mindes bara alltför väl hur Dursleys hade försökt förtrycka honom i hopp om att förtrycka det hos honom. "Vad du än gör, älska henne och visa det på alla sätt."
"Mmm. Vet du vad? Vi borde ge henne ett namn tillsammans, som en sista gåva till henne."
"Jag har inga bra idéer. Jag har aldrig namngett något förr."
"Jag funderade på att kalla barnet Albus efter Dumbledore om det hade blivit en pojke. Eller Sirius. Men jag vet inte nu, Minerva kanske? Eller Lily, efter din mamma?"
Han kände hur hans ögon fylldes mer tårar. "Jo, Lily är vackert. Fast hon borde inte ha varit min dotter. Hon borde heta Molly, hon borde ha varit Rons."
Han såg hur även hennes ögon hotade att svämma över. "Mmm, en liten Ronda…"
"Ronda är bra, efter Ronald." De tittade på varandra en stund i tyst samförstånd. Ronda Lily Granger.
oOOo
Sakta lämnade han båten med sitt lilla knyte, innehållande allt han hade i form av kläder, pengar och mat, slängd över ryggen. En sista gång tillät han sig titta tillbaka på Hermione och Ronda som trängde sig fram genom folkhavet åt motsatt håll. Försiktigt höjde han sin hand till farväl innan vände ryggen åt sin enda kvarvarande familj, som han trodde, för alltid. Tårarna strömmade ner över hans kinder.