A/N: detta är min första fic och jag vet att jag inte är särskilt bra, men jag blir jätteglad om ni kommenterar! jag vet att den är ganska seg i början, men jag ville att den skulle bli ganska lång och då måste man ju dra ut på allt lite...

Älska, älska inte

Kapitel 1. Början på slutet

Jag vaknade av att solens strålar lyste på mina ögonlock, men jag ville inte öppna ögonen. Jag hade haft det så bra i drömmen, och jag hade levt så länge med vetskapen att varenda dag var oförutsägbar att jag, fast jag hade varit här i två veckor redan, knappt vågade tro på att min framtid var säkrad i en hel vecka. Jag ville inte ta risken att vakna upp, för att inse att jag inte alls var på hogwarts, utan hemma. Jag ville inte ta risken att behöva gå ner i köket och höra föräldrarnas lågmälda bråk. Med låga röster, visst dom skrek inte, men ibland önskade jag det. Ren ilska som man skriker ut kan ibland vara mildare än sårad upprördhet och väsande besvikelse. Dom trodde inte att jag hörde, det var därför dom inte skrek på varann. Jag för min del trodde att dom skulle må bättre av att skrika, att skrika ut allt på en gång, all ilska, allt svek, allt... hat. Antagligen var det det dom också hade kommit på. Det var väl därför dom hade skickat bort mig, så att dom kunde bråka ifred menar jag. Jag såg alla de små blodådrorna genom den tunna huden på mina ögonlock. Jag suckade till och öppnade ögonen, jag var ju redan vaken och kunde inte stänga ute allt genom att blunda. Trots att jag hade sett det dämpade ljuset genom mina ögonlock började jag blinka när solen strålade in genom fönstret. Det såg ut att bli en fin dag. Jag såg på de mörkröda förhängerna som hängde i varsin ände av sängen. Varför hade vi inte dragit igen dom? Jag kände Harrys arm tungt vila på min nakna midja och log för mig själv medan jag såg på Rons arm som stack ut mellan förhängerna på hans säng. Jag hörde Nevilles dova snarkningar samtidigt som jag lät tankarna vandra iväg igen. Mamma och pappa hade sagt att jag skulle resa bort ett tag. Dom sagt det med alla en föräldera omsorger och sagt saker som "du får det mycket bättre där" och "det är bara tills saker och ting reder ut sig". Men det där är ju bara bullshit som föräldrar snackar för att inte såra sina barn. Jag visste ju att om dom hade varit raka hade dom sagt: "vi vill bli av med dig ett tag så vi får vara för oss själva och bestämma om det ska bli någon skiljsmässa eller inte". Men så skulle väl ingen förälder säga. Jag hade velat bo hos min bror, Philippe, men han reser så mycket i sitt arbete att jag inte kunde ha något fast ställe att bo på och då hade min mamma kommit med den "genialiska" idén att jag kunde följa med mammas kompis dotter till hennes internatskola. Hon var ju trots allt lika gammal som jag. Men Hermione Granger var ingen vanlig flicka och det var inget vanligt internat, det visste vi båda två. Det var därför jag inte totalvägrade att åka. Innan har det kanske låtit som att jag tycker om mina föräldrar och att vi är snälla mot varann. Det är inte riktigt sant. Vi bråkar nästan lika ofta som dom bråkar med varann. Jag har hört mamma muttra att det är av hennes och mina konfrontationer som hon får gråa hår. Jag har aldrig riktigt trott på det, men om man faktiskt får grått hår fort när man inte mår bra eller något är jobbigt, då är det säkert därför hon har börjat få grått hår trots att hon inte är så gammal. Jag har gjort allt för att sätta mig på tvären när dom vill nåt. Dom ville att jag skulle åka till Gröna Lund med mormor, och jag hade gärna hängt med, om jag inte hade hört att mamma bad till Gud kvällen innan dom frågade mig. Hon bad att jag skulle göra som dom ville. Varför bad hon Gud om hjälp i den frågan? Inte för att jag har något emot Gud, men borde hon inte be mig i stället? Whatever, jag vägrade, och så blev det inget med den saken. Jag funderar fortfarande på varför dom ville bli av med mig just den dagen. Jag vet att jag är dum och elak som gör så mot mina föräldrar när dom redan mår dåligt, men jag kan bara inte låta bli. Ilskan bara flammar upp som om dom hade drängt mig i bensin och sen tänt på. Dom häller bensin på mig varje gång dom bråkar, och vad dom än säger, på gott eller ont, så blir det tändstickan. Min släkt är också förvånade över mitt uppförande. Jag hörde hur mormor pratade i telefon med mamma och hur chockad hon var över mitt uppförande på nyår. Många i släkten kollar snett på dom och jag kan inte klandra dom, samtidigt som jag blir irriterad när jag ser det. Vad vet dom om att vara enda barnet i huset medan föräldrarna bråkar med så mycket hat att det praktiskt taget slår gnistor om dom? Dom vet inte, ingen vet hur det känns för mig. När jag bröt ihop i början och mådde så dåligt kom en om möjligt ännu värre chock: alla mina vänner gick ifrån mig när jag behövde dom som mest. Dom tyckte att jag var tjurig och att det inte var något att gnälla över, många av dom hade skiljda föräldrar. Men dom vet inte hur det kändes för MIG, så då skapade jag ett skal. Jag tror att jag fortfarande lever bakom det, eller så har skalet blivit jag. Skalet skyddar mig. Falska vänner, bråkande föräldrar och en släkt som rynkar på näsan åt en, är det konstigt att jag gärna tackade ja till att komma hit, till hogwarts! Nu tycker ni kanske att det är konstigt att jag, en mugglare, kan vara i slottet och se det, det ska ju vara förtrollat för mugglare. Det var rektorn här på skolan, som kom på råd. Han kastade en stark besvärjelse över mig som han sedan tog bort, men det räckte. Min kropp hade kännt magi på så hög nivå att bara en väldigt stark glömskeförtrollning kunde få den att glömma. Och jag kunde alltså se slottet och alla ägorna lika bra som alla andra. Min mor undrade hur jag skulle göra med skolarbetet, men jag tog den enkla lösningen: jag hoppade av gymnasiet, tog ett sabbatsår. Det skulle när allt kommer omkring bli jobbigt att med brev förmedla tillräckligt mycket mellan lärare och elev för att jag skulle lära mig något. När jag kom till Hogwarts skulle jag förstås sova i samma sovsal som Hermione, det var ju trots allt p.g.a. henne jag var här. Hon var mycket snällare än vad jag hade väntat mig och vi fick bra kontakt, jag blev även god kompis med Rons lillasyster, Ginny. Jag har inte blivit sorterad i något elevhem, eftersom jag bara ska vara här i tre veckor, men det gör absolut ingenting för jag trivs så bra här i Gryffindor. Alla är snälla och jag måste tacka min lyckliga stjärna att jag hängde med så mycket på engelska lektionerna, annars hade jag haft det tufft. När jag träffade Harry Potter sa det bara pang. Ingen klick eller så utan verkligen PANG för han slog tån i bordet, Men när jag såg honom hoppa runt på ett ben var jag förlorad. Han eller ingen. Som tur var tyckte han samma sak om mig och större delen av den senaste veckan har jag sovit i hans sovsal istället för Hermiones. Jag var i början orolig att jag tog Harry ifrån henne, men hon försäkrade mig att så var inte fallet, och berättade istället fnissande om hennes hemliga känslor för Ron. Jag är egentligen inte den fnissande typen men när hon och Ginny börjar, så dras jag med i alla fall. Ginny ja… jag har nog märkt vilka blickar hon kastar på Harry och hur avundsjuk hon är, men jag håller henne högt, för hon är alltid glad och trevlig utan att vara falsk, fast jag uppenbarligen har tagit hennes drömprins.

Med blicken fortfarande på Rons arm stryker jag Harry över handen och tänker sorgset "bara en vecka kvar". Jag ville stanna här i all evighet kändes det som, eller det var kanske att överdriva lite men flera år i alla fall. Jag utövade vissterligen inte magi, men jag hade aldrig tråkigt när de andra var på sina lektioner. Jag gick runt i slottet såg mig omkring, gick ute på ägorna hjälpte lärarna med olika saker och dom senaste två dagarna hade jag faktiskt varit nere i köket och hjälp husalferna.

- Amanda? Mumlade Harry trött.

- Mm? Sa jag och vände mig till hälften om.

- Jag skulle bara se att jag inte drömde.

Jag kunde se att han log. Han drog mig närmare och kysste mig på halsen. Jag gick upp på knä och drog igen de mörkröda gryffindor- förhängerna. Sen vände jag mig om det ett småleende på läpparna. Han log fortfarande. Trött var han, men det skulle vi snart ändra på. Jag drog undan täcket som låg över honom lite och bara satt och såg på honom ett tag. Sen sträckte jag ut fingrarna och strök över hans bröst ner till de spända magmusklerna. Han var så vacker. Hans vältränade kropp var som klippt och skuren från en bok: De muskulösa benen, just nu med väldigt spända lårmuskler när min hans gled uppför dom, hans välmusklade mage med rutorna som man tydligt kunde se även om han inte spände sig, upp till hans breda bröstkorg med de glesa hårstråna på. Jag log och viskade:

- om du är tyst kan jag väcka dig ordentligt…

jag behövde inte be två gånger, han var helt med på noterna. Eftersåt låg vi bara där ett tag och flämtade. Sen gav jag honom en snabb kyss på munnen, tog på mina kläder och gick iväg för att duscha. När jag kom tillbaka var nästan hela Gryffindor vakna och folk i pyjamas satt i hela uppehållsrummet och spelade spel och pratade. Det var ju lördag, så varför skynda sig? Jag log mot dom flesta och dom log tillbaka. Jag funderade på om dom hade accepterat mig lika fort om jag inte hade blivit Harrys flickvän… Jag skakade på huvudet för att få bort dom tankarna, det var ingen idé att oroa sig för nåt man ändå aldrig skulle få veta svaret på. När jag kom in i min ordinarie sovsal för att lämna sakerna, låg alla fortfarande i sängen, fast Lavender Brown låg med halva överkroppen utanför sängen och såg ut som att hon skulle ramla ut när som helst. Jag skrattade lågt och gick fram och petade på Hermione som snabbt slog upp ögonen, hon var inte svårväckt direkt.

- hej, log jag, ska du inte gå upp så kan vi gå ner och käka frukost?

- Öum, hur mycket är klockan? Frågade hon sömnigt.

Jag vred på huvudet och kollade på Lavenders armbandsur på hennes nedhängande arm.

- nio, sa jag och såg lite uppfodrande på Hermione.

- Jaja, jag kommer, muttrade hon.

Jag log och gick ner i uppehållsrummet. Harry satt där med Ron och spelade trollkarlsschack. Dom tittade upp när jag kom.

- hej, ska vi gå ner och käka? Frågade Harry med ett leende.

- Visst, men vi kan väl vänta på Hermione, sa jag och nickade en morgonhälsning till Ron som såg ut som om han spelade i sömnen. Ögonlocken var halvvägs ner över ögonen och han såg ut att behöva anstränga sig ordentligt för att förstå vad vi sa. Efter tio minuter kom Hermione nergående för trappan, och såg betydligt mer vaken ut nu. Ginny kom ner nästan samtidigt med henne, fast från sin sovsal, och bestämde sig för att slå följe med oss. Det hade jag inget alls emot, tvärtom! Eftersom jag inte var elev på hogwarts hade jag mina vanliga kläder på mig, medan alla andra gick omkring i sina klädnader. En annan person hade kanske tyckt att det var jobbigt att inte kunna smälta in, men det var inget av mina bekymmer. Jag antog att det berodde på den "fasad" som jag kunde visa utåt. Bakom den fasaden kunde jag gömma mig och det rörde mig inte i ryggen om folk kollade på mig.

- Kommer du?

Jag hade varit så upptagen av mina tankar att jag inte hade märkt att de andra redan hade börjat gå och jag skyndade mig genom det stora, mysiga uppehållsrummet till porträtthålet, där de väntade på mig.

A/N: som sagt, kommentera! jag tål ALL kritik!