Kapitel 12:

Med ens var en hel stab med husalver där med diverse olika rätter. Några rätter trodde hon sig känna igen som groda, sniglar och musslor, men majoriteten var helt obekant. Hon fick en chock när hon erbjöds ögon som såg otäckt mänskliga ut. Inget var väl direkt supergott, men hon blev i alla fall mätt innan kvinnan – Lilit Rosier – skickade iväg henne.

Amycus sa inte mycket på vägen genom slottet. Fackelskenet gav stenväggarna ett mardrömslikt utseende. Kalla, mörka, hårda. Drypande av vatten och kyla. Hon rös.

Rummet var inte bättre. Litet och trångt, utan fönster och de enda möblerna var en hård säng och en liten klädkista. Om man ville ha ljus fick man ta med sig en fackla eller lykta, men Hannele Jugson, flickornas prefekt, lät antyda att man skulle akta sig för att slösa med sådan lyx. Kistan var fylld med tre olika uppsättningar av vita klädnader och mantlar, för – som Hannele förklarade – nyinflyttade, noviser och de med lägst rang kläddes i vitt. Sen ju längre upp i rankingen, ju fler framsteg man gjorde, fick man klä sig i allt mörkare grått. Bara de invigda fick bära svarta kläder. På Annis fråga om "Invigda i vad?" blev svaret "Om inte Madame Rosier berättade det för dig, så är det inte för dig att veta." Själv bar Hannele mörkgrått, men inte svart så vitt Anni kunde avgöra i det lilla ljus Amycus fackla gav ifrån sig. För Amycus gällde visst inte regeln om att killar inte fick vara inne i tjejernas avdelning.

När Hannele och Amycus tillslut lämnade hennes lilla skrubb till rum bar de med sig allt hon hade haft med sig, inklusive hennes kläder hon hade haft på sig, förutom hennes nyinköpta trollspö. Darrande i den vita särken såg hon hur dörren stängdes efter dem och allt omkring henne blev svart.

oOOo

Det var mörkt för länge sedan när de äntligen återvände till Grimaldiplats 12. Tonks, Anna och Gabrielle, Fleur och Ginny, Ronda och Hermione tryckte alla in sig i köket, där Remus och Charlie huserade tillsammans med Harry och Pierre. Madame Anette tronade på kortändan av bordet, utan att visa med en enda min vad hon ansåg om hela situationen.

Tårarna flödade på Fleurs och Gabrielles kinder, Ginny sjönk tacksamt ner i Harrys knä. Hermione bannade Ronda för att hon inte ville sova, men höll samtidigt fast henne i ett fast grepp i sina armar, som för att inte riskera att förlora henne också.

Det var inte många som sov den natten förutom de mindre barnen. Inte ens Ronda tvingades i säng förrän det ljusnade. Istället satt de där tillsammans i köket och delade varandras sorg och oro i tysthet med varandra. Vad skulle hända nu? Skulle Anni någonsin komma tillbaka? Hur kunde Dödsätarna ha tagit sig igenom den mur av övervakning och säkerhet som de hade haft runt flickorna? Varför hade de tagit just Anni, men lämnat kvar Ronda?

Men gryningsljuset förde inte med sig några nyheter. Fleur ville tillbaka och finkamma Svartvändargränd, men Ginny tvingade henne att inse det meningslösa i det – om de inte hade hittat minsta lilla spår under hela eftermiddagen, kvällen och en bra bit in på natten, som de hade letat på, så var sannolikheten försvinnande liten att de skulle hitta något den här dagen.

Istället tvingade Ginny, med viss hjälp av Hermione, igenom att de alla skulle gå och lägga sig en stund och sova några timmar, sen duscha och äta en ordentlig måltid innan några konkreta beslut togs för vad de skulle göra härnäst.

Harry kontaktade ministeriet och meddelade att inget nytt hade hänt. De hälsade att de skulle skicka två aurorer under eftermiddagen och ta upp vittnesbörd från de som hade varit med Anni i Diagongränd.

oOOo

När Ronda vaknade några timmar senare var det fortfarande tyst i huset. Snabbt stängde hon dörren igen och öppnade den stora kistan. Den här gången gled locket upp lätt. Förundrat tittade hon på föremålen igen. Försiktigt tog hon upp den stora, förgyllda medaljongen och följde S:et med pekfingret. Luckan verkade trasig, hon hittade i alla fall inget sätt att stänga medaljongen. Bortsett från det var den magnifik! Med lite tvekan tog hon en hårsnodd från necessären och satt fast luckan med den och hängde medaljongen runt halsen. Den fick henne att känna sig mer som en häxa.

Med ett leende på läpparna plockade hon upp ringen och satte den på vänstertummen. Att den svarta stenen var sprucken gjorde bara ringen mer intressant. Det var som om den hade gömt på en hemlighet och blivit tvingad att avslöja den.

Nästa sak hon plockade upp var en svart dagbok, men något hade frätt ett hål rakt genom mitten på den. Mycket försiktigt bläddrade hon bland de sköra sidorna. Sidorna var fyllda med bläckfläckar och bläckplumpar, men på vissa ställen kunde hon urskilja några ord skrivna med en fjärilstunn handstil. Förra gången hade hon ägnat en lång stund åt att försökt läsa vad som stod, men när man bara kunde läsa några ord här och var så var det svårt att få några sammanhang på något alls. Nu lade hon boken åt sidan direkt, men lovade sig att hon skulle studera den närmare vid ett annat tillfälle.

Istället plockade hon upp skärpet med örnspännet i brons. Hon hade fått fundera ganska länge innan hon beslutade sig om att det måste vara ett skärp, men hon var fortfarande inte helt säker. Insidan på läderbälten var nämligen prydd med någon konstig skrift, tätt skrivet som om det var viktigt att allt fick plats. Utsidan var prydd med olika bilder på örnar och landskap, men även olika "trollkarlsmotiv" som olika häxkittlar, förhäxningar och förvandlingar. Ju längre hon stirrade på de olika motiven, desto fler sinnrika detaljer fick hon syn på. Att det gick att göra sådana motiv i läder! Fast om man använde magi så…

Den gamla hatten – delvis rejält fläckig och sliten, men verkade även i den närmaste sönderriven – var verkligen udda bland de andra glittrande föremålen. Den lade hon åt sidan direkt, bara känslan av att ta i den fick henne att känna sig smutsig! Äcklat torkade hon av fingrarna på överkastet i sängen innan hon tog upp bägaren istället. Den var ett större mysterium. Det enda mysteriumet med hatten var varför den låg i lådan med de andra sakerna, fast å andra sidan så hade hon ännu inte kommit på något samband mellan de olika sakerna, oavsett om de glittrade, hade fina bilder och sigill eller var i bedrövligt skick.

Bägaren var gjord i guld – bara en sådan sak! – och den hade en grävling graverat på sidan, men det var som om någon hade försökt rispa en dödskalle över den. Varför skulle någon vilja göra det? Förstöra en sådan fin guldbägare! Skandal! Hennes mamma brukade kalla henne bortskämd ibland, men det var ju helt klart slöseri på en fin bägare att förstöra skickligt gjord gravyr på det sättet.

Längst ner i botten på kistan låg en sotig skylt. Förra gången hade hon inte vågat röra den i risk för att folk skulle undra varför hon var så sotig, men den här gången hade hon passat på att sno med sig ett gäng servetter från matbordet. Förväntansfullt böjde hon sig ner i kistan och började torka bort sotet. Sakta framträdde orden "Borgin & Burkes", skrivet med snirklig handstil. Hon gissade att det var en gammal skylt till en affär. Det var kanske därför sakerna verkade så udda – de kanske kom från någon nedlagd affär?

oOOo

Anni väcktes av att en gigantisk klocka slog så att vibrationerna kändes i hela huset. Hon skyndade sig upp ur sängen – hon hade faktiskt sovit ganska bra, men det var absolut ingen säng som inbjöd till att ligga kvar och dra sig när man väl var vaken – och bytte snabbt om till en av de vita klänningarna. Tur var det för hon hade precis hunnit sticka fötterna i de vita skorna när Hannele öppnade dörren (utan att knacka först!).

"Så, du är vaken? Bra! Följ mig!", och med det vände hon på klacken och marscherade iväg igen. Anni fick småspringa för att hänga med i hennes tempo. Idag gick de ner för en smal spiraltrappa som låg längst in i korridoren med dörrarna, igår natt hade de kommit från andra hållet genom de bastanta dörrarna i andra änden av korridoren.

Matsalen de kom ner i var ljus och trevlig. Femton flickor, en del skumögda av trötthet, andra redan kvittrande glada, trängdes runt ett långbord med en uppsjö av olika frukter, smörgåsar, pålägg, drycker och flingor. Hannele satte sig på ena kortändan och gjorde en gest som sa åt henne att sätta sig bredvid.

"I vanliga fall ska du sitta längst ner vid bordet – vitklädda längst ner och så får man avancera uppåt, allt eftersom man tillåts klä sig i allt mörkare grått – men idag måste jag prata med dig. Amycus berättade att du hade haft sällskap av en annan ung häxa när du hämtades. Mycket slarvigt av dem att inte ta med henne också. Självklart kommer de att straffas för det. Men strunt i det, vem var hon?" Hannele spände blicken i henne.

"Ronda", svarade hon innan hon tänka sig för.

"Ronda?"

"Nej, nej, jag…"

"VEM? Slingra dig inte, jag har inget tålamod med småbarn som försöker slingra sig. Försök en gång till och du kommer lära dig att det finns enkla sätt att få folk att prata. NÅ? Vem?"

"Ronda Bonterra", kved hon.

"Bonterra?" Hannele höjde ena ögonbrynet i en beräknande, nöjd min. "Granger och Potters dotter alltså…"