"Mamma, du drar mig i håret!", Ronda stirrade anklagande på sin mor i spegeln.
"Förlåt älskling. Men du vill väl vara fin idag när du fyller elva?"
"Ja, jo…"
"Och vill man vara fin…"
"…så får man lida pin", avslutade hon med en suck. Men hon kunde inte förneka att hon blev fin. De nya pärlörhängena, som hon hade fått av Mamma, dinglade längs hennes smala hals och hennes svarta hår höll hennes mamma på att sätta upp i en snygg svinrygg. Det var synd bara att hon måste ha skoluniformen som alltid. Visserligen var den inte ful direkt – svart stilren kavaj, veckade kjol och lackskor med grön blus och strumpor som matchade hennes ögon – men hon hade en känsla av att hon skulle få något ännu finare av farmor. Antagligen den gröna sidenklänningen som de hade sett när de hade varit i Paris och shoppat förra veckan. Men, men suckade hon för sig själv, det kunde hon alltid byta om till när hon kom hem sen efter skolan. Vissa gånger behandlade hennes farmor henne som om hon var fem fortfarande, som om hon inte skulle förstå vad hon hade i kikaren när hon helt plötsligt skickat iväg henne att köpa glass. Hon visste inte riktigt om hon skulle le eller bli irriterad!
Men nu var Mamma i alla fall äntligen färdig och hon rusade ut ur rummet och nerför trappan för att äta frukost med pappa, farmor och småsyskonen.
oOOo
Hon såg flickan springa iväg med lätta steg, hörde skornas muntra klapprade på marmorgolven i hallen. Ner till Pierre och Madame för att äta frukost. Alltid var det samma glada morgonritual. Hela familjen som läste tidningen tillsammans, kollade posten och prata om ditten och datten.
Idag hade hon dock ingen lust alls för den muntra familjesamvaron, utan dröjde avsiktligt kvar uppe i Rondas rum och plockade ordning bland de få saker som hon låtit ligga spridda över rummet. Hon kunde inte hjälpa det, men hon kände sig oerhört sorgsen idag. Hela den senaste tiden hade hon haft en känsla av annalkande katastrof, även om hon gjorde sitt bästa för att bortförklara det och påstå att hon började låta som Trelawney. Men det behövdes kanske ingen större begåvning för spåkonst för att veta vad som gjorde henne nervös – precis som i England kom Breven samma dag som man fyllde elva och att Ronda inte skulle få ett vågade hon inte ens hoppas på. För flickan, ja alla hennes fyra barn, visade helt klart att de hade ärvt hennes begåvning.
På det hela taget så hade det gått förvånansvärt bra att dölja det faktum att de var häxor och trollkarlar. Pierre och Madame visste ju, men ingen annan verkade hysa minsta misstanke, i alla fall så vitt hon kunde avgöra. Och hon ansåg sig ha en ganska bra koll på just det, för det var verkligen en sak hon hade haft öronen öppna och lyssnat efter antydningar om. Men hur skulle det nu gå om det kom brev från Beauxbaton Akademie? Hur skulle hon kunna tvinga henne att stanna kvar hemma? Skulle det överhuvudtaget vara meningsfullt att tvinga henne att stanna kvar här? Hela deras säkerhet och fristad här berodde just på att ingen visste att de fanns och vilka de var. Men varken Pierre eller Madame hade förstått det när hon förklarade den fara de fortfarande – alltid skulle – svävade i, hur skulle hon då kunna förklara det för en elvaåring?
Hon kastade en sista blick ut genom fönstret. Inga ugglor på himlen, kanske hennes farhågor inte skulle besannas i alla fall. Det fanns inget mer att ens låtsas städa undan, så hon tvingade sig att gå i korridoren och ner till de andra vid frukostbordet. Snart skulle de väl börja undra vart hon hade tagit vägen.
oOOo
Harry tittade upp på den stora herrgårdsbyggnaden. Hon hade kommit upp sig i livet. Huvudbyggnaden var av ljus sandsten med stansat koppartak. Stora fönster blickade ut över parken från alla tre våningarna. Flyglarna skapade en harmonisk inramning, en innergård snarare än en garageuppfart, och en stor, sprudlande fontänen bland rosor och murgröna gav stället ett trivsamt, mjukt intryck, trots att allt talade sitt tydliga språk om pengar och rikedom.
Vad skulle hon säga över att han bröt deras överenskommelse? Men det var trots allt för deras skull. Försiktigt höjde han handen och öppnade grinden.
oOOo
"Mamma, mamma! Skynda dig", Rondas röst ekade genom hallen, tätt följt av ljudet av Rondas skor och Ronda själv som slängde sig i hennes famn. "Har du sett Mamma, jag har fått brev!", som för att bevisa det så viftade hon energiskt med ett blekblått kuvert.
"Så underbart älskling!", en iskall hand kramade hennes hjärta och kylan spred sig genom kroppen. Hon tvingade fram ett leende. "Vem är det från?"
"Från Beauxbaton Magiska Akademie!" Stolt höll Ronda upp brevet och visade henne vapenskölden som hon mindes alltför väl, två korsade, gyllende trollstavar som sköt tre stjärnor vardera. "Vet du vad? Det står att jag är en häxa! Häftigt va! Och att jag ska få lära mig att trolla – på riktigt!"
"Är du? Kan du trolla, är du säker? Åhh, älskling!", tvingade hon fram och kramade om dottern. Men hon kunde inte förmå sig att titta in i de gröna ögonen, för det kändes ungefär lika kul som att bli strypt. Hon kunde inte andas, hennes mardröm hade blivit verklighet! Vad skulle hon ta sig till?
oOOo
"Harriet!", Pierre försökte fånga hennes blick över Rondas huvud, men hon visade inget tecken på att uppfatta det alls. Hennes blick var alldeles tom, fylld med en kyla och förtvivlan som han bara sett hos henne från den tiden då han hade lärt känna henne. Alla hans ansträngningar för att få henne att känna sig trygg, all hans kärlek och böner verkade ha varit förgäves. Han stönade djup inombords. Vad skulle hända nu?
"Pappa?", lilla Marie grep tag i hans hand. "Ska jag också få gå på en magisk skola när jag blir stor?"
oOOo
Ding, dong. Ding, dong. Dörrklockan dånade i hela huset. Efter bara några sekunder öppnades de snidade träportarna av en liten svarthårig flicka tittade upp på honom. På bråkdelen av en sekund hann han uppfatta det blekblåa kuvertet med de gyllene trollstavarna, den välstrukna skoluniformen och pärlörhängena innan hans blick fångades av hennes gröna ögon som stirrade på honom. Hans gröna ögon…"Ja?", han rycktes tillbaka till verkligheten av en basröst och tittade upp på mannen som stod bakom flickan. Han såg ut att vara runt fyrtio, håret hade börjat tunnas ut på huvudet och det fanns stänk av grått i det svarta. Hans ögon var vänligt bruna men hans hållning varnade för att han inte var rätt person att börja bråka med. Skräddarsydda, mörkblå kostymbyxor och en dyr märkeströja under; hans kläder vittnade om pengar och hans fysik om ett aktivt liv.
"Jag söker fru… Fru …", han letade förtvivlat i minnet, vad var det nu hon kallades nu för tiden? Han hade ju kunnat det när han åkte hemifrån England för tre dagar sen! "Din fru?", försökte han.
"Hmpf!", han fick en misstänksam blick av mannen innan han vände sig om. "Chèrie, någon söker dig."
"Vem?"
"En försäljare!", mannen kastade honom ytterligare ett fientligt ögonkast innan han steg åt sidan ett halvt steg, med armarna demonstrativt korsade. Avståndstagande. Hon var sig ganska lik, trots att hon hade håret kortklippt och tämjt i en elegant frisyr, istället för den vilda, buskig man han mindes så väl. Och hon använde glasögon, noterade han förvånat. Om hon kände igen honom kunde han inte avgöra på hennes min.
oOOo
"Ja!" Mannen såg inte ut som någon typiskt försäljare, utan var klädd helt i svart – jacka, byxor, skor, hatt, handskar och solglasögon. Till och med nedre halvan av ansiktet, som var det enda synliga av honom, gömdes i ett svart skägg. Men ändå kunde hon inte låta bli att tycka att det var något bekant över honom. Definitivt ingen försäljare i alla fall, han passade alldeles för väl in på den föraning om annalkande katastrof som pulserade genom henne. Han kastade en snabb blick åt sidorna och knuffade sen in dem och stängde snabbt dörren bakom dem. Innan Pierre hann börja protestera, sa han med iskall, gravallvarlig röst:
"Jag är ledsen att jag stör, men ni svävar i livsfara, Hermione." Som en stöt genom hela kroppen insåg hon exakt vem det var som stod framför henne efter alla år. Tankar och minnen virvlade upp som ovälkomna gäster. Hur kunde han veta?
"Her…?", började Pierre, men Harry avbröt honom med en gest.
"Inte här. Sen! Är alla här?" Isen stelnade och blev till hårt stål.
"Alla? Ursäkta mig Monsieur, men ni kan inte tränga er på så här bara!"
"Tyst Pierre!", hon försökte tystade sin man med en blick.
"Jag kräver ett svar!", hans tonläge sa henne att Pierre inte alls tyckte om att inte förstå vad som pågick, men hon kunde inte unna sig lyxen att förklara allt nu. Så mycket litade hon fortfarande på Harry att han inte skulle ha brutit mot överenskommelsen om det inte fanns en fullgod orsak, och sa han att de svävade i livsfara så trodde hon på honom. Hon ignorerade Pierre och vände sig åter till Harry. "Ja, vi är alla här."
"Bra! Här", han plockade fram en gammal tidning ur jackfickan. "Du vet vad du ska göra, Hermione. Jag kommer strax efter, ska bara kolla upp en sak först", och med det lämnade han rummet.
"Harriet, vad var…? Vad betyder…? Varför…? VEM var det där!", han såg uppfordrande på henne, men hon bara skakade på huvudet.
"Senare älskling, sa jag, senare. Så hör på alltihop. Ronda, Marie, Michelle, Albus vill ni se lite magi? Lite äkta magi?"
"JA!"
"Okej, först måste ni röra vid tidningen."
Ronda slängde sig fram för möjligheten att få se och uppleva lite magi, även om en tidning kanske inte riktigt hade ingått i hennes föreställningar om hur man gjorde magi. Michelle och Albus ville inte visa sig fegare än sin syster och tog ett stadigt tag i tidningen, om än med miner av avsmak. Marie gömde sig dock bakom hans ben. "Kom då Marie, det är inget farlig. Kom till Mamma! Såja, och så ta tag här nu. Bravo! Pierre?"
"Chèrie, jag tycker fortfarande inte…"
"Pierre, vi har inte tid för det här nu. Bara gör som jag säger. Snälla? Lita på mig", hon gav honom en bedjande blick. Han suckade.
"Okej då, men jag kräver en…", han avbröts i samma ögonblick som han tog tag i tidningen och de rycktes bort från hallen i den stora herrgården utanför Cluny i Frankrike.