Kapitel 13:

"Harry Potter,

Vill du se Anni igen, möt oss ensam nedanför östra tornet på Hogwarts ruiner, natten mellan lördag och söndag."

Harry stirrade på brevet som ugglan hade kommit med under lunchen. Iskylan kramade hans hjärta, gjorde det svårt att andas. Hur skulle han kunna gå med på detta? Hur skulle han kunna vägra? Och varför var brevet adresserat just till honom?

Det var torsdag nu. Undra hur mycket Anni skulle tvingas lida innan lördag natt? Och skulle hon ens vara med där? Troligen inte om han kände Dödsätarna rätt. Troligen var det bara en fälla, men vad trodde de sig kunna vinna på att fånga honom?

Brevet verkade i alla fall inte dölja några hemliga koder, osynligt bläck eller vara någon typ av fälla. Om inte Fleur redan hade sett brevet skulle han kastat det i elden och låtsas som om han heller aldrig hade sett det. Men hon hade varit med vid lunchen och försökte nu tvinga honom att lova att han skulle åka dit. Hon vägrade lyssna på mer förnuftiga tankar om att det troligen inte skulle tjäna något till, att det bara var en fälla. Nej, istället hade hon kallat honom feg!

Vad kunde han göra? Följa sitt Gryffindor-hjärta eller lyssna på förnuftets röst? Gripa tag i det tunna, tunna grässtrå som detta kanske var eller vara iskall?

Han suckade tungt.

oOOo

"Pierre!", hennes röst ekade i trapphuset. "Pierre, vänta!"

"Oui, Chérie?"

"Vart är du på väg?"

"Ingenstans, urvalet av platser att vara på väg till är mycket begränsat när man är beordrad att stanna i huset alternativt vara i trädgården på baksidan av samma hus. Jag är rastlös!"

"Säkerhetsåtgärd", hon gav honom en medlidande blick. "Du ser ju vad som hände när vi lämnar husets skydd. Här kan de inte hitta oss, här är vi säkra." Hennes tankar snuddade vi utpressningsbrevet, men hon tvingade bort dem med ett leende och hoppades på att han inte också tänkte på det. "Då har du tid att hänga med mig några minuter då, jag skulle vilja prata med dig. Kom här", hon tog hans hand och ledde ut honom i trädgården. Förbi uteplatsen och den lilla dammen med miniatyrforsen som Ginny och Harry hade gjort i ordning, genom rosenträdgården och kröp tillsist in i en liten grotta av växtlighet bakom en stickling av det piskande pilträdet. Trädet vajade lite lätt hotfullt med sina grenar, men de var tillräckligt långt borta för att inte reta upp det mer än så.

"Vad…?", började Pierre.

"Hysch!", avbröt hon honom och gav honom en puss mitt på munnen istället.

"Älskling?", frågade han med lätt förbryllad röst, men hon bara log och skakade på huvudet åt honom.

"Hysch, kyss mig igen istället. Jag har saknat dig."

"Och jag har saknat dig…", och så gav han henne en djup, djup kyss.

oOOo

Fleur trampade irriterat av och an i köket, samtidigt som Ginny satt och matade James och Arthur. Hon hade gråtit, hon hade skrikit, hon hade bönat och bett, hon hade… Hon hade försökt med allt och inget hade hjälpt! Nu gjorde hon sitt bästa för att vara irriterad, för att hon orkade inte vara orolig längre, hennes energi höll på att ta slut. Hon blängde än en gång på Ginny som kunde leva lyckliga familjen, ha både man och sina barn hos sig!

"Se så, Fleur. Kom och sätt dig och ät lite. Anni kommer varken må bättre eller sämre av att du försöker svälta dig själv till döds av oro."

"Du vet inte vad jag går igenom!"

"Inte?" Hon höjde ena ögonbrynet i en lätt ironisk min. "Jag har inte sett min ena dotter blivit mördad framför mina ögon? Jag har inte levt med att Harry varit som bortblåst från jordens yta? Jag har inte kämpat mot Voldemort och Dödsätarna, sett hur mina vänner blev mördade, kidnappade, torterade, förhäxade, … Jag har inte sett min bror bli biten av en varulv och avrättad? Jag har inte varit besatt av Mörkrets Herre? Nej, nej, fråga inte mig, jag vet självklart inte vad du pratar om.

Kom och ät istället. Jag lovar att det går superbra att blänga på folk medan man äter", och med det återgick hon till att mata James.

Hon blängde på den andra kvinnan en stund till, men vad hjälpte det när hon blev totalt ignorerad! Hon kastade frustrerat med huvudet och satte sig sedan vid köksbordet och tog en apelsin.

Ginny skakade lätt på huvudet och lade upp en skopa gröt på en tallrik och sköt över till henne, och gav henne en menande blick.

Mycket utstuderat fortsatte hon att skala sin apelsin utan att låtsas om tallriken med gröt.

oOOo

Ginny räknade tyst sekunderna innan Fleur skulle öppna munnen för att svara, samtidigt som hon fortsatte mata James. Den pojken kunde verkligen konsten att äta! Allt han fick tag på, det fanns helt enkelt ingen botten. Hon tvivlade inte längre på att han skulle kunna äta upp hela grötskålen själv om hon bara tillät honom, och han var bara ett! Hon såg inte fram emot när han skulle bli tonåring…

I samma ögonblick som Fleur tog sats för att fortsätta skälla på henne avbröt hon henne: "Klart jag förstår att du är orolig. Jag, vi, är också oroliga för Anni. Men det hjälper inte att du skäller på oss, det är jobbigt nog att behöva tvingas tänka med huvudet när ens eget hjärta skriker 'STRUNT I FARAN, RÄDDA ANNI!', utan att behöva höra det från dig också. Vi kommer göra vårt yttersta för att rädda henne, men just därför så är det inte förnuftigt att nappa på varje bete som dyker upp. Dessutom har de större nytta av henne levande om de vill använda henne för utpressning än att döda henne, vilket kanske kan vara en klen tröst."

Hon såg hur Fleur sjönk ihop medan hon talade. "Det är klart jag vet. Jag är bara så himla orolig för henne…", snyftade Fleur.

"Såja vännen, jag vet", Ginny sträckte fram en tröstande hand över köksbordet.

oOOo

Lilit Rosier traskade ilsket fram och tillbaka över matsalsgolvet. Längst ner vid dörren stod Louise och Isabelle och darrade. Hur kunde de låtit ungen försvinna? Hon var ju nyckelpersonen i hennes omsorgsfullt uttänkta plan!

"Förlåt oss, Mästarinna!", stammade den äldre kvinnan. "Vi… Vi visste inget. Det kom som en öv-, överraskning."

Lilit visade inga tecken på att höra henne utan fortsatte sitt ilskna vankande. Typiskt mugglare, aldrig kunde man lita på att de skulle göra något korrekt! Hur svårt kunde det vara att se till att en liten flicksnärta förblev på ett och samma stället?

"En fullkomlig överraskning", instämde Louise.

Och vad hade de gjort efter att hon hade försvunnit? De hade letat på egen hand och trott att hon snart skulle komma tillbaka. Så patetiskt inkompetent!

Lilit stannade fem steg ifrån henne och riktade trollspöt mot henne. "Crucio"