Nej, nu får jag ta och uppdatera den här berättelsen xD Har ju skrivit klart en del till den...
Yamato: Hon är inte alltid så snabb i vändningarna...
Kouji: Det här har hon haft klart i snart en månad...
Nåt säger mig att ni mobbsas ..
Yamato: Det gör vi väl alltid? 0)
Ah, men... uh... ROLL TAPE!
Yamato: Hon äger inget :P


Det hade gått en vecka sedan Hugo hade varit i fabriken sist. Tokomon hade varit ovanligt lugn, som om han anade att Hugo inte var på sitt vanliga bushumör. På bordet framför Hugo stod det två tallrikar med olika frukter som man kunde hitta i Digivärlden. Tokomon åt som om han inte hade sett mat på flera veckor, men Hugo satt bara och stirrade ut genom fönstret. Plötsligt blinkade han, han var säker på att han hade sett en rörelse där ute.
-'Niichan, vad...?
Hugo tecknade åt Tokomon att vara tyst. Nu såg han det igen, det var verkligen något i deras trädgård. Något eller någon... Han reste sig och gick ut, beredd att anfalla om det skulle behövas. På nytt rörde sig något. Eld flammade upp runt Hugo och for mot platsen som rörelsen hade kommit ifrån. En hand lyftes mot himlen och elden bytte riktning och for tillbaka mot Hugo. Genast lyfte han upp armarna över huvudet, som skydd mot elden, och elden slog emot dem och for vidare ner i marken, där den försvann utan att sätta eld på något. En kvinna steg fram mot Hugo. Hon var reslig, hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans och hennes kläder var utslitna. Hugo såg på henne.
-Det är inte möjligt!
Hon stod still och såg på honom, med skräcken lysande ur de gröna ögonen. Hugo stirrade tillbaka, han ville inte tro det, det kunde inte vara sant. Tokomon kom ut ur stugan.
-'Niichan?
Han vände sig för att se vem det var som Hugo stirrade på och han sprang genast fram till henne.
-Oneesan!
Han hoppade upp på henne och Hugo såg hur hon backade skräckslaget innan hon verkade inse att Tokomon inte var farlig. Försiktigt strök hon honom över ryggen.
-Det kan inte vara du, mumlade Hugo.
-Vem skulle jag kunna vara förutan mig?
-Du kan ju inte hantera eld! Det är Mats jobb!
Hon tittade på Hugo och hennes ögon blev sorgsna.
-Mats... Så det är så han kallas...
Hugo blev förvirrad, mer förvirrad än han hade varit tidigare.
-Hörru, Zara...
Hon tittade upp mot honom.
-Jag heter inte Zara.
-Du... Vad gör du här då?
-Min dotter såg dig genom datorn vi använder för att se hur digivärlden utvecklas, hon sa att du ropade på henne.
Hugo blinkade, kunde det vara möjligt att han stod med Mats och Zaras mor?
-Är Iceangel din dotter?
Kvinnan ignorerade hans fråga och satte istället lugnt ner Tokomon på marken innan hon drog upp något ur en ficka på den blåa tröjan.
-Jag tror den här tillhör dig.
Hon slängde det till Hugo och han fångade det smidigt.
-Min digikontroll! Vart hittade du den?
-I datorfabriken.
Hon vände ryggen mot Hugo, för att markera att samtalet var slut, och började gå därifrån, samtidigt som Tokomon sprang tillbaka till honom. Han lyfte upp den vita varelsen och såg efter kvinnan. Hon hade stannat, som om hon kommit på något hon glömt. Sakta vände hon sig mot Hugo igen.
-Kontakta aldrig mer min dotter. Hon är en utbildad krigare och mördare, och så ska det förbli.
Utan ett enda ord till försvann hon och lämnade Hugo ensam med sina funderingar.
-Zara... en mördare?
Han kunde inte förstå det, det kunde inte stämma. Aldrig under den korta tid han hade känt henne... Tokomon bet honom plötsligt i tummen och han tappade svärande greppet om den lilla krabaten.
-Vad var det där bra för?
-Frukost inte klart, 'niichan!
Hugo skrattade, trots förvirringen som hängde kvar inom honom, och följde efter Tokomon in i stugan. Nu när han tänkte efter, var han inte, för första gången på en hel vecka, faktiskt lite hungrig?

-Mor, vem var han?
Kalla, blåa ögon mötte mjuka, gröna.
-Du behöver inte tänka på det, älskling. Du ska koncentrera din kraft på att skydda Skymningsdimensionen.
Flickan neg vördnadsfullt mot den blonda kvinnan, som la en hand på hennes axel.
-Jag vet att det är ett tungt arbete vi har lagt på dig, men det är vad din far ville, han ville att ni skulle skydda Skymningsdimensionen när han inte längre kunde. Hade han inte blivit mördad i kriget...
Flickan blinkade förvirrat.
-"Ni", mor?
Kvinnan tittade mot flickan. Återigen hade hon glömt att hennes dotter inte hade några minnen av sin bror. Snabbt kom hon på en annan förklaring, mannen som hade blivit tilldelad platsen som ledare tills den rättmättiga kungen dök upp.
-Du och Gunt.
Flickan reste sig, med vingarna av is ståtligt sträckta bakåt. Hon kastade en längtansfull blick mot sin mor, innan hon steg igenom en lysande portal, som ledde till Skymningsdimensionen. Kvinnan gick bort till andra sidan rummet och gled ner på en svart stol som stod där och tryckte på en stor, rosa knapp. Alla skärmar som satt på väggen framför henne började lysa och olika delar av digivärlden framträdde på dem. Hennes man hade fått Skymningsdimensionen i sin vård, och hon hade fått Digivärlden. Nu var det lugnt, liksom det hade varit ända sedan kriget i Skymningsdimensionen tog slut, ända sedan fabriken där hade stängts, fabriken där barn förvandlades till monster. Ända sedan den stängdes hade ett ovanligt lugn legat över de båda världarna. Hon stängde ögonen när minnena kom över henne, hur båda hennes barn hade tagits ifrån henne när de bara var sex månader gamla, hur hon hade bett fabrikens ledare att få tillbaka dem. När barnen skulle ha fyllt fem år hörde hon att de hade försökt att fly, att Firedemon hade försvunnit genom en portal, att Iceangel var den av dem som hade återfunnits. Vid tio års ålder hade Iceangel äntligen kommit tillbaka till sin mor. Kvinnan suckade djupt, hon kom fortfarande ihåg hur lycklig hon hade varit över att få återse sin dotter. Problemet var att något inte hade stämt. Hennes dotter hade saknat något, glädjen som kvinnan hade kommit ihåg från de nyfödda tvillingarna hade varit som bortblåst. Istället hade flickan anfallit sin mor. Kraften bakom attacken hade varit enorm. Inte tillräckligt stark för att kvinnan, som själv hade fått militärutbildning, skulle falla, men attacken hade varit tillräckligt stark för att förvirra henne för en kort sekund.
"Du kan inte vara min mor..."
Orden hade sårat kvinnan mer än attacken hade gjort, men hon gick fram mot sin dotter och omfamnade henne. Flickan hade knuffat undan henne och flytt, iväg ifrån fortet. Ändå hade kvinnan känt på sig att hon skulle återvända, och ett år senare träffades de igen. Den gången hade kvinnan närmat sig sin dotter med försiktiga steg.
"Det är ingen fara..."
Flickan hade lagt en hand mot kvinnans kind och mötte hennes blick.
"Vilka är vi?"
-Det dröjde... Hon var femton när hon kallade mig mor för första gången...
Kvinnan reste sig från stolen och började otåligt spatsera runt i rummet. Ett pipande ljud slet henne ur hennes funderingar och hon vände sig mot skärmarna. En av dem blinkade med en irriterande, ilsket röd nyans. En digimon hon aldrig hade sett hade givit sig på en liten by, som var bebodd av nykläckta digimons. Snabbt som vinden reste hon sig och begav sig upp i det högsta tornet. Fönstret där uppe vette mot sjön, vilket inte sa så mycket eftersom hela fortet befann sig mitt i oceanen, precis mellan de tre kontinenterna som utgjorde Digivärlden. Hon klättrade upp på fönsterbrädan och kastade sig ner mot vattnet. Brinnande vingar växte upp på hennes rygg och hon flög över vattenytan i full fart för att hinna fram innan den nya varelsen förstörde världens balanserade tillstånd.

Tokomon vaknade och såg mot Hugo.
-'Niichan?
Allt han fick till svar var snarkningar, och den lilla vita varelsen kände inte för att väcka Hugo denna dag också. Istället sträckte han på sig och gick ut i trädgården. Trädgården var den bästa plats han kände till i hela Digivärlden, det fanns så många färger, så många dofter, så många olika blommor och... Tokomon stannade, öga mot öga med den gigantiska getingen. Varför glömde han alltid bort den? Och den här gången sov Hugo, och... Getingen tittade så irriterat på Tokomon som bara en nyväckt geting kunde. Med ett ilsket surrande for den upp i luften och Tokomon flydde.
-'Niisan!
Getingen kom närmare, men Tokomon's röst nådde ändå inte fram till varelsen i huset.
-'NIISAN!
Ljus for plötsligt ner ifrån himlen och träffade Tokomon. Han kände hur hans smala öron blev kraftigare, hans korta ben blev längre och starkare. Han sprang inte längre på marken, han flög. Förvirrat vände han sig mot sin motståndare och tog ett djupt andetag.
-Boom Bubble!
En bubbla av koncentrerad luft träffade getingen rakt i den vidöppna munnen. Den stannade och ett besegrat skri ekade över trädgården innan den for tillbaka ner bland blommorna. Patamon tittade ner mot blommorna, osäker på vad som precis hade hänt. När han hörde ett skratt ifrån stugan vände han sig om och såg Hugo stå där, med ett leende på läpparna.
-Grattis, jag trodde aldrig du tänkte utvecklas.
-Varför blev jag större, 'niichan?
-Överlevnadsinstinkt. Var Flymon på dig igen?
Patamon nickade, skamsen över att han hade glömt Flymon för... ja, han hade glömt bort deras lilla trädgårdsdigimon så många gånger att han hade tappat räkningen. Hugo skrattade retsamt åt Patamon.
-Nu kan du i alla fall försvara dig själv!
Patamon flaxade med de stora vingarna som han hade till öron. Han la förvirrat huvudet på sidan och tittade mot Hugo, innan det slog honom. Han hade faktiskt klarat sig själv! Det var HAN som hade fått bort Flymon! Av ren glädje gjorde han en loop i luften. Hugo skrattade på nytt när Patamon flög förbi honom och in i stugan. Istället för att följa den lilla varelsen så vände han sig om, mot Flymon, som hade stuckit upp sitt huvud mellan blommorna, och gjorde tummen upp. Flymon vinkade med ena klon och lyfte ur sitt gömställe, för att ge sig av mot nya områden.


Yay, det var andra delen.
Yamato: Nu ses vi inte förrän nästa del kommer... Och då kommer massa förklaringar till DDH2 att börja dyka upp.
Kouji: Om hon skriver som hon funderar på just nu :P
Yä, så stay tuned for next episode of
Allihopa: DDH1½: Agnimons Äventyr!