Kapitel 7:
"God morgon", gäspade Ronda när hon klev in i köket. "Frukost snart?"
"Frukost nu, om du bara säger vad du vill ha", svarade Ginny.
"Yoghurt med flingor, te, en baguette och en croissant med marmelad och ett glas juice", räknade hon vant upp mellan gäspningarna.
"Okej, sitt ner så ska du få se hur man tillagar en magisk frukost." Och med några dramatiska svep med trollspöt fick Ginny frukosten att trilla ner på bordet framför henne. Trots att hon försökte dölja det, så kunde hon inte låta bli att bli imponerad. Färdiglagad mat bara sådär! Försiktigt drog hon till sig yoghurten och provsmakade. Mmm, alldeles lagom kall och god. Hon kände hur munnen av sig själv formade sig till ett stort, lyckligt leende. Det här med att vara häxa kunde kanske vara ganska praktiskt.
Storögt såg hon på hur Ginny fick fram frukost till alla allteftersom de trillade in i köket. En av Ginnys pojkar kom och kravlade hemtamt och förtröstansfullt upp i knät på henne. Vad han hette mindes hon inte. Eventuellt James. Eller Jimmy. Och alla fick just den frukost de ville ha på bara några sekunder!
"Så, har du lust att börja lektionerna efter frukost?". Ginny log åt Rondas storögda blick. Mentalt skakade hon på huvudet, hur makalöst måste inte en helt vanlig frukost verka för en som aldrig hade upplevt magi.
"Ja! Gärna. Nu, jag… Jag skyndar mig", hon for upp från stolen som ett jehu och skvätte yoghurt och flingor över hela bordet. James trillade skrikande ner på golvet. "Förlåt, jag tänkte inte…"
"Ta det lugnt." Ginny böjde sig ner och plockade upp James och pussade på honom och blåste på händerna och pannan där han hade slagit sig. "Jag sa 'efter frukost'. Och låt det bli en första läxa – när man har med magi att göra måste man alltid tänka efter före, annars kan det gå riktigt illa."
"Jaja, tant Ginny." Ronda nickade frenetiskt och sjönk ner på stolen igen med röda kinder.
oOOo
Två timmar senare satt Ginny i biblioteket och skummade igenom sina gamla böcker från Hogwarts. Vad hade de gjort först? Vad hade de lärt sig till att börja med? Rörelserna. Uttalet. Inte hade hon anat att det kunde vara så svårt att undervisa en nybörjare. Till Rondas besvikelse hade hon skjutit upp lektionen lite grann.
Hum, hon skulle behöva ett trollspö. Synda att Olivander inte fanns kvar längre, den nye trollstavsmakaren var inte alls lika duktig hade hon hört. Och så skulle de behöva massor med böcker – åhh, Hermione skulle bli alldeles lyrisk. Ett besök ner till Diagongränden verkade oundvikligt. Bäst att kontakta Orden innan de gjorde det dock, där kunde allt hända. Diagongränden var långtifrån säker nuförtiden. De hade verkligen hoppats att de skulle dröja innan folk fick reda på att Hermione och Ronda var tillbaka i England, men att köpa en trollstav åt någon annan var en riktigt dålig idé. Och att smuggla dit henne? Nej. Hon skakade på huvudet. Att bevara hemligheten verkade bli ett allt mer fåfängt hopp. Jaja, det var väl oundvikligt att folk fick reda på det förr eller senare.
En lätt knackning på dörren avbröt hennes tankar. "Ginny?"
"Ja?"
Hermione stack in huvudet genom dörren. "Får jag komma in?"
"Självklart. Satt mest och försökte komma på vad som vi lärde oss när vi började med magi. Trollstavsrörelserna, orden, koka enkla trolldrycker… Vad lär man en elvaåring för att hon ska tycka det är kul? Vi kan inte åka in och köpa en trollstav idag direkt."
"Kan du inte låna ut din då?"
"Det är inte riktigt samma känsla som med en egen. Magi kan vara svårt nog ändå i början, och då försvåra genom att ha en trollstav som inte är ens egen?", hon skakade missmodigt på huvudet. Men så slog det henne! "Vänta ett tag nu! Skulle du inte kunna låna ut din? Den kanske kan fungera hyfsat bra, ni är trots allt släkt? Och det skulle kännas bättre om jag hade en trollstav och kunde avhjälpa alla olyckor som händer i början."
"Ja, det skulle nog kunna fungera tillräckligt bra. Fast… Nej, jag är bara fånig. Trots att jag har levt som mugglare i elva år har jag sällan gått mer än ett steg eller två utan den. Och så börja låna ut den… Men det är klart hon får låna den, hon är ju min dotter!"
"Det är nog det bästa vi kan göra av det vi har. Och det är ju inte direkt som om hon ska trolla fram mat och stolar och annat ur tomma luften det första hon gör. Mer få in känslan av att hålla i den, av att vara häxa."
oOOo
Ronda trampade runt uppe på sitt rum. Hon hade fått ett eget rum – ett tornrum! – men just nu kände hon ingen större glädje över det. Magen bubblade av nervositet. Tänk om Tant Ginny ångrade sig! Eller om hon skulle misslyckas. Eller om något skulle komma emellan. Tänk om Ginny var en sträng lärare? Om hon tröttnade på henne. Det var nog därför hon hade skjutit upp lektionen – hon ångrade att hon hade lovat att lära henne trolla.
Hon kved inombords. Så var det nog! Ginny ville inte ha med henne att göra, hon ville inte lära henne trolla. Hon var säkert bara en stor NOLLA!
Nej, intalade hon sig själv. Hon var inte alls någon nolla. Och om första läxan var att tänka efter när man hade med magi att göra, gällde för henne, så gällde den även för Ginny. Ginny gjorde därför rätt i att fundera och planera lektionen först. Hon behövde inte oroa sig.
Men tänk om…
För att distrahera sig försökte hon komma på någon annat att tänka på. Att gissa vad vännerna gjorde kändes dock meningslöst. De var ju i skolan. Att fundera på vad Louise gjorde var heller inget spännande. Tanken att gå ner och leka med småsyskonen slog hon genast bort – hon orkade verkligen inte med dem just nu.
Undra om hon kunde pröva att trolla lite nu, medan hon väntade? Förmågan var medfött hade de sagt, alltså borde hon kunna pröva att trolla medan hon väntade på dem. Undra hur man trollade egentligen? Det kunde knappast vara som när trollkarlarna där hemma drog upp kaniner ur hattar. Fast en trollstav hade de ju i alla fall. Hon slog sig ner på sängkanten och tänkte efter. En trollstav… Om hon bara hade en trollstav så skulle det bli bra. Hon tittade runt i rummet – fanns det något som kunde se ut som en trollstav? Nej. Hon suckade. Där fanns bara sängen, en stor kista belagd med vackra guldornament som var till hälften dold av en stor duk, en tavla med en gammal vithårig trollkarl och ett skåp. Inte ens ett fönster!
Vänta ett tag! Det kanske skulle kunna finnas något användbart i kistan. Att det inte fanns något i skåpet visste hon, det hade hon redan kollat upp, men kistan hade hon inte tänkt på innan. Sakta reste hon på sig och närmade sig den stora kistan. Försiktigt, i det närmaste andaktsfyllt drog hon av duken. Kistan var verkligen vacker. Hon strök handen över mönstret. Undra vem Tom Dolder hade varit? Tänk om han fortfarande levde och skulle bli arg om hon öppnade kistan? Med bestämd min vände hon ryggen mot kistan.
Men de hade ju inte sagt något! Och det kunde ju verkligen ligga något av värde i den. Hon behövde verkligen en trollstav! Hon vände sig om igen och tittade på kistan. Var den inte ganska dammig? Ingen hade nog tittat i den på flera år. Tom skulle nog inte bli arg om hon öppnade den. Och hon skulle inte ta något, bara se om det fanns en trollstav, och om det fanns det så skulle hon bara låna den och lämna tillbaka den så snart som möjligt!
Försiktigt kände hon på locket. Det var lite trögt, men inte låst. För att få mer kraft föll hon på knä framför kistan och så lyfte hon på locket…
oOOo
När väl det första problemet var löst så kom de på mer eller mindre kreativa lösningar allt eftersom timmarna gick. Framåt lunch började de känna sig nöjda med planen. Ronda skulle få låna Hermiones trollstav och så skulle hon få pröva att få en näsduk att sväva. Läsa teorin i boken och öva på att svänga lätt och vrida på handleden. En lagom svår utmaning. Eller som Hermione konstaterade, det kanske inte var den självklara och mest basala övningen som de hade fått utföra, men den torde vara tillräckligt intressant för att fånga hennes intresse och chanserna att lyckas var ganska stora, så hon skulle nog inte ge upp det första hon gjorde.
Ginny skakade förundrat på huvudet åt det argumentet. Om det var några personer som hon visste ALDRIG gav upp så var det Hermione och Harry, och att Ronda skulle ha blivit så tvärt emot sina föräldrar hade hon svårt att föreställa sig. Fast Pierre kanske var sådan, hans inflytande fick hon inte räkna bort, även om utseendet skvallrade om hennes härkomst. Personligheten behövde inte alls ärvas på samma sätt. Det var nog bäst att lyssna på Hermiones råd, i alla fall tills hon hade lärt känna Ronda bättre.
oOOo
"Potter?", ropade Pierre efter honom.
"Ja? Jag är i köket."
"Vi måste prata."
"Jaså?"
"Finns det något ställe vi kan vara ifred?"
"Nja, eftersom Ginny och Hermione har slagit sina kloka huvuden ihop så har jag blivit barnvakt och kock. Är det viktigt?"
"Mmm", hummade Pierre. "Ja, det är viktigt. Finns det inte någon annan barnvakt?"
"Vem då? Det är bara vi i huset. Det skulle vara din mor då", som inte direkt verkar vara 'barnvaktstypen', tillade han tyst för sig själv.
"Jag kan höra med henne. Strax tillbaka", sa Pierre och skyndade ut ur rummet. Vad ville han egentligen? Som var viktigt? Men hur han än ansträngde sig kunde han inte komma på något. Jaja, han skulle väl märka det, tänkte han samtidigt som Arthur ryckte i hans tröja för att fånga pappas uppmärksamhet.
Men innan Pierre kom tillbaka var lunchen färdig och bland barnens stoj var det inte så stor idé att försöka prata om allvarliga, privata saker.
oOOo
"Okej, Ronda. Tyvärr så dröjer det lite innan du kan få ditt eget trollspö, men tills vidare får du låna Hermiones", började Ginny och räckte fram trollspöt till henne. Det var efter lunch nu och Ronda, Ginny och Hermione var samlade uppe i vardagsrummet. Den här gången hade de röjt undan fåtöljer och bord, så att det blev en stor tom yta mitt i rummet. "Svinga nu trollspöt lite grann så att du får in en känsla för det hela."
Ganska trevande, började Ronda svinga trollspöt fram och tillbaka, utan att riktigt förstå vad Ginny menade skulle hända. För ärligt talat kändes det ganska meningslöst, ungefär som när trollkarlarna, nej illusionisterna rättade hon sig själv, hemma i Frankrike skulle utföra trolltrick på marknader och sånt. Som om ett trollspö skulle imponera på någon! Men sa hon "svinga" så var det väl bara att göra så, det var ju inte direkt svårt eller så, mest fånigt, och hoppas att hon blev nöjd.
Fast hon såg inte så nöjd ut. Hon växlade bekymrade blickar med Mamma. Snabbt slutade hon svinga trollspöt och lät handen falla ner längs sidan. Vad var det som var fel?
"Se inte så förskräckt ut, jag är inte arg." Ginny log och räckte fram handen mot henne. "Kom hit så ska jag visa dig. Att svinga en trollstav är lite som att svinga ett svärd. Du beter dig istället som om du hade en dammvippa i handen. Lite självförtroende, tack! Trollspöt kommer inte att bita dig."
Hon kände hur värmen strömmade från Ginnys leende in i hennes armar, i magen och i bröstet och så lyfte hon trollspöt igen och den här gången hände det något! Det var som om ett fyrverkeri hade brutit ut i rummet, från spetsen på trollspöt kom det massor med stjärnor i olika färger, stjärnor som inte bleknade bort utan spred sig i rummet. Hon kunde inte låta bli att le. Det var helt fantastiskt! Mamma log, Ginny log och hon log ännu mera, med hela ansiktet och svingade trollspöt igen och igen och igen.
"Bravo!", ropade Ginny och klappade i händerna. "Så ska det se ut!"
"Fantastiskt gumman", log Mamma. "Men nu tror jag att det räcker med stjärnor. Dags för nästa övning."
"Okej." Glädjen bubblade likt spänd förväntan i henne, hon kunde! Men tänk om hon skulle misslyckas igen… Samtidigt kunde hon nästan se hur hon ikväll skulle demonstrera för småsyskonen och att de skulle bli gröna av avund…
"Hej, hej gumman!" Mamma tryckte lätt hennes axel. "Kom ner på jorden igen. Att praktisera magi när man har huvudet uppe i det blå är varken enkelt eller lyckat. Nästa grej är lite svårare, så lyssna noga. Något som är bra att veta är att elektricitet sällan fungerar i den magiska världen, och följaktligen så kan det bli problem med något så enkelt som lampor för att få ljus. Eller det skulle kunna bli om man inte känner till 'Lumos'-trollformeln som får toppen på trollspöt att sända ut ett svagt sken.
Så säg efter mig: Lumos"
"Lumos", härmade Ronda lydigt.
"Och igen"
"Lumos, lumos, lu…", avbröt hon sig när trollspöt helt plötsligt sände ut en liten gnista, två gnistor och snart lyste mycket riktigt spetsen på trollspöt som om det vore en liten lampa. "Mamma, Mamma! Titta!", ropade hon helt förundrat, utan en tanke på att hon garanterat hade sett det själv. "Jag kan! Det lyser!"
"Bravo gumman!"
"Så", avbröt Ginny, "nu ska du lyckas få den att slockna också. För det behövs en andra trollformel. 'Nox'."
"Nox", upprepade Ronda. Genast slocknade ljuset.
"Försök några gånger med 'lumos' och 'nox' igen."
"Lumos" – trollstaven tändes, "Nox" – den slocknade. "Lumos. Nox. Lu…", fortsatte Ronda samtidigt som trollstaven blinkade – tändes, släcktes, tändes, släcktes.
"Du är en naturbegåvning." Hon kände hur mungiporna kröp upp till öronen över Ginnys beröm. "Vill du fortsätta idag, eller är du nöjd?"