Kapitel 14:

Anni trampade nervöst omkring i den gamla ruinen. Klädnaden lyste i det närmaste vit på henne, medan de andra helt smälte in i skuggorna med sina svarta kläder. Det var nu tre dagar sedan hon kommit till Rosiers slott och hon hade redan börjat lära känna några av de andra noviserna. De flesta hade varit där i snart ett år, så de kunde mycket mer än henne redan, men Fredrika och Neta hade förbarmat sig över henne och lärt henne massor med förhäxningar och trollformler. Madames hot om att hon skulle bli tvungen att få ett annat namn hade också besannats. Hon hade presenterats som Alma Wicked för alla andra. Än så länge litade hon inte tillräckligt mycket på de andra för att avslöja sitt riktiga namn, så tills vidare fick väl folk tro att hon var lite trög när hon inte reagerade på sitt 'eget' namn.

Av lärarna hon hade träffat så var det bara Mikael Monet som var invigd – fast hon hade fortfarande inte fått någon klarhet exakt i vad, till vad, man blev invigd – både Rafael Dupont och Nicandra Lucienco bar mörkgrått. Det hade överraskat henne att lärarna inte var invigda allihop, men Fredrika och Neta hade förklarat att det inte fanns så många invigda. Åtminstone såg man dem inte så ofta, de kom och gick som det passade dem. På väg till eller från viktiga uppdrag för Madame. Neta hade nästan gett henne en örfil när hon hade sagt 'Lilit', det var totalt förbjudet! Att ens säga 'Rosier' ansågs oförskämt, nej, skulle man prata om rektorn och ägaren till slottet så var det Madame som gällde.

Så när Amycus hade slitit upp henne ur sängen tidigare på kvällen, cirka en timme efter läggdags och tvingat henne att klä på sig igen, för att sen släpa med henne till Madame och där mötas av mer än tjugo invigda hade varit något av en chock. Och sen de kommit hit till ruinen hade det ständigt uppenbarat sig nya svartklädda figurer i mörkret. Fast om det vara samma som kom och gick eller om det verkligen fanns kanske upp mot dubbelt så många invigda där ute kunde hon inte avgöra. Det var liksom kolsvart!

Fast hon var tacksam att det var mulet ute. Vad som hade hänt annars visste hon inte, men hon kände hur fullmånen drog och slet i hennes kropp. Den här gången var det mycket värre än vanligt, antagligen på grund av att hon inte hade fått något stormhattselixir. Remus brukade alltid säga att hon skulle vara tacksam för att stormhattselixieret fanns, att förvandlas till en blodtörstig best var inget han önskade ens hans värsta fiender. Men hon hade varit gladare om hon slapp förvandlas alls! Att känna hur skelett och muskler vreds i kroppen till att bli en varg… Nej, hon tänkte helst inte ens på det.

Hur länge måste de vara här? Det måste närma sig gryning nu. Och vad var det för mening med att just hon skulle vara här? Hon som var minst erfaren av de alla. Hon hade först hoppats på att de skulle träffa hennes mamma, men ruinen var helt obekant. Och Amycus hade nästan skrattat åt henne när hon försökte fråga honom! Nej, hela utflykten var bara obegriplig. Hon gäspade. Varför kunde hon inte få sova som vanligt?

oOOo

På Grimaldiplats 12 rådde en nervös vakan. Ingen av de vuxna hade kunnat förmå sig att gå att lägga sig. Riktigt varför de skulle vara vakna kunde de inte sätta fingret på – de förväntade sig inte höra något av kidnapparna igen under natten – men att ens tänka på att gå och sova denna natt kändes som ett svek. Vad skulle deras val att ignorera utpressningsbrevet innebära för Anni?

Tankarna gick runt i huvudet på var och en, men ingen vågade öppna munnen och dela med sig av sina tankar till dem andra. Tänk om…

oOOo

Lilit trampade irriterat med vänsterfoten. Varför kom han inte! Planen hade ju varit perfekt! Han kunde till och med ha fått Weasley-ungen med sig hem. Hela planen med 'skolan' skulle ju vara totalt misslyckad om hon inte fick tag på Ronda! Vilket idiotiskt namn på en unge förresten…

Solen letade sig sakta över horisonten. Han skulle inte komma. Vad skulle hon nu ta sig till? Hur skulle hon få tag på Ronda nu? Om hon inte hade haft närmare hundra dödsätare utplacerade i slottsruinen och runt omkring så skulle hon ha börjat vanka fram och tillbaka – att röra på sig verkade alltid få henne att tänka bättre – men nu var hon tvungen att leva upp till Mörkrets Herres kyla. Och Mörkrets Herre skulle ALDRIG visa något tecken på svaghet eller misslyckande genom att göra något så meningslöst som att vanka fram och tillbaka! Han skulle mer troligt ha torterat någon. Någon som han kunde anklaga för misslyckandet. Men hon hade en känsla av att det skulle vara ytterst olämpligt i detta läge, för i värsta fall skulle hon kanske bli tvungen att försöka vinna Weasley-ungens förtroende. Hon sträckte upp sig ännu mer, försökte bli ännu rakare i ryggen – stel, iskall – men likväl fortsatte hon att trampa med foten under klänningsfållen.

oOOo

Madame Anette låste käkarna för att hindra ännu en gäspning. Hon gissade att klockan närmade sig åtta. Solen hade skinit in genom köksfönstret en bra stund nu. Det var synd och skam att de inte hade någon riktig klocka i detta hus. Behövde inte trollkarlar klockor! Hur skulle de annars hålla koll på tiden? Med hjälp av magi? Eller var de så, så ignoranta att de bara gjorde de saker när det passade dem, struntade helt i att man ibland behövde anpassa sig till någon annans liv också? Hon skakade lätt på huvudet, trollkarlar var då inte speciellt lätta att förstå sig på.

Så bestämde hon sig för att det måste vara dags och reste på sig.

"Vart ska du?", frågade Harriet, samtidigt som hon försökte dölja en gäspning.

"Jag ska duscha och göra mig redo för att gå till kyrkan."

"Kyrkan?", ekade Harry och Ginny misstroget i kör.

"Det är söndag, då går man i kyrkan."

"Vi har inte tid att gå till kyrkan, vi måste…", men exakt vad Harry ansåg att de måste försvann i en ljudlig gäspning.

"Vi måste stanna här! Vi måste finnas här för Anni om hon skulle komma hit eller höra av sig!", fyllde Fleur i med ett tonfall som gränsade till hysteri.

"I svåra tider som denna behöver vi förtrösta oss på Gud desto mer!", sa hon med en lugn, kraftfull stämma, något hon hade lärt sig genom åren var det bästa sättet att få folk att se saker på hennes sätt.

"Gud och kristna tycker inte om oss häxor och trollkarlar. De försökte bränna oss på bål och anklagade oss för att vara 'Djävulens avföda och hantlangare' och liknande, varför skulle vi 'förtrösta oss' på Gud?", invände Remus i samma förnuftiga ton som hon använt nyss, vilket fråntog hennes argument den känsla av klarsyn och logik som hon brukade vara ensam om hemma.

"Och vad har kyrkan lärt ut genom alla tider – silverkulor, vigvatten och krucifix är det bästa sättet att förinta varulvar? Nej, jag tror vi avstår från att gå i kyrkan", annonserade Tonks med en kärleksfull blick på hennes make.

"Okej, jag tänker inte tvinga er. Jag går själv. Vart ligger närmaste kyrka?"

"Nej, du får inte gå själv", sa Harry med en suck. "Vi såg vad som hände när Anni och Ronda blev själva bara ett ögonblick, så tills vidare gäller det att antingen går vi alla ut eller så går ingen ut."

"Och vem skulle misstänka mig? Anfalla när man är i kyrkan, det var det löjligaste jag har hört på länge…"

"Jag vet inte, men jag hade inte trott att någon skulle anfalla flickorna heller, så på den här punkten är det jag som bestämmer", Harry gav henne en bestämd blick och gjorde en urskuldande gest med handen. Tyvärr, om hon inte kunde övertala de andra så fick hon avstå kyrkan idag.

Hon satte sig ner igen med en liten suck. Den här striden fick hon ta en annan söndag. Hon skulle få med sig dem till kyrkan en vacker dag lovade hon sig själv. Harriet borde nog kunna hjälpa henne, om hon bara fick flickan att se det hela på hennes sätt igen. Hon brukade inte sucka så mycket om kyrkan i vanliga fall.

oOOo

"Weasley, kom hit ett tag." Anni spetsade öronen. Weasley? Var det verkligen hon, eller fanns någon släkting till henne här också? Men ingen annan visade någon reaktion på Madames befallning, så försiktigt började hon röra sig i den riktningen. "Anni Weasley, kom hit nu! GENAST!" Bara glädjen att få höra sitt eget namn, att få vara sig själv, att slippa vara 'Alma Wicked', gjorde att henne fötter i det närmaste flög fram till Madames sida.

"Ja, Madame?", hon kom på sig själv med att niga och ställde sig raskt upp igen.

"Vi skulle ha träffat din mamma här, men tyvärr så verkar det som om hon har svikit dig. Jag är hemskt ledsen. Skulle du vilja skriva ett brev till henne ändå?", sa Madame med ett leende som uttryckte hennes medlidande.

Ville hon det? Hade Mamma verkligen svikit – SVIKIT – henne? Mamma som brukade säga att 'du betydde allt för mig, min lilla älskling'. Eller ljög Madame för henne? Varför skulle Madame ljuga? Varför skulle Mamma inte dyka upp här? Tvivlet slet i henne.

Efter en lång stund nickade hon. "Ja, jag vill skriva ett brev till henne."