Kapitel 2:

Han såg sig om i hallen. Stora tavlor föreställande landskap och tidigare generationer Bonterra prydde väggarna. På det hela taget såg det ut att vara en ganska trevlig släkt. Fast med alldeles för mycket pengar och makt, en mycket olycklig kombination. Korrumperande! Det var bäst han såg upp.

Från hallen fanns det tre dörrar, en gigantisk rakt fram och en mindre in till höger respektive vänster, han tvekade en stund men valde tillslut att gå uppför trappan istället. Skillnaden var slående! Ganska uppenbart så användes övervåningen som familjens privata bostad. Personliga prylar låg framme överallt. Där fanns bilder på barnen som lärde sig cykla och från första dagen i skolan. Bilderna på Ronda och Pierre som spelade tennis och Ronda med en pokal från någon friidrottstävling fångade hans blick. Allt detta skulle hon förnekas. Det kändes som om hjärtat slets ut ur kroppen på honom. Vad hade han för rätt att komma hit och slita bort dem från deras liv?

Sovrummen var stora med enorma franska fönster som släppte in hur mycket ljus som helst. Tja, sammetsgardinerna på Grimaldiplats skulle inte bli någon överraskning uppenbarligen, konstaterade han ironiskt när han kollade in i rum efter rum. Han räknade till tre iordningställda gästrum. Sen fanns Pierre och Hermiones, tvillingarna verkade dela på två rum och minstingen hade ett litet i anslutning till föräldrarnas. Rondas rum gick i en blandning mellan tuffare mörkgrönt-svart och mer barnsliga färger, motiv och prylar. En himmelsäng värdig en prinsessa – han var glad att se att hon fortfarande var barnslig nog att ha ett helt berg med gosedjur i sängen – en stor garderob full av kläder, massor med böcker fyllde bokhyllan, soffan var klädd med mjukt svart skinn och fylld med mörkgröna kuddar, på skrivbordet stod den senaste varianten av dator. Försiktigt stängde han dörren bakom sig.

Nästa dörr han öppnade visade sig, till hans stora förvåning, också vara också bebott. Hermione hade alltså inte talat sanning, det fanns fler personer i huset. Han önskade flyktigt att han hade låtit Ginny följa med, men nej, det var bättre såhär. Med öronen än mer på helspänn fortsatte han kolla igenom dörr efter dörr, men allt var stilla och lugnt där uppe.

Nere i hallen valde han den lilla dörren och konstaterade att det måste ha varit en gammal tjänsteingång, men som numera var ombyggt till kontorsdel. Almanackor och klockor på väggarna, familjekort på skrivbordet. Datorer och arkivskåp. Inte heller där kunde han se något överraskande. Ett typiskt mugglarkontor.

När han öppnade dörren till vänster i entréhallen hörde han röster. Återigen stod han i en tjänstegång. Varje fiber i hans kropp var på helspänn. Sakta, sakta smög han sig fram tills han kom till en vinkel i gången. Rösterna hördes ännu tydligare nu. Han kände efter en extra gång – både påsen med flampulver och kniven satt kvar i bältet – och anlade ett så nonchalant uttryck som möjligt och klev in i köket. En gråhårig kokerska och en yngre tjänsteflicka, i tjugoårsåldern gissade han, satt vid ett litet bord i ena hörnet och pratade över en kopp kaffe, men när de fick syn på honom ryckte de till som om de hade fått en elektrisk stöt och for upp i vad han närmast kunde likna vid en givakt. Tjänare! Hermione hade tjänstefolk! Undrens tid var visst inte förbi…

"Åhh, låt inte mig störa." Köket såg ut som ett helt vanligt, fast ovanligt stort, mugglarkök. Där fanns mängder skåp och en spis, kylskåp och frys, diskmaskin och tvättmaskin. Golvet var täckt av klinkers och väggarna var kaklade. På måfå drog han ut en låda och började granska innehållet. Blankputsade slevar och vispar, knivar som såg i det närmaste oanvända ut. Han tog demonstrativt upp en som var lagom stor för att döljas i hans handflata.

"M-m-monsieur, d-det dä…, det där tillhör köket. Lägg till-tillbaka det ge-genast!"

Han kastade en blick på kokerskan, en kvinna i sextioårsåldern bedömde han. Hon såg ut att slitas mellan viljan att springa därifrån och att tappert försvara sitt kök. Han suckade tyst för sig själv. "Du kommer ändå inte behöva dem den närmaste tiden. Familjen har åkt på plötslig semester. På obestämd tid. Så jag föreslår att ni gör det samma. De hör av sig när de kommer tillbaka", men han gjorde som hon sagt åt honom och lade tillbaka kniven i lådan.

Hon stammade fortfarande något om födelsedagstårta och planering och allt möjligt annat, när han lämnade han köket en stund senare. Han visste att han egentligen inte borde lämna dem bara sådär, men han kunde inte förmå sig att döda dem. Det var så länge sedan sist. Och att familjen hade försvunnit skulle ändå inte förbli någon hemlighet någon längre tid i alla fall, det enda han kunde eventuellt vinna på att döda dem där och då, hade han beslutat sig för, var att fördröja den kunskapen en dag, max två, och de var trygga nu. Men något inom honom försökte ändå hävda motsatsen. Det var bättre att inte lämna några vittnen. Gjorde han rätt, frågade han sig själv. Gjorde han rätt som lät dem stanna kvar här? Han hade sett brevet i Rondas hand, Dödsätarna måste vara på väg hit mycket snart. Kunde han kosta på sig att lämna kvar några människor, några vittnen? Kunde han låta dem betala priset?

Matsalen var betydligt mer överväldigande. Stora tavlor, som av allt att döma var lika värdefulla som fula enligt honom, trängdes på väggarna. En enorm öppen spis tog upp större delen av den motsatta väggen. Stora vitrinskåp med olika serviser och dyra glas fyllde upp resten av väggutrymmet. I taket hängde en enorm kristallkrona och det stora ekbordet förde snarare tankarna till stort gästabud än en intim familjemiddag. Dock satt där en vithårig matrona i högsätet omgivet av vanliga frukosttillbehör. Hon gav honom en föraktfull blick.

"Vad gör Ni här?", den högdragna rösten fick honom att rycka till. Det sista rummets invånare, tillika familjens äldsta medlem, avgjorde han. Hon hade varit med på några av bilderna där uppe tyckte han sig minnas, han hade inte lagt alla människor så noga på minnet. Hur skulle han göra nu? Egentligen fanns det bara ett sätt att välja på.

"Jag kidnappar er." Han skrattade inombords åt hennes minspel. Från naken fasa till misstro till behärskat till beräknande.

"Det tror jag inte. Min familj och mina tjänare skulle aldrig tillåta er att komma härifrån helskinnad."

"Åh, jo. Det är jag ganska övertygad om. Er familj är redan avlägsnad härifrån och om ni inte har fler tjänare än era två skräckslagna pigor i köket så har du inte så mycket att hoppas på."

"Jag har inte gett Er tillåtelse att dua mig!"

"Du är inte i position att ställa så många krav just nu. Upp och hoppa." Han tog ett hotfullt steg mot henne och automatiskt reste hon sig upp och backade undan ett steg innan hon hann hindra sig, men så kom hon på sig själv och snurrade på stolen, i vad han antog skulle föreställa en kontrollerande gest, så att hon kunde ställa sig snyggt och aristokratiskt, lätt lutad mot den. Av vad som mer verkade vara en ren händelse så bara råkade stolen hamna mellan henne och honom. Han skrattade inombords åt hennes fåfänga försök att inte visa sin rädsla.

Mycket utstuderat gick han fram till bordet och plockade upp en brödkniv från bordet och låtsades studera den noga, men höll noga koll på henne i ögonvrån. Precis i samma ögonblick som han såg att hon bestämde sig för nästa steg kastade han kniven så att den borrade sig in i stolen bara två centimeter från hennes fingrar. Hon ryckte till och blev sedan blickstilla. Han plockade upp nästa kniv, en grönsakskniv, snurrade den några varv mellan fingrarna och tittade sedan upp, rakt i ögonen på henne.

"Så, hur var det nu med tjänarna?"

Han kunde se hur hon svalde. "De två, köksan och barnflickan, och så är det trädgårdsmästaren och butlern."

"Okej. Bra. Inte så svårt att samarbeta, eller hur?" Hon rös synligt men sa inget mer. "Så Madame, om ni kunde se till att tända elden, en stor härlig eld i brasan, så ska detta snart vara fixat."

oOOo

Eld? Varför skulle han ha eld? Hon sträckte på sig så gott hon kunde för sin värkande rygg och gav honom sin mest utstuderade överklassblick. Utan att släppa hans blick ett enda ögonblick ropade hon: "Louise!"

Blixtsnabbt dök flickan upp i dörren. "Ja, Madame?"

"Tänd elden är du snäll", hon kastade mannen en mörk blick. "En stor eld."

"Ja, Madame!"

Flickan skynda sig fram till den stora eldstaden och kröp ner på golvet i en väl inövad gest och hade på bara några ögonblick tänt en liten eld och byggde skickligt på den med mer ved tills en rejäl brasa sprakade muntert.

"Lämna oss!"

"Ja, Madame!", och med en hövlig nigning var hon borta.

"Nå?", mannen kastade en blick efter flickan, men dörren till köket var ordentligt stängd. Och så tog han fram något, en liten påse, ur fickan och gick fram till elden. "Kom här Madame!"

Med en längtansfull blick på käppen som vilade mot bordet, rätade hon på sig så gott hon kunde nuförtiden, och gjorde sitt bästa för inte visa hur ont det gjorde när hon korsade rummet fram till mannen. Tankarna for runt i hennes huvud som tennisbollar. Tänk om han tänkte slänga henne i elden? Eller vad skulle han annars behöva en eld till? Eller hade han något i påsen som han tänkte bränna upp? Simpel utpressning? Men hur hon än tänkte så kunde hon inte komma på något som hon inte kunde avvara. Av ren princip så skulle han kunna slänga allt hon ägde och hade i elden utan att hon skulle visa en min, bara för att förneka honom glädjen att ha makt över henne.

"För Guds skull, använd käppen, kvinna!" Hans ord träffade henne som ett piskrapp, hon som hade haft känslan att hon lyckats maskera sitt handikapp riktigt bra. Som en mörk skugga svepte han förbi henne upp längs bordet, hämtade käppen och tryckte den i hennes hand. Men istället för att släppa henne grep han tag i hennes armbåge och i det närmaste släpade henne efter sig fram till brasan. Ur den svarta påsen slängde han en näve pulver i brasan. Snabbt satte hon upp händerna för ansiktet, och käppen skramlade ner i golvet, utifall det var något som skulle vara något explosivt. Man visste aldrig vad galningar kunde få för sig att göra. Men när inget mer hände än att det lät som om brasan vrålade, som om den plötsligt hade tillförts mycket mer syre, sänkte hon händerna och fick sitt livs chock. Flammorna var två meter höga och smaragdgröna!

"Det kommer kanske bli lite obehagligt, men det är det enklaste sättet. Fast du kommer bli tvungen att hålla fast i mig ordentligt. Och håll in armbågarna!", och med den otillfredsställande förklaringen böjde sig mannen ner och plockade upp hennes käpp igen, och med den i ett stadigt grepp i den ena handen och hennes armbåge i ett lika stadigt grepp i den andra klev han rätt in i flammornas mitt. Så kände hon hur han drog in henne efter sig, men trots att hon gjorde sitt bästa för att kämpa emot, var det lönlöst. Snart stod hon i hans famn mitt i elden, fast elden var inte varm, inte som den borde, registrerade hennes hjärna mot sin vilja, och han ropade "Grimmaldiplats 12!", och så började ett snurrande och spinnande som verkade ta en hel evighet. Men tillslut trillade hon fram och skulle ha landat pladask på golvet om inte han fortfarande hade hållit fast henne med ett mycket stadigt famntag. Så hostade hon till och aska virvlade runt henne.

"Harry Potter, hur kunde du!"