Merinus: Kul att du gillade kapitlet så mycket. Det är verkligen synd att Peeves plockades bort från filmerna. Slutet på boken är väldigt nära minsann och är både skönt men sorgligt.

Tinsy-girl: Tack så mycket :D Det kommer avslöjas någon gång varför Remus förgiftades. Men jag kommer troligtvis köra mer på det under sjätte boken snarare än under den här då det redan händer så mycket här nu när vi når slutet av boken.

AN: Glad första advent allihopa! Hoppas ni haft en supermysig dag och fikat. Jag vet att det blivit en paus sen sista kapitlet men det betyder att jag i år tar upp adventskalendern igen och kommer uppdatera varje söndag! Något som jag ville kunna göra nu när vi även närmar oss slutet på boken. Ha det bra och vi ses om en vecka :)

Dumbledore reste sig upp och samtalen i salen dog ut. "Ah, jag är säker på att vi alla är väldigt förvånade över vad som hände i det senaste kapitlet, men dessvärre är det något ni behöver diskutera bland er själva i era uppehållsrum. Det är alldeles för sent för att vi ska lägga alldeles för mycket tid på det just nu…"

"Snälla professorn, kan vi inte bara läsa ett kapitel till?" frågade en sjätteårselev från Ravenclaw. "Vi har halkat efter lite i vår takt och det är fortfarande två böcker kvar efter den här."

Dumbledore plockade upp sin fickklocka och kastade en snabb blick på den. "Jag antar att vi kanske kan hinna med ett kapitel till ikväll om ni inte är alldeles för trötta?"

"Nejdå professor Dumbledore, vi klarar av ett kapitel till!" sade Roger ivrigt och flera personer nickade instämmande. Endast några få i salen grimaserade av trötthet men de var medvetna om att absolut majoriteten av de andra ville fortsätta och erbjöd inget motstånd.

"Det börjar verkligen bli sent…" protesterade Dumbledore.

"Äsch, ge dem vad de vill ha, Albus", sade Bathsheda Babbling med ett litet leende. "Vi hinner med att läsa ett kapitel till, och från vad jag misstänker kommer det handla om mer plugg inför deras grundexamen eller grundexamen i sig. Det är inte som vi kommer avsluta med en stor cliffhanger."

Dumbledore rynkade på pannan men med en suck gav han med sig, Babbling hade rätt. Ett kapitel till kunde inte skada.

31. Grund–Examen i Trollkonst

"Aww kom igen, ett helt kapitel om våra examensprov?" stönade Seamus och sjönk besviket ihop.

"Tråkigaste kapitlet hittills utan tvekan, det kommer inte hända något", instämde Dean med en grimas och kliade sig i nacken.

"Bara ett barn till Lily barn skulle dedikera ett helt kapitel till examensprov", fnös Dorea och log ömt vid likheterna mellan sin svärdotter och sitt barnbarn.

"Nja, Hermiones barn skulle också kunna göra det", muttrade Ron och Hermione slog genast till honom på armen med rodnande kinder.

Rons glädjeyra över att ha hjälpt Gryffindor att vinna quidditchpokalen var så stor att han inte kunde slå sig till ro med någonting dagen därpå. Det enda han ville göra var att prata om matchen, så det var svårt för Harry och Hermione att hitta en paus där de kunde tala om Graup. Inte för att någon av dem försökte särskilt mycket; ingen av dem hade någon större lust att bli den som återförde Ron till verkligheten på ett så brutalt sätt.

"Tack för det", sade Ron och tvingade fram ett leende. "Jag kan fortfarande inte fatta det, en jätte", han skakade på huvudet misstroget.

"Jag tror inte att någon hade förväntat sig det", fnös Hermione, hennes tidigare förlägenhet bortbleknad.

Eftersom det var ännu en vacker, varm dag övertalade de honom att sitta och plugga tillsammans med dem under boken vid kanten av sjön, där det var mindre risk än i uppehållsrummet att någon råkade avlyssna dem. Ron var inte särskilt förtjust i idén till att börja med – han njöt ordentligt av att bli klappad på ryggen av varenda Gryffindorelev som gick förbi honom, för att inte nämna de enstaka utbrotten av "Weasley är vår kung" – men efter ett tag gick han med på att lite frisk luft kunde göra honom gott.

Hermione himlade med ögonen åt det men bet sig i tungan för att undvika att säga något, hon visste att för Ron var det en viktig sak att vinna matchen åt Gryffindor, speciellt efter hur han presterat tidigare matcher.

De bredde ut sina böcker i skuggan av trädet och slog sig ner medan Ron utförligt beskrev sin första räddning på matchen för vad som kändes som femtioelfte gången.

"Jag undrar om det var det", mumlade Hermione.

"Om jag känner Ron rätt så var det troligtvis det", sade Ginny med ett skratt.

"Vad är det här? Reta Ron dagen?" frågade Ron och så fort frågan lämnat hans läppar var det tydligt att han ångrade den.

"Ja!" svarade hans syskon, Harry och Hermione i mun på varandra med breda leenden. Ron putade med läpparna men avhöll sig från att säga något, rädd att göra situationen värre.

"Jo, det var ju så att jag redan hade släppt in Davies mål, så jag kände mig inte vidare säker, men när Bradley kom susande emot mig, rakt ur tomma intet, så tänkte jag: Du kan klara det här! Och jag hade ungefär en sekund på mig att besluta åt vilket håll jag skulle flyga, förstår ni, för det såg ut som om han siktade på den högra målringen ... min högra alltså och hans vänstra ... men jag hade en konstig känsla av att han fintade, så jag tog chansen och flög till vänster ... till höger för honom, menar jag ... och ... ja, ni såg ju vad som hände", avslutade han blygsamt och svepte helt i onödan håret bakåt så att det såg spännande vindrufsigt ut medan han kastade blickar omkring sig för att se om de som stod närmast – ett gäng skvallrande tredjeårselever från Hufflepuff – hade hört honom. "Och sen, när Chambers kom susande mot mig ungefär fem minuter senare ... Va?" frågade Ron och avbröt sig mitt i meningen när han såg Harrys min. "Vad flinar du åt?"

"Jag flinar inte", sa Harry snabbt och tittade ner på sina förvandlingskonst- anteckningar medan han försökte släta ut ansiktsdragen. Sanningen var att Ron just hade påmint Harry mycket tydligt om en annan quidditchspelare som en gång hade suttit och rufsat till sig i håret under samma träd. "Jag är glad för att vi vann, det var bara det."

"Just det, vi vann", sa Ron långsamt och njöt av orden. "Såg du Changs min när Ginny fångade kvicken rakt under näsan på henne?"

"Hon grät väl, antar jag", sa Harry bittert.

"Vilken unik respons", sade Marietta och blängde iskallt på Harry.

Cho lade en hand på sin väns arm. "Låt det vara, han har inte gjort något och jag", Cho grimaserade och vände bort blicken. "Vi vet båda att jag inte behandlade honom på ett bra sätt heller."

Marietta snörpte på munnen men vände sig bort från Harry.

"Ja ... fast mer av ilska än nånting annat ..." Ron rynkade pannan lite. "Men du såg väl att hon slängde ifrån sig kvasten när hon kom ner på marken igen, eller hur?"

"Öh ...", sa Harry.

"Nej, faktiskt inte, Ron", sa Hermione med en tung suck. Hon lade ifrån sig sin bok och såg urskuldande på honom. "Faktum är att det enda av matchen som Harry och jag såg var Davies första mål."

"Ni berättade det till slut åtminstone", suckade Ron.

"Jag undrade faktiskt när de skulle berätta", sade Seamus och knäckte på nacken samtidigt som han försökte dölja en gäspning bakom en hand.

Rons omsorgsfullt tillrufsade hår såg ut att börja sloka av besvikelse. "Tittade ni inte på?" sa han svagt och såg från den ene till den andra. "Såg ni mig inte göra en enda av de där räddningarna?"

"Åh Ron, vi hade tittat om inte-", började Hermione men Ron avbröt henne.

"Jag vet, det är inte ert fel. Hade bara varit kul om ni faktiskt sett det", svarade han med en svag axelryckning.

"Tänk positivt, de kommer kunna se dig spela den här gången", sade Lee och log uppmuntrande. Ron försökte le men han kunde inte låta bli att plågas av tankar om ifall han verkligen skulle kunna prestera eller om han återigen skulle göra bort sig inför alla.

"Neej ...", sa Hermione och sträckte fram en blidkande hand mot honom. "Men Ron, vi ville inte lämna matchen – vi blev tvungna att göra det!"

"Jaså?" sa Ron, som började bli ganska röd i ansiktet. "Varför det?"

"Det var Hagrid", förklarade Harry. "Han bestämde sig för att berätta varför han har haft en massa skador ända sen han kom tillbaka från jättarna. Han ville att vi skulle följa med honom in i Skogen, vi hade inget val, du vet hur han blir. Hur som helst ..."

De berättade hela historien på fem minuter, och när de närmade sig slutet hade Rons upprördhet förbytts i en min av djup skepsis.

"Jag trodde antagligen inte att Hagrid kunde bli värre", sade Ron. "I själva verket kan jag fortfarande inte tro det."

"Först en drake, en trehövdad hund, acromantulas, sprängstjärtsskrabbor och nu jättar", sade Neville med en grimas. "Jag är glad att jag bara behövt möta en av dem."

"Det är verkligen helt sjukt", instämde Fay men hennes röst lät imponerad.

"Han tog med sig en tillbaka och gömde den i Skogen? "

"Japp", sa Harry dystert.

"Finns inte mycket mer som man kan säga om det", sade Charlus och skakade på huvudet.

"Nej", sa Ron, som om han kunde göra det osant genom att säga det. "Nej, det kan han inte ha gjort."

"Men det har han i alla fall", sa Hermione bestämt. "Graup är nära fem meter lång, gillar att rycka upp sju meter höga tallar med rötterna och tror", fnös hon, "att jag heter Hermy ..."

"Och han gillar att ta långa promenader på stranden, ha picknicks under månskenet och drömmer om världsfred", sade Katie och blinkade med ena ögat.

"Låter som en väldigt bra sammanfattning av situationen", sade Tracy och ignorerade Katies kommentar.

"Och en snabb en, som att snabbt dra av ett plåster", instämde Colin och slytherinflickan gav honom en förvirrad blick medan hon privat undrade vad ett plåster var för något.

Ron skrattade nervöst. "Och Hagrid vill att vi ...?"

"Ska lära honom engelska, ja", sa Harry.

"Han måste ha tappat förståndet", sa Ron med bävan i rösten.

"Det trodde jag var etablerat för fem år sen med draken", muttrade Blaise och såg misstänksamt upp mot lärarbordet.

"Det är inte som om han kommer plocka fram en jätte ur sin ficka", sade Pansy när hon såg sin klasskamrats blick.

"Du säger det som om det inte är en möjlighet att han någon annan farlig varelse i sina fickor", sade Blaise och grimaserade. Draco nickade instämmande medan Crabbe och Goyle gav ifrån sig grymtningar för att visa att även de höll med Blaise.

"Ja", sa Hermione irriterat medan hon vände en sida i Steg för steg i förvandlingskonst och stirrade ilsket på en serie diagram som visade en uggla på väg att förvandlas till en teaterkikare. "Ja, jag börjar tro att han har det. Men tyvärr fick han Harry och mig att lova."

"Du låter inte så taggad", påpekade Gabriel.

"Skulle du vara?" frågade Hermione och såg misstroget på honom.

"Vem vet, skulle kunna vara ett riktigt äventyr", sade Gabriel med ett brett leende.

"Tack, men jag har redan haft tillräckligt med äventyr", sade Hermione och skakade på huvudet. "Men ditt intresse är noterat."

"Tja, ni får helt enkelt bryta era löften, så är det bara", sa Ron bestämt. "Men kom igen nu ... vi har ju snart examensprov och är ungefär så här långt ...", han höll upp handen och visade en liten glipa mellan tummen och pekfingret, "... från att bli utslängda redan nu. Och förresten ... kommer ni ihåg Norbert? Kommer ni ihåg Aragog? Har vi nånsin haft nån glädje av att ha att göra med nån av Hagrids monsterkompisar?"

"Han har en poäng, men ett löfte är ett löfte", påpekade Charlie.

"Inte gällande det här, de visste inte vad de lovade", sade Remus bestämt och höll upp en hand när han såg att Charlie var redo att protestera. "De har inget ansvar att ta hand om Graup."

"Jag vet, men det är bara det att ... vi lovade", sa Hermione med tunn röst.

Ron plattade till sitt hår igen med frånvarande min. "Ja", suckade han, "Hagrid har ju inte fått sparken än, va? Har han klarat sig så här länge, kanske han klarar sig till slutet på terminen, och då behöver vi inte komma i närheten av Graup över huvud taget."

"Dy kan 'opas men det är naivt", sade Fleur och strök undan håret från ansiktet. "Det kommer inte va länge innan 'on försöker sparka 'onom."

"Jo, jag vet", muttrade Ron utan att se på den vackra flickan, hans blick istället fäst på boken.

Slottsområdet strålade i solljuset som om det var nymålat, den molnfria himlen log mot sig själv i den lugnt glittrande sjön, då och då gick det en krusning över de sidenglänsande gröna gräsmattorna i den milda brisen. Juni var kommen, men för femteårseleverna innebar det bara en enda sak: tiden för deras GET-prov var slutligen inne.

Deras lärare gav dem inte läxor längre. Lektionerna ägnades åt att repetera de ämnen som lärarna trodde skulle komma upp i examen. Den målmedvetna, hektiska atmosfären drev ut nästan allt annat än examensproven ur Harrys tankar, fast ibland på trolldryckskonstlektionerna undrade han om Lupin någonsin hade sagt åt Snape att han måste fortsätta att undervisa Harry i ocklumenering. Om han hade gjort det, hade Snape i så fall struntat lika mycket i Lupin som han nu struntade i Harry. Det passade Harry alldeles utmärkt. Han hade fullt upp att göra och var tillräckligt spänd utan några extra lektioner med Snape, och till hans lättnad var Hermione alldeles för upptagen nu för att tjata på honom om ocklumenering. Hon tillbringade en massa tid med att mumla för sig själv och hade inte lagt ut några alfkläder på länge.

"GET-proven kan få folk att agera på väldigt konstiga sätt", sade Sirius med ett leende. "Det fick Simon Payne att ändra färg varje gång han hörde ordet GET, eller såg en teckning av en get för den delen."

"Uh Sirius, det var inte stressen. Det var James. Du vet efter att han fortsatte be Lily att ha 'pluggsessioner' med honom", påpekade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Åh, just ja, så var det", sade Sirius med ett skratt och skakade på huvudet.

Hon var inte den enda som uppförde sig konstigt medan examensproven stadigt närmade sig. Ernie Macmillan hade lagt sig till med en irriterande vana att fråga ut folk om deras studievmetoder.

"Jag minns någon annan som gjorde det", sade Sirius och såg på Remus.

"Jag var stressad, vad skulle jag göra?" frågade Remus och Sirius himlade med ögonen.

"Slappna av och öva på det på praktiska och utmanande sätt i stället för det traditionella sättet", föreslog han.

"Pojkar, lek snällt", suckade Dorea men kunde inte hjälpa leendet som bröt ut, det enda som dämpade hennes glädje var det faktum att James inte var med i diskussionen, och aldrig igen skulle kunna vara det.

"Ja, mamma", svarade Sirius och motstod frestelsen att räcka ut tungan som han hade gjort som tonåring.

"Hur många timmar om dagen tror ni att ni pluggar?" frågade han Harry och Ron med en manisk glimt i ögonen när de köade utanför växthusen till lektionen i örtlära.

"Jag vet inte", sa Ron. "Ganska många, tror jag."

"Fler eller färre än åtta?"

"Färre, skulle jag tro", sa Ron och såg lätt uppskrämd ut.

"Åtta för min del", sa Ernie och sköt ut bröstet. "Åtta eller nio. Jag stoppar in en timme före frukosten varje dag. Åtta är mitt genomsnitt. Jag kan plugga tio timmar en bra lördag eller söndag. Jag klarade nio och en halv måndags. Inte lika bra i tisdags – bara sju timmar och en kvart. Sen på onsdagen ..."

"Varje år", suckade madam Pomfrey och skakade på huvudet. "Det är skrämmande."

"Det är troligtvis hans sätt att hantera det på, han gör det för att försäkra sig själv om att det kommer gå bra", påpekade Sinistra.

"Det gör det inte mer hälsosamt", sade madam Pomfrey uppgivet. "Han kommer utmatta sig själv."

"Bättre att han gör det inför GET än att han gör det inför FUTT-examen", sade Sinistra i en lugnande ton och madam Pomfrey gav henne en iskall blick.

Harry var djupt tacksam över att professor Sprout hade visat in dem i växthus tre vid det laget och tvingat Ernie att överge sin långa uppräkning.

Under tiden hade Draco Malfoy hittat ett annat sätt att framkalla panik.

"Du lever för att skapa kaos", suckade Pansy och skakade på huvudet.

"Du måste ta dig uppåt i världen på något sätt, om det betyder att skapa panik bland andra är det deras problem", sade Draco med en axelryckning. "Det är ingen som tvingar dem att lyssna."

"Men du vet att de kommer göra det", påpekade Pansy och höjde ett ögonbryn

"Det är förstås inte vad man kan som räknas", hörde de honom säga med hög röst till Crabbe och Goyle utanför trolldrycksklassrummet några dagar innan examensproven skulle börja, "utan det är vem man känner. Pappa har känt chefen för Trollkarlsexamensstyrelsen i åratal – Griselda Marchbanks – vi har haft henne hemma på middag och sånt ..."

"Tror ni att det är sant?" viskade Hermione förfärat till Harry och Ron.

"Inte en chans, de bryr sig inte om sådant", sade Sirius bestämt. "Dessutom är det en stor chans att de övervakade både Lucius och Narcissas GET-prov."

McGonagall nickade instämmande. "Eleverna bedöms helt och hållet utifrån sina kunskaper och färdigheter, inte efter vilka de eller deras familjer är."

"Det är ingenting vi kan göra nåt åt om det är det", sa Ron dystert.

"Jag tror inte det är sant", sa Neville tyst bakom dem. "Griselda Marchbanks är god vän med min farmor, och hon har aldrig nämnt familjen Malfoy."

"Hur är hon då, Neville?" frågade Hermione genast. "Är hon sträng?"

"Lite lik farmor faktiskt", sa Neville i nedslagen ton.

"Så hon är definitivt sträng", muttrade Harry och rös.

Neville skakade på huvudet. "Jag förstår fortfarande inte varför du tycker min farmor är otäck"

"Har du sett henne? Hon har en gam på sig", fnös Harry och skakade själv på huvudet. "Alla bör frukta en sådan person."

"Men att känna henne kan ju inte minska dina chanser?" sa Ron uppmuntrande till honom.

"Å, jag tror inte det kommer att göra nån skillnad", sa Neville ännu ömkligare. "Farmor brukar säga till professor Marchbanks att jag inte är lika duktig som pappa, ja, ni såg ju hur hon är när vi var på Sankt Mungos."

Dorea rynkade på pannan. "Någon måste verkligen prata med Augusta, hon hjälper inte sin sonson genom att trycka ner honom."

Charlus grimaserade. "Du vet att det är normalt för många familjer, sätta press och en gräns att leva upp till… inte för att det gör det okej", tillade han snabbt när han såg sin frus blick.

Neville stirrade envist ner i golvet. Harry, Ron och Hermione tittade snabbt på varandra, men visste inte vad de skulle säga. Det var första gången Neville hade sagt något om att de hade mötts på trollkarlssjukhuset.

Under tiden hade en blomstrande svartabörshandel med hjälpmedel för att främja koncentration och mental skärpa uppstått bland femteårs- och sjundeårseleverna. Harry och Ron var frestade av den flaska Baruffios hjärnelixir som de erbjöds att köpa av sjätteklassaren Eddie Carmichael från Ravenclaw, som svor på att detta elixir var ensamt ansvarigt för de nio "Utomordentligt" han hade fått på sina GET-prov föregående sommar och erbjöd dem en halvliter för bara tolv galleoner.

"Inte en chans att du fick nio utomordentligt, Charmichael", fnös Rogers och såg misstroget på sin elevhemskamrat.

Eddie rodnande men sade ingenting, det var bättre att inte tillkalla uppmärksamheten, speciellt inte när han faktiskt inte fått nio utomordentligt på sina prov.

Ron försäkrade Harry att han skulle betala igen honom för sin halva så snart han hade lämnat Hogwarts och fått ett jobb, men innan de hann avsluta affären hade Hermione konfiskerat flaskan från Carmichael och hällt ner innehållet i en toalett.

Professorerna utbytte trötta blickar med varandra. Varje år uppstod den svarta marknaden kring olika knep och medel för att prestera bättre på proven. Än så länge hade inget fungerande hjälpmedel dykt upp, men det betydde inte att det inte var jobbigt att försöka sätta stopp för det varje år.

"Hermione, vi ville köpa det där!" skrek Ron.

"Var inte dum!" morrade hon. "Du kan lika gärna ta Harold Dingles pulvriserade drakklo, så har du provat allt."

"Har Dingle pulvriserad drakklo?" frågade Ron ivrigt.

"Inte nu längre", sa Hermione. "Jag har konfiskerat det också. Inga av de där grejerna fungerar, ska du veta."

"Drakklo ska fungera", påpekade Charlie med ett höjt ögonbryn. "Det intressanta är hur de fått tag på det."

"Antagligen inte genom lagliga vägar, det är väldigt begränsat intag på det varje år så jag tvivlar en elev har tillgång till det", tillade Percy med rynkad panna.

"Om det är någon från en äldre familj kan de ha fått det av sina föräldrar, men annars är det tveksamt", sade Bill med en grimas.

"Drakklo fungerar visst!" sa Ron. "Det är fantastiskt, sägs det, ger hjärnan en skjuts, man blir jätteskärpt på bara ett par timmar ... Hermione, låt mig få en liten nypa, hör du, det kan inte skada ..."

"Den här smörjan kan göra det", sa Hermione barskt. "Jag har tagit en titt på det, och i själva verket är det torkad doxyspillning."

"Torkad doxyspillning?" utbrast Lavender med ett gällt skrik.

"Vi har sagt det förut men inget ni köper av era klasskamrater kommer att fungera och det är i de allra flesta val en sådan typ av lurendreji", sade Flitwick och såg sig strängt omkring. Flera elever nickade kraftigt, deras ansikten blekna vid informationen att de eventuellt skulle kunna äta doxyspillning eller något ännu värre.

Denna upplysning gjorde slut på Harrys och Rons längtan efter hjärnstimulansmedel.

"Som ni kan se", sa professor McGonagall till klassen samtidigt som de skrev av datum och tider för sina examensprov från svarta tavlan, "är era GET-prov utspridda över två veckor. Ni kommer att ha teoriskrivningarna på förmiddagarna och praktikproven på eftermiddagarna. Er astronomi-tentamen kommer naturligtvis att äga rum på natten. Jag vill också förvarna er om att högeffektiva antifuskförtrollningar har applicerats på era examensskrivningar. Självsvarande fjäderpennor är bannlysta från skrivsalen, likaså Minnsalltkulor, löstagbara fusklappsmanschetter och självrättande bläck. Varje år, måste jag tyvärr tillstå, tycks det finnas åtminstone en elev som tror att han eller hon kan kringgå Trollkarlsexamensstyrelsens regler. Jag kan bara hoppas att det inte är nån i Gryffindor.

"Men minnsalltkulor är värdelösa, de säger bara att du har glömt bort något, inte vad du har glömt", protesterade Seamus.

"De är reglerna, jag har inte skapat dem", sade McGonagall och höjde ett ögonbryn. "Och om de är så värdelösa så bör det ju inte vara ett problem."

Vår nya ... rektor ...", professor McGonagall uttalade ordet med samma uttryck i ansiktet som moster Petunia hade varje gång hon betraktade någon speciellt envis smutsfläck, "... har bett elevhemsföreståndarna säga åt sina elever att allt fusk kommer att bestraffas ytterst strängt ... eftersom vår rektors nya regim på skolan självfallet kommer att avspegla sig i era examensresultat ..."

"Och vi vet alla hur hon kommer straffa det", snäste Tonks, hennes hår en mörk askgrå färg när hon tänkte på bestraffningarna som Umbridge delade ut till eleverna.

"Jag är mer orolig för vad för mer bestraffningar hon kan införa när hon styr skolan", sade mr Weasley och tog av sig glasögonen för att putsa dem. En tystnad föll i salen vid de orden, ingen av dem hade reflekterat över att bestraffningarna skulle kunna bli värre än vad de redan var. Att de får utstå det oftare, ja, men inte att hon skulle kunna hitta på något värre och flera elever bleknade när de föreställde sig medeltida tortyrmetoder och lemlästning.

Professor McGonagall gav ifrån sig en lätt suck, Harry såg hur näsborrarna vidgades i hennes vassa näsa. "... det är emellertid inget skäl för er att inte göra ert allra bästa. Ni har ju er egen framtid att tänka på."

"Du vet, jag har alltid undrat om McGonagall har drakanor", viskade Fred och betraktade deras professor tankfullt.

"Det skulle inte förvåna mig", mumlade George tillbaka.

McGonagall såg sig samtidigt strängt om i salen. "Jag vill inte att någon saboterar för sig själv, proven är viktiga för er framtid!"

"Ja, professorn!" kom det ekande svaret från femteårseleverna och McGonagall nickade kort, hon hoppades bara att alla faktiskt skulle följa reglerna.

"Snälla professorn", sa Hermione med handen i vädret, "när får vi reda på våra resultat?"

"Det kommer att skickas hem en uggla till er nån gång i juli", sa professor McGonagall.

"Så vi behöver vänta nästan hela sommaren att få våra betyg. Det är tortyr", protesterade Padma och såg förskräckt på boken.

Babbling fnös. "Mr Thomas håller inte med om det", sade hon roat innan hon fortsatte läsa.

"Toppen", viskade Dean Thomas, "då behöver vi inte oroa oss för det förrän det blir lov."

Harry föreställde sig hur han satt i sitt sovrum på Privet Drive om sex veckor och väntade på sina GET-resultat. Ja, tänkte han, i så fall skulle han åtminstone vara säker på att få någon post den här sommaren.

Ron och Hermione ryckte till vid påminnelsen om hur de inte direkt hållit kontakten med Harry den senaste sommaren förrän han flyttade in i Grimaldiplan.

Deras första examensskrivning, trollformelteori, skulle enligt schemat äga rum på måndagsmorgonen. Harry gick med på att förhöra Hermione efter lunchen på söndagen, men ångrade det nästan med detsamma, för hon var mycket nervös och ryckte hela tiden ifrån honom boken för att kontrollera att hon hade fått svaret absolut rätt och slutade att slå honom hårt på näsan med den skarpa kanten på Landvinningar inom trollformelteorin.

"Var glad att du inte pluggar med oss Ravenclaws", sade Cho och skakade på huvudet. "Marietta var helt omöjlig."

"Som om du var något bättre", fnös Marietta och skakade på huvudet. "Enda positiva med den perioden är att vi inte behöver lista ut svaret på alla gåtor längre. Tack och lov för dörrstopp och solidaritet."

"Oh Merlin ja. Och att de flesta faktiskt öppnar dörren om vi knackar efter vi spenderat 8 timmar med att plugga i biblioteket. Att försöka lista ut en ny gåta är det absolut sista jag vill göra då", instämde Cho och gnuggade sig i ögonen.

"Varför gör du det helt enkelt inte själv?" sa han förargat och räckte tillbaka boken till henne med tårade ögon efter slaget.

"Jag är ledsen, men jag är säker på att jag inte menade att slå till dig", sade Hermione förskräckt.

"Jag vet", muttrade Harry och gned sig över näsan.

Under tiden läste Ron med fingrarna i öronen hela två års anteckningar om trollformler medan hans läppar rörde sig ljudlöst. Seamus Finnigan låg på rygg på golvet och läste definitionen på en hållbarhetsförtrollning högt medan Dean kollade den mot Grundhandboken om förtrollningar (årskurs 5), och Parvati och Lavender, som övade grundläggande rörelseformler, fick sina pennskrin att jaga varandra runt bordskanten.

"Vad hände med reglerna kring magi utanför lektionssalarna?" frågade Narcissa med ett höjt ögonbryn.

"Om vi ska vara noggranna säger reglerna bara att det är förbjudet i korridorerna och de är i sitt uppehållsrum", påpekade Fred med ett leende och blinkade med ena ögat.

"Lärarna brukar även vända blinda ögat mot det runt den perioden för de vet hur stressade eleverna är", tillade Remus med ett litet leende.

Middagen den kvällen var en dämpad tillställning. Harry och Ron pratade inte mycket men åt med välbehag efter att ha pluggat hela dagen. Hermione däremot lade hela tiden ifrån sig gaffel och kniv och dök ner under bordet efter sin väska, ur vilken hon drog fram en bok för att kontrollera några fakta eller siffror. Ron sa just åt henne att hon borde äta ett ordentligt mål mat om hon ville sova den natten när gaffeln gled ur hennes slappa fingrar och landade på tallriken med ett högt klirrande.

"Å, du milde", sa hon svagt och stirrade ut i entréhallen. "Är det de? Är det examinatorerna?"

Harry och Ron svängde häftigt runt på bänken. Genom dörrarna till stora salen kunde de se Umbridge stå tillsammans med en liten grupp häxor och trollkarlar som såg mycket gamla ut. Umbridge verkade ganska nervös, noterade Harry belåtet.

"De kommer bedöma henne och de kommer inte ta något struntsnack från henne, samtidigt bedömer de även hur hennes styrande går", sade Charlus i en belåten ton. "Tofty kommer vara väldigt uppmärksam på det om han är kvar."

"Tofty?" frågade Harry och såg upp på sin farfar.

"En av examinatorerna och en gammal vän till mig", förklarade Charlus med ett litet leende.

"Vi kanske borde ha stannat för att göra henne mer nervös", sade Fred med ett höjt ögonbryn.

McGonagall tvingade sig själv att inte le när hon hörde det, hon ville inte uppmuntra tvillingarna till att sprida kaos men hon skulle ljuga för sig själv om hon inte medgav att det skulle vara underhållande att se vilka problem som tvillingarna kunde ställa till för Umbridge medan examinatorerna var där.

"Ska vi gå och ta en närmare titt?" sa Ron.

Harry och Hermione nickade och de skyndade fram mot dubbeldörrarna till entréhallen, saktade in när de klev över tröskeln och vandrade stillsamt förbi examinatorerna. Harry tänkte att professor Marchbanks måste vara den lilla, krokiga häxan med ett så rynkigt ansikte att det såg ut som om det var klätt med spindelväv. Umbridge talade vördsamt med henne. Professor Marchbanks verkade lite döv, hon svarade professor Umbridge mycket högt med tanke på att de stod alldeles nära varandra.

Dumbledore höjde ett ögonbryn och skrockade lågmält, om inte någon drastiskt förändring skett det senaste halvåret så hörde professor Marchbanks alldeles bra och hade inte problem med hörseln.

"Resan gick fint, resan gick fint, vi har gjort den massvis med gånger förut!" sa hon otåligt. "Förresten har jag inte hört ifrån Dumbledore på sista tiden!" tillade hon och kikade runt omkring i hallen som om hon hoppades att han plötsligt skulle dyka fram ur ett kvastskåp. "Ni har väl ingen aning om var han är, antar jag?"

"Ingen alls", sa Umbridge och kastade en illvillig blick på Harry, Ron och Hermione, som nu dröjde sig kvar runt foten av trappan medan Ron låtsades knyta sin sko. "Men Trolldomsministeriet kommer nog att spåra upp honom snart."¨

"Det tvivlar jag på", hojtade lilla professor Marchbanks, "inte om Dumbledore inte vill bli hittad! Det borde jag veta, jag examinerade honom personligen i förvandlingskonst och trollformler när han tog sin FUTT -examen ... han gjorde saker med sin trollstav som jag aldrig sett förut."

"Ah, ja", sade Dumbledore med ett litet leende. "Griselda är en kär vän, det var hennes första år som examinator när jag utförde min FUTT-examen."

"Och när var det, professorn?" frågade Ginny nyfiket.

Dumbledore log bara som svar, hans ögon tindrande när han tänkte tillbaka på sina skolår och sina vänner… den glittrande glimten bleknade sakta bort när hans tankar övergick till honom. Hur blind han varit inför sina ambitioner och planer, hur han missat hur fel allting gått innan det var för sent.

"Hm ... jaha ...", sa professor Umbridge medan Harry, Ron och Hermione släpade fötterna uppför marmortrappan så långsamt de vågade. "Låt mig visa er till kollegierummet. Ni vill väl ha en kopp te efter resan, kan jag tro."

Det var en ganska olustig kväll. Alla försökte repetera olika saker i sista minuten, men ingen verkade komma särskilt långt.

Harry gick och lade sig tidigt men låg sedan vaken i timtal kändes det som. Han kom ihåg sitt yrkesrådgivningsmöte och McGonagalls ursinniga försäkran att hon skulle hjälpa honom att bli Auror om det så var det sista hon gjorde. Han önskade att han inte haft fullt så höga ambitioner nu när tiden för examen var inne. Han förstod att han inte var den ende som låg vaken, men ingen av de andra i sovsalen sa någonting och till sist somnade de, en efter en.

"Det är fullt normalt att vara orolig inför sina examensprov, men det kommer gå bra för er så länge ni förbereder er innan", sade mr Weasley med ett vänligt leende.

Inga av femteårseleverna sa särskilt mycket vid frukosten dagen därpå heller. Parvati övade besvärjelseformler halvhögt medan saltkaret framför henne ryckte till, Hermione läste om Landvinningar inom trollformelteorin så snabbt att hennes ögon såg suddiga ut och Neville tappade hela tiden sin kniv och gaffel och slog omkull marmeladburken.

"Jag sov antagligen ingenting natten innan", suckade Neville.

"Du gör aldrig det när vi har stora prov", instämde Harry med en grimas.

När frukosten väl var över myllrade femte- och sjundeårseleverna omkring i entréhallen medan de andra eleverna gick i väg till sina lektioner. Sedan, klockan halv tio, ropades de fram klass efter klass och fick återigen gå in i stora salen, som hade ordnats om så att där såg ut på exakt samma sätt som Harry hade sett i minnessållet när hans pappa och Sirius och Snape hade gjort sina GET -prov. De fyra stora elevhemsborden hade flyttats bort och ersatts med en mängd skolbänkar som stod vända mot huvudänden av salen där professor McGonagall stod med ansiktet mot dem. När alla hade satt sig och det blev tyst sa hon:

"Nu kan ni börja", samtidigt som hon vände uppochner på ett enormt timglas på skrivbordet bredvid sig, där det också fanns extra fjäderpennor, bläckflaskor och pergamentrullar.

Harry vände på sin skrivning med bultande hjärta – tre rader till höger om honom och fyra platser längre fram satt Hermione redan och skrev – och sänkte blicken till den första frågan: a) ge besvärjelseformeln och b) beskriv den trollstavsrörelse som krävs för att få föremål att flyga.

"Åh, vi kommer få veta vad för frågor som faktiskt kommer på provet?" frågade Seamus ivrigt och satte sig rakryggad upp.

"Med tanke på att ni har så många prov och de är flera timmar långa tvivlar jag skarpt på att ni kommer få veta alla frågor", sade McGonagall skarpt. "Dessutom är det inte för sent för oss att ändra om frågorna på provet. Så jag skulle inte fira för mycket."

Harry ryckte på axlarna. "Det är en åtminstone en enkel start."

"Du vet svaret på det va, eller hur Ron?" frågade Hermione.

Ron såg svagt förolämpad ut. "Det är klart jag gör. Jag har ett minne av att jag räddade Harry med den trollformeln", sade han och tänkte tillbaka på trollet i badrummet.

Harry fick en hastig minnesbild av en klubba som flög högt upp i luften och landade med en duns på ett trolls tjocka skalle ... och med ett svagt leende böjde han sig ner över provet och började skriva.

"Ja, men det var väl inte så illa, eller hur?" frågade Hermione ängsligt i entréhallen två timmar senare, medan hon fortfarande höll ett hårt grepp om arket med examensfrågorna. "Jag är inte säker på att jag gjorde mig själv rättvisa på frågan om uppmuntringsbesvärjelser, jag hann inte göra den ordentligt. Fick ni med motbesvärjelsen för hicka? Jag var inte säker på om jag borde ta med den, det kändes som om det blev för mycket ... och på fråga tjugotre ..."

"Jag tänkte säga att det var synd att vi inte fick se höra om hela testet men Hermione verkar ge en bra återgivelse av det", sade Fay med ett brett leende.

"Det finns inget som för mycket på ett prov", sade Percy och besvarade frågan som Hermione ställt i boken.

"Det är för lärare", sade Sprout med en grimas.

Flitwick nickade instämmande. "VI har hundratals av uppsatser och prov att betygsätta, det är bättre att på GET-proven att svara på vad frågan frågar efter och inte sväva ut för mycket", pep han och log uppmuntrande mot eleverna som nickade förstående.

"Hermione", sa Ron strängt, "vi har gått igenom det här innan, och vi tänker inte gå igenom vartenda prov efteråt, det är illa nog att behöva göra dem en gång."

Femteårseleverna åt lunch med resten av skolan (de fyra elevhemsborden hade åter dykt upp till lunchtimmen) och sedan troppade de av till den lilla kammaren intill stora salen, där de skulle vänta tills de blev kallade till det praktiska provet. Medan små grupper av elever ropades fram i alfabetisk ordning mumlade de som lämnats kvar besvärjelseformler och övade trollstavsrörelser, och ibland råkade de peta varandra i ryggen eller ögat av misstag.

Hermiones namn ropades upp. På darrande ben lämnade hon kammaren tillsammans med Anthony Goldstein, Gregory Goyle och Daphne Greengrass. Elever som redan hade avlagt sina prov kom inte tillbaka efteråt, så Harry och Ron hade ingen aning om hur det hade gått för Hermione.

"Vilket antagligen är hjälpsamt", sade Ron med en lättad min.

"Och hindrar elever från att fuska genom att få veta i förväg vad de kommer testas på", tillade mrs Weasley med ett litet leende.

"Hon klarar sig fint, kommer du inte ihåg att hon hade etthundratolv procent rätt på ett av våra trollformeltest?" sa Ron.

Tio minuter senare ropade professor Flitwick: "Parkinson, Pansy ... Patil, Padma ... Patil, Parvati ... Potter, Harry."

"Lycka till", sa Ron tyst.

Harry gick in i stora salen med trollstaven i ett så hårt grepp att handen skakade.

"Professor Tofty är ledig, Potter", pep professor Flitwick, som stod alldeles innanför dörren. Han gjorde en gest mot en man som såg ut att vara den allra äldste och skalligaste examinatorn. Han satt bakom ett litet bord i ett avlägset hörn, inte långt ifrån professor Marchbanks, som var halvvägs genom sin examination av Draco Malfoy.

"Ah, han är kvar", sade Charlus med ett brett leende.

"Är han, öh bra?" frågade Harry nervöst.

"Jag har uppenbarligen inte haft honom själv men han är en väldigt lugn person", svarade Charlus med en uppmuntrande blick.

"Är det Potter du heter?" sa professor Tofty. Han tittade i sina anteckningar och kikade över sin pincené på Harry när han närmade sig. "Den berömde Potter?"

Ur ögonvrån såg Harry tydligt hur Malfoy kastade en mördande blick bort mot honom; vinglaset som Malfoy hade fått att sväva föll i golvet och gick i kras. Harry kunde inte låta bli att dra på munnen och professor Tofty log uppmuntrande tillbaka mot honom.

Draco grimaserade när han hörde det, hans pappa skulle inte bli glad om han fick ett lågt betyg på GET och ännu mindre glad om det berodde på Potter.

"Såja", sa han med sin darriga gamla röst, "du behöver inte vara nervös. Får jag nu be dig att ta den här äggkoppen och få den att hjula några varv för mig."

Harry tyckte att det gick ganska bra på det hela taget. Hans levitationsförtrollning var definitivt mycket bättre än Malfoys hade varit, fast han önskade att han inte hade blandat ihop besvärjelseformlerna för färgändrings- och tillväxtförtrollning, så att råttan som han skulle förvandla till orangefärgad svällde upp alldeles förfärligt och hann bli lika stor som en grävling innan Harry kunde rätta till sitt misstag.

"Du kunde fixa till misstaget, det kan plocka bort några poäng men de tar också hänsyn till att du kan lösa det", sade Remus och han log svagt när han såg hur flera femteårselever slappnade av vid den informationen.

Han var glad att Hermione inte var där just då och lät bli att tala om det för henne efteråt. Men för Ron kunde han berätta; Ron hade nämligen fått ett middagsfat att förvandlas till en stor svamp och hade ingen aning om hur det hade gått till.

Ron blinkade chockat. "Hur? Jag antar att jag behöver vara uppmärksam på det?"

"Fokusera inte bara för mycket på det Ron, det är större chans att du gör ett misstag om du hyperfokuserar på något", sade mr Weasley i en varnande ton och Ron nickade seriöst.

Det fanns ingen tid att koppla av den kvällen, de gick raka vägen till uppehållsrummet efter middagen och dök ner i repetitioner till nästa dags prov i förvandlingskonst. Harry gick till sängs med huvudet surrande av invecklade förvandlingsmetoder och teorier. Han glömde definitionen på en utbytesförtrollning under skrivningen morgonen efter, men tyckte att hans praktiska prov kunde ha gått betydligt sämre. Han lyckades åtminstone få sin leguan att försvinna helt och hållet, medan stackars Hannah Abbott vid bordet intill totalt tappade huvudet och på något vis lyckades mångfaldiga sin iller till en flock flamingor, så att examinationen måste avbrytas i tio minuter medan fåglarna fångades in och bars ut ur salen.

"Det är riktigt intressant", sade Sirius och höjde ett ögonbryn. "Imponerande på sitt eget sätt."

"Åh nej", jämrade sig Hannah och gömde sina illröda kinder bakom händerna.

"Oroa dig inte, du kommer klara provet!" sade Susan i en bestämd ton och lade armen om sin bästa vän.

De hade sin tentamen i örtlära på onsdagen (bortsett från ett litet bett från en huggtandspelargon tyckte Harry att han hade gjort ganska bra ifrån sig) och sedan, på torsdagen, i försvar mot svartkonster.

"Du kommer klara det galant", sade Remus med en självsäker blick och ett uppmuntrande leende.

"Jag hoppas det, det är ämnet jag känner jag är bäst på", sade Harry med ett blygt leende.

"Om du inte får utomordentligt kommer jag vara chockad", sade Sirius.

Där kände sig Harry för första gången helt säker på att han blivit godkänd. Han hade inget problem med någon av de skriftliga frågorna och under den praktiska examinationen tyckte han det var särskilt roligt att utföra alla motbesvärjelserna och försvarsförtrollningarna mitt framför ögonen på Umbridge, som kyligt tittade på borta från dörrarna ut till entréhallen.

"Ah perfekt", sade Sirius och lutade sig belåtet tillbaka.

"Jag är mer orolig för alla de som inte haft möjlighet att öva sina förtrollningar under året", sade Remus med en orolig blick medan han såg sig omkring på alla elever i salen.

"I värsta fall visar det bara hur värdelös Umbridge är", påpekade Tonks med en axelryckning. "De kommer nog ganska enkelt kunna lista ut vad som skiljer sig om majoriteten av eleverna presterar sämre än tidigare år."

"Å, bravo!" ropade professor Tofty, som åter var Harrys examinator, när Harry demonstrerade en perfekt boggartbannlysning. "Verkligen mycket bra! Ja, jag tror det var allt, Potter, såvida inte ..." Han lutade sig lätt framåt. "Jag har hört av min käre vän Tiberius Ogden att du kan frambesvärja en Patronus? För en bonuspoäng ...?"

"Det är inte rättvist!" protesterade Hermione och såg chockat på boken.

"Det är inte som att jag kan kontrollera vad examinatorerna vill", sade Harry och ryckte på axlarna.

Hermione korsade armarna framför bröstet. "Jag hoppas verkligen att de gör det för alla."

Bill rynkade på pannan. "Det är inte normalt femteårs material, det testas inte ens alltid i sjunde året så jag tror inte de kommer göra det."

"Och vad spelar det för roll? Harry är den enda som faktiskt bemästrat det på riktigt", påpekade Ron och såg tankfullt mellan Harry och Hermione. "Visst, vi övade tydligen en gång på ett möte men tror du verkligen att du skulle klara av det mitt i ett prov utan förberedelse?"

Hermione grimaserade men nickade förstående, hon visste att om hon fick frågan att frambesvärja en patronus och misslyckades så skulle hon ha ångest över det tills betygen kom.

Harry höjde sin trollstav, tittade rakt på Umbridge och föreställde sig att hon fick sparken.

"Ett väldigt glatt minne minsann", sade Ron med ett skratt. "Om inte det producerar en patronus vet jag inte vad som kan göra det."

"Men det är det som är problemet. Det är inte ens ett minne! Det är en önskan!" sade Daphne frustrerat medan hon stirrade på Harry.

Harry ryckte på axlarna. "Hälften av de 'minnen' jag använder är inte ens minnen. Det är bara saker som fyller mig med glädje."

"Ett tecken på att han verkligen har bemästrat förtrollningen", sade Remus med ett mjukt leende innan han vände sig till Daphne. "Det är inte minnet som är det viktiga, det viktiga är känslan. Men det är en stor utmaning att få fram känslan utan att koppla det till ett starkt minne, därav varför vi alltid säger att ett starkt lyckligt minne krävs."

"Expecto Patronum! "

Hans silverhjort bröt fram ur spetsen på staven och rörde sig i lätt galopp genom hela salen. Alla examinatorerna såg sig omkring för att betrakta den där den löpte fram, och när den upplöstes i silverdimma klappade professor Tofty entusiastiskt sina gamla ådrade och knotiga händer.

"Utmärkt!" sa han. "Fint, Potter, då kan du gå!"

När Harry gick förbi Umbridge vid dörren möttes deras ögon. Ett elakt leende lekte runt hennes breda, slappa mun, men han brydde sig inte om det. Om han inte tog alldeles fel (och han tänkte inte tala om för någon om han händelsevis gjorde det) hade han just fått ett "Utomordentligt" på det här examensprovet.

"Jag hoppas att jag får det", sade Harry med ett hoppfullt leende.

"Om de inte ger dig det är de galna", sade Remus och Harry kunde inte låta bli att skratta åt det.

På fredagen hade Harry och Ron en ledig dag medan Hermione gjorde sin tentamen i forntida runskrift, och eftersom de hade hela helgen framför sig unnade de sig en paus i pluggandet.

"Bra, det är alltid bra med en paus i pluggandet" sade mr Weasley.

De gäspade och sträckte på sig där de satt och spelade trollkarlsschack vid det öppna fönstret, genom vilket den varma sommarluften kom insvävande. Harry kunde se Hagrid på avstånd, i färd med att undervisa en klass i utkanten av Skogen. Han försökte just gissa vilka djur de undersökte – han trodde att det måste vara enhörningar, eftersom pojkarna verkade dra sig lite bakåt – när porträtthålet öppnades och Hermione kom inklättrande med en ytterst missnöjd min.

"Ånej, jag misslyckades med mitt prov i runskrift", flämtade Hermione och såg skrämt på boken.

"Du misslyckades inte, svarade fel på en fråga kanske men du kommer ha klarat provet", sade Ron och himlade med ögonen.

"Hur gick det med runskriften?" sa Ron och sträckte gäspande på sig igen.

"Jag översatte ehwaz fel", sa Hermione ursinnigt. "Det betyder samverkan och inte försvar, jag förväxlade det med eihwaz ."

"Det är ett enkelt misstag att göra, varje år ser jag ett flertal elever göra det misstaget", sade professor Babbling och skakade på huvudet.

Hermione knöt händerna och såg ner på golvet, en del av henne förstod att professorn försökte lugna ner henne men en större del av henne var irriterad över det lilla misstaget.

"Jag gjorde samma misstag själv och jag jobbar med runor dagligen nu, du kommer inte bli underkänd på grund av det", sade Bill lugnande.

"Strunt i det", sa Ron slött, "det är ju bara ett enda litet fel, du kommer ändå att få ..."

"Å, håll klaffen!" sa Hermione argt. "Det kan vara just det felet som gör skillnaden mellan godkänt och underkänt. Och dessutom har nån fixat in en ny nifflare på Umbridges kontor. Jag förstår inte hur de fick den igenom den där nya dörren, men jag råkade gå förbi där och Umbridge höll på att skrika lungorna ur sig – av ljudet att döma försökte den ta en munsbit av hennes ben..."

"Bra", sa Harry och Ron i korus.

"Det är inte bra!" sa Hermione häftigt. "Hon tror ju att det är Hagrid som gör det, som ni kanske kommer ihåg? Och vi vill inte att Hagrid ska få sparken!"

"Han har lektion just nu, så hon kan inte lägga skulden på honom", sa Harry och pekade ut genom fönstret.

"Åh Harry, ibland är du underbart naiv", suckade Sirius och såg på Harry, en stor del av honom var glad att Harry fortfarande kunde vara naiv trots allting han hade gått igenom. "Tyvärr kommer det inte stoppa henne från att klandra Hagrid."

"'On letar troligtvis efter yrskäter att bli av med 'onom", instämde Fleur med en grimas.

"Å, ibland är du så naiv, Harry. Tror du verkligen att Umbridge tänker vänta på bevis?" sa Hermione, som verkade fast besluten att vara på uruselt humör. Hon svepte i väg mot flickornas sovsalar och smällde igen dörren efter sig.

"En sån trevlig, stillsam flicka", sa Ron och sköt fram sin drottning för att klå upp en av Harrys springare. Hermiones dåliga humör höll i sig större delen av helgen, men Harry och Ron brydde sig inte särskilt mycket om det eftersom de tillbringade nästan hela lördagen och söndagen med att plugga till trolldrycksprovet på måndagen, den tentamen som Harry var mest orolig för – och som han var övertygad om skulle bli slutet på hans strävan att bli Auror.

Mycket riktigt tyckte han att det skriftliga provet var svårt, fast han trodde nog att han skulle få högt betyg på frågan om polyjuice-elixiret – han kunde exakt beskriva effekterna av det eftersom han hade använt det olagligt under sitt andra år på skolan.

"Jag hoppas att det inte är något som du skriver uttryckligen i provet", sade Dorea och gav sin sonson en skarp blick.

"Jag är ganska säker på att jag inte kommer göra det", svarade Harry hastigt och motstod frestelsen att skruva på sig under hennes vaksamma blick. Till slut, efter ett par sekunder, nickade hon och vände bort blicken.

Eftermiddagens praktiska prov var inte så förfärligt som han hade väntat sig. Nu när Snape inte var med under själva proceduren var Harry mycket mer avspänd än han brukade vara när han tillredde trolldrycker. Neville, som satt alldeles bredvid honom, såg också gladare ut än Harry någonsin hade sett honom på lektionerna i trolldryckskonst.

När professor Marchbanks sa: "Var snälla och lämna era kittlar, examinationen är över", korkade Harry igen sin provflaska med känslan av att han kanske inte skulle få ett bra betyg, men att han med lite tur skulle slippa underkänt.

Harry grimaserade, han visste att det provet skulle sätta stopp för hans dröm att bli auror.

"Vi hjälper dig, i värsta fall får du plugga upp betygen eller läsa om det på fritiden under sommaren", sade Sirius när han såg Harrys min.

"Bara fyra prov kvar", sa Parvati Patil trött när de var på väg tillbaka till Gryffindors uppehållsrum.

"Bara!" sa Hermione snäsigt. "Jag har talmagi och det är nog det svåraste ämne som finns!"

"Så varför tog du det?" frågade Bill och såg nyfiket på Hermione.

"Det lät intressant", sade Hermione med en suck.

Ingen var dum nog att snäsa tillbaka, så hon kunde inte låta sitt dåliga humör gå ut över någon av dem utan fick nöja sig med att läxa upp några förstaårselever som fnissade för högt i uppehållsrummet.

"Du behöver hitta ett sätt att släppa ut dina känslor utan att störa andra", sade Narcissa i en ogillande ton.

"Som vad?" frågade Hermione uppgivet.

"Flygning fungerar alltid för mig", föreslog Harry men Hermione skakade på huvudet innan hon bet sig i läppen.

"Jag brukar känna mig lugnare och mer avslappnad efter att jag har stickat", sade hon tveksamt.

"Det duger, du behöver bara börja göra det mer regelbundet nu", sade Narcissa med en kritisk blick.

Harry var fast besluten att göra bra ifrån sig i tisdagens tentamen i skötsel av magiska djur, för att inte svika Hagrid. Det praktiska provet ägde rum på eftermiddagen på gräsmattan intill Den förbjudna skogen, där eleverna ombads att identifiera den knarl som dolde sig bland ett dussin igelkottar. (Knepet var att bjuda dem på mjölk i tur och ordning. Knarlarna var högst misstänksamma djur vars taggar hade många magiska egenskaper, och de brukade gå bärsärkagång om de trodde att man försökte förgifta dem.) Dessutom skulle eleverna demonstrera en korrekt behandling av en böjsvans, mata och rengöra en eldskrabba utan att ådra sig allvarliga brännskador samt välja den rätta födan bland en massa olika matvaror.

"Åh det låter förvånansvärt enkelt", sade Percy förvånat.

"Ja, tills du kommer till eldskrabban", muttrade Seamus och vred händerna.

"Tror ni att eldskrabban är en sprängstjärtskrabba eller är det en släktning?" frågade Dennis nervöst.

"Eldskrabban är in sin egna art och kommer från Fiji, sprängstjärtskrabban är en eldskrabba blandat med en mantikora…" sade Hermione och grimaserade vid påminnelsen om exakt vad sprängstjärtsskrabborna var.

"Hur han fick de två raserna att para sig är fortfarande ett mysterium för mig", muttrade Charlie och såg misstänksamt mellan boken och Hagrid.

Harry kunde se hur Hagrid ängsligt tittade på genom stugfönstret. När Harrys examinator, en knubbig liten häxa den här gången, log och sa åt honom att han kunde gå, gjorde Harry snabbt tummen upp åt Hagrid innan han gav sig i väg tillbaka till slottet.

Teoriskrivningen i astronomi på onsdagsmorgonen gick också ganska bra. Harry var inte helt övertygad om att han fått namnen rätt på alla Jupiters månar men var i alla fall säker på att ingen av dem beboddes av möss. De blev tvungna att vänta på de praktiska astronomiproven till kvällen. De ägnade i stället eftermiddagen åt tentamen i spådomskonst.

Hermione fnös högt när hon hörde det.

Även med tanke på Harrys ringa kunskaper i spådomskonst gick den mycket dåligt. Han kunde lika gärna ha försökt se rörliga bilder på skrivbordsytan som i den envist tomma kristallkulan; han tappade alldeles fattningen när han skulle spå i tebladen och sa att han kunde läsa i dem att professor Marchbanks inom kort skulle möta en rund, mörk, blöt främling. Sedan avrundade han den sorgliga uppvisningen med att förväxla livslinjen och huvudlinjerna i hennes handflata och upplysa henne om att hon borde ha dött tisdagen innan.

Alla i salen brast ut i skratt när de hörde det.

"Woops", flämtade Ginny ut mellan sitt skratt. "Jag tror att det kan ha varit ett litet misstag."

"Ja, men det här visste vi ju hela tiden att vi inte skulle klara", sa Ron dystert när de gick uppför marmortrappan.

Han hade just fått Harry att känna sig bättre till mods genom att berätta om hur han hade gett examinatorn en detaljerad beskrivning av den fule man med en vårta på näsan som han såg i sin kristallkula, bara för att titta upp och upptäcka att det var examinatorns spegelbild han hade beskrivit.

"Vi borde inte ha läst det där idiotiska ämnet över huvud taget", sa Harry.

"Nej, men då kan vi i alla fall sluta med det nu."

"Så ni inser det till slut", sade Hermione och såg på dem med ett höjt ögonbryn.

"Om du erkänner att ämnet faktiskt är seriöst och det finns folk som kan det", kontrade Ron snabbt och Hermione såg på honom hårt innan hon vände bort blicken. Ovillig att erkänna att det var ett ämne som hon själv aldrig hade möjlighet att bemästra eller förstå sig på.

"Javisst", sa Harry. "Slut på att låtsas bry sig om vad som händer när Jupiter och Uranus hamnar för nära varandra."

"Och från och med nu struntar jag i om det står Dö, Ron, dö i mina teblad, jag tänker bara slänga dem i soptunnan där de hör hemma."

"Det är en bra filosofi", sade Narcissa i en godkännande ton.

"Jag ska vara ärlig, om de skulle stava det så skulle jag faktiskt bli orolig", erkände Ron med ett fåraktigt leende. Fred och George utbytte en skälmsk blick vid deras bror ord och Harry fick känslan av att Ron inom kort skulle mötas av meddelanden i sina tekoppar.

Harry skrattade just när Hermione kom springande bakom dem. Han avbröt sig mitt i skrattet, ifall det skulle göra henne arg.

"Jag tror faktiskt jag har klarat mig bra på talmagiprovet", sa hon och både Harry och Ron suckade av lättnad. "Vi hinner precis ta en snabbtitt på våra stjärnkartor före middagen, och sen ..."

När de kom upp överst i Astronomitornet klockan elva såg de att det var en perfekt natt för stjärnskådning, molnfri och stilla. Skolområdet badade i silverfärgat månljus och det kändes en lätt kyla i luften. Var och en av dem ställde upp sin stjärnkikare och när professor Marchbanks gav klarsignal började de fylla i den tomma stjärnkarta som de hade tilldelats.

"Vi borde ta en tupplur på en timme eller två innan provet och sen snabbt gå över stjärnkartorna precis innan", sade Ron fundersamt.

"Det är faktiskt en smart idé, gör oss utvilade till provet", sade Hermione och såg imponerat på Ron.

Professorerna Marchbanks och Tofty strövade omkring bland dem och såg på hur de ritade in det exakta läget för stjärnorna och planeterna som de observerade. Allt var tyst, bortsett från prasslet av pergament, det enstaka gnisslet från en stjärnkikare när den ställdes in och skrapet från en mängd fjäderpennor. Det gick en halvtimme, sedan en timme. De små fyrkanterna av guldgult ljus som fladdrade på marken nedanför började försvinna när ljusen i slottsfönstren släcktes.

Men precis när Harry lade sista handen vid Orions stjärnbild på sin karta öppnades slottets ytterport direkt under balustraden där han stod, så att ljus flöt ut över stentrappan och en liten bit av gräsmattan. Harry tittade ner medan han ändrade inställningen på sin stjärnkikare lite grann och fick se sex förlängda skuggor som rörde sig över det klart upplysta gräset innan porten svängde igen och gräsmattan åter blev ett hav av mörker.

"Intressant", sade Oliver och lutade sig framåt.

"Vad det än är så har jag en dålig känsla kring det", sade Alicia och grimaserade.

"Inte den bästa timingen heller, mitt i ett prov och Harry kommer definitivt fokusera på vad som händer på gräset", tillade Angelina med en suck.

Harry satte tillbaka ögat till stjärnkikaren och fokuserade linsen, nu med siktet inställt på Venus. Han tittade ner på sin karta för att pricka dit planeten, men någonting distraherade honom.

"Harry, jag tror inte att det är Venus", sade Hermione fundersamt. "Vårt prov är vid midnatt och Venus syns bara vid skymning och gryning."

Harry log. "Tack för hjälpen, jag ska lägga det på minnet", sade han tacksamt.

Han stannade upp med fjäderpennan lyft över pergamentet, kisade ner på den skuggiga marken och såg sex figurer vandra över gräsmattan. Om de inte hade rört sig och om månljuset inte hade belyst deras huvuden upptill, skulle de ha varit omöjliga att särskilja från den mörka marken de gick på. Men till och med på det här avståndet hade Harry en konstig känsla av att känna igen gången hos den kortaste och tjockaste av dem, som verkade leda gruppen.

"En galleon på att det är Umbridge", sade Dean men möttes bara av fnysningar, ingen var dum nog att satsa emot honom.

Han kunde inte föreställa sig varför Umbridge skulle vara ute och ströva efter midnatt, ännu mindre i sällskap med fem andra. Sedan hostade någon bakom honom och han mindes plötsligt att han var halvvägs genom en tentamen. Han hade alldeles glömt bort Venus position. Han pressade ögat mot stjärnkikaren och hittade den på nytt och skulle än en gång rita in den på sin karta när han, på helspänn för varje ovanligt ljud, hörde en avlägsen knackning som ekade över det tomma skolområdet, omedelbart följt av det halvkvävda skallet från en stor hund.

"Fang är så söt", suckade Rose och log vid omnämnandet av hunden.

"De e han", instämde Harid med ett eget leende, inombords försökte han ignorera rösten om att det här var ögonblicket han väntat på, när Umbridge skulle komma och föra bort honom.

Han tittade upp med bultande hjärta. Det syntes ljus i Hagrids fönster och de figurer som han hade sett gå över gräsmattan avtecknade sig nu i silhuett mot dem. Dörren öppnades och han såg tydligt sex skarpt avgränsade figurer gå in över tröskeln. Dörren stängdes igen och det blev tyst.

"Det verkar som om vi har kommit till Hagrids avresa", suckade Bill och kliade sig i nacken. "Hon vill troligtvis inte göra något stort spektakel över det som med Trelawney."

Harry kände sig väldigt olustig till mods. Han tittade sig omkring för att se om Ron och Hermione hade lagt märke till samma sak som han, men just då kom professor Marchbanks gående bakom honom och eftersom han inte ville se ut som om han smygkikade på någon annans arbete böjde sig Harry hastigt ner över sin stjärnkarta och låtsades göra några anteckningar på den, medan han i själva verket spanade över toppen på balustraden mot Hagrids stuga.

Figurer rörde sig nu innanför fönstren i huset och skymde tillfälligt ljuset. Han kunde känna professor Marchbanks ögon i nacken och pressade åter ögat mot stjärnkikaren, stirrade upp mot månen trots att han hade märkt ut dess position för en timme sedan, men när professor Marchbanks gick vidare hörde Harry ett vrål från den avlägsna stugan som ekade genom mörkret ända högst upp till Astronomitornet. Flera av eleverna runt Harry dök fram bakom sina stjärnkikare och spanade i stället i riktning mot Hagrids hus.

"Så mycket för att fokusera på sitt skolarbete", sade Remus torrt.

"Jag kan tänka mig att Hagrid är ganska upprörd", sade Charlie med en sorgsen blick.

Professor Tofty gav till en torr liten hostning igen.

"Försök att koncentrera er nu, pojkar och flickor", sa han vänligt.

"Som att det är så enkelt när man hör något sådant", fnös Terry och såg misstroget på boken.

De flesta återvände till sina stjärnkikare. Harry tittade åt vänster. Hermione stirrade som förstenad på Hagrids stuga.

"Om jag känner Hermione rätt var hon ändå redan klar med alla frågor", sade Parvati och log.

"Antagligen ja, och Hagrid är vår vän. Vi bryr oss om honom", sade Hermione bestämt. Hagrid kände sig tjock i halsen och ögonen sved svagt vid Hermiones ord.

"Ähum ... tjugo minuter kvar", sa professor Tofty.

Hermione hoppade till och återgick genast till sin stjärnkarta. Harry tittade ner på sin egen och upptäckte att han felaktigt betecknat Venus som Mars. Han böjde sig ner för att rätta till det. Då hördes plötsligt en hög skräll utifrån. Flera elever skrek "Aj!" eftersom de råkade stöta till ansiktet med änden på stjärnkikarna när de skyndade sig fram för att se vad som pågick nedanför.

Hagrids dörr hade flugit upp och i ljuset som strömmade ut ur stugan såg de honom helt tydligt, en kolossal figur som vrålade och svängde sina knytnävar, omgiven av sex personer som samtliga, att döma av de små fina trådarna av rött ljus som de kastade i riktning mot honom, verkade försöka lamslå honom.

"Försöka är nog nyckelordet i den meningen", sade Charlie fundersamt. "Hans ursprung hjälper honom nog i den situationen."

"Hagrid skulle inte göra en fluga förnäm? Varför gör de det här?" frågade Percy misstroget och såg oroligt på boken.

"För det är ministeriet och de gör vad de vill?" föreslog Fred med en axelryckning. "Vi sa ju att de inte är att lita på."

Percy ryckte till och kröp ihop en aning vid påminnelsen om hur han hade övergivit sin familj.

"Nej! " skrek Hermione.

"Snälla ni!" sa professor Tofty med indignerad röst. "Det här är en tentamen!"

Men ingen av eleverna intresserade sig det minsta för sina stjärnkartor längre. Strålar av rött ljus flög fortfarande omkring intill Hagrids stuga, men på något vis tycktes de studsa bort från honom. Han stod ännu upprätt och såvitt Harry kunde se kämpade han fortfarande. Tjut och rop ekade över markerna. En man skrek: "Var förnuftig nu, Hagrid!"

"För att sända fem aurorer efter någon mitt i natten, för att vara en otillfredsställande lärare, är så förnuftigt", sade Kingsley med ett höjt ögonbryn.

"Vilket väcker frågan varför aurorer är där, som jag förstod det ville du bli av med Hagrid som lärare, inte som nyckelväktare", sade McGonagall i en rasande ton.

"Han har fört in en jätte på skolans område!" väste Umbridge med McGonagall höjde bara på ett ögonbryn.

"Något som du inte har någon aning om i boken. Du har ett annat motiv bakom det", sade McGonagall i en äcklad ton.

Hagrid vrålade: "Så tusan heller, på de här viset ska du inte lyckas ta mej, Dawlish!"

Harry kunde se den svaga konturen av Fang, som försökte försvara Hagrid och tog ideliga språng mot trollkarlarna som omgav honom, tills en förlamningsbesvärjelse drabbade honom och han föll till marken.

"Oh Merlin, det här kommer inte sluta bra", sade Charlie oroligt. "Hagrid har en tendens att vara överbeskyddande över sina husdjur."

"Jag vet inte ens om överbeskyddande räcker", mumlade Ron.

"Jag är mer imponerad över att Fang var modig och faktiskt attackerade", muttrade Bill till Fleur som log svagt.

Hagrid gav upp ett ramaskri av raseri, lyfte handgripligen den skyldige i vädret och slängde i väg honom. Mannen flög närmare tre meter och reste sig inte upp igen. Hermione flämtade till med båda händerna för munnen. Harry tittade på Ron och såg att han också såg skrämd ut. Ingen av dem hade någonsin sett Hagrid i ett riktigt vredesutbrott tidigare.

"Vem är dum nog att försöka ge sig på en halvjätte?" frågade Su Li med en misstrogen blick.

"Jag vet att det uppenbara svaret är Umbridge, men jag vill nominera Harry."

"Jag?!" protesterade Harry högt och såg chockat på Justin.

"Du valde att brottas med ett troll i vårt första år, en halvjätte är inget särskilt efter det", påpekade Justin med en axelryckning.

"Titta!" pep Parvati, som lutade sig över balustraden och pekade mot foten av slottet där ytterporten hade öppnats igen.

Ljus strömmade åter ut på den mörka gräsmattan och en ensam lång svart skugga fick gräset att bölja där den sprang genom det.

"Vem är det?" frågade Hannah och såg sig ängsligt omkring.

"Nej, vet ni vad!" sa professor Tofty oroligt. "Bara sexton minuter kvar!" Men ingen tog den minsta notis om honom, de betraktade nu den person som kom rusande ner mot tumultet utanför Hagrids stuga.

"Jag tror att det är ett hopplöst försök", sade Percy och skakade på huvudet. "Inget kan få eleverna att hålla fokus efter det där."

"Jag undrar vem det är som kommer för att hjälpa", sade Alicia fundersamt.

"Det kan vara vem som helst, men mest troligen en professor", sade Tracy som hörde frågan.

"Hur understår ni er?" skrek figuren medan hon sprang. "Hur understår ni er!"

"Det är McGonagall!" viskade Hermione.

"Självklart", sade McGonagall i en bestämd ton. "Jag tänker inte stå vid sidan av och rulla tummarna medan mina kollegor blir attackerade."

Hagrid log och torkade sig om ögonen med en gigantisk näsduk han drog upp från en av sina många fickor.

"Lämna honom i fred! Hör ni vad jag säger!" ljöd professor McGonagalls röst genom mörkret. "Varför angriper ni honom? Han har ingenting gjort, absolut ingenting som rättfärdigar en sån ..."

Hermione, Parvati och Lavender skrek till alla tre. Figurerna runt stugan hade skickat i väg inte mindre än fyra lamslagningsbesvärjelser mot professor McGonagall. Halvvägs mellan stugan och slottet träffades hon av de röda strålarna. Ett ögonblick såg hon självlysande ut och glödde spöklikt röd, sedan for hon omkull, landade hårt på rygg och blev orörlig.

Tystnaden i salen var påtaglig medan alla tog in exakt vad det var de hade hört. Ingen av dem ville tro att de hade hört rätt, säkerligen kunde det inte stämma att McGonagall skulle bli attackerad på det viset…

"VA!"

"Det är fullständigt föraktligt!"

"Hur kan de göra det?"

Tystnaden bröts och från alla håll i salen kom det upprörda skrik och ett stort antal elever hade hamnat på sina fötter medan de skrek av fasa, på boken eller mot Umbridge. Ingen av dem hade förväntat sig att Umbridge skulle våga attackera professor McGonagall, allra minst så öppet. Dumbledore själv hade en kall rasande ilska dansande i sina vanligtvis lugna, tindrande ögon. Trots det hade han sin trollstav i sin hand, redo att de flektera förhäxningar om någon skulle få idéen att försöka attackera Umbridge i sin ilska.

"Fyra lamslå i bröstet?" frågade Charlie i en förskräckt ton. "De är så kraftfulla att det bara tar 7-8 stycken att slå ut en drake i storleken av en kulle!"

"Och Minerva tog precis fyra rakt mot bröstet när hon är i sextioårsåldern", avslutade Dorea bistert. Hon visste att hennes vän var stark och envis, men inte ens hon hade stora chanser att överleva något sådant.

"Det kan enkelt döda någon", sade Tonks förskräckt, hennes händer framför munnen i chock.

"Om det är så Aurorer agerar tror jag att jag behöver tänka över mitt beslut att bli en Auror", sade Harry i en upprörd ton.

"Det är just därför vi behöver personer för dig, de som vet vad som är rätt och fel och inte är fega skitstövlar som blir ledda av korrupta jävlar", brummade Moody och spände ögonen i Harry.

"Kommer du vara okej, professorn?" frågade Dennis skrämt och såg på sin föreståndarinna med våta ögon.

"Självklart, mr Creevey", sade McGonagall bestämt och ignorerade de upprörda viskningarna som kom från alla håll. "Det tar lite mer än ett par lamslå för att hindra mig från att beskydda slottet."

"Jag förstår bara inte hur de kunde göra det!" utbrast Lavender. "Professor McGonagall har inte gjort något fel."

George fnös. "Tror du verkligen att det spelar roll, inget illa menat professor, men de är troligtvis glada att bli av med dig, för du är känd för att vara nära Dumbledore samtidigt som du är uppenbart kritiskt mot paddan. De tog troligtvis tillfället i akt för att få dig ur vägen, utan att behöva oroa sig för kritik."

"Så fantastiskt cyniskt av dig, George", sade Katie sarkastiskt.

"Håller du inte med, miss Bell?" frågade George med ett höjt ögonbryn.

"Klart jag gör", sade Katie och försökte hålla sin röst lugn och kontrollerad, "men det stoppar mig inte från att konstatera ett faktum."

"Vid alla galopperande gastar!" skrek professor Tofty, som också tycktes ha glömt tentamen helt och hållet. "Inte så mycket som en varning! Skandalöst uppförande!"

"Tofty tar proven väldigt seriöst men han är en god man", sade Charlus allvarligt, endast hans rakryggade och stela hållning avslöjade raseriet och oron han kände för McGonagall.

"ERA FEGA STACKARE !" röt Hagrid. Hans röst hördes tydligt ända upp till toppen av tornet och flera ljus blossade upp igen inuti slottet. "FÖRBANNADE YNKRYGGAR ! HÄR HAR NI ... Å HÄR ..."

"Det ser i alla fall ut som om du blev hämnad", sade Flitwick men såg ändå oroligt på McGonagall, han var mer än väl medveten om hur farligt det kunde vara med så många lamaslå riktade mot en person.

"Å, du milde ...", flämtade Hermione.

Hagrid gjorde två enorma svingar mot sina närmaste angripare; att döma av deras omedelbara kollaps hade de slagits medvetslösa. Harry såg Hagrid vika sig dubbel och tänkte att han till sist hade träffats av en besvärjelse. Men tvärtom, i nästa ögonblick rätade Hagrid på sig igen med något som såg ut som en säck på ryggen – sedan förstod Harry att det var Fangs slappa kropp som han hade hängt över axlarna.

"Ta honom, ta honom!" skrek Umbridge, men den kvarvarande medhjälparen verkade ytterst ovillig att gå inom räckhåll för Hagrids nävar, i själva verket backade han undan så fort att han snubblade över en av sina fallna kamrater och trillade omkull.

"Jag kan knappt tro det", sade Lee och låtsades vara imponerad, "en av dem har faktiskt någon form av hjärna… jag visste inte att det var möjligt."

"Den stora frågan är om det är Dawlish som har hjärnan eller inte", sade Gabriel och betraktade fundersamt boken. "Mina pengar är på någon annan."

Hagrid hade vänt sig om och börjat springa med Fang fortfarande hängande runt halsen. Umbridge skickade i väg en sista förlamningsbesvärjelse efter honom, men den missade, och Hagrid, som sprang i full fart mot de avlägsna grindarna, försvann in i mörkret.

"Jag måste säga, i framtiden vet folk hur man gör en minnesvärd exit", sade Kingsley, en glimt i hans ögon men han satt alldeles stel i ryggen och med en ilsken blick i ansiktet på grund av behandlingen av hans vänner.

Det blev en lång stunds skälvande tystnad medan alla stirrade ner på området med gapande munnar. Sedan sa professor Tofty med svag röst: "Ähum ... fem minuter kvar, allesammans."

"Ja det är ju ett sätt att försöka få alla att bli underkända på Astronomi", sade Neville efter en lång tystnad och försökte tvinga fram ett leende.

"Och det kommer bara reflektera dåligt på Umbridge själv", tillade Dean i en belåten ton, men hans ögon vilade fortfarande på McGonagall, som om han förväntade sig att hon skulle kollapsa uppe vid lärarbordet när som helst.

Trots att han bara hade fyllt i två tredjedelar av sin stjärnkarta längtade Harry förtvivlat efter att tentamen skulle ta slut. När den äntligen gjorde det, tryckte han, Ron och Hermione slarvigt tillbaka sina stjärnkikare i hållarna och rusade nerför spiraltrappan. Ingen av eleverna ville gå och lägga sig. De stod allesammans nere vid foten av trappan och pratade högt och upphetsat om vad de hade bevittnat.

"Den där elaka kvinnan!" flämtade Hermione, som var så ursinnig att hon knappt kunde tala. "Att försöka smyga sig på Hagrid mitt i natten!"

"Hon ville tydligen undvika en liknande scen som med Trelawney", sa Ernie Macmillan snusförnuftigt medan han trängde sig fram till dem.

"Det verkar som det men hon valde en väldigt dålig tidpunkt att göra det", sade Kingsley med ett höjt ögonbryn.

"Det kan man lugnt säga. Alla femteårselever är närvarande och ser det", Tonks skakade på huvudet. "McGonagall har alltid varit en väldigt omtyckt professor, om det kommer ut att Umbridge attackerat henne…"

"Det kommer det inte, hon kontrollerar vår post kommer ni väl ihåg", sade Ginny i en bitter ton.

"Visst klarade sig Hagrid fint?" sa Ron, som såg mer skrämd än imponerad ut. "Hur kommer det sig att alla besvärjelserna studsade bort från honom?"

"Det måste vara på grund av hans jätteblod", sa Hermione darrigt. "Det är väldigt svårt att lamslå en jätte, de är som troll, väldigt tuffa ... men stackars professor McGonagall ... fyra lamslagningsbesvärjelser rakt i bröstet och hon är ju inte särskilt ung, eller hur?"

"Hur kan du säga det? Hur orimligt att säga att vår käraste Minnie McGonagall är något annat än i sina livs bästa år."

McGonagall kunde inte låta bli och le vid Sirius ord. "Jag är rörd, mr Black, men du skulle ha sett mig som ung är allt jag har att säga."

"Fruktansvärt, fruktansvärt", sa Ernie och skakade på huvudet med upprörd min. "Ja, jag går och lägger mig nu. God natt, allihop."

"Du såg precis en av våra lärare bli träffad av fyra lamaslå och en grupp av ministeriearbetare som försökte lamaslå Hagrid och du tänker gå och lägga dig?"

"Jag behöver sova och vi har fler prov efter det", sade Ernie och ryckte på axlarna. "För att inte tala om utegångsförbudet. Jag är säker på att vi kommer diskutera det mer genomgående i vårt uppehållsrum eller dagen därpå."

Folk runt omkring dem började släntra i väg medan de fortfarande pratade upphetsat om vad de just hade sett.

"De lyckades i alla fall inte föra i väg Hagrid till Azkaban", sa Ron. "Han har väl gett sig av till Dumbledore, eller vad tror ni?"

"Det har han nog", sa Hermione, som såg gråtfärdig ut. "Å, det här är hemskt, jag trodde faktiskt att Dumbledore skulle komma tillbaka ganska snart, men nu har vi förlorat Hagrid också."

De traskade tillbaka till Gryffindors uppehållsrum som var alldeles fullt av folk. Tumultet ute på skolområdet hade väckt en hel del elever, som i sin tur hade skyndat sig att väcka sina vänner. Seamus och Dean, som hade kommit dit före Harry, Ron och Hermione, berättade nu för alla vad de hade sett och hört uppifrån Astronomitornet.

"Men varför ge Hagrid sparken nu?" frågade Angelina Johnson och ruskade på huvudet. "Det är ju inte som med Trelawney, för han har ju undervisat mycket bättre än vanligt i år!"

"En del är nog symboliskt", sade mr Weasley. "Visa att hon har makt över skolan, har makten att ändra på Dumbledores beslut, sända ut signaler om att hon kontrollerar skolan...", mr Weasley tystnade och sade inget mer.

"Det och 'on 'ar fördomar mot 'alvmänniskor", sade Fleur och knöt sina händer, om hennes naglar var lite vassare än vanligt var det ingen annan än hennes handflator som behövde veta det.

"Umbridge hatar halvmänniskor", sa Hermione bittert och damp ner i en fåtölj. "Hon har hela tiden velat sparka ut Hagrid."

"Och hon trodde att Hagrid smusslade in nifflare på hennes kontor", inflikade Katie Bell.

"Å, jäklar", sa Lee Jordan och slog handen för munnen. "Det var jag som smusslade in nifflare på hennes kontor. Fred och George lämnade ett par åt mig, jag fick dem att sväva in genom fönstret."

"Bra jobbat, Lee", sade Fred och gav sin bästa vän en tumme upp. "Olyckligt utfall men underbart utfört."

"Umbridge skulle ha sparkat honom ändå", sa Dean. "Han står för nära Dumbledore."

"Ja, det är sant", sa Harry och sjönk ner i en fåtölj bredvid Hermione.

"Jag hoppas bara att professor McGonagall mår bra", sa Lavender med gråt i rösten.

"Det är tröstande att veta att mina elever bryr sig om mig", sade McGonagall och såg rört på eleverna.

"Du är väldigt populär bland dem alla", sade madam Hooch med ett leende.

"Jo tack, vi märkte det tidigare i veckan när de alla barrikera sig i sitt uppehållsrum", fnös Babbling och McGonagall log vid påminnelsen.

"De bar tillbaka henne upp till slottet, vi såg det genom fönstret i sovsalen", sa Colin Creevey. "Hon såg ganska dålig ut."

"Madam Pomfrey kommer att greja det", sa Alicia Spinnet bestämt. "Hon har aldrig misslyckats hittills."

Klockan var nästan fyra på morgonen innan uppehållsrummet blev tomt igen. Harry var klarvaken. Bilden av Hagrid som sprang i väg in i mörkret ville inte lämna honom. Han var så ursinnig på Umbridge att han inte kunde komma på något straff som skulle vara hårt nog, fast Rons förslag att låta en samling utsvultna sprängstjärtsskrabbor kalasa på henne hade sina förtjänster. Han somnade mitt i tankarna på ohyggliga hämndaktioner och klev upp tre timmar senare utan att känna sig det minsta utvilad.

"Vilket intressant alternativ till att räkna får", sade Luna och såg på Harry med djupt intresse.

"Åh, ni behöver mer sömn än en handfull timmar", sade mrs Weasley och såg oroligt på femteårseleverna.

"Det är en dag, och förhoppningsvis har vi inte många tentamer kvar vid det tillfället", sade Ron avfärdande. "Förhoppningsvis är det på eftermiddagen så kan vi vila lite efter frukosten."

"Vila? Vi behöver repetera så att vi inte glömmer bort något viktigt!" protesterade Hermione i en förfärad ton.

Ginny skrattade när hon såg hur både Harry och Ron grimaserade. "Ta det lugnt, läs igenom anteckningarna någon gång eller två men plugga inte för mycket. Det kan resultera i att ni glömmer bort detaljer i stället."

Deras sista tentamen, i trollkonsthistoria, skulle inte äga rum förrän på eftermiddagen. Harry skulle gärna velat gå och lägga sig igen efter frukosten, men han hade räknat med att repetera lite i sista minuten på förmiddagen, så i stället satt han med huvudet i händerna vid fönstret i uppehållsrummet och ansträngde sig hårt för att inte nicka till medan han läste igenom en del av anteckningarna från den meterhöga trave som Hermione hade lånat honom.

"Urgh, det är sista examen?" frågade Harry med en grimas.

"Tänk positivt, den spelar inte lika stor roll som de andra proven", sade Fay i en optimistisk ton. Harry nickade men såg misstänksamt på boken, han kunde inte skaka av sig känslan av att någon dåligt skulle hända. Trots allt brukar dåliga saker hända i slutet av läsåren och Harry såg inte fram emot att få veta vad det skulle kunna vara den här gången.

Femteårseleverna trädde in i stora salen klockan två och intog sina platser framför examensproven, som låg med framsidan neråt. Harry kände sig utmattad. Han ville bara att det här skulle vara över så att han kunde gå och sova; sedan skulle han och Ron gå ner till quidditchplanen dagen därpå – han skulle få ta en flygtur på Rons kvast – och njuta av befrielsen från allt pluggande.

"Det är bra", sade Remus uppmuntrande. "Hitta ljuset i slutet av tunneln."

"Jag saknar verkligen att flyga", suckade Harry och försökte ignorerade den gnagande känslan inom sig.

"Samma här", instämde Fred och George i kör och nickade ivrigt. Det tog allt de hade för att inte kommentera att de snart åtminstone skulle få flyga igen, känna luften dra i deras hår och klädnader, isande kall mot kinderna på morgnarna.

"Vänd på skrivningarna", sa professor Marchbanks från sitt bord framme i salen och vände hastigt på det jättestora timglaset. "Nu kan ni börja."

Harry stirrade stelt på den första frågan. Det dröjde flera sekunder innan han insåg att han inte hade fattat ett ord av den; han distraherades av en geting som surrade mot ett av de höga fönstren. Långsamt och motvilligt, började han till sist skriva ett svar.

Harry grimaserade och sjönk ihop. Det var ingen större förvåningen egentligen att han skulle få problem med examen i trollkonsthistoria.

"Se inte för dyster ut, medan det finns historiska händelser du bör känna till för att vara auror så är det inget krav för att komma in på utbildningen", sade Tonks och log uppmuntrande mot Harry.

"Ja", Harry försökte le själv innan han såg fåraktigt mot boken. "Bara inte det roligaste att höra om hur man misslyckas på ett prov."

"Struntsnack, du misslyckas inte med det, du kanske bara inte kommer ha högsta betyg av alla", sade Remus i en bestämd ton. "Så länge du gör ditt bästa är vi nöjda."

Han hade jättesvårt att komma ihåg namn och blandade hela tiden ihop datum och årtal. Fråga fyra (Enligt din åsikt, bidrog eller ledde trollstavslagstiftningen till bättre kontroll av svartalfsupproren på 1700-talet? ) hoppade han helt enkelt över och tänkte att han skulle gå tillbaka till den på slutet om han hade tid.

"Vad då enligt vår åsikt?" protesterade Justin förskräckt. "Jag trodde det var ett prov om historiska händelser."

Dumbledore skrockade lågmält när han såg att det var fler än Justin som verkade förvirrade och upprörda över hur frågan var formulerad. "Minsann Mr. Finch-Fletchley, det är ett prov om historiska händelser men är det inte viktigare att ni är medvetna om anledningarna och konsekvenserna av de historiska händelserna snarare än exakt vad som hände? Ni kommer ha frågor som efterfrågar om ren fakta men också frågor som denna där vi kan testa hur ni ser hur händelser bygger på varandra." Dumbledore tystnade och såg sig omkring i salen, nöjd med att en del av femteårseleverna började se lugnare ut. "Och kom ihåg, så länge ni faktiskt kan argumentera för er ståndpunkt så kommer ni få poäng för frågan. Ni kan argumentera för att det inte alls ledde till bättre kontroll men ni måste förklara varför utifrån samtida och händelser efter trollstavslagstiftningen i så fall."

Han kände en plötslig stöt vid fråga fem (Hur överträddes sekretesslagen 1749 och vilka åtgärder vidtogs för att förhindra ett upprepande?) men hade en gnagande misstanke om att han hade missat flera viktiga punkter – han hade en känsla av att vampyrer hade kommit in i historien någonstans.

"Urgh, inte ens på provet är vi fria från svartalfsupproren", stönade Ron och såg utmattat på boken. "Kommer alla frågor verkligen handla om det?"

"Jag hoppas inte det", sade Hermione och grimaserade innan hon vände sig mot Harry. "Och som svar på frågan, ja vampyrer dök upp", sade Hermione och Harry tackade henne snabbt. Tröttheten började sätta klorna ordentligt i dem alla nu och alla ville bara få kapitlet överstökat så de kunde gå och lägga sig.

Han tittade längre fram efter en fråga som han definitivt kunde svara på och hans ögon hamnade på fråga tio: Redogör för de omständigheter som ledde till bildandet av Internationella trollkarlsförbundet och förklara varför häxmästarna i Liechtenstein vägrade att ansluta sig. Det här vet jag, tänkte Harry, fast hans hjärna kändes trög och slapp. Han kunde se en rubrik framför sig med Hermiones handstil: Bildandet av Internationella trollkarlsförbundet ... Han hade läst de där anteckningarna senast i morse.

"Det är åtminstone en fråga som inte handlar om svartalfer", sade Seamus och grimaserade. "Kanske borde jag faktiskt börja läsa igenom våra anteckningar om historia redan nu för jag känner mig osäker på alla frågor än så länge."

"Jag med", suckade Dean och pressade handflatorna hårt mot ögonen. "Betyder det att jag faktiskt kommer lära mig något från det här och faktiskt göra det? Nej, jag kommer vänta till sista stund som vanligt."

Han började skriva medan han då och då tittade upp för att kontrollera det stora timglaset på skrivbordet bredvid professor Marchbanks. Han satt alldeles bakom Parvati Patil, vars långa svarta hår föll ner över stolsryggen. Ett par gånger märkte han att han satt och stirrade på de små gyllene ljusfläckarna som glänste i hennes hår när hon rörde på huvudet, och han blev tvungen att skaka lite på sitt eget för att klara hjärnan.

... den förste Högste storpampen i Internationella trollkarlsförbundet var Pierre Bonaccord, men Liechtensteins trollkarlssamfund ville inte godkänna hans utnämning, därför att ...

"Varför ödslar vi så mycket tid på den här tentamen?" stönade Astoria och lutade sig trött mot sin syster som hyschade henne.

"Jag vill inte vara någon som är väldigt pessimistisk men med tanke på att den enda andra tentamen vi ägnat så mycket tid på är den i astronomi… ja, det ger bara känslan av att något kommer hända…", sade Fay och såg oroligt på boken.

"Vad kan möjligtvis hända som toppar att professor McGonagall blir attackerad?" sade Lavender och lutade huvudet på sina knän som hon hade dragit upp mot bröstet.

Överallt runt omkring Harry skrapade fjäderpennor mot pergament likt råttor som kilade ut och in ur sina bon. Solen brände hett i nacken på honom. Vad var det Bonaccord hade gjort som hade förargat trollkarlarna i Liechtenstein så mycket? Harry hade en känsla av att det hade någonting med troll att göra ... han stirrade tomt på Parvatis nacke igen. Om han bara kunde utföra legilimering och öppna ett fönster i bakhuvudet på henne och se vad det var för historia med troll som hade förorsakat brytningen mellan Pierre Bonaccord och Liechtenstein ...

"Åh det är enkelt Harry, han ville förbjuda jakt av troll i Liechtenstein och stöttade trolls rättigheter, något som Liechtenstein var emot eftersom de hade handskats med en hel del otrevliga och våldsamma trollpakter", svarade Parvati med ett leende. "Jag har inte de exakta detaljerna i huvudet men det är den bakomliggande orsaken."

"Tack Parvati, nu gäller det bara att jag kommer ihåg det", svarade Harry och log mot sin vän.

Harry slöt ögonen och begravde ansiktet i händerna, så att det glödande röda på insidan av ögonlocken blev mörkt och svalt. Bonaccord hade velat stoppa jakten på troll och ge trollen rättigheter ... men Liechtenstein hade problem med en stam särskilt illasinnade bergtroll ... så var det.

Hermione såg stolt på Harry, glad att han lyckades få frågan rätt.

"Och du behövde inte ens legilimering för att minnas det", sade Ginny i en retande ton och Harry log svagt.

Han öppnade ögonen. De sved och tårades vid synen av det bländande vita pergamentet. Långsamt skrev han två rader om trollen och läste sedan igenom det som han dittills hade skrivit. Det verkade inte särskilt upplysande eller detaljerat och ändå var han säker på att Hermiones anteckningar hade fortsatt sida upp och sida ner.

Han slöt ögonen igen och försökte se dem framför sig, försökte komma ihåg ... Förbundet hade haft sitt första möte i Paris, ja, det hade han redan skrivit ... Svartalfer hade försökt få tillträde och hade avvisats ... det hade han också skrivit. Och ingen från Liechtenstein hade velat komma ... Tänk, sa han till sig själv, med ansiktet i händerna, medan fjäderpennor överallt omkring honom krafsade ner oändliga svar och sanden droppade genom timglaset där framme ...

"Uhu", sade Babbling som såg nästa mening.

"Vad menar du med uhu?" ifrågasatte mrs Weasley omedelbart.

"Öh, ni vet hur ni sade att någonting skulle hända", sade Babbling och grimaserade. "Vi har nått den punkten… men det behöver inte vara något allvarligt, eller hur? Bara lite examens stress"

"Det är Harrys liv, när är det inte något allvarligt", muttrade Fred och sträckte ut sig.

Han gick återigen genom den svala, mörka korridoren som ledde till Mysterieavdelningen, gick med fasta och målmedvetna steg, satte då och då av i språngmarsch, fast besluten att äntligen nå sitt mål ... Den svarta dörren svängde upp som vanligt, och här var han nu i det runda rummet med de många dörrarna ... Tvärs över stengolvet och in genom den andra dörren ... fläckar av dansande ljus på väggarna och golvet, och det där underliga mekaniska klickandet, men han hann inte undersöka det, han måste skynda sig ... Han sprang de sista metrarna fram till den tredje dörren, som svängde upp precis som de andra.

Alla ordermedlemmar gav ifrån sig låga svordomar vid informationen om att Harry, och Voldemort, tagit sig längre in i ministeriet. De hade alla en känsla av att vad som än skulle komma härnäst så var det inget positivt.

"Vänta, du har visionen när du är vaken nu?" frågade Hermione skrämt.

"Nah, han somnade antagligen, eller slumrade till åtminstone", sade Ron avfärdande och försökte sätta sig rakare upp för att inte somna.

"Oavsett vad är det inte bra", sade mrs Weasley bestämt och såg strängt på de tre tonåringarna.

Återigen var han inne i det katedralstora rummet fyllt med hyllor och glasklot ... hans hjärta slog mycket fort nu ... den här gången skulle han lyckas ta sig fram dit ... när han var framme vid nummer nittiosju svängde han till vänster och skyndade genom gången mellan två rader ... Men det låg en skepnad på golvet allra längst in, en svart skepnad som vred sig på golvet som ett sårat djur ... Harrys mage drog ihop sig av rädsla ... av upphetsning ... En röst kom ut ur hans egen mun, en hög, kall röst, tom på all mänsklig värme.

"Ta den åt mig, lyft ner den nu ... jag kan inte röra vid den ... men du kan..." Den svarta skepnaden på golvet flyttade lite på sig. Harry såg hur en vit hand med långa fingrar runt en trollstav höjdes i änden på hans egen arm ... hörde den höga, kalla rösten säga: "Crucio! "

"Vem är det han håller fången?" frågade mrs Weasley oroligt.

"Och vad är det han vill att personen ska röra?" frågade Padma misstänksamt. "Ett av glaskloten?"

"Vad är så speciellt med ett glasklot?" frågade Anthony häpet.

"Mer än vad ni kan ana", suckade Remus och skakade på huvudet. "Vi kommer inte säga mer än så men det skulle inte förvåna mig om Harry i boken får veta det."

Mannen på golvet gav upp ett skrik av smärta, försökte resa sig men föll tillbaka, han vred sig i plågor. Harry skrattade. Han höjde trollstaven, förbannelsen hävdes och figuren stönade till och blev stilla.

"Lord Voldemort väntar ..."

Harry började andas fortare, hans värsta mardröm hade besannats. Han var Voldemort, eller var Voldemort han? Varför hörde han bara brus i öronen? Hur länge skulle han ha innan det här hände i verkligheten, skulle han komma att njuta av att skada andra. En röst långt inom honom viskade "Det har du redan börjat göra. Kommer du inte ihåg din glädje över att Hedvig huggit efter Ron och Hermione? Nöjdheten över deras sår?". Harry slets ifrån tankarna när han kände varma tyngder på vardera axel och han öppnade ögonen, när hade han ens slutit dem?

"… lugnt, fokusera på min röst", Sirius röst skar igenom bruset i Harrys öron. "Såja, ingen fara skedd. Ingenting händer. Det är en dröm. Det är inte du, vi vet båda två att du inte kan göra något sådant. Du är inte kapabel till det." Sirius log uppmuntrande när han möttes sin gudsons ögon. "Du vet vad vi pratade om. Det är inte du! Ni må vara sammanlänkande men det är allt."

Harry nickade svagt och tvingade fram ett leende. "Tack, Sirius."

Mycket långsamt, på darrande armar, lyfte mannen axlarna en liten bit från golvet och höjde på huvudet. Hans ansikte var blodfläckat och tärt, förvridet av smärta men ändå hårt av trots.

"Å, helvete", utbrast Babbling, och bleknade när hon läste nästa rad, hennes ord från tidigare ekandes i sitt huvud om att inget skulle hända. "Hur hände det?"

"Va? Vem är det han har?" frågade Harry oroligt, blek i ansiktet. Var det någon han kände? Eller var det en främling?

"Svara på frågan, professorn!" fräste Ron, en orolig blick riktad mot Harry, och brydde sig inte om att han snäste åt en professor, något som inte heller Hermione pekade ut.

"Okej, okej. En sekund", sade Babbling distraherat och letade snabbt reda på stället de var på.

"Du får hellre döda mig", viskade Sirius.

"VA!" skrek Harry. "Sirius? NEJ!"

"'Ur 'ittade 'an 'ögkvarteret?" frågade Fleur och såg oroligt på Sirius, trots att hon bara känt mannen i några månader visste hon att han var en god man, både utifrån hur han behandlade sina vänner och familj, men även från hur han bemötte henne. Aldrig hade han gått över gränsen och gjort henne obekväm, stirrat på henne med en drömmande blick som tydligt avslöjade hur han fantiserade om henne. Ja, han flörtade med henne men hon hade snabbt insett att det var något mannen gjorde med nästan alla han kände.

"Sirius kanske lämnade det…", sade Bill i en bister ton. Han såg sig omkring i salen där alla elever pratade med varandra i allvarliga toner, en del av dem betydligt mer oroliga än andra, innan hans blick fastnade på Dumbledore som hade lutat sig tillbaka i sin stol och slutit ögonen. Rektorn såg äldre ut än vad Bill någonsin hade sett honom och han insåg omedelbart att trollkarlen visste något om vad som hänt… skulle hända.

"Oroa dig inte, Harry, vi kommer hjälpa dig få tillbaka honom!" sade Ron bestämt och knöt händerna, han hatade att se den desperata blicken i sin väns ögon. Hur rädd han var över att förlora ytterligare en förälder. Han såg hur ögonvrån hur flera av deras vänner nickade instämmande och fylldes av en oerhörd tacksamhet över att de, att Harry, hade sådana bra vänner.

Sirius såg sig omkring innan hans blick fastnade på Harry. "Han kommer försöka rädda mig, eller hur?" viskade han och Remus var den enda som kunde höra honom över surret i salen. "Harry! Harry!"

Harry såg över mot Sirius när han uppfattade att hans gudfar försökte få hans uppmärksamhet. "Vad?"

"Du kan inte gå efter mig. Du måste hålla dig säker, det är det viktigaste! Hör du mig, Harry? Jag vill inte att du blir skadad på grund av mig. Om jag var dum nog att bli fångad så är det mitt jobb att hantera konsekvenserna."

"Du skulle inte göra det om rollerna var omvända", protesterade Harry upprört.

"Självklart, utan tvekan. Men jag är den vuxna av oss två, det är mitt ansvar att beskydda dig, inte tvärtom", sade Sirius bestämt och placerade en hand under Harrys haka och lyfte huvudet så de kunde se varandra. "Lova mig att du inte ger dig efter mig!"

Harry bet sig i läppen och vek undan blicken, han visste att det inte var något han kunde lova och att han alltid skulle försöka rädda sin gudfar. Han kunde höra hur Sirius suckade frustrerat men stod kvar vid sitt beslut. Inget skulle kunna stoppa honom från att hålla Sirius säker.

"Det ska jag också göra till slut, var så säker", sa den kalla rösten. "Men först ska du hämta den åt mig, Black ... tror du att du har känt nån smärta att tala om hittills? Tänk efter igen ... vi har många timmar framför oss och ingen kan höra dig skrika ..."

Men någon skrek när Voldemort sänkte sin stav igen, någon skrek och ramlade från en varm skolbänk ner på det kalla stengolvet. Harry vaknade när han slog i golvet, han skrek fortfarande vilt, med ärret i brand, medan förvirringen bröt ut omkring honom i stora salen.

"Det är slutet på kapitlet", sade Babbling och slog ihop boken, hennes knogar vita av att ha hållit så hårt kring boken.

"Det finns ingen chans att vi går och lägger oss nu, professor Dumbledore!" protesterade Ginny och såg trotsigt upp mot lärarbordet när hon mindes hur det här var sista kapitlet innan läggdags.

"Vi kan inte sova nu, vi behöver veta vad som händer!" sade Harry och såg skrämt mellan Sirius och boken.

Dumbledore skakade på huvudet. "Vi behöver alla sova. Nej, jag vet vad ni kommer att säga och jag tvivlar starkt att vi kommer få alla svar inom ett kapitel", sade Dumbledore bestämt och höll upp en hand. "Vi samlas som vanligt imorgon bitti för att fortsätta och avsluta den här boken. Försök få en blund i natt och kom ihåg att inget av det här har inträffat ännu."

De sista orden var tydligt riktade mot Harry som hade knutit händerna hårt och ilsket stirrade ner i golvet. Det var som om hela hans kropp gick på högvarv och han kunde inte föreställa sig hur han skulle kunna somna i natt med vetskapen om att Sirius blev torterad av Voldemort.