A/N: jag har skrivit fler kapitel, men jag väntar med att lägga ut dem tills jag ser om någon är intresserad av att läsa...
Kapitel 4. Ett ord kan förändra allt
nästa dag på frukosten talade Professor Dumbledore om för alla att eftersom jag skulle stanna ett helt år på Hogwarts (stönanden och suckanden från Slytherinbordet) så skulle jag förstås bli sorterad. det skulle ske ikväll vid middagen och vi skulle ha en liten festmåltid, såsom de alltid har när de sorterar. sorteringen var inget som jag längtade till direkt, men jag var inte nervös inför det heller. jag kanske borde ha varit det, men jag var fullt övertygad om att jag skulle hamna i Gryffindor, Harry hade ju talat om för mig hur hatten ville sätta honom i Slytherin men att han hade sagt att han ville till Gryffindor och då fick han komma dit. strax innan middagen hade jag dock lyckats bli lite nervös i alla fall. i regnet igår hade jag och biträdande rektor Professor McGonagall åkt till Hogsmeade och köpt klädnader åt mig så att jag skulle smälta in lite bättre. en timme innan middagen stod jag lite nervöst framför en av speglarna på en tjejtoalett och kollade så att jag såg okej ut, en lite irriterande sak som jag faktiskt inte brukade göra. jag betraktade figuren i spegeln som stirrade tillbaka på mig. jag var tvungen att medje att jag såg okej ut, fast jag fick ofta höra av andra att jag var skitsnygg. under det senaste året hade jag dragit till mig många killar, men jag undrade om det inte var för att dom tyckte att jag var intressant när jag var så arg och oberäknelig. hon som stirrade tillbaka genom spegeln var runt 167 cm lång, hade fin figur, sån som flickor för det mesta önskar sig; stora bröst och ganska stora höfter, smal midja och rätt smala ben. nu efter sommaren var min hy ganska brunbränd och det långa, raka, bruna håret hade fått solblekta slingor. det var inget speciellt med mitt ansikte, allting satt där det skulle. bara för det kunde folk ibland få för sig att jag var vacker, men jag höll inte med. jag var inte ful, jag såg helt ok ut, men vacker? nää tror inte det direkt. jag gick ut från toaletten och upp till uppehållsrummet igen. jag satt där och kände mig lite sådär halvt nervös och väntade på att gå ner. till sist var det alltså dags. alla gick in och satte sig men jag skulle vänta utanför. ni vet hur det är med tiden när man bara vill att den ska gå långsammare? just det, den går bara fortfare, och precis så kändes det för mig när jag stod där och väntade på att få gå in. tiden gick alldeles för fort. så kom Professor McGonagall och sa att jag kunde komma in, och så fort jag tog det första steget in i stora salen försvann all nervositet som på ett trollslag. för säkerhets skull la jag på min onsynliga, välanvända mask igen så att ingen skulle kunna se om jag blev nervös igen. när jag gick förbi Slytherinbordet hörde jag Malfoys "hostning".
- mugglarhora, hostade han i den ljudnivån att jag precis kunde höra. jag såg hånfullt på honom och gick bara vidare. hans idiotiska kommentarer orkade jag inte med nu. jag satte mig på pallen som McGonagall hade ställt fram och hon gav mig hatten som jag sänkte ned över huvudet. hatten hade bara hunnit nudda mitt huvud då den vrålade:
- SLYTHERIN! det blev helt tyst i stora salen och jag bara gapade. sen återfick jag talförmåganförmågan och drog fram hatten framför mig.
- Driver du med mig, hattjävel! fräste jag och hela stora salen började gapskratta, till och med dom i slytherin och lärarna. ilsket drog jag ner den över öronen igen och morrade "sätt mig i Gryffindor!" i tankarna. men hatten svarade: "du är en självklart Slytherin, du har allt han värdesatte, det som Gryffindor värdesätter också, men för att komma i Gryffindor ska man ha ett renare hjärta". jag kände hur jag höll på att explodera av ilska. "och vadfan menar du med det! jag är ju mugglare, jag kan inte vara i Slytherin!". "det spelar ingen roll", blev svaret. plötsligt kände jag hur Professor McGonagall lyfte hatten i spetsen. hon log även om hon försökte dölja det.
- jag tror nog att det räcker nu, Miss Espenter.
rasande reste jag mig upp och gick bort till Slytherinbordet och slog mig ner på en tom plats i ena änden. ilsket stirrade jag bara rakt fram. vaddå en 'självklar slytherin'! slytherin, jag! det var inte riktigt klokt. Professor Dumbledore ställde sig upp och sa något, men det verkade som att mina öron inte fungerade ordentligt, för jag hörde inte ett ord av vad han sa. sen kom maten upp på bordet men fortfarande rörde jag inte en fena. jag var helt chockad av ilska och besvikelse. slytherin? hur hade det kunnat gå såhär? och vad skulle Harry säga? jag vågade inte titta på honom eller några andra från Gryffindor överhuvudtaget. plötsligt bröt Draco Malfoys röst genom mina tankar.
- shit jag fattar inte att vi fick mugglarhoran alltså! hörrö du där, hur lyckades du komma hit?
jag såg stelt på honom.
- jag heter Espenter, och om du inte har uppfattat det än är jag inte så överlycklig över att vara här, så 'lyckades' är väl inte riktigt rätt term.
Masken satt stenhårt på nu. aldrig att jag skulle visa min besvikelse för dom. utomstående såg bara ilska. jag tog två körsbärstomater framför mig från ett fat och åt upp dom, men jag kände mig illamående.
- men vad sa den då? varför skulle en sån som du få vara i slytherin?
Malfoys röst trängde återigen genom mina tankar och jag såg irriterat på honom.
- den sa att jag var en självklar slytherin och inte tillräckligt renhjärtad för att vara i Gryffindor, svarade jag med ett bittert leende. nåra som satt bredvid började skratta lite.
hela festmiddagen, som pinsamt nog var till min ära, satt jag bara där utan att röra maten. jag hade tappat aptiten helt. om jag hade suttit borta vid Gryffindorbordet hade jag antagligen ätit mer än någon annan, suttit och skrattat och skojat. varför hade det blivit såhär? närstan omedvetet såg jag bort mot Gryffindorarna och mötte Harrys blick. han såg chockad, bestört och besviken ut på samma gång. jag vet inte om jag fortfarane hade min mask på mig eller om jag såg ledsen ut, men jag skulle gissa att masken var på. jag hade använt den så ofta och så länge att det inte längre var den mista ansträngning att bära den, det kändes mer som en befrielse, ett skydd. Harry vände sig bort och sa något till Ron. jag såg bort med en uttråkad min. innuti mig skrek jag av sorg. Harry skulle HATA mig.
Harry vände sig mot Ron och suckade.
- jag kan bara inte FATTA att hon kom i slytherin! och hatten verkade ju helt bestämd också.
Ron flinade.
- ja, det gjorde den verkligen, men humor har hon, ' driver du med mig hattjävel'! Ron skrattade men slutade snabbt när han såg Harrys allvarliga min.
- den gjorde det ju i alla fall inte för att jävlas, mumlande Harry, så hon måste ju passa där.
- jag antar det, sa Ron avvaktande och såg på honom, men alltså det förrändrar väl ingenting eller hur?
Harry bara ryckte på axlarna och fortsatte äta. Ron tappade fullständigt hakan och Hermione kom in i diskusionen.
- det kan du ju inte mena Harry! du är ju helt upp över öronen i henne och hon i dig! du kan väl inte bryta det bara för en sån här småsak?
- småsak! fräste Harry ilsket, SMÅSAK! HON ÄR FÖRFAN EN SLYTHERIN!
Hela stora salen tystnade. alla hade hört vad Harry hade skrikit. harry blev helt vit i ansiktet.
- SMÅSAK! HON ÄR JU FÖRFAN EN SLYTHERIN!
när jag hörde orden vände jag sakta på huvudet mot Gryffindorbordet. jag visste vem som hade skrikit, och jag kontrade snabbt.
- Och stolt över det också! ropade jag i den numera totala tystnaden.
- vad menar du med det? sa han tyst, men det hördes tydligt.
ilskan hade tagit över mig igen och jag kunde inte stoppa den, det var så härligt att bråka, att häva ur sig alla aggresioner.
- totaly, fucking finito, sa jag med ett hånleende och gjorde en liten ironisk vinkning åt honom innan jag börjde mig ner och började ta för mig av efterrätterna som just hade kommit upp på bordet. Jag såg ur ögonvrån hur Harry reste sig och gick ut ur salen med kontrollerade steg och hur Hermione, Ron och Ginny följde efter honom. på utsidag hade jag en utråkad, oberörd min men innom mig kände jag tydligt hur nånting slets sönder. jag kände hur jag ville DÖDA Ginny när jag såg hur hon la handen på Harrys axel. jag vet inte om jag hade sierskand gåva eller om det helt enkelt var sunt förnuft, men jag visste, jag VISSTE verkligen att Harry skulle trösta sig med henne. hon var väl överlycklig nu när han var ledig och skulle fjanta runt honom som en löpande tik. innom mig gnisslade jag tänder och i tankarna tog jag redan fram mina rena, glänsande små kastknivar. jag var bra på att kasta knivar. jag hade tolv små kastknivar, två större dolkar och två pistoler med mig. jag visste inte riktigt varför jag hade tagit med mig allt det, men nu var jag glad för det. att sätta utt sin pricktavla och kasta kniv var ett av dom allra bästa sätten av bli av med sin ilska. jag hade aldrig talat om för mamma och pappa att jag ägde två pistoler, men dom visste att jag kastade kniv. det var ett nöje som dom inte hade vågat vägra mig när jag mådde som dåligast. men jag visste ju ändå innom mig att jag aldrig skulle kunna döda Ginny. det var inte det att jag tyckte om henne för jag HATADE henne, jag hatade Harry också men på något sätt ville jag inte skada honom i alla fall. Hermione och Ron tyckte jag fortfarande om och hoppades att dom inte var alltför arga på mig, men jag förstod dom om dom var det. jag hade varit taskig mot deras kompis, om jag kände Harry rätt hade han aldrig menat att skrika ut det, han hade bara varit besvkien. med en liten stöt av sog och ilska kom jag ihåg när en kille hade varit elak mot en av mina kompisar i min gamla skola. hur jag hade försvarat henne och spottat ur mig ord som gjorde att han bleknade, och hur kompisarna hade fnyst och gått över till hans sida och sa att jag började bli som en kille. jag kommer aldrig förlåta dom , jag hade aldrig blivit så sårad i hela mitt liv. mina tankar avbröts av att alla reste sig upp och gick, Dumbledore hade förklarat att festmiddagen var slut. jag följde med hela hopen av slytherinelever ner mot fängelsehålan, när jag plötsligt kom på vad jag kunde göra. jag högg tag i en av slytherineleverna och frågade var lösenordet var, han talade om det för mig och jag vände mig om och skyndade bort. var ingången till slytherins uppehållsrum låg hade Harry visat en gång när vi gick förbi. jag skyndade upp i ett av de högsta tornet, upp i uggletornet. där plockade jag upp papper och penna, som jag numera alltid hade i fickan och skrev ett snabbt meddelande
Kära mamma,
jag har ändrat mig, jag vill inte stanna här. kan jag inte få komma hem, snälla? jag kan bo själv hemma och jag ska sköta mig, jag lovar! eller så kan jag bo med Philippe och flytta med honom. snälla?
Din tillgivna dotter
jag blev nöjd och knöt fast pappret i benet på en tornuggla som kom nerflaxande.
- Flyg till Espenter och överlämna det till min mor, viskade jag och strök ugglan över de silkeslena fjädrarna. den gnuggade huvudet kärleksfullt mot min hand innan den gav sig av. jag stod där i fönstret ett ganska bra tag och såg ut i natten. jag såg den förbjudna skogen, sjön och Hagrids hus och suckade. igår hade allt kännts så glad, jag var lyckligare än jag någonsin hade varit. nu var jag olyckligare och ensammare än jag någonsin hade varit. hur kunde ett enda ord förändra så mycket?
