Kapitel 5:

Det var sent på kvällen när Harry kom in i stora rummet, resten satt redan där och väntade på honom. Pierre och Madame Anette med raka ryggar och stolta miner, som hos de sanna aristokrater de var. Ginny och Hermione satt bredvid varandra och pratade glatt om gamla minnen. Barnen sov redan, framförallt för Hermiones och Pierres barn hade det varit en lång, omtumlande och ansträngade dag. Ronda hade fått lite sömndryck för att hon inte skulle försöka hålla sig vaken, hon kunde få veta sanningen lite senare. Bredvid brasan stod en tom fåtölj, men han klarade inte av att sätta sig den här gången heller, utan ställde sig istället med ryggen mot dem och tog stöd mot spiselhällen. Han tog ett djupt andetag. Han visste vad som stod på spel, vad han var tvungen att säga, men samtidigt var det så svårt. Kallsvetten rann nerför hans rygg.

"Jag vet inte vad Hermione har berättat för er", började han utan att vända sig om, "men för att förstå sammanhanget så är det lika bra jag börjar från början. Om mycket är bekant så får ni helt enkelt avbryta mig. Okej?"

Pierre mumlade något till svar. Harry tolkade det som att han förstod. "Det hela började när vi var elva år, då fick vi liknande brev som Ronda fick på sin födelsedag. Fast från Hogwarts, den engelska motsvarigheten till Beauxbaton Akademie. Snabbt blev vi tre vänner som höll ihop i vått och torrt. Det var Hermione, Ron och jag. Vi lärde oss det mesta om magi som gick att lära trodde vi, och Hermione var självklart den smartaste av oss alla – sällan såg man henne utan några tjocka böcker för att läsa lite extra ur. Ron var den av oss som hade växt upp som trollkarl och jag var helt fascinerad av allt som var självklart för honom och för mig var helt… Otroligt! Han var glad, men lite strulig kanske man kan säga. Det var jag också förresten, det var mycket roligare med äventyr och upptåg än att skriva uppsatser och koncentrera sig på det man måste göra.

Om man bortser från alla normala tonårsproblem som dök upp under åren så fanns det egentligen bara ett mörkt moln på himlen: hotet som kom från den störta svartkonstnären som världen har skådat och hans anhängare. Hans riktiga namn var Tom Dolder, men kallade sig själv Lord Voldemort, ett namn som var så fruktat att de flesta inte ens vågade uttala det högt, utan han refererades alltid till som 'Du-vet-vem' eller 'Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn'. Hans anhängare kallades 'Dödsätare', och de var minst lika förtjusta i att döda som namnet antyder. Döda och tortera.

Vintern innan jag födde utgavs en profetia om mig och Voldemort. Detta fick Voldemort att jaga mig redan från första början. Han fann oss när jag var drygt ett år. Han dödade mina föräldrar och försökte förgöra mig. Men förbannelsen misslyckades och studsade tillbaka på honom själv. Detta trodde många var slutet på honom, att han var död, men han hade skyddat sig mot döden och kunde överleva i form av vad som kan kallas en 'skugga'. Men när vi gick fjärde året på Hogwarts så hände det fruktansvärda att en av hans tjänare återvände till honom och han kunde tillslut återuppstå i en egen kropp igen."

"Som Jesus ungefär?", avbröt Madame Anette.

"Nej, inte alls", svarade Hermione innan Harry ens hann försöka börja tänka ut hur den kristna berättelsen gick. "Jesus dog och uppstod från döden med hjälp av Guds makt och kraft. Voldemort dog för det första inte, utan var en själ utan kropp. Eller ja, en skugga, är väl det närmaste man kan säga. Den ritual som gav honom hans kropp åter, eller snarare en helt ny kropp, hade definitivt inget med Gud att göra utan med svart magi. Så på ingen av de tre punkterna – döden, uppståndelsen eller Guds ingripande – stämmer in på det Voldemort gjorde."

"Tack Hermione. Hur kommer det sig att du kan den så bra?", Harry var ärligt förvånad.

"I Frankrike ingår det att man gå i kyrkan åtminstone på de stora kristna högtiderna som jul, påsk och pingst, och då lär man sig vissa saker om man lyssnar uppmärksamt. Du borde pröva någon gång." Hon log mot honom.

"Gå i kyrkan eller lyssna uppmärksamt? Strunt samma. Förstod ni Hermiones förklaring?" De nickade eftertänksamt.

"Efter Voldemort hade återfått sin kropp hände det inte så mycket på en lång tid. Det första slaget stod först ett år senare mellan Fenixorden, ett sällskap som bekämpade Voldemort, och dödsätarna. Den ende som dog där var min gudfar, Sirius Black. Han lämnade bland annat detta hus i arv till mig. Tidigare hade jag bott hos min moster och morbror.

När vi började sjätte året hade dock Voldemort och Dödsätarna gett upp den tysta kampen, det var kaos i hela England. Även ute i mugglarsamhället, den ickemagiska världen. Mugglare är vårt smeknamn på ickemagiker. Nja, ärligt talat kanske 'skällsord' är mer sant, men hur som helst. I skolan påverkades vi inte så mycket förrän en av eleverna, vars föräldrar var dödsätare, lyckades smuggla in fler dödsätare på skolan och det hela slutade med att Fenixordens huvudman, tillika Hogwarts rektor, mördades.

Länge såg det inte ut som om det skulle bli något sjunde år för oss. Ryktet sa att skolan inte skulle öppna, och vi var hur som helst helt fokuserade på att förgöra Voldemort, så skolan kom ganska långt ner på vår prioriteringslista just då. Det hade delvis med profetian, som jag nämnde tidigare, att göra, delvis med våra egna val att göra. Profetior slår bara in om man väljer att handla efter dem. Just denna profetia sa att 'den Utvalde, den ende med makt att förgöra Mörkrets Herre', 'Mörkrets Herre' är alltså ännu ett smeknamn för Voldemort, 'skulle snart födas'. Eller ja, den är längre, men resten nämner bara olika kännetecken för vem som skulle vara den Utvalde. Voldemort försökte föregripa profetian, och genom att göra det så slog en del av den in, han 'märkte mig som sin like', jag fick ett blixtformat ärr i pannan och han förlorade sin kropp. Det var det som skedde när jag var ett.

Efter att Voldemort återfick sin kropp så var det självklart högsta prioritet för honom att döda mig, själva kännetecknet för att hans makt kunde brytas. För mig så var det egentligen inget val att ligga lågt och invänta att någon annan skulle förgöra honom, delvis för att jag är inte sådan och delvis för att Voldemort och hans anhängare jagade mig och skulle finna mig förr eller senare. Hellre dö rakryggad och vetat att jag hade försök, än att gömma mig i något hål och dö ändå tillslut. Det var väl också ett behov att hämnas för att han mördade mina föräldrar, men mest av allt så ville jag ta mitt ansvar. Om det nu var jag som var den ende som hade möjlighet att döda honom, då skulle jag inte smita undan det ansvaret.

Men tillbaka till det sjunde året. Anledningen till att vi började ändå blev något så trivialt som att vi behövde någonstans att bo, någonstans som var hyfsat säkert, och att Hogwarts bibliotek är ovärderligt när det gäller att samla fakta om trollkarlsvärlden. Men detta att vi började innebar knappast att vi gick på alla våra lektioner och så, utan vi tog allt som oftast vår tillflykt till ett mycket speciellt rum, 'Vid behovs-rummet', där vi övade oss för strid och samlade de fakta vi kunde. Vidare lämnade vi slottet så fort vi fick reda på något vi var tvungna att kolla upp. Professor McGonagall, rektorn, var i början…"

"Vänta ett tag", avbröt Pierre. "McGon-McGona-McG… Strunt samma, men jag har för mig att Harriet, förlåt Hermione, nämnde något helt annat…"

"Mycket troligt. Du tänker kanske på Professor Dumbledore?"

Pierre nickade eftertänksamt. "Ja, det låter mer bekant."

"Professor Dumbledore var mycket riktigt rektor för Hogwarts i många år. Tyvärr så dog han i slutet av vårt sjätte år, han blev mördad. Sa jag inte det? Fast lika gärna kan man säga att han offrade sig själv. Jag vet faktiskt inte själv ens nu i efterhand och jag tror inte vi någonsin kommer att få reda på det heller. Att han dog var en av de stora orosmolnen som gjorde att man diskuterade om skolan skulle öppna i samband med vårt sjunde år. McGonagall var vicerektor på Dumbledores tid och blev den som fick ta ansvaret när Dumbledore dog.

Hon var, som sagt, inte alls förtjust i att vi i det närmaste totalt ignorerade våra lektioner. Tyckte att vi var väldigt otacksamma, här hade hon fått kämpa för att skolan skulle öppna igen för de elever som ville fortsätta utbildningen trots allt, och så struntade vi totalt i allt vad ordning, studiemoral och säkerhet hette. Så här i efterhand så har jag många gånger ångrat att jag inte lyssnade bättre på henne. Men jag har aldrig varit så duktig att lyssna på andra när jag tror mig själv veta bäst." Han ryckte på axlarna som för att säga att det inte var så mycket att orda om.

"Under våren det året började vi konfronteras av dödsätarna allt oftare. Voldemort hade listat ut vad vi höll på med. Voldemort hade i sina försök att göra sig själv odödlig delat sin själ i sju bitar, en bit som var kvar i hans kropp och sex bitar dolda i olika saker han gömt undan på olika platser. Enkelt kan man förklara det att en själ är vanligtvis bunden vid kroppen och när man dör så går själen vidare in i dödsriket. Men genom att binda din själ vid andra objekt här i världen kan din själ inte gå vidare. Ty även om du delar upp själen så att du inte längre kan förnimma eller på något annat sätt varsebli saker, så är själen fortfarande en enhet. Själen kan inte lämna denna värld i delar, så genom att dela upp din själ på detta sättet kan du hindra dig själv från att dö. För att kunna döda Voldemort måste alla sex bitarna av hans själ som befann sig utanför hans kropp förstöras först, annars skulle allt vara meningslöst. Förstår du vad jag försöker säga?"

Pierre rynkade på ögonbrynen som han tänkte efter och skakade sedan på huvudet. "Ärligt talat, inte mycket. Hur kan en själ både sitta ihop och vara delad på samma gång? Och vad är egentligen en själ?"

Han tänkte efter ett ögonblick. "Exakt vad en själ är vet jag inte någon kan säga. Men kanske är bättre att kalla de fästpunkter för själen, istället för delar av själen?" Pierre nickade mycket försiktigt, men minen var tvivlande. "Nåväl, det spelar kanske inte så stor roll. När vi började vårt sjunde år var redan två av dessa objekt – själsdelar – förstörda, men det återstod fyra stycken var vi rätt säkra på. Dumbledore hade lyckats identifiera tre av dessa, den fjärde kunde vi bara gissa oss till.

För att göra en lång historia kort – vi lyckades hitta och förgöra de två första av dessa utan problem. Den tredje kostade Ron livet. För att skydda oss, så att vi skulle komma undan med själsbiten valde han att stanna. Att vara levande sköld åt oss." Han drog djupt efter andan. "Aldrig var priset så högt. Aldrig kändes kampen så meningslös som den natten."

Han tystnade, visste inte hur han skulle kunna avslöja det. Istället tittade han på dem som satt i rummet. Hermione visste ju vad som hade hänt efteråt. Men det var en sak att det syntes, att folk gissade sig till sanningen, en helt annan sak att prata om det. Han hade aldrig berättat för Ginny. Han tackade tyst för att alla barnen hade gått och lagt sig. Så tog han ett djupt andetag, det var lika bra att säga det på en gång.

"Den natten sökte vi tröst hos varandra. På ett sätt som … Som hade varit otänkbart både före och efter. Den natten …," han blev tvungen att dra ett djupt andetag till, "den natten blev Ronda till."

oOOo

Hermione vågade inte titta på honom. Hans ord sårade henne ända in i djupet av hennes jag. Det lät så billigt när han sa det. Aldrig hade de talat om det som hade hänt efteråt. Aldrig hade hon avslöjat sanningen för någon annan. Hon kämpade mot impulsen att slå till honom, mot impulsen att fly, mot impulsen att förneka allt.

Hon anade de andras blickar på henne, men hon vågade inte titta upp förrän Harrys röst fortsatte berättelsen i samma tonlösa läge som innan.

oOOo

"Den fjärde biten av Voldemorts själ var gömd inuti en orm han hade med sig. Det enda som återstod vad att ta sig till Voldemort, döda ormen och döda honom innan någon av dödsätarna eller Voldemort själv hann döda oss", han skrattade bittert. "Det krävdes åtminstone ett mirakel för att den planen skulle kunna lyckas. Och om det ändå skulle lyckas att jag och Voldemort skulle hamna ansikte mot ansikte så fanns ytterligare ett problem – En femte och sista var gömd … inom mig." Flämtningar hördes från hela rummet. "Inte ens Voldemort hade insett det. Jag vet inte exakt hur ritualen för att dela en själ fungerar, men förberedelserna som Voldemort hade gjort innan han sökte upp oss var tydligen tillräckliga för att ritualen skulle fullbordas när förbannelsen slog tillbaka mot honom själv, och då han inte längre kunde kontrollera det hela så var den kropp i närheten som det var mest liv i min egen. Själar dras nämligen till levande kroppar hellre än föremål av metall eller magi. Det uppenbara sättet att döda den själsbiten var att döda mig. Men genom att döda mig skulle Voldemort ha vunnit, då jag var den enda som kunde döda honom. Samtidigt så kunde han inte dödas förrän jag var död.

Den enda lösningen som vi kunde finna på det dilemmat var en trollformel som skapade en sköld bestående av all min magiska förmåga, kanaliserad genom trollstaven. Voldmorts själsbit borde kanaliseras in i skölden. Så förhoppningsvis, men inte garanterat, skulle det när Voldemort kasta den dödande förbannelsen, 'Avada Kedavra', skydda mig. Man kan bara döda en enda levande varelse med 'Avada Kedavra' åt gången och troligtvis skulle förbannelsen fastna på och döda hans egen själsbit och på så sätt, alltså genom den förvirring som skulle uppstå av att jag inte dog, en vanlig magisk sköld skulle inte göra den minsta verkan mot 'Avada Kedavra', skulle det skydda mig tillräckligt länge för att jag skulle hinna nå fram till honom och skära av honom halsen.

Planen var långt ifrån perfekt. Det mesta kunde gå fel, men vi hittade ingen annan lösning och läget var desperat. En magisk sköld skyddar mot förbannelser, men inte alla. Den dödande förbannelsen finns det inget skydd emot, trots det gick hela vår plan ut på att denna särskilda sköld skulle göra det. Och inte bara skydda mig utan även så att säga kasta tillbaka förbannelsen på Voldemort själv. Det andra som kunde gå fel var självklart att Voldemort försökte döda mig innan Hermione lyckades förstöra den fjärde biten av Voldemorts själ. Det tredje var att vi inte kunde förutse vad som skulle hända när skölden absorberade den dödande magin. Den enda som talade för att vi skulle lyckas var Voldemorts förkärlek för att leka med sina offer innan han dödar dem och att det skulle köpa oss tid nog att lyckas.

Nåväl, planen lyckades trots att allt talade emot den, därför är vi alla här idag." Han tystnade och tittade dem i ögongen för första gången under hela historien. En blandning av misstro och förvåning, beundran och chock kunde han avläsa i deras ansikten. Endast Hermione gav honom en uppmuntrande nick. Försiktigt besvarade han hennes leende och sjönk tillslut ner i den lediga fåtöljen helt utmattad. Tystnaden bredde ut sig i rummet medan han lät berättelsen sjunka in hos dem.

Det blev Madame Anette som bröt den. "Men, vad har allt detta med oss att göra?"

"Allt och inget. Inget med er båda personligen, men däremot har det allt med Ronda att göra. Ronda är den enda av alla mina barn som blev till innan jag offrade all min magi och då magi ärvs ungefär som vilken annan egenskap som helst så har hon min magiska förmåga. Och en troligen en del av Voldemorts.

Tyvärr så finns det de som tror att genom att dränera henne på den", han avbröts av Hermione som muttrade misstroget. "Okej, genom att offra henne i en svartkonstritual så kan de samla upp den magiska förmåga hon har och genom den tror de att de kan återkalla Voldemort från de döda."