Kapitel 3:

"Hermione, jag är ledsen, men det var nödvändigt." Han gav henne en blick som hon inte alls gillade. Den stämde inte! Något hade hänt med honom under de elva år sen hon senast hade sett honom. Han vädjade till henne! "Jag vet vad vi kom överrens om, men saker har förändrats."

"Vad?", hon gav honom en kylig blick.

"Dödsätarna är aktivare än någonsin och … Måste vi verkligen diskutera det medan barnen lyssnar?"

"Du kidnappar hela min familj, sliter bort mina barn från allt vad de någonsin har vetat om, och påstår att det är nödvändigt, för vårt eget bästa. Nej, det kanske du inte har sagt, men jag känner dig Harry Potter, jag vet hur du fungerar! Kom inte och påstå att du skulle göra oss detta om du inte trodde att det var för vårt eget bästa. Och barnen har lika mycket rätt att veta varför du har kastat hela deras liv överbord som vi vuxna!"

"Vi, ehh… Vi ska nog gå upp och sätta oss i vardagsrummet då."

"Försök inte slingra dig. Du kan mycket väl berätta vad som har hänt i köket. Här och nu!"

"Den korta versionen, ja", fnös han. "Men om jag ska förklara allt, från början så kommer det ta flera timmar och jag bryr mig faktiskt så mycket om er att jag inte ska kräva att ni står hela tiden," och med det vände han ryggen och drog med Madame Anette ut ur rummet. Hermione kände sig redo att explodera, men tvingade sig att bibehålla lugnet utåt och tog ett nytt tag om lilla Marie, som hade somnat i hennes famn, och följe efter honom.

oOOo

"Ginny!", hans röst ekade genom hela huset. Hon kunde höra att han var irriterad. Något måste ha gått fel! "Ginny!" Hon kastade en sista blick på pojkarna, de sov fortfarande – skönt, och smög så tyst hon kunde ut ur rummet och hann precis stänga dörren bakom sig innan han höjde rösten ännu mer. "Ginny! Kom ner hit. Genast!" Hennes fötter flög nerför trapporna.

"Jag är här. Skrik inte, du väcker pojkarna, de sover fortfarande", hon kastade en mördande blick mot honom innan hon vände uppmärksamheten till övriga i rummet.

"Hermione!" Hon struntade blankt i sin mans hotfulla blick och korsade rummet i stora steg och omfamnade sin gamla väninna. "Det är alldeles för länge sen sist." Hon kunde känna hur hon darrade, men om det vara av ilska, chock eller rädsla kunde hon inte avgöra. "Vad har hänt med ditt hår? Varför har du klippt det så kort?"

"Åh Ginny!" Hermione gav henne ett snett litet leende. "Jag tröttnade på att det bara såg ut som en stor buske, såhär ser det i alla fall någorlunda elegant ut. Och se på dig – du har verkligen blivit lik Molly…" Ginny kände hur hon rodnade lätt. Sanningen var att hon fortfarande var ganska rund, trots att det var ett och ett halvt år sen James föddes. Och hon ibland kände sig sådär riktigt moderlig, som hennes mamma alltid hade varit.

"Jag hoppas att Harry inte var alltför burdus", tillade hon och kastade ytterligare en mörk blick mot sin man, men han stod med ryggen vänd mot dem så han såg den inte.

"Tja, han var inte så farlig. Han kunde i alla fall vara värre." Hermione gav henne ett menande ögonkast, hon nickade och förstod precis vad väninnan menade. "Men strunt samma, nu ska du få träffa min familj. Och oroa dig inte för språket, vi har haft som princip att jag alltid har talat engelska med dem, medan Madame Anette och Pierre har pratat franska. Sovdamen här är Marie, Marie Minerva. Hon tyckte visst att det var ansträngande med flyttnyckeln, så hon somnade nästan direkt när vi kom hit. Hon fyller fem i november." Flickan påminde om en yngre version av Hermione av vad hon kunde avgöra, en man av brunt hår var det enda som stack fram.

"Den här sötnosen är Ronda." Hermione lade handen på den äldsta flickans axel.

"Mamma!"

"Fast 'sötnos' är kanske inte tillåtet att säga längre, hon är ju en ung dam numera. Hon fyller elva idag!" Hermione kastade henne en blick som bad henne att spela med. "Ginny är din gudmor, Ronda."

Hon höjde förvånat ena ögonbrynet, nickade omärkligt och vände sig sedan till flickan. "Grattis på födelsedagen Ronda! Jag heter Ginerva Molly Potter, men alla kallar mig för Ginny. Fast du får kalla mig tant Ginny om du föredrar det", hon räckte fram handen och hälsade artigt på flickan och fick sig en riktigt chock. Hon hade verkligen Harrys gröna ögon! "Jag är ledsen att jag inte har kunnat hälsa på dig och skicka dig presenter tidigare, men jag lovar att du ska få en fin present senare idag."

"Tack, … Ginny." Flickan verkade vara lite blyg, men utan att vara tafatt på något vis. Hon hade ärvt det bästa av båda sina föräldrar, avgjorde hon tyst för sig själv, innan hon släppte flickans hand.

"Tvillingarna där är Michelle och Albus. De fyllde sju för en månad sen." De liknade sin far betydligt mer än vad minstingen hade gjort. Michelle hade två små bruna flätor bakom öronen och de mest bedårande bruna ögon tittade fram under luggen. Albus hade ärvt sin faders svarta hår. Välkammad och aristokratiska anletsdrag. Två par djupt liggande kastanjebruna ögon tittade uppmärksamt upp på henne. "Hejsan och välkomna hit" hon räckte fram sina båda händer till dem för att hälsa, men fick istället två barn i famnen och kramade om dem.

"Hej tant Ginny", mumlade de strax bakom hennes öron, och hon kunde inte låta bli att le för sig själv. "Får vi också kalla dig tant?", mumlade Albus.

"Klart ni får!"

"Vet du vad? Jag har aldrig haft en tant förut, så du är min första favorittant!", Michelle strålade av lycka mot henne när de släpte taget.

"Då måste jag göra mitt absolut bästa för att vara en riktigt snäll tant då." Med ett fiskade hon upp några chokladbitar ur fickan och gav dem varsin stor bit, innan hon vände sig till Hermione igen. "Du ska få träffa mina båda pojkar senare, de sover fortfarande."

"Det ser jag verkligen fram emot. Men du har inte träffat alla än! Pierre, detta är Ginny. Min absolut bästa vän här i världen. Ginny, detta är Pierre, min man." Hon gav honom ett värderande ögonkast och möttes av en lika avvaktande blick från honom. De skakade hand och utväxlade några artighetsfraser. Nej, han var definitivt inte Hermiones typ. Nedlåtande, sliskig och undfallande. Varför hade hon gift sig med honom av alla mugglare som hon hade kunnat välja mellan!

"Tillsist Madame Anette, min svärmor." Sällskapets vithåriga dam gav henne en nådig blick och hon beslutade sig ögonblickligen att hon var en betydligt vänligare själ än sin son, trots att hon utstrålade överklassens hela spektra av självtillräcklighet. Vad som fick henne att tro att Anettes iskyla var en mask, medan Pierres avvaktande var översitteri visste hon inte själv, men något sa henne att det var så.

oOOo

Ronda gjorde sitt bästa för att inte visa hur upphetsad hon var. Samtidigt så kunde hon inte förneka att det var ganska skrämmande. Rummet var ganska mörkt och instängt, inte alls ljust som hemma på herrgården. Gardinerna var av mörkröd sammet och mattan ett väldigt guldfärgat lejonhuvud omgivet av samma mörkröda färg. Fönstren verkade inte släppa in så mycket ljus, trots att de var nästan lika stora som hemma på herrgården. I ena hörnet fanns en till eldstad, det verkade finnas gott om dem här, omgivet av en soffgrupp i mörkt skinn. Till sin stora besvikelse hade hon konstaterat att det inte fanns något TV, men det uppvägdes till mycket stor del av att människorna på tavlorna verkade levande! De rörde på sig och pratade med varandra, även om hon inte riktigt hörde vad de sa. Det var jobbigt med engelskan, även om mamma hade övat dem sen de hade varit små på att förstå och prata engelska, men hon hade aldrig behövt lyssna på så många samtidigt!

Tant Ginny verkade dock okej. Hon var till och med cool, beslutade hon sig för när hon såg hur hon hälsade på resten av familjen. Svarte mannen tyckte hon dock inte alls om. Han bara stod där med ryggen mot dem och verkade mest bara vara irriterad, sådär som vissa vuxna kunde vara. Och trots att det var så mörkt där inne så hade han fortfarande på sig både hatt och solglasögon! Om hon hade gjort det hemma så hade mormor skällt ut henne efter noter.

Vad hon däremot hade svårt att förstå var att de kallade hennes mamma för Her-, Herm-, Hermione? Hon hette Harriet! Men mamma och Ginny bara pratade och pratade, och trots att hon kände sig frestad att fråga, så påminde hon sig själv om att unga damer inte avbröt vuxna som pratade vuxenprat. Fast det verkade Michelle och Albus alldeles ha glömt bort, för de stod och drog mamma i kjolen. Herre Gud! De var faktiskt sju år, de borde veta hur man betedde sig!

oOOo

Pierre betraktade avvaktande scenen.

"Ginny, vi behöver fler stolar!" Främlingens befallande röst tystade Ginny och Harriets prat och tvillingarnas pladdrande. Den rödhåriga kvinnan drog upp en träpinne ur förklädesfickan och gjorde en hastig rörelse och så trillade en mörkröd skinnfåtölj ner ur tomma luften bredvid de andra. Och så en till och en till, tills det fanns åtta fåtöljer framför brasan istället för tre som det hade funnits innan. Han kände hur en naken skräck sträckte sina klor efter honom, försökte fånga honom. Harriet hade förklarat att hon var en häxa och kunde "trolla på riktigt" innan de hade gift sig och att hennes barn – deras barn – skulle komma att ärva hennes gåva. Men hon hade samtidigt sagt att hon inte kunde använda sig av dem för att de skulle försätta dem alla i livsfara. Inte för att han riktigt hade förstått vad hon hade menat, men om det var sådant här hon hade talat om så kunde han bara beklaga att inkvisitionen inte hade lyckats utrota allt vad häxor och trollkarlar hette.

Nej, trolla fram stolar var inte farlig.

Fast om man kunde trolla fram stolar så lätt, hur lätt vore det inte att…

Nej! Han kände Harriet. Han borde lita på henne. På hennes vänner.

Men tvivlen och rädslan snärjde honom allt fastare i sitt nät.

"Sätt er!" Främlingens befallning avbröt hans tankar. Det var en befallning, det gick inte att ta miste på det. Som officer visste han allt om att ge befallningar, och att ta befallningar också för den delen, även om han klart föredrog att ge dem. Men denne man verkade det, åtminstone tills vidare, vara bäst att lyda. Snabbt skyndade han sig att sätta sig i en av de tre fåtöljerna som hade funnits där innan. Det kändes tryggare så. Främlingen själv förblev dock stående framför brasan en lång stund efter att alla andra hade satt sig. Men så tillslut ruskade han på sig och lade upp hatten och solglasögonen på spiselhyllan. Trots sitt försök att påvisa någon slags stil i klädseln avslöjade hans frisyr genast att han inte var av någon fin ätt. Han verkade varken ha lärt sig att kamma sig eller ha klippt sig på det senaste månaderna. Det svarta håret stod åt alla håll!

Så vände sig främlingen om och iskylan i hans inre förvandlades till kokande olja och fattade eld. Han såg rött! "Förrädare!" Ordet slets ut ur honom och utan att han riktigt var medveten om vad han hade rest sig så stod han upp. Hela hans ilska riktade sig mot mannen och mot Harriet. "Du sa att han var död!" Fortfarande utan att tänka efter, utan att kunna hejda sig, klev han fram och smällde till henne så att det sjöng i hela rummet. Ljudet fick dock honom att komma till sanns igen och han stirrade på sin hand, på henne, på sin hand, på honom och tillbaka till henne. Tårar syntes i hennes ögon. Han kände hur hans egna tårar trängde fram och vände på klacken och flydde ut ur rummet med huvudet fyllt av ett par anklagande bruna ögon.

oOOo

Han tittade från Hermione till dörren som Pierre hade smällt igen efter sig. Instinkterna slogs om herraväldet i honom. Samtidigt som de sa att det var bra att han försvann, att han ändå bara skulle ha ställt till med problem; så skrek de efter rättvisa, att tvinga den skiten till människa att kräla i stoftet för att betala tillbaka vad han hade gjort. Förnuftet sa att han var tvungen att få fatt i honom innan han sprang rakt ut på mugglargatan utanför, för oavsett vad han var för typ så riskerade han att ställa till med en oöverskådlig skada mot sin familj och mot planen om han försvann nu.

Efter vad som kändes som en hel evighet, men som egentligen kunde ha varit max någon sekund, vann förnuftet och han satte av ut genom dörren efter mannen.

oOOo

Chockvågorna sköljde genom hennes kropp. Aldrig, aldrig hade han gjort så tidigare! Harm och skam blandades med smärtan och chocken. Vad skulle Harry och Ginny tro! Skulle de tro att det var sådan han var? Titta efter blåmärken, tecken på misshandel? Varma tårar strömmade nerför hennes kinder och hon begravde ansiktet i händerna. Ögonblickligen kände hon Ginnys hand på hennes axel.

"Åh Hermione, älskade vännen…"

"Kära barn…", fyllde Madame Anettes röst i och hon kände hur hennes rynkiga hand slöt sig om hennes andra axel.

"Mamma gråt inte", tvillingarna gjorde sitt bästa för att krypa upp i hennes knä, båda två samtidigt, trots att lilla Marie fortfarande satt i hennes famn och sov mot hennes axel.

oOOo

Ronda kände sig vilsen. Utanför. Pappas ord ekade i hennes öron. Främlingens ögon mötte henne vart hon än vände huvudet, det hjälpte inte ens att blunda! Om och om igen hörde hon smällen eka i öronen. Hon slog händerna mot öronen för att stänga ute ljudet, men fortfarande kände hon smällen, som om det var hon själv som hade blev träffad. Utan att kunna hindra det började hon skrika i ett försök att överrösta ljudet.

oOOo

Pierre stannade framför ett drapperi nere i hallen. Insikten att han inte hade någon jacka och att regnet smattrade mot dörr och fönster trängde långsamt igenom hans medvetande. Tårarna strömmade nerför hans ansikte. Varför! Varför hade han gjort det…? Åhh, Herre Gud vad han skämdes.

Ljudet av fotsteg i trappan fick honom att bli på sin vakt. Vad skulle hända nu? Skulle han bli utkastad? Helt plötsligt kändes alternativet att försvinna härifrån inte alls så attraktivt som det hade gjort bara någon sekund tidigare.

"Pierre!" Det var främlingen, Harry, som kom. Och när det inte fanns några vittnen…

"Jag vet inte vad Hermione har sagt till dig…"

"Så det är hennes riktiga namn?" Han skakade på huvudet åt sig själv, av alla saker att ta upp! "Hon avslöjade att Harriet inte var hennes riktiga namn samtidigt som hon avslöjade att hon var en häxa, men hon vägrade säga vad hon egentligen hette…", men så avbröt han sig själv. Det var verkligen irrelevant just nu. "Men jag förstår inte; hon sa att Rondas far var död. För du lär väl knappast vara hennes farbror?"

"Nej", Harry skakade sorgset på huvudet, "det är jag som är hennes biologiske pappa, men han som borde ha varit hennes far är död. Vår relation var ett enda, kostsamt misstag. I alla fall den delen av relationen, vår vänskap har betytt mer för mig än något annat i livet. Att se henne ge sig av med vår nyfödda dotter var det svåraste jag någonsin gjort. Allt som är mellan henne och mig genuin vänskap. Allt som var när vi skildes åt för elva år sen kanske jag ska säga, vart vi står i förhållande till varandra idag vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas att hon fortfarande är min vän. Hon verkade inte bli så glad av att se mig. Och jag förstår henne faktiskt." Mannens uppriktighet tog till viss del hål på klumpen av fruktan som hade svällt i hans inre sen han insåg vem mannen var. Ända sen han insåg att Harriet, nej Hermione rättade han sig själv, inte längre bara var den hon alltid hade varit. Den hon hade låtsats vara, den han hade inbillat sig att hon var… Hela hans kärlek till henne och barnen svepte över honom och borrade sig in i varenda cell.

"Jag tr…"

Ett gallskrik från övervåningen fick dem att glömma allt annat.