Äntligen kommer del 3 :D Nu är ni alla överlyckliga, va?
Yamato: Annars får ni smaka på hennes Overdrive!
STEKPANNSATTACK! -försöker träffa Yama, men missar och träffar Kouji istället-
Kouji: VAFAN TROR DU ATT...
Yamato: -avbryter- Nu börjar episoden!


En man närmade sig slottet i Digivärlden, flygandes på en Airdramon. Han hade böljande, brunt hår som räckte ner till skuldrorna och ögon, med färgerna blått och grått i sig. Kroppen var normalbyggd, och ganska lång. Hans hud hade färgats brun eftersom han spenderat mycket tid ute i solen. Vid sidan hade han fäst ett svärd, som var dolt under en lång, svart mantel. Hans byxor var bruna som löven om hösten och tröjan var långärmad och grön som barren på en gran. Airdramon stannade vid ett fönster och mannen hoppade in genom det. En kvinna mötte honom, orörlig, inte ens en hårtuss av det blonda håret rörde sig.
-De sa att du var död...
Mannen nickade och gick sakta närmare.
-Att du blivit mördad i kriget...
Kvinnans gröna ögon fylldes av tårar, men hon gjorde vad hon kunde för att hålla dem tillbaka.
-Jag trodde jag aldrig skulle få se dig igen...
Mannen sa ingenting, han fortsatte lugnt att närma sig kvinnan.
-Mindhunter... Tänker du inte säga något?
Han la ett finger över hennes mun, som för att säga åt henne att vara tyst.
-Inga ord är starka nog att beskriva vad jag känner.
Hans röst var lugnande, som ljudet av en havsbris som blåser in över land, och kvinnan kände hur hennes oro försvann. Han var ju här med henne nu, han var här igen och hon skulle aldrig låta honom försvinna, inte en gång till.
-Stanna här med mig, viskade hon.
Mannen la en hand bakom hennes huvud och böjde sig fram emot henne.
-Älskling...
Han lät sina läppar möta hennes och hon kände hur hennes motståndskraft försvann. Plötsligt sköt en skarp smärta upp ifrån hennes bakhuvud. Hon skrek och såg förskräckt på när mannen framför henne förändrades. Hans bruna hår blev skarpt grönt, Den långärmade, gröna tröjan blev kortärmad och vit, med en fyrklöver på vardera ärmen. Manteln försvann helt, den bröts upp i data, hans bruna byxor blev pösigare, även de vita, med en rödklöver på det ena benet och en vitklöver på det andra. Han var lång, två och tio uppskattade kvinnan det till, men hennes synfält höll på att förminskas, smärtan förblindade henne, hon visste knappt vart hon var längre. Hennes armar föll ner utefter sidorna, hennes blick blev glasartad, hon var inte längre medveten om något, det enda hon var medveten om var att hon inte fick några order. Mannen log.
-Jag heter Hisokamon, du gör bäst i att komma ihåg det namnet, raring.
Hans röst var lugn, som en havsbris som blåser in från öppet hav och för en båt i hamn, men kvinnan hörde den inte, hon hade blivit en maskin.

En duns ekade genom huset och Baste vaknade med en gång. Han flög praktiskt taget upp ur sängen, han var inte van vid att bli väckt på det sättet.
-Posten...
Han gäspade och tittade på klockan.
-Hm, försov mig.
Han steg upp ur sängen och gick ut till hallen. Det var ett litet paket, platt. Han lyfte upp det och la det på köksbordet när han gick förbi för att hämta frukost. Han plockade ut bröd, juice, ost och smör ur kylen, samtidigt som han undrade vad brödet gjorde där inne. Han ställde allt på bordet och sjönk ner på stolen vid bordets kortsida. Medan han bredde en macka kastade han nyfikna blickar mot paketet. Vem kände han som ville skicka paket? Zara? Han skakade på huvudet, nej, inte hon. Men vem kunde det annars vara? De andra var inte pyssliga på samma sätt. Han tuggade förstrött på mackan, utan att inse att han hade glömt att ha ost på. När han ätit ett par mackor till (den sista till och med utan smör) och druckit upp juicen öppnade han paketet. Ett litet meddelande ramlade ut och han tog upp det och började läsa.
Baste!
Jag har tillverkat ett litet spel som jag skulle vilja att du testar. Det är ganska lätt, och går ut på att ta hand om digivärlden och se till att inga människor kommer in dit. Om de gör det ska de genast avlägsnas. Jag skulle bli jätteglad om du kunde testa och berätta fall du hittar buggar och sådant.
Tack på förhand
Mats

Baste tittade på brevet, mest förvånad över att Mats hade skrivit på meddelandet på datorn. Att det inte riktigt var Mats stil tänkte han inte så mycket på. Han drog ut spelet och tittade på förpackningen. Bilden på framsidan föreställde ett högt berg omringat av massa konstiga varelser, som han kände igen som digimons. Ovanför berget stod det med fet, kursiv stil:
The Digital Threat
Baste kastade en blick på köksklockan. Om han gick nu skulle han precis hinna till jobbet. Han reste sig och kastade en sista blick mot spelet.
-Jag får testa när jag kommer hem.

-PATAMON!
Hugo tittade med ett bestämt ansiktsuttryck på fluffbollen som flög vid porslinsskåpet. Den numera ganska stora varelsen såg skamset på honom.
-Det var den femte tallriken den här veckan... Och det har ändå bara gått tre dagar...
Plötsligt skrattade den stora varelsen.
-Det är nog bäst att vi flyttar ut och letar efter en ny plats att bo på. Samt låter dig vänja dig vid dina nya öron.
Han reste sig och Patamon flög genast fram till honom och satte sig på hans axel. Hugo gav honom en snabb klapp på huvudet och kastade en blick runt om i stugan. Helt klart skulle han sakna sin stuga, han hade byggt den själv, men han kunde ju alltid komma tillbaka när Patamon inte var lika klantig längre.
-Kan jag fortfarande kalla dig 'niisan, 'niisan?
-Tja, annars har jag ju ett namn, det vet du väl?
Hugo kastade en sista blick om i stugan, innan han vände och gick ut genom dörren. En ung kvinna stod där, som om hon hade väntat på honom. Hugo tittade på kvinnan, han kände igen henne, hon hade varit där bara några veckor tidigare, ett par dagar innan Tokomon hade utvecklats. Hon tittade på honom och log, hennes leende påminde Hugo om hans kamrat, de var så lika.
-Jag visste att du inte tänkte stanna här särskilt mycket längre.
Hugo ryste, han gillade inte sättet hon sa det på, så kallt och avståndstagande. Hans ögon smalnade misstänksamt.
-Ville du något speciellt?
Kvinnan ignorerade Hugos halvilskna stämma.
-Vi är nästan samma, du och jag. Du har fått digimons gener i dig, och jag har fått människors...
Hugo himlade med ögonen, han behövde inte lyssna på en okänd persons personliga problem. Patamon började otåligt vifta med sina stora öron och Agnimon började sakta röra på sig. Kvinnan ställde sig framför honom och la en hand mot hans bröstkorg.
-Jag kan hjälpa dig.
Hugo frös mitt i ett steg. Han mötte hennes blick, de lugna, bestämda, gröna ögonen. Kunde han lita på henne? Kunde han verkligen? Om hon bara inte var så lik hans kamrat... Han skakade på huvudet, det var inte hans kamrat, han kunde inte lita på henne, han kunde inte, inte än. Hon såg på honom, hennes ögon tårades.
-Jag behöver din hjälp, snälla...
Hugo bet sig i läppen, han var inte säker på vad han skulle göra. Han kunde inte lita på henne, men han kunde inte lämna henne när hon behövde hjälp, så gjorde inte en gentleman. Han stannade mitt i en tanke. Han var ingen man längre, han var en digimon, det enda han behövde oroa sig för var att överleva. Han slet sig loss från hennes grepp och fortsatte gå.
-Ledsen, men jag känner inte dig, ropade han tillbaka till henne.
Kvinnans gröna ögon blixtrade.
-Du kommer ångra dig, mumlade hon innan hon vände på klacken och gick därifrån med raska steg.


Så, vad tyckte ni? (:
Yamato: Bäst för er att ni lämnar en kommentar:P
Kouji: Det gör ingen skillnad, hon fortsätter ändå xD
Vill ändå veta vad folk tycker (: Aja, ses i nästa avsnitt :D