Äntligen
kommer del 3 :D Nu är ni alla överlyckliga, va?
Yamato:
Annars får ni smaka på hennes Overdrive!
STEKPANNSATTACK!
-försöker träffa Yama, men missar och träffar
Kouji istället-
Kouji:
VAFAN TROR DU ATT...
Yamato:
-avbryter- Nu börjar episoden!
En man närmade sig slottet i Digivärlden, flygandes på en Airdramon. Han hade böljande, brunt hår som räckte ner till skuldrorna och ögon, med färgerna blått och grått i sig. Kroppen var normalbyggd, och ganska lång. Hans hud hade färgats brun eftersom han spenderat mycket tid ute i solen. Vid sidan hade han fäst ett svärd, som var dolt under en lång, svart mantel. Hans byxor var bruna som löven om hösten och tröjan var långärmad och grön som barren på en gran. Airdramon stannade vid ett fönster och mannen hoppade in genom det. En kvinna mötte honom, orörlig, inte ens en hårtuss av det blonda håret rörde sig.
-De sa att du var död...
Mannen nickade och gick sakta närmare.
-Att du blivit mördad i kriget...
Kvinnans gröna ögon fylldes av tårar, men hon gjorde vad hon kunde för att hålla dem tillbaka.
-Jag trodde jag aldrig skulle få se dig igen...
Mannen sa ingenting, han fortsatte lugnt att närma sig kvinnan.
-Mindhunter... Tänker du inte säga något?
Han la ett finger över hennes mun, som för att säga åt henne att vara tyst.
-Inga ord är starka nog att beskriva vad jag känner.
Hans röst var lugnande, som ljudet av en havsbris som blåser in över land, och kvinnan kände hur hennes oro försvann. Han var ju här med henne nu, han var här igen och hon skulle aldrig låta honom försvinna, inte en gång till.
-Stanna här med mig, viskade hon.
Mannen la en hand bakom hennes huvud och böjde sig fram emot henne.
-Älskling...
Han lät sina läppar möta hennes och hon kände hur hennes motståndskraft försvann. Plötsligt sköt en skarp smärta upp ifrån hennes bakhuvud. Hon skrek och såg förskräckt på när mannen framför henne förändrades. Hans bruna hår blev skarpt grönt, Den långärmade, gröna tröjan blev kortärmad och vit, med en fyrklöver på vardera ärmen. Manteln försvann helt, den bröts upp i data, hans bruna byxor blev pösigare, även de vita, med en rödklöver på det ena benet och en vitklöver på det andra. Han var lång, två och tio uppskattade kvinnan det till, men hennes synfält höll på att förminskas, smärtan förblindade henne, hon visste knappt vart hon var längre. Hennes armar föll ner utefter sidorna, hennes blick blev glasartad, hon var inte längre medveten om något, det enda hon var medveten om var att hon inte fick några order. Mannen log.
-Jag heter Hisokamon, du gör bäst i att komma ihåg det namnet, raring.
Hans röst var lugn, som en havsbris som blåser in från öppet hav och för en båt i hamn, men kvinnan hörde den inte, hon hade blivit en maskin.
En duns
ekade genom huset och Baste vaknade med en gång. Han flög
praktiskt taget upp ur sängen, han var inte van vid att bli
väckt på det sättet.
-Posten...
Han
gäspade och tittade på klockan.
-Hm,
försov mig.
Han steg
upp ur sängen och gick ut till hallen. Det var ett litet paket,
platt. Han lyfte upp det och la det på köksbordet när
han gick förbi för att hämta frukost. Han plockade ut
bröd, juice, ost och smör ur kylen, samtidigt som han
undrade vad brödet gjorde där inne. Han ställde allt
på bordet och sjönk ner på stolen vid bordets
kortsida. Medan han bredde en macka kastade han nyfikna blickar mot
paketet. Vem kände han som ville skicka paket? Zara? Han skakade
på huvudet, nej, inte hon. Men vem kunde det annars vara? De
andra var inte pyssliga på samma sätt. Han tuggade
förstrött på mackan, utan att inse att han hade glömt
att ha ost på. När han ätit ett par mackor till (den
sista till och med utan smör) och druckit upp juicen öppnade
han paketet. Ett litet meddelande ramlade ut och han tog upp det och
började läsa.
Baste!
Jag har
tillverkat ett litet spel som jag skulle vilja att du testar. Det är
ganska lätt, och går ut på att ta hand om
digivärlden och se till att inga människor kommer in dit.
Om de gör det ska de genast avlägsnas. Jag skulle bli
jätteglad om du kunde testa och berätta fall du hittar
buggar och sådant.
Tack på
förhand
Mats
Baste
tittade på brevet, mest förvånad över att Mats
hade skrivit på meddelandet på datorn. Att det inte
riktigt var Mats stil tänkte han inte så mycket på.
Han drog ut spelet och tittade på förpackningen. Bilden på
framsidan föreställde ett högt berg omringat av massa
konstiga varelser, som han kände igen som digimons. Ovanför
berget stod det med fet, kursiv stil:
The
Digital Threat
Baste
kastade en blick på köksklockan. Om han gick nu skulle han
precis hinna till jobbet. Han reste sig och kastade en sista blick
mot spelet.
-Jag får
testa när jag kommer hem.
-PATAMON!
Hugo
tittade med ett bestämt ansiktsuttryck på fluffbollen som
flög vid porslinsskåpet. Den numera ganska stora varelsen
såg skamset på honom.
-Det var
den femte tallriken den här veckan... Och det har ändå
bara gått tre dagar...
Plötsligt
skrattade den stora varelsen.
-Det är
nog bäst att vi flyttar ut och letar efter en ny plats att bo
på. Samt låter dig vänja dig vid dina nya öron.
Han reste
sig och Patamon flög genast fram till honom och satte sig på
hans axel. Hugo gav honom en snabb klapp på huvudet och kastade
en blick runt om i stugan. Helt klart skulle han sakna sin stuga, han
hade byggt den själv, men han kunde ju alltid komma tillbaka när
Patamon inte var lika klantig längre.
-Kan jag
fortfarande kalla dig 'niisan, 'niisan?
-Tja,
annars har jag ju ett namn, det vet du väl?
Hugo
kastade en sista blick om i stugan, innan han vände och gick ut
genom dörren. En ung kvinna stod där, som om hon hade
väntat på honom. Hugo tittade på kvinnan, han kände
igen henne, hon hade varit där bara några veckor tidigare,
ett par dagar innan Tokomon hade utvecklats. Hon tittade på
honom och log, hennes leende påminde Hugo om hans kamrat, de
var så lika.
-Jag
visste att du inte tänkte stanna här särskilt mycket
längre.
Hugo
ryste, han gillade inte sättet hon sa det på, så
kallt och avståndstagande. Hans ögon smalnade
misstänksamt.
-Ville du
något speciellt?
Kvinnan
ignorerade Hugos halvilskna stämma.
-Vi är
nästan samma, du och jag. Du har fått digimons gener i
dig, och jag har fått människors...
Hugo
himlade med ögonen, han behövde inte lyssna på en
okänd persons personliga problem. Patamon började otåligt
vifta med sina stora öron och Agnimon började sakta röra
på sig. Kvinnan ställde sig framför honom och la en
hand mot hans bröstkorg.
-Jag kan
hjälpa dig.
Hugo frös
mitt i ett steg. Han mötte hennes blick, de lugna, bestämda,
gröna ögonen. Kunde han lita på henne? Kunde han
verkligen? Om hon bara inte var så lik hans kamrat... Han
skakade på huvudet, det var inte hans kamrat, han kunde inte
lita på henne, han kunde inte, inte än. Hon såg på
honom, hennes ögon tårades.
-Jag
behöver din hjälp, snälla...
Hugo bet
sig i läppen, han var inte säker på vad han skulle
göra. Han kunde inte lita på henne, men han kunde inte
lämna henne när hon behövde hjälp, så
gjorde inte en gentleman. Han stannade mitt i en tanke. Han var ingen
man längre, han var en digimon, det enda han behövde oroa
sig för var att överleva. Han slet sig loss från
hennes grepp och fortsatte gå.
-Ledsen,
men jag känner inte dig, ropade han tillbaka till henne.
Kvinnans
gröna ögon blixtrade.
-Du kommer
ångra dig, mumlade hon innan hon vände på klacken
och gick därifrån med raska steg.
Så, vad tyckte ni? (:
Yamato: Bäst för er att ni lämnar en kommentar:P
Kouji: Det gör ingen skillnad, hon fortsätter ändå xD
Vill ändå veta vad folk tycker (: Aja, ses i nästa avsnitt :D
