Kapitel 6:

Morgonen efter Harrys avslöjande kunde Ginny inte sova speciellt länge. Det var fortfarande mörkt när hon kröp upp ur sängen för att inte väcka Harry, som inte hade kommit och lagt sig förrän någon timme tidigare, och smög tyst ner för trappan, in i köket. Men hon var inte först, för där satt redan Hermione och drack kaffe. De log förstående mot varandra. Ginny drog upp sin trollstav ur kjolfickan, men Hermione vinkande avfärdande med ena handen och med en säker snärt trollade hon fram en kopp åt sin väninna.

"Du anar inte hur frustrerande det är att veta att man kan göra sådär, men hela tiden vara tvungen att förvägra sig den rätten och krångla med mugglarapparater istället."

"Sant, det enda jag vet om mugglarapparater är det som pappa och Harry har lärt mig, men även av det lilla så förstår jag dig fullkomligt, Hermione. Men det är nästan lika mycket antimugglarförtrollningar kring det här huset som det var kring Hogwarts, så inga mugglarprylar fungerar här, så du slipper dem framöver."

"Haha, stackars Pierre och Madame Anette, det enda de gjorde själva var att koka kaffe och så har de hamnat på ett ställe utan ens tillgång till en enda kaffeapparat."

"Så, hur har du haft det där borta i Frankrike? Har de varit elaka mot dig? Vad hände efter att Harry lämnade dig där på kajen?"

"Nej nej, inte alls! De är rätt trevliga när man väl lär känna dem. Tja, efter det så gjorde jag av med mina sista slantar på en tågbiljett inåt i landet. Hamnade i Lyon. På tåget lärde jag känna en ung tjej, Louise, hon skulle fylla 14 senare på hösten. Själv presenterade jag mig spontant som Harriet, höll på att säga Hermione innan jag kom på mig själv att ange ett namn som de inte skulle kunna spåra, så det blev någon variant av 'Her-He-Harriet'. Hon var på väg hem till sin mammas begravning från en internatskola som låg vackert ute vid kusten, och som erbjöd mig att följa med till den herrgård där hennes mormor jobbade. Det hade blivit en plats som piga ledigt i huset efter att hennes mor hade dött. Jag försökte protestera mot att det sannerligen måste vara olämpligt att komma dit mitt i deras sorg och söka jobb där, men Louise insisterade. Platsen skulle ändå fyllas, och jag verkade trevlig och i behov av någonstans att bo och tjäna pengar, och trots vad man kunde tycka om aristokrater så var de snälla och omtänksamma. De till och med betalade för att hon, pigans dotter, skulle få bästa möjliga utbildning. Så de skulle nog kunna tänka sig anställa en nybliven mamma i desperat behov av jobb. Då det var sant att jag var desperat så chansade jag och följde med henne till familjen Bonterra. Och mycket riktigt så förbarmade de sig över mig och Ronda och på den vägen är det."

"Piga? Jag trodde du var gift med han den där Pierre."

"Ja, jo, det är jag också. Jag anställdes som piga, men ganska snart så började Pierre flirta med mig. Ta mig med ut på utflykter, sitta barnvakt åt Ronda, bjuda mig på picknick på de mest bedårande platser runt på gården, och så vidare. Fast jag var inte så intresserad. 'Typisk kvinnokarl och tjejtjusare', var min åsikt om honom. Tiden gick, men han gav inte upp. Det som fick mig att ändra åsikt var när Ronda blev allvarligt sjuk. Det var på vårvintern innan hon skulle fylla två. I två veckor satt han hos henne, hos mig, på sjukhuset och bad för att hon skulle få bli frisk igen och få leva."

"Bad?"

"Ja, bad till Gud. I vanliga fall så är han inte så religiös, men det fanns inget vi kunde göra, inget de på sjukhuset kunde göra. Det skulle behövas ett mirakel, sa läkarna, för att hon överhuvudtaget skulle överleva, än mindre var sannolikheten att hon skulle bli bra. Pierre tittade mig då allvarligt i ögonen och sa: 'desperata lägen kräver desperata åtgärder' och började be. Och tro det eller ej, men hon blev bra. Hon inte bara överlevde, utan hon blev verkligen BRA. Inte så där direkt, men redan efter en vecka var hon mycket bättre och på mindre än en månad blev hon friskförklarad.

I maj 2002, lite drygt ett år senare, så gifte vi oss. Ett äkta sagobröllop. Vi åkte på bröllopsresa till Hawaii och nio månader senare föddes tvillingarna Michelle och Albus. En stoltare fader får man leta efter.

Jag kan inte påstå att vårt äktenskap har varit en dans på rosor sen dess. Vi har haft olika syn på mycket. Till exempel har det faktum att han är aristokrat och jag är av arbetarfamilj har lett till åtskilliga gräl när det gäller barnens uppfostran. Men jag skulle aldrig kunna begära mer av en äkta man."

"Inte begära mera? Älskar du honom inte?"

"Ärligt talat så vet jag inte. Inte på samma sätt som jag älskade Ron. Inte passionerat på det sättet. Kanske är det en mer mogen kärlek. Vi trivs i varandras sällskap, vi älskar våra barn, vi söker varandras stöd och tröst. Vi litar på varandra. Om det är kärlek? Jag vet inte."

Ginny nickade eftertänksamt. Ja, kärleken kanske inte alltid var som när man var ung. Och vem skulle kunna begära att hon skulle gå vidare om Harry dog? Gå vidare och verkligen älska någon annan på det sättet? Nej, hon kunde förstå Hermiones val. Det fanns många sämre val som man kunde göra här i livet.

"Nå, nog om mig. Hur är det med dig och Harry?"

"Ja, det är mest passionerat och mindre förnuftigt", skrattade hon. "Harry gjorde sitt bästa för att gå under jorden efter att han dumpat dig där på kajen. Och han var duktig på det. Det tog nästan tre år innan Charlie sprang på honom av en ren slump. Då hade han tagit sin tillflykt till utkanten av ett drakreservat i norra Sverige. Bodde i en liten stuga, mindre än Hagrids, och verkade mest leva på luft och vatten. I alla fall så var det så Charlie beskrev det när han kontaktade mig någon timme senare och befallde mig att packa en väska och komma med honom. Projekt 'Rädda Harry' kallade han det. Och passionerad som jag är så struntade jag i förnuftet, skickade en uggla till min handledare på Sankt Mungos, jag höll på att utbilda mig till helare, och lyckades packa en väska samtidigt. På mindre än en timme så hade jag lämnat hela mitt liv bakom mig och stod uppe i den iskalla norden med snö upp till armhålorna – bokstavligt talat!

Harry var dock inte så lyckligt över att se mig och slängde ut mig otaliga gånger innan han övertygades om att jag inte alls tänkte ge upp och transförera mig hem igen och lät mig flytta in i ett hörn i köket."

"I ett hörn i köket? Jag vet inte vem som var mest galen – du eller han!", Hermione skakade på huvudet samtidigt som ett skratt bubblade i halsen på henne.

"Ja, galen var jag nog så att det räckte åt oss båda. Kär och galen. Och den här gången hade jag gett mig den på att jag inte skulle kliva åt sidan och låta honom kämpa mot sina demoner på egen hand. Så jag stannade. Fast jag förtvivlade många gånger och nästan gav upp hoppet dagligen så stannade jag. Det hela hann nästan utvecklas till en viljornas kamp innan passionen övervann honom en sensommarkväll."

"Sensommarkväll? Du var där i ett halvår innan…!"

"Inte riktigt, snön ligger kvar långt in på våren och sommaren där uppe, men fem månader blev det nog i alla fall."

"Att du inte gav upp?"

"Det har förundrat mig också nu i efterhand, men jag uthärdade. Uthärdade förnedringen, uthärdade Harrys blickar, uthärdade isoleringen. Uthärdade hungern, det där med luft och vatten var kanske inte riktigt sant, men inte långt ifrån. Torkade potatis, örter och bark var den vanligaste kosten. Gröt. Hopkok.

Allt blev dock inte bra i och med den där sensommarkvällen. Tog ytterligare en månad eller två innan jag lyckades övertyga att jag älskade honom för den han är och inte för att han dödade Voldemort."

"Det borde han väl ändå ha vetat, eller åtminstone insett att man inte bor i ett hörn på någons köksgolv om det inte är för att man älskar denne?"

"Man skulle ju kunna tycka det, men för somliga så verkar det vara svårt att ta in, och Harry har ju alltid varit envisare än de flesta andra. Och man blir lite konstig av att bo helt isolerat i tre år utan kontakt vare sig med mugglarvärlden eller trollkarlssamhället. Och du kan inte direkt förebrå honom med tanke på vad som hänt. Hela affären med Cho och Rita när ni gick i sjuan till exempel. I alla fall så övertygades han till sist och i december då 2002 så hade vi en minimal ceremoni med bara Charlie och Anna närvarande. Harry vägrade att tillåta fler att närvara."

"Anna? Visst var det hon som…?"

"Jupp, rumänskan. Charlies kvinna ut i fingerspetsarna. Lika draktokig som han själv. Trots att de har varit gifta i tolv år så har de inga som helst planer på att skaffa barn, bara på att studera nästa drake, upprätta nästa reservat. Men de är lyckliga, så då kan väl vi andra stå för att leva familjeliv då." Hon log mot Hermione och de skrattade tillsammans.

"Hur kommer det sig att ni bor här idag då?"

"Vi levde lyckliga där uppe i tre år. Fick en dotter, som vi döpte till Molly…"

"Men…", fyllde Hermione i när hon inte fortsatte. Hon ignorerade henne.

"Men säg den lycka som varar för evigt. Den trettonde december 2005 så var vi ute på en utflykt alla tre. Inte alls långt från huset. Inte med en dotter på tjugotvå månader i ett land där solen inte går upp så års. Inte när jag var höggravid igen. Plötsligt fick vi syn på en eld och trodde att det var drakskötarna som kommit hit ut. De flyttar efter drakflocken, så vi gick fram för att prata med dem. Vi ville ju inte direkt springa på några hungriga drakar helt plötsligt. Det var bara det att det inte var drakskötarna. De var dödsätare! Första gången jag ens hörde talas om några efter att Voldemort föll och dödsätarna ringades in 1998-99. Om vi bara hade otur och sprang på ett av deras hemliga möten eller om de redan då höll på att bli flera, och därmed även oförsiktigare – det är svårt att ingjuta skräck i människor som inte tror att man finns – igen vet jag inte. Trots att vi försökte fly så hade de redan hört oss och lyckades tillfångata oss.

Trots att min magiska förmåga var intakt så har jag aldrig känt mig mer maktlös än när de dödade Molly, för Harry blev det för mycket."

"Åhh, Ginny, jag är så ledsen!"

"Vi återvände aldrig till vårt hem den dagen, utan jag transförerade oss tillbaka hit, direkt när vi blev fria. Arthur föddes en månad efter senare. Harry gick helt upp i kampen mot dödsätarna, bland annat återupplivade han Fenixorden igen, och jag satt här hemma och oroade mig, försökte få det här huset att bli mer som ett hem, ett välkomnande hem, och ta hand om vår son. Anna och Gabrielle Delacour var allt som oftast här och höll mig sällskap och hjälpte mig i den strävan.

I början av år 2007 återupptog jag min utbildning till helare på Sankt Mungos och i oktober 2008 föddes James. Som sagt var, mer passion än förnuft, men vi lever och älskar varandra. Kan man begära så mycket mer?"

"Nej, inte mycket. Hälsa och tak över huvudet, mat i magen och sann vänskap, kärlek och kanske en familj. En meningsfull syssla kanske. Har man det så är man rik, rikare än vad man någonsin kan bli av pengar."

"Nja, lite pengar är väl ändå aldrig fel?"

"Tro mig, jag har varit både fattig och rik i människors ögon, och jag har mött människor med hur mycket pengar som helst som ändå är fattiga, som inte förstått att vissa saker kan inte köpas för pengar och mött människor som inte har något, men ändå är lyckliga och älskade."