Kapitel 9:
Flammorna blev ett kort ögonblick silvriga. Signalen!
"Det är dags. Du först Hermione."
Hermione nickade och gav Pierre och Ronda en varsin uppmuntrande kram, tog sen en nypa flampluver och slängde in det i elden. Lågorna röt till, blev smaragdgröna och stora nog för Hermione att kliva in i. "Diagongränden", ropade hon och så var hon borta.
Trots att Ronda gjorde sitt bästa för att dölja det, så märkte Ginny hur hon ryckte till.
Hon räckte fram handen mot Ronda. "Tillsammans?" Ronda nickade försiktigt och greppade hennes hand i ett fast grepp. "Det blir lite trängre, men vi får plats."
"Var försiktiga", brummade Harry för minst hundrade gången.
"Ja, älskling. Det vet du att vi är. Det är bara för din skull som jag är galen bortom allt förnuft."
"Vet inte om det känns så betryggande", muttrade Harry samtidigt som han böjde sig fram och kysste henne på kinden. "Älskar dig."
Hon kände hur han stoppade ner ännu en pengapung i hennes klädesficka. Litade inte han på att hon hade tagit med sig tillräckligt med pengar? Fast de hade ju helt klart olika åsikter vad som var 'tillräckligt med pengar', hon hade fortfarande inte vant sig vid att hela tiden ha mer pengar än vad man kunde göra av med. "Älskar dig med." Hon kysste honom tillbaka och så vände hon sig till Ronda "Så, vill du kasta in en nypa flampulver i brasan."
oOOo
Ronda hostade våldsamt när de trillade ut i en stor, rökig pub. Om hon hostade för att dölja illamåendet eller om hon verkligen hade lyckats andas in så mycket sot när de virvlat runt inne i eldstäderna visste hon inte. Men hellre hosta lite extra än att behöva titta på för mycket samtidigt.
Det dröjde därför några sekunder innan hon fick syn på Tonks och Anna – som hade gett sig av tidigare för att finkamma Diagongränden efter misstänkta svartvänner – och som nu väntade på dem vid ett av borden i puben. Till sällskapet sällade sig snart Fleur och Anni, samt Gabrielle.
"Här, ta en kopp te", Anna sköt över en kopp med rykande hett te till henne. Försiktigt smuttade hon på drycken. Den smakade … annorlunda. Gott, men annorlunda. Hon fortsatte smutta lite sakta – det var underbart läskande och sköljde bort allt sot som fastnat i halsen på henne – samtidigt som de andra pratade om (vad hon gissade var) affärer och människor, och kände hur värme och en lätt upprymdhet spred sig i kroppen på henne.
Anni strålade av självförtroende. Att Anni bara var fem månader äldre kunde hon inte begripa. På hennes hemtama, världsvana sätt hade det kunnat skilja fem år utan problem! Hon ruskade lätt på huvudet och sträckte på sig, miljön och sammanhanget var kanske nytt för henne själv, men det var faktiskt hon själv som var världsvan av de två.
oOOo
Hermione studerade noggrant förändringarna i lokalen. Undra hur många gånger hon, Harry och Ron hade suttit här på Den Läckande Kitteln och druckit te eller honungsöl – eller i Rons fall eldwhisky – och planerat framtiden deras sista år tillsammans alla tre. Så få av deras önskningar och förhoppningar hade någonsin kunnat slå in. En våg av vemod solkade hennes minnen. Så unga och naiva de hade varit på den tiden, så fåfänga deras drömmar hade varit.
En gest fångade hennes uppmärksamhet. En alldeles vardaglig gest, inget som var menat att fånga hennes uppmärksamhet. För sitt inre såg hon samma gest, en mycket välbekant gest. En mycket välbekant person. Angelina Johnson. Nej, Angelina Jordan rättade hon sig, hon hade gift sig med Lee Jordan under det kaotiska året när de insåg att de riskerade att inte överleva kriget. Men häxan såg inte direkt ut som Angelina. Okej, folk förändrades på tio, tolv år, men inte SÅ mycket. Alltså var det antingen Angelina som var förklädd eller hennes tankar på den gamla tiden som spelat henne ett spratt.
Hon lät blicken sakta glida över resten av människorna i rummet. Lät den gamla misstänksamheten ta över. Misstänksamheten som räddat livet på dem så många gånger under kriget, misstänksamheten som tillslut hade blivit en andra natur, ett tredje öga. Ett öga tränat att se det som inte skulle synas. Lät instinkten råda över förnuftet. Och långsamt, långsamt började hon se de flackande blickarna, de nervösa gesterna, de konstiga klädnaderna. Och sanningen att de var omringade av folk, kanske tio stycken allt som allt, som inte bara var tränade i att förklä sig, utan även var stridsberedda, stod snart klart för henne. Av de hon kände igen – kanske en tredjedel av dem – dominerade gamla DA:are och någon enstaka överlevande Ordensmedlem. Hon hoppades innerligt att det innebar att Anna och Tonks hade hunnit samla dessa människor, men riktigt säker var hon inte. Varför skulle de vara förklädda i så fall?
Hon såg sig om en sista gång innan hon reste sig upp. Ronda for upp som en spänd fjäder, även om hon sekunden efteråt åter hade den aristokratiska mask av världsvana och maktmedvetenhet i fast grepp. Även Anni verkade på helspänn, trots den tillsynes lugna utsidan. Hon hoppades att flickorna skulle kunna få förtroende för varandra och bli vänner istället för … konkurrenter?
Så gav hon Anna en bestämd nick och de gick ut på Den Läckande Kittelns bakgård.
oOOo
Ronda kunde inte låta bli att gapa. Allt var så spännande, konstigt och annorlunda! Tänk att det var detta som var hennes värld! Inte farmors fina bjudningar eller skolans anrika traditioner. Färgrika mantlar, högljudda trollkarlar i alla tänkbara storlekar och färger, levande ugglor som susade fram över deras huvuden. Främmande lukter av alla slag – förföriska, friska, unkna, vidriga, mustiga, … – fyllde luften och fullkomnade helhetsintrycket. Rörigt och fullt av liv, men ändå välstädat. Välkomnande!
"Jag vill ha glass!", förkunnade Anni och tittade bedjande på Fleur.
"Åhh, glass låter gott. Snälla?", instämde Ronda snabbt. Det var en ljuvlig vårdag. Eftermiddagssolen stod högt på himlen och det var riktigt varmt i gränden. Glass skulle verkligen vara gott.
"Okej då, men sen måste vi se till att få tag på det vi kom hit för", beslöt Ginny snabbt, vilket förlänade henne en uppgiven suck från Anni. Mamma himlade mest med ögonen.
"Kom med här Ronda!", sa Anni och tog hennes hand och började springa i riktning mot en stor glassbar. Hon hann inte läsa vad den hette innan de passerat under skylten och glassdisken uppenbarade sig framför dem. Och det fanns tusentals olika smaker! Eller kanske inte tusen, men fler än hon sett någon annanstans. Choklad, jordgubb, paprika, gräslök, melon, persika, persilja, kola, majonäs, blåbär, enris, rök, korv, vanilj, citron, …
"Bestämt dig än?"
"Va? Nej, det finns ju så många!"
"Kom här så väljer jag åt oss." Anni vände sig till den lilla gumma som stod bakom disken. "Vi vill ha två glassar i bägare med fyra kulor var. På den ena ska det vara blåbär, apelsin, ananas och tryffel. Toppat med aprikoskräm. På den andra vill vi ha likör, körsbär, choklad och röksmak, toppat med blandade nötter."
"Okej, ska bli fröken!" Och med diverse trollstavsrörelser så landade stora glasskulor i gigantiska pappersskålar. Ronda kände hur det vattnades i munnen, det såg verkligen gott ut. "Det blir 14 silversiklar och 7 knutingar."
Anni körde ner handen i fickorna och rotade runt. Ett och ett, eller några i taget, plockade hon upp små silver- och bronsmynt. "Elva, tolv, tretton… Ett till", räknade hon de silvriga mynten och började rota runt i fickorna en gång till. Tre bronsmynt kom upp, men inget till silver. "Jag har bara tretton siklar och 19 knutingar. Men mamma kommer snart, så då kan hon betala. Eller hur?" Anni visade upp sin allra mest tillbedjande min.
"Strunt i det lilla vän, du får glassarna för 17 knutingar mindre. Specialrabatt bara för din skull. Men du måste i så fall lov att hälsa hem till Fleur och Ginny."
"Tack fröken Marshall!" Anni strålade som solen. "Kom Ronda, nu ska jag visa dig resten av det här stället!", och så fann hon sig återigen bli ivägsläpad nedför gränden i rasande fart. Bokhandeln, apoteket med trolldrycksingredienser, djurmarknaden, quidditchaffärerna (vad nu quidditch var för något, men det fanns massor med kvastar och annat, så hon gissade på att det hade med städning att göra, trollkarlar hade kanske uppfunnit ett trollkarlsalternativ till dammsugaren), små caféer och diverse olika godis och prylaffärer.
Glassen smakade ännu underbarare än vad hon hade tänk sig. Kulan med rökglass smakade inte alls rök som hon hade trott att det skulle göra, men däremot var det som om den upplöstes i rök inne i munnen på henne. Rök som fyllde munnen och sen kom ut genom näsan, som om hon vore en drake! Hon vågade inte öppna munnen ut ifall att hon skulle börja andas eld också. Inte heller chokladkulan eller körsbärsglassen smakade som något hon hade smakat tidigare. De smakade mycket, mycket mer. Och fylligare! Och hade andra specialeffekter som att man andades chokladbruna kulor när man åt chokladglassen och körsbärsglassen spritte i munnen på henne så att hon måste skratta. Likörglassen var återigen annorlunda: den fick henne att sjunga – istället för att prata – med basröst! Hon fick även smaka lite av Annis glass och de fnittrade hejvilt.
Visst var Ginny, Fleur, Anna, Tonks och Mamma inte längre bort än kanske tjugo, trettio steg, men de gick och pratade för sig själva, vilket gav henne känslan av total frihet.
oOOo
Inköpandet av två trollspön till flickorna var ganska odramatiskt. Trollstavsmakaren, herr Norman, var en stel, gammal trollkarl som inte gjorde någon teater av urvalet som herr Ollivander hade gjort.
Anni fick ett långt, smalt trollspö i rosenträ med ett svanshår från ett enhörningsföl och Ronda fick ett elegant, men lite kortare och tjockare, trollspö i ljus björk med hjärtsträng från en drake.
oOOo
Det var när de kom ut från apoteket som Hermione först uppfattade tecknen. Hur människor trängde sig in genom den bevakning som Anna och Tonks hade samlat ihop. Hon greppade lite hårdare om sitt trollspö. De andra visade dock inget tecken på oro, så hon hoppades för allt i världen att hon bara inbillade sig. Eller så kanske det var dags för vaktbyte.
"Vart ska vi nu?", Ronda tittade förväntansfullt på henne. Hon och Anni blommade verkligen! De verkade ha så kul!
"Vi ska först till bokhandlarn och sen ska vi försöka hinna till Madam Malkins klädaffär – visst är kom kvar fortfarande?" Ginny nickade. "Så att du kan få dina egna häxkläder. Hur låter det?"
"Låter toppen!" Och så sprang flickorna iväg för dem igen. Hermione kämpade med sig själv för att undertrycka impulsen att ropa till dem att vänta. Det var faktiskt inte hon som var ansvarig för säkerheten här. Och de andra var ju aurorer och välbekanta med människorna i trollkarlsvärlden, så de borde ju märka om det var något konstigt på gång. Hon rullade lite med axlarna i försök att slappna av lite. Hon hade lämnat trollkarlsvärlden när det var fullt krig, klart att samma misstänksamhet inte behövdes nu i fredstider som det behövts då.
"Hermione?", Annas fråga tvingade henne att försöka le och titta på henne istället.
"Jag är ledsen, jag lyssnade inte. Tänkte på gamla minnen. Vad sa du?"
oOOo
En hård knuff fick Ronda att ramla i backen precis när de klev ut från bokhandlarn och skrapa handflatorna mot stenarna.
"AJ! Se dig för, drummel!" Trots att det gjorde ont tog hon spjärn med händerna för att häva sig upp. Fast det gick inte. Det var som ett tak hade vuxit ut och hon låg i en trång tunnel. Försiktigt vände hon på sig och fick syn på tre trollkarlar som höll varsin trollstav riktad mot Anni. En fjärde trollkarl höll henne i ett fast grepp med någon osynlig förbannelse. Mamma, Ginny, Fleur och Tonks var fortfarande kvar inne i butiken och pratade med expediten om någon fransk bok i förvandlingskonst som Fleur var övertygad om var klart mycket bättre än den engelska.
Helt maktlös, utan att kunna röra sig, låg hon på gatan och såg hur alla fyra släpade bort Anni in i en gränd. Henne själv verkade de inte ägna någon uppmärksamhet längre. Varför gjorde de ingenting! Såg de inte vad som hände? Paniken steg inom henne. Hon fyllde sina lungor med luft och gastade: "HJÄLP! HJÄLP OSS! NÅGON – VEM SOM HELST – HJÄLP!"