Kapitel 8:

Från vardagsrummet hördes skratt och prat. Ronda saktade in på stegen så att hon hamnade några steg bakom Mamma och tant Ginny. De hade haft sin tredje lektion nu. Tänk att hon redan hade varit här i tre dagar!

Hon såg inte vem som ropade: "Hermione!", men plötsligt trängdes massor med okända, bullriga människor i dörröppningen in till vardagsrummet kring Mamma. Hermione… Hon smakade på namnen. Det kändes verkligen… konstigt. Obekant. Främmande. Som om det gjorde Mamma till en främling mycket mer än att hon var en häxa.

Det dröjde några ögonblick innan hon insåg att hon hade stelnat mitt i ett steg. Hon skakade lite lätt på sig, människor var inget att vara rädd för, inte ens om de var bullriga och ouppfostrade. Inte ens om de var trollkarlar och häxor, hon var ju själv en häxa!

Men för säkerhetsskull backade hon ändå upp ytterligare några trappsteg för att komma in i skuggan, för att slippa bli sedd.

oOOo

För Hermione var det ett kärt återseende av gamla vänner. Alla var där. Charlie och Anna, Fleur med lilla Anni – som i och för sig inte var så liten längre, hon var ju ett halvår äldre än Ronda påminde hon sig själv – Gabrielle, Remus och Tonks med sina två tvillingflickor Remi och Nemi. Och Luna! Glädjetårar rann nedför hennes kinder. Det var så länge sen sist. Vad hon hade saknat dem!

I en enda jättekram förflyttade de sig på något vis in i rummet. Ingen sa något på en lång stund, utan bara njöt av återseendes magiska ögonblick. Och så som genom ett trollslag började alla prata i mun på varandra – och tystnade igen och log mot varandra.

"Då börjar jag då", sa Luna. "För du måste till att börja med träffa Thomas Smith. Min man!" Thomas var en muskulös, svart man med de varmaste mörkbruna ögonen som hon någonsin hade sett. "Thomas är från USA och flyttade hit till London för några år sen och kom att ta över arbetet på the Quibbler när min pappa drog sig tillbaka. Och blivande pappa till vårt barn", hon smekte kärleksfullt över sin lätt rundade mage.

"Hermione är en gammal klasskamrat till Harry och bland de smartaste människor – och dessvärre även en av de största besserwissers – som jag har haft oturen att lära känna. Utan att veta om det själv var det hon som tvingade mig att växa upp. Tvingade mig att ta livet på allvar och släppa min barndoms rosenskimmer. Hon är en orädd och stark ledare, en av huvudpersonerna bakom segern över Voldemort. Om Dumbledore hade fått leva och Hermione inte hade varit tvungen att söka skydd efter kriget så hade hon antagligen kunnat matcha hans intellekt och klarsyn och, om hon hade givits möjligheten, hade hon kunnat hålla samman Hogwarts när allt annat rasade ihop efter kriget. Men tyvärr så gick det som det gick då och det enda vi kan göra är att forma framtiden genom att ändra våra handlingar idag med hjälp av den kunskap vi fick igår."

"Hej!", Thomas handslag var varmt och stadigt. Tidningsredaktör? Hans händer verkade snarare höra hemma på en smed. "Många rykten har nått mina öron under årets lopp om vart den kloka Hermione, Harrys trognaste vapendragare, tog vägen. Ännu fler blev det självklart efter att Harry återtog sin rättmätiga plats bland oss trollkarlar igen, även om han gått och blivit mugglare. Om han hade kunnat leva obemärkt i alla dessa år så gjorde du antagligen det också. Har ägnat hur mycket tid som helst att försöka övertala Luna att låta mig skriva ihop en artikel om dig, men hon har vägrat lyssna på det örat. Lova mig bara att om du tänker ge en intervju nu när du är tillbaka att jag får ensamrätt, okej?"

"Ehh, hej." Han var… överväldigande! Hon kom inte på något annat ord. Inte heller kom hon på något vettigt att säga. Att se alla igen var överväldigande. Att vara tillbaka var överväldigande. Allt… Hon började gråta igen.

oOOo

Harry betraktade scenen från ena hörnet av vardagsrummet. Lät de andra få träffa Hermione utan att han försvarade henne. Fast ärligt talat hade han svårt att förneka ens för sig själv att det var just försvara henne som han ville. Hon såg så ömtålig och… omskakad… ut. Han vände snabbt koncentrationen barnen som höll på att rota runt i en kista med gamla trollkarlsklädnader som han plockat fram för att roa dem.

oOOo

Ginny smet förbi folksamlingen och gick in i köket istället. Den stora gryta med vita bönor i tomatsås närmade sig färdigt i största kastrullen. Med van hand manövrerade hon de stora högarna med tallrikar, bestick och glas ut till vardagsrummet som skulle behövas för att alla skulle få mat.

Anblicken av Hermiones tårar och Harrys så uppenbart bortvända blick gjorde henne minst sagt fundersam. Pågick något mellan dem trots allt? Hon hade varit så säker på att det inte var något, men varför …? Nej, hon skakade på huvudet. Harry tog bara sin uppgift som barnvakt på största allvar – det var ju trots allt inte bara hans egna barn nu, och han behövde inte titta på Hermione alla sekunder de råkade befinna sig i samma rum – inte ens om hon var upprörd. Han hade nog inte ens upptäckt det, det vore typiskt en karl! Hon var bara fånig!

När hon passerade förbi strök väninnan längs armen och gav henne ett uppmuntrande leende och en liten kram innan hon försvann ut i köket igen för att hämta resten av maten.

oOOo

Pierre satt uppe på trappavsatsen på tredje våningen. Han hade suttit där en bra stund nu och sett på när allt fler och fler trollkarlar och häxor kom till huset. Vad hade han här att göra? Nej, bannade han sig själv. Han hade inte valt att vara här, alltså var det inte hans ansvar att han var här. Så mycket av sin uppfostran borde han väl komma ihåg, även fast att han råkade befinna sig i en situation som han aldrig någonsin trott skulle kunna inträffa. Häxor och trollkarlar – han skakade på huvudet. Han kunde inte fatta det.

Ginny och Harriet, nej Hermione, inte hans Harriet, hade gått in till dem. Han kunde fortfarande höra hennes röst. Skulle han gå ner han med? Skulle han vara välkommen? Han som var – vad var det nu Harry hade kallat det? – mu-mugg-… Ickemagicker!

Det var inte likt honom att vara feg. Han var inte uppfostrad till att vara feg! Resolut reste han sig upp och började gå nedför trapporna. Men åsynen av Ronda som satt ihopkrupen i trappan med ett skrämt uttryck i ansiktet gav honom en mycket obehaglig känsla i magen.

oOOo

"Harry", Hermiones röst tvingade honom att titta upp på henne. "Vi skulle behöva åka till Diagongränden och köpa en trollstav och annat som Ronda behöver för sin utbildning."

"Va? Nu? Redan? Är det nödvändigt? Är det inte bättre att vänta lite och låta… låta henne vänja sig vid att vara häxa först? Dessutom så förstör det idén med att ni gömmer er här."

"Folk lär ju ändå kunna räkna ut det faktum att det var ni som har räddat oss, när vi är som bortsopade från jordens yta. Åtminstone lär ju de vi gömmer oss för begripa det. De är inte dumma bara för att de är emot dig."

"Ja. Nej! Jag menar…"

"I eftermiddag tänkte jag skulle passa bra."

"I… i eftermiddag!"

"Ja, nu när så många från Orden ändå är här och kan svara för vår säkerhet som du är så orolig för."

"Ja, alltså… Liksom… Jag menar…"

"Bra då säger vi så." Och med de orden vände hon sig tillbaka till Ginny och fortsatte prata och planera allt de skulle hinna med när de ändå var i Diagongränden.