Kapitel 4:

Ginny räckte fram en mugg varm choklad till flickan. Ronda började få lite färg på kinderna igen och ögonen hade åter fått något av sin livsgnista, men händerna darrade fortfarande så kraftigt att det mesta av chokladen verkade hamna på bordet istället, trots att det hade gått flera timmar sen chocken. Med en varm blick mot flickan plockade hon fram trollspöt och fick hon chokladen att försvinna och satte sig bredvid henne istället. Sakta började tårarna rinna ner på flickans kinder. Hon smekte mjukt över flickans rygg och kramade om henne.

oOOo

Ronda torkade bort de sista tårarna med baksidan av handen. Hon kände sig tom inuti. Men det var en skön tomhet, inte som tidigare idag. Inte som när hon börjat skrika.

Minnet förde henne tillbaka till verkligheten. Hon satt inte längre på sin stol, utan uppkrupen i tant Ginnys famn. Trots att det var under hennes värdighet egentligen så kunde hon inte förmå sig att röra på sig, det var så tryggt och skönt när hon smekte henne över ryggen. Men på något sätt måste Ginny ha uppmärksammat att hon slutat gråta, för med en snabb trollstavsrörelse, nästan snabbare än vad hon hann uppfatta, så fyllde Ginny muggen med varm choklad och höll fram muggen. Chokladen doftade verkligen ljuvligt. Försiktigt tog hon koppen ifrån Ginny och drack djupa klunkar. Värmen spred sig genom kroppen.

oOOo

Hermione sjönk ner på stolen på bredvid Ronda och Ginny.

"Hej gumman", ytterst varsamt strök hon handen över dotterns huvud.

"Hej Mamma", rösten skälvde lätt. De gröna ögonen var fortfarande rödflammiga av gråten, men de mötte hennes blick stadigt.

"Hur känns det bättre nu?"

Ronda nickade, samtidigt som hon torkade näsan med baksidan av handen. Hermione suckade tyst för sig själv, men lät det passera obemärkt. Nu var inte rätt läge för regler och gott uppförande. Det hon behövde nu var värme, närhet och kärlek.

"Smakar chokladen bra?" Ronda nickade.

"Är Ginny snäll mot dig?" Ronda nickade igen.

"Vill du sitta i mitt knä istället?" Ronda såg ut att tveka, att tänka efter några ögonblick innan hon nickade för tredje gången och kröp upp i hennes famn. Hon slog armarna om dottern och andades djupt in doften schampo och svett, den där unika doften som bara Ronda utsöndrade.

oOOo

Pierre tittade på när tvillingarna och Marie undersökte den värld som de hamnat i. Eller snarare när Harry visade dem rummets alla skrymsler och vrår. Det fanns stora garderober som man kunde gå vilse i, tjocka sammetsgardiner som man fick klättra i, tavlor som rörde på sig och godisar som gjorde att man började vissla som en fågel eller andades eld.

De skrattade! De lekte med elden och skrattade. Och bad om att få pröva igen. Och Harry gav. Hur annorlunda måste det inte allt detta te sig för dem. Det här med magi som skrämde honom från vettet var för dem bara en lek. För dem så verkade allt så… Så självklart! Än hade de inte lärt sig att magin hörde hemma i fantasin. Fast gjorde den verkligen det? Uppenbarligen inte. Men ändå… Han skruvade besvärat på sig.

oOOo

"Mamma, får jag också lära mig trolla fram stolar sådär ur tomma luften?", Rondas röst väckte Hermione ur funderingarna. "På Beauxbaton Akademie?"

"Lilla gumman, klart du får. Men det är svårt, det kommer dröja länge innan du …", i ögonvrån fick hon syn på hur Ginny frenetiskt skakade på huvudet och mimade ett tydligt "NEJ". Förvånat lyfte hon på ena ögonbrynet.

Ginny vände sig till Ronda: "Jag är hemskt ledsen Ronda, men tyvärr så får du inte gå på Beauxbaton, det är alldeles för farligt."

"Men jag VILL göra det!"

"Jag är jätte, jätte ledsen, verkligen, men …"

"Du får inte säga 'Nej' för Mamma har redan LOVAT mig att jag ska få gå!", Ronda hoppade ner på golvet och pekade anklagande på henne. "Och du är inte min mamma!"

"Nej, jag är inte din mamma, men du får ändå inte åka dit. Det skulle vara mycket farligt för dig att vara där. Det är därför du är här istället. Här hos oss."

"Jag vill inte vara här, jag vill åka dit och lära mig trolla!"

"Jag är… Vänta ett tag… Vi skulle kunna lära dig att trolla här! Vad skulle du säga om det?"

Hon tittade misstänksamt på tant Ginny och Mamma en lång stund. "Menar du verkligen det?", fick hon tillsist fram.

"Klart jag menar! Jag är en snäll tant som alltid håller vad hon lovar."

"O-, okej då, tant Ginny." Mycket tveksamt gav hon Ginny en kram.

oOOo

Anette betraktade den ömma scenen i köket. Harriet, nej Hermione påminde hon sig själv, och Ginny satt och tröstade Ronda vid det lilla köksbordet. Trots att det bara var några timmar sen den där Harry Potter hade kidnappat dem så började en mycket sällsam frid sprida sig genom hennes kropp.

Häxor och magi tillhörde sagovärlden, och om de fanns så var de blodtörstiga satansdyrkare hela bunten. Det var vad hon hade fått lära sig. Men Har-Hermione kände hon, och fanns det någon person som var en uppenbarelse av motsatsen till blodtörstig, så var det Hermione.

Inte förrän i detta ögon blick hade hon kunnat ana vidden av den uppoffring svärdottern hade gjort. Inte förrän nu när hon såg henne i den miljö där hon hörde hemma. Bland sina vänner. Nej, oavsett vad kyrkan sa om detta så kunde hon inte förneka varken Hermione eller sina barnbarn detta.