Kapitel 2. Mugglarhora
vi gick nerför alla trapporna på väg mot stora salen. jag var fortfarande förundrad över att människorna och djuren på talvorna kunde röra sig och flytta sig utanför sina tavelramar. jag trodde att jag aldrig skulle vänja mig vid att aldrig vara helt ensam när man trodde det, bara för att det råkade sitta en tavla där. jag kom på mig själv med att tänka att om jag gifte mig med Harry så skulle jag förbjuda honom att ha några levande tavlor. jag log för mig själv. vad jag planerer i förväg, det var ju inte alls säkert att vi skulle kunna hålla kontakten efter att jag hade åkt härifrån. när jag tänkte på det vore det ju väldigt konstigt om vi skulle lyckas med det. den tanken gjorde mig deprimerad så jag sköt snabbt bort den och ägnade uppmärksamheten på de andras samtal. Harry gick helt plötsligt bredvid mig och såg lite orolig ut
- hur är det? du ser lite ledsen ut.
jag tvingade fram ett leende.
- det är ingen fara.
Han log det där bländande leendet som gjorde mig helt knäsvag och jag log tillbaka. plötsligt avbröts vi av en hånfull röst.
- jaså, här kommer heliga Potter och hans lilla mugglarhora...
rösten tillhörde Draco Malfoy. jag visste att Harry hatade honom, men han hade aldrig sagt något riktat direkt mot mig förut, han brukade bara kolla nedlåtande på mig när jag gick förbi. nu blossade ilskan upp innom mig, jag hade så kort stubin nu för tiden. jag anlade en min lika hånfull som hans och höjde på ögonbrynen. innan Harry hann svara sa jag med iskallt lugn:
- är du avundsjuk, Malfoy? Bara för att alla tjejer du nånsin har haft har varit horor behöver det inte vara så för alla.
jag log hånfullt när en svag rodnad slog upp på hans kinder. han drog upp sin trollstav och riktade den rakt mot mig samtidigt som han långsamt gick närmare. Harry, Ron, Hermione och Ginny hade också dragit trollstav, precis som alla Malfoys anhängare, men jag såg dom inte.
- passa dig jävligt noga, väste han, jag har dödat för mindre.
Jag visste inte om det var ett tomt hot eller inte, men jag höll kvar min hånfulla utsida, gick själv ett steg närmare och pratade lågt så att bara han kunde höra.
- du underskattar mig, bara för att jag inte har dina krafter, men det finns andra sätt att skada och döda som du inte ens känner till.
sen vände jag på klacken och gick med huvudet högt in i stora salen följd av Harry & co. jag kände Malfoys blick i ryggen och precis när vi gick in genom dörren hörde jag hans rop bakom oss.
- Svenska luder!
Harry greppade sin trollstav igen, men jag tog tag i hans arm för att hindra honom.
- låssas som att du inte hör.
- men..! han-
- jag vet, avbröt jag, men strunta i det för den här gången, ok?
- okej då..., muttrade han, tydligt besviken.
Jag log och pussade honom fort på kinden innan jag satte mig ner vid det stora Gryffindorbordet och började ta för mig av maten. fast jag visade en oberörd fasad brände Malfoys ord i mig. jag visste att jag var malplacerad, att jag inte borde vara här, men det gjorde ändå ont att höra det. jag hörde ett stort gäng undomar komma in i salen och vände mig om bara för att möta Draco Malfoys hånfulla blick. jag höjde på ögonbrynen när våra ögon möttes innan jag värdigt kollade bort. trots att jag ogillade honom så mycket kunde jag inte låta bli att lägga märke till att han såg väldigt bra ut. han var lika lång som Harry, det skillde kanske någon cm mellan dom, han var smal och jag fick för mig att han var vältränad, fast det var bara något jag fick för mig p.g.a. hans personlighet, man såg inte direkt några detaljer när dom hade de där stora klädnaderna på sig. han hade halvlångt platinablont hår med en lugg som låg framför hans ögon och som han då och då svepte bort med handet i en nonchalant rörelse. han hade blek hy och ett ganska smalt ansikte med stålgrå, iskalla ögon som jag undrade om de verkligen kunde stråla ut något annat än kyla. plötsligt ryckte jag till. vad sitter jag och tänker på! Malfoy, det monstret som har varit taskig mot Harry i 6 år och precis kallat mig mugglarhora, jag borde inte ägna honom en tanke. jag åt snabbt för jag hade mycket på tallriken och jag ville inte att alla skulle få vänta på mig.
- vad är det Amanda? frågade Hermione. du ser så fundersam ut...
jag log ett snabbt leende mot henne.
- nej det är inget, tänkte lite på mamma och pappa bara.
Hon såg medlidsamt på mig. inte för att det var sant, men jag hade ingen lust att tala om vad jag hade tänkt på, och ingen pressade en om man sa att man var orolig för familjen.
- ska vi gå?
Det var Harry. han stod alldeles bakom mig och log. jag log tillbaka och reste mig upp för att gå. när vi gick förbi Slytherinbordet kände jag Malfoys äcklade blick i ryggen, men jag struntade i det och gick vidare. vad hade hänt så att han började hata mig så? jag hade aldrig ens sett honom under de två gågna veckorna!
- Harry?
- mm?
- Han Malfoy... varför har jag inte sett honom nån gång förut? jag har ju varit här i två veckor.
Då sken Harry upp.
- Han har varit i sjukhusflygeln, sa han skadeglatt. han blev biten av något giftigt, vet inte exakt vad det var.
- ok.
Ginny sprang ikapp oss.
- ni två hänger väl med till Hogsmeade idag?
- självklart, sa jag och Harry samtidigt.
vi gick tillbaka till uppehållsrummet och jag och Harry körde två partin trollkarlsschack innan det var dags att gå.
- men var är Ron och Hermione? frågade Harry och kliade sig förvirrat på hakan.
- jag vet inte, har inte sett dom sen frukosten.
- men vi ska ju gå nu!
jag såg mig noga omkring i den stora elevhopen, men gav upp. även om dom var där skulle det vara omöjligt att se dom.
- vi träffar dom nog därinne, sa Ginny obekymrat och började gå. jag förljde med henne. efter tio meter stannade vi.
- Haaaarry! Ginny lät otålig. Nu går vi!
Harry kastade en sista blick bakåt och gick sedan, något motvilligt med mig och Ginny.
- vad är det med dig? Ginny var irriterad. dom klarar sig nog utan dig i några timmar.
- jo men..., Harry såg orolig ut.
- vad? sa Ginny när vi passerade förbi Hogwarts stora grindar.
- Malfoy såg inte så glad ut förut... han kanske liksom har nåt i görningen.
- äh, fnös Ginny irriterat, om du nu inte märkte det var det Amanda och dig han var taskig mot, och är det överhuvudtaget en nyhet att Malfoy tar varje tillfälle i akt att spotta ur sig kommentarer? det gör han ju jämt.
Harry såg lite förvånat på Ginny, som om han nyss hade vaknat.
- varför är du så irriterad?
Ginny rodnade häftigt och mumlade något om vaknat på fel sida, men Harry lyssnade inte ens för han hade fått syn på Ron och Hermione en liten bit fram och sprang dit. Ginny såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle vara arg på honom för att han sprang iväg när hon pratade med honom, eller om hon skulle vara tacksam för att han inte hade sett henne rodna. hon valde det sista. Harry, Ron och Hermione stannade där framme och väntade in oss, och jag kunde inte låta bli att lägga märke till att Ron och Hermione stod väldigt nära varann. jag log för mig själv. dom förtjänade varandra, dom där två. dom skulle bli ett så gulligt par. Ginny var lite knepigare. jag skulle gärna hjälpa henne, men den hon ville ha var ju Harry och jag hade ingen som helst lust att ge upp honom för henne. tanken på Ginnys olyckliga önskan fick mitt leende att blekna. det är väl bara en tidsfråga innan hon blir arg på mig, tänkte jag. hon håller sig väl undan från det eftersom jag är ny och mugglare och det är synd om mig. någonstans inne i mig hoppades jag att hon skulle bli arg på mig så att jag kunde ge igen utan dåligt samvete. inte för att jag inte gillade Ginny, som jag har sagt förut håller jag henne högt, men jag behövde ta ut mina aggresioner någonstans. även om jag inte hörde mamma och pappa bråka hela tiden så VISSTE jag att dom gjorde det, vilket var nästan lika illa. alla här i Gryffindor var så, jaa... nästan larvigt snälla mot mig, jag kände mig ibland lite obekväm i det, jag var van att få bråka och skrika lite, när jag var förbannad kändes det som att jag var i mitt rätta element. då kunde jag göra allt. jag skakade på huvudet. vad tänker jag på egentligen! bli osams för att få skrika, vad är det med mig idag! hur ska det gå om mamma och pappa slutar bråka då, då kommer jag inte ha någon anledning att skrika ens. jag bestämde mig för att sluta upp med dom här dumheterna, och ha kul istället. så jag log och började delta i samtalet, som handlade om hurvida Gryffindor hade chans att vinna quidditchpokalen det här året också. Oktobersolen lös härligt när vi gick in i Hogsmeade.
A/N: jo jag vet att den går hemskt långsamt men jag vill höra era kommentarer! det går fortare sen, jag lovar! men innan jag lägger ut fler delar vill jag se om det är någon som är intresserad.
