Kapitel 10:

När Hermione hörde Rondas rop kände hon hur hela hennes kropp frös till is. Hon kunde inte röra sig! Som i slowmotion såg hon hur de andra nådde fram till dörren med lyfta trollstavar. När den första kroppslåsningsförhäxningen sköts ut på gatan var det som om den låste upp hennes kropp och på två steg var hon ute ur butiken och gastade alla förhäxningar hon kunde komma på.

"Mamma!" Det dröjde några sekunder innan hon insåg att Rondas kvidande rop inte bara var inbillning.

"SLUTA!", skrek hon åt de andra och hoppade ner från trappan, utan att kontrollera att de hade hört henne. Utan tanke på den egna säkerheten. "Ronda, gumman. Hur är det? Vad hände!"

Ronda låg inklämd halvvägs under trappen, bunden med osynliga rep. Med en enkel motformel löste hon upp repen och drog in henne i en hård kram.

oOOo

"Är du skadad?", frågade Mamma samtidigt som hon klämde och kände på henne. Ronda skakade långsamt på huvudet. Nej, hon trodde inte det.

"Vad hände?", frågan haglade över henne från alla håll.

"De knuffade mig så jag ramlade. Och så tog de Anni. De släpade in henne där", hon pekade in i gränden med darrande hand.

"Svartvändargränd. Det skulle man kunna ha gissat. Varför görs det aldrig något åt det stället?", sa Ginny med bister röst. "Okej, vi måste följa efter dem och se om vi kan överraska dem innan de hinner försvinna helt och hållet. Var är Anna och Gabrielle? Nåväl, de får komma ikapp senare. Fleur och Tonks, håll ett extra öga på Ronda, så sätter vi fart. Hermione, följer du med?" Svartvändargränd? Det lät som ett väldigt otrevligt ställe…

"NEJ! Du kan inte mena… Ronda SKA tillbaka till högkvarteret! Hon ska absolut INTE in i Svartvändargränd!" Mamma var arg. Riktigt arg! Ronda kände hur hon försökte krypa ner i skorna.

"Skärp dig Hermione, Ronda är den enda av oss som har sett dem, hon måste med. Hur ska vi annars kunna känna igen dem tror du? Dödsätare och svartkonstnärer behöver inte se ut som om de var det, men även om de gör det så kryllar det av dem i Svartvändargränd. Slutdiskuterat! Ett ögonblick bara så ska jag skicka ett meddelande till Harry om vad som har hänt." En snabb rörelse med trollspöt och något silvrigt, djurliknande försvann bort mellan husen. "Nu går vi!", och med sin fria hand tog hon fast Rondas ena och drog med henne in i gränden. En halv sekund senare kände hon hur Mamma grep tag om hennes andra hand – precis som om Mamma trodde att hon var fem och skulle springa vilse!

Men när de väl kom in i Svartvändargränd var hon ändå tacksam över deras beskydd. Lukten fick henne att känna ett stort obehag, den liksom kröp in under kläderna på henne och satte sig på hennes hud och näsborrar som en äcklig, slemmig hinna. Människorna var också … läskiga! De väste, spottade och gjorde fula grimaser åt det lilla sällskapet. Andra drog sig in bland skuggor och drog ner huvor över ansiktet, drog mörka, murriga mantlar tätare kring sig. Hon kunde känna deras hatfyllda blickar som nålstick i huden.

oOOo

"Harry, har du tid nu? För att prata alltså." Det var strax efter att flickorna hade farit iväg. Arthur och James sov middag och barnen Bonterra lekte ute i trädgården under uppsikt av Madame Anette.

"Visst!" Egentligen hade han massor med andra saker som han behövde se till, men det var lika bra – om inte bättre, försökte han intala sig – att låta Pierre lätta på hjärtat. Det skulle nog bli bra för husfriden. "Vill du ha en kopp te eller något?"

"Åh, te blir gott." Pierre trampade nervöst och tittade på golvet.

"Det dröjer en liten stund. Sätt dig", han gjorde en gest mot köksbordet innan han plockade ner tekitteln från skåpet, fyllde den med vatten och satte den över elden.

"Kan du verkligen inte…", Pierre viftade med handen, "…trolla?"

"Nej. Så jag är hemma och är barnvakt och vänder papper samtidigt som min fru och mina vänner är ute och riskerar livet för mig. För oss. För allt som är gott i denna värld." Han suckade djupt. "Det är så … frustrerande!"

"Men varför vill du har oss här då? Vi kan ju inte heller…"

"Ohh, nej. Det är inte det som är frustrerande. Jag är uppvuxen i ett mugglarhem. Otrevliga mugglare för all del, men jag är inte bortskämd från barnsben att fixa allt med magi. Det frustrerande är att… Att de andra riskerar livet och det enda jag skulle göra, om jag var med dem, vore att bli en börda. Någon att hålla reda på, någon de måste skydda", han skakade lätt på huvudet. "Jag känner mig så maktlös. Men jag antar att det inte var det här du ville tala om."

"Jag ville tala om … Harriet. Her… Hermione? Vad är det mellan er egentligen!"

Han suckade tyst för sig själv och satte sig på stolen mittemot Pierre. "Vad som är mellan oss? Vad ska jag säga? Att säga 'inget' vore att ljuga. Vi har bott tillsammans i sju år, gått i samma klass. Vi har riskerat livet tillsammans. Vi har sett hur vår bästa vän blev dödad och varit tvungna att lämna honom bakom oss för att vinna den stora striden. Vi har kämpat för och mot kärleken tillsammans. Vi har varit på flykt tillsammans. Vi har stöttat varandra genom de tuffaste omständigheter. Vi har levt så nära varandra två människor kan komma utan att vara älskande. Och säkert vetat mer om varandra och litat mer på varandra än många älskande. Det var livsnödvändigt. Vi hade bara oss själva."

"Ni var älskande också…", muttrade Pierre.

"Ja, vi var älskande. En enda natt. En natt för mycket…"

Tystnaden sänkte sig över köket. Han hämtade tekannan och serverade dem varsin kopp te.

oOOo

"Ronda, minns du hur trollkarlarna såg ut?", Ginnys röst trängde in i hennes huvud.

"De var långa och kraftiga tror jag. Alla fyra hade mörkt hår. Mörka mantlar också." Hon skakade på huvudet. "Mer kommer jag inte ihåg."

"Det är bra så. Säg bara till om du kommer på något mer eller ser någon du tycker du känner igen.", och så fortsatte de än djupare in i gränden.

oOOo

Pierre suckade. "Vad kommer att hända nu?"

"Hända?" Harry gav honom en konfunderad blick över tekoppskanten.

"Med dig och Har- Hermione?"

"Mig och …? Vadå hända!"

Att han inte ville förstå! "Kommer ni bli ett par igen? Kommer vi – jag – bli oönskade här i eran värld? I så fall är det lika bra vi ger oss av på en gång. Packar och drar. Innan barnen vänjer sig vid att vara här."

"Men…"

"Okej, jag förstår. Ronda kan väl stanna då, men tro inte att du får behålla resten av mina ungar också!" Han kände hur det kokade på insidan av honom.

"Aldrig! Kommer inte på fråga."

"Tro inte att du kan bestämma över mina barn. Jag lämnar dem inte! Jag kanske bara är en vanlig människa, men du kan inte ta mina barn ifrån mig!"

"Nu är du löjlig! Jag vill inte ta dina barn ifrån dig! Jag vill inte att du ska sticka! Jag och Hermione kommer aldrig bli ett par igen! Börja tänka förnuftigt människa!"

"Kalla mig inte löjl…!"

"Lyssna för Guds skull: Jag och Hermione kommer aldrig bli ett par, det är dig hon älskar, inte mig."

"Du…? Du vill inte? Du vill INTE ha tillbaka henne? Hur kan du inte vilja…?"

"Hon är som en syster för mig. Jag älskar henne som en syster, inte som en partner."

"Är du riktigt säker…?", hoppet som tändes i Pierres ögon verkade lysa upp hela köket.

oOOo

Anni kände hur hela världen tycktes trycka ihop henne. Luften pressades ut ur hennes lungor, hon kunde nästan känna hur skallbenet knakade vid tinningarna för att inte spricka. Och så var det över. Försiktigt öppnade hon ögonen. Och blundade snabbt igen på grund av det bländande ljuset.

"Så, miss Weasley ville göra oss sällskap en liten stund. Så trevligt." Kvinnans röst var högdragen. En aningen skrikig. Försiktigt tittade Anni upp på henne. Hon var en mycket lång och smal kvinna, klädd i en svart sammetsklänning. En svart mantel med huva dolde hennes hår, men Anni gissade att hon var svarthårig. Ansiktet lös nästan vitt i kontrast till de svart kläderna.

"Så, de tycket äntligen att det var dags att lära dig lite riktig magi?" Hon pekade på trollspöt i Annis hand med en högdragen gest. "Det var väl på tiden. Så synd att de inte hann lära dig något innan, nu kommer du bara få lära dig vad jag bestämmer att du behöver veta." Kvinnan log ett spöklikt leende. "Amycus kommer att visa dig ditt rum senare, men nu tror jag att du behöver äta. Kom med mig!"

Darrande reste hon sig upp från golvet och följde efter kvinnan genom en stor, svart dörr.