Kapitel 11:
De förde henne genom långa korridorer kantade av stora salar, gick uppför smala trappor och passerade blåsiga pelargångar. Hela tiden gick den svartklädda kvinnan fem steg före och de fyra männen jagade på bakifrån. Om hon var för långsam fick hon ovarsamma knuffar i ryggen så att hon ramlade, men om hon gick för fort så grep deras stora, kraftiga händer tag i hennes smala överarmar och axlar.
Ganska snart var hon rejält öm, men knep envist ihop munnen för att inte protestera. Hon vägrade att vara svag! Uppvuxen med Fleur och Fenixorden så var hon inte som alla andra elvaåringar. De skulle inte få… Exakt vad de inte skulle få visste hon inte, men hon körde upp näsan i vädret och bet ihop tänderna för att inte skrika när hon fick ännu en knuff i ryggen.
oOOo
"Ja, jag är riktigt säker", suckad Harry. Pierre gav honom en sista misstänksam blick, men nickade sedan medgivande. Ja, han trodde på honom.
Pierre lyfte tekoppen och drack en klunk. "Jag var så rädd...", erkände han, delvis dold bakom koppen. "Jag trodde jag hade förlorat henne för alltid. Jag har älskat henne sedan första stund jag såg henne. Trots att det inte var logiskt, trots att... Trots att hon redan hade ett barn, trots att hon redan hade älskat någon högre än livet själv, så älskade jag henne obegränsat, obehärskat. Jag har trotsat allt förnuft för att få leva resten av mitt liv tillsammans med henne." Med darrande händer ställde han ner koppen på bordet. "Och när jag sen fick se hur ni levde. Vad som skiljde oss. Att våra världar är mer olika än jag någonsin kunnat tro. Se hur hon älskade ert liv. Hennes liv! Hur stolt hon var över ..." Han suckade djupt. "Jag är en dåre!"
Harry tittade hjälplöst på Pierre. Vad skulle han säga? Borde han göra något? Varför var inte Ginny eller Hermione här, kvinnor verkade alltid ha koll på vad man skulle göra i dessa situationer.
oOOo
Madame Anette betraktade Pierre och Harry genom rosenbuskarna som växte på baksidan. De hade pratat länge nu. Det var hon som hade sagt åt Pierre att prata med Harry när hon hade sett hur han gick runt och spände sig så fort den andra mannen kom i närheten.
Hon hade inte blivit speciellt chockad när hon insåg sanningen med Harriet, Harry och Ronda. Harriet hade erkänt det mesta innan – att hon egentligen hette något annat, att hon var en häxa – och detaljen om att Rondas far faktiskt levde hade hon klurat ut ganska snabbt. Hermione var inte alls så duktig på att dölja saker som hon trodde.
Pierre å andra sidan var fortfarande extremt naiv. 38 år, trebarnsfar och uppfostrat ett fjärde, och fortfarande så tog han allt personligt. Levde helst i sin lilla bubbla, såg bara saker som han ville se. Man var verkligen tvungen att skriva saker och ting på hans näsa för att han skulle erkänna att allt inte var som han ville alla gånger. Men han var hennes ende son, hennes enda barn som överlevt till vuxen ålder, och hon tänkte slåss med näbbar och klor för att försvara honom, Harriet och barnbarnen om så skulle behövas. Hon hade gjort det förr och hon skulle inte tveka en sekund att göra det igen.
Hon tyckte om Harriet. Hon var en bra kvinna. En god hustru till Pierre och en bra mor. Skärpt, men ingen översittare. Visst hade hon vissa tendenser till att vara besserwisser ibland, men de hade lugnat ner sig med åren. Värre var det med hennes melankoliska perioder. Då kunde hon stänga ute allt och alla. Hon ansträngde sig verkligen för att bry sig om barnen och Pierre, men hennes ögon avslöjade att inte ens de nådde in alla gånger. Men med tanke på vad den flickan hade gått igenom så var det inte så konstigt att hon inte alltid strålade som en sol. Somliga av hennes vänner hade tyckt hon borde ha slängt ut Harriet många gånger om, om inte annat för att hon inte var av ädelt blod, men varför förstöra det hon hade kämpat för ända sen hon såg flickan? Redan första gången Harriet kom till herrgården hade hon tyckt om flickan. Men att få Pierre att inse och erkänna att han älskade henne hade varit besvärligt. Och än värre hade det varit att få Harriet att acceptera det och erkänna att hon besvarade känslorna. Men det hade varit värt allt besvär. Det hade värmt hennes hjärta många gånger under åren som gått efter deras bröllop att se hur lyckliga de var tillsammans. Ja, hon skulle försvara även Harriet till sista blodsdroppen om så krävdes.
oOOo
"… och så var det som om …", Pierre gestikulerade vilt med armarna för att illustrera sin poäng när en silverörn flög in genom fönstret. Bokstavligen genom fönsterrutan! Han kände hur allt blod försvann från hans ansikte och hur hela hans kropp stelnade till.
Örnen landade smidigt på bordet mellan dem och öppnade näbben: "Anni har blivit kidnappad…", ljöd Ginnys röst, "…av fyra okända trollkarlar. Ronda säger att de försvann in i Svartvändargränd. Vi följer efter, men om vi inte hittar några spår så kommer vi hem inom några timmar. Lämna inte huset, ifall vi behöver kontakta er igen. Älskar dig. Puss!" Och med det löstes örnen upp i silverrök och försvann.
"Vad…?" Han kämpade för att övervinna chocken. "Vad…? Vad var det där! Vad menade …? KIDNAPPAD?"
"Jag vet inte. Eller ja, det var en Patronus. En… Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. En projicering av allt gott, allt hopp som finns i en människa. Men de fungerar även som budbärare när man inte vill bli avlyssnad. Varje patronus är unik. Örnen är Ginnys. Hermiones är en utter. Eller, det var det förut i alla fall, men det kan ibland förändras när något stort händer i ens liv. Till exempel så blev Tonks en varulv när hon blev kär i Remus."
"VARULV?" Pierre for bakåt på stolen. "Jag tyckte du sa att dem var något gott!"
"Åhh, varulvar är inte så farliga. Inte om de får stormhattselixir i alla fall. Det gör de tama."
"Inte så farliga…", muttrade Pierre med misstrogen röst.
"Ja, du har träffat två redan – Remus och Anni. Remi och Nemi, Remus och Tonks flickor, är också varulvar, men de åkte innan du hann träffa dem, eller hur? Det är något som går i arv. Remus blev biten som barn. Bill, Annis pappa – han dog i kampen mot Voldemort, innan hon föddes – blev biten i kriget. Så Anni, Remi och Nemi har aldrig blivit bitna själva, de ärvde det från sina fäder."
Han skakade förtvivlat på huvudet. Först häxor och trollkarlar, sen silverörnar och nu varulvar. Han ville inte ens tänka på vad som skulle dyka upp härnäst.
oOOo
Fleur stirrade förtvivlat in bland människorna de passerade, försökte se Anni innanför skumma skyltfönster och i mörka gränder. Men Ronda skakade på huvudet varje gång hon pekade på någon svartklädd eller ens medellång trollkarl. Tidigare hade tårarna strömmat nerför hennes kinder, men nu tvingade hon dem tillbaka. Hon måste kunna se klart om hon skulle kunna få syn på Anni. Hon måste hitta henne!
Hon kände Ginnys hand på sin axel. Lugna ner dig lite. Men hur skulle hon kunna lugna ner sig – det var fullmåne om tre dagar och om inte Anni fick sitt stormhattselixir innan dess så skulle det vara förödande. Hon bara MÅSTE hitta henne!
De hade gått fram och tillbaka längs hela Svartvändargränd tre gånger nu, varför var hon inte här! Varför hade de tagit hennes Anni! Hermione hade föreslagit att de skulle återvända till Högkvarteret flera gånger, men hon skakade envist på huvudet. Vad skulle det tjäna något till? Hur skulle de kunna hitta henne, hjälpa henne, befria henne om de satt på Grimaldiplats 12 och väntade på att något skulle hända? Hon måste hitta henne, hon MÅSTE!
oOOo
"Sätt dig!", kvinnans befallning ekade i den stora matsalen. Med en skygg blick satte sig Anni på den plats som kvinnan pekade på, tre stolar nedanför högsätet där kvinnan hade satt sig. Hennes fyra plågoandar ställde sig däremot längs väggen. Hon visste dock inte om hon skulle vara tacksam för det eller inte.
"Så miss Weasley – vi måste kalla dig något annat än Weasley, det namnet platsar inte här, men tillsvidare får det lov att duga – innan vi börjar äta så är det några saker som du behöver få reda på:
För det första så är vi inte dina fiender, du är här som vår elev och vår gäst. Det innebär att du får behålla din trollstav så länge du inte försöker göra något dumt. Samtidigt förväntar vi oss att du dyker upp på lektionerna och följer våra regler, precis som vilken skola som helst.
För det andra så kommer du till en början bara få gå någonstans så länge du har Amycus med dig. Detta är för att du inte ska gå vilse, så när du väl har lärt dig att hitta så kommer du att få röra dig mer fritt.
För det tredje kommer du att få skriva brev till din mamma, men vi kommer att läsa all din post för att försäkra oss om att du följer reglerna.
För det fjärde så kommer du bli tvungen att prata franska – vilket vi räknar som vårt officiella språk här – förutom med Amycus och med mig i enrum, och förvänta dig inte att jag ska ta mig särskilt mycket tid med just dig personligen, jag är en upptagen kvinna. Jag hoppas att din mor har lärt dig franska, annars så kommer du få problem. All undervisning sker på franska.
För det femte så finns det fler elever på skolan. Varje elevs rum är dess privata område – dit går man inte in utan lov, och man bjuder inte in någon annan på sitt rum. Likaså är pojkarnas avdelning absolut förbjudet för flickor och flickornas avdelning absolut förbjudet för pojkar. Förstått? Den som ertappas med att bryta mot dessa regler kommer snart önska att de inte hade gjort det.
För det sjätte gör du som vi befaller dig – du går dit vi säger, svarar när vi frågar och håller dig tyst och stilla på ditt rum om vi inte har sagt något annat.
Några frågor?"
Anni skakade förskräckt på huvudet.
"Bra. Du lär dig snabbt", kvinnan log ett iskallt leende. "Det finns självklart fler regler, men de kommer prefekten lära dig. Nu äter vi. I fortsättningen kommer du att äta tillsammans med de andra flickorna på er avdelning."