Kapitel 5. Fast i skiten

när jag vaknade visste jag först inte var jag befann mig. jag låg i en mörk säng med gröna förhängen och gröna lakan som luktade mandel. jag bara låg där ett litet tag och tänkte innan gårdagen kom över mig igen som en hink med iskallt vatten. det var tisdag idag. "jag orkar inte gå ner till frukosten", tänkte jag bedrövat. "jag orkar inte träffa Harry". men sen satte jag mig kapprak upp i sängen. jag hade ju skickat ett brev igår, och det skulle antagligen komma ett svar nu på morgonen! då måste jag ju vara där och se om jag får komma hem, jag var säker på att mamma inte skulle neka mig något sånt, jag menar hur kallhjärtad kan man vara när det gäller sin dotter? "dessutom", tänkte jag med en stöt av irritation, "det var jag som hade dumpat Harry, visserligen hade det varit hans fel, men det var ändå JAG som hade dumpat HONOM så då borde jag återhämta mig före honom eller hur? en liten röst innom mig hånskrattade. "sure", sa den, "du kommer aldrig att återhämta dig, men vad väntar du på, det är ju bara att ha masken på dig". jag suckade. den kanske hade rätt, men jag skulle ändå gå dit, jag skulle inte vara orolig, jag skulle se honom rakt i ansiktet. plötsligt blev jag arg på mig själv. vad hade hänt med mig! var jag inte tuffare än såhär! jag, som hade skrämt killar som var fem år äldre så att dom pissade på sig, skulle jag vara orolig för att träffa ett ex! jag drog bort förhängerna och gick tyst ut. de andra sov fortfarande. bra, för jag hade ingen lust att träffa nån av dom. dom var slynor hela högen. snabbt klädde jag på mig mina kläder (husalferna hade flyttat alla mina saker hit under middagen igår) och gick ut i uppehållsrummet. jag kastade en blick på den gammeldagsa klockan som hängde på väggen där. halv sex. jag suckade och slog mig ner i en grön fåtölj. sag satt därett bra tag och betraktade uppehållsrummet. det var ganska likt Gryffindors men den skilnaden att det var kala stenväggar här, eftersom vi var nere i en fängelsehåla och dessutom var allt i grönt och silver istället för rött och guld. men föremålen som stod därinne var detsamma; stolar, fåtöljer, bord, brasa, inget direkt nytt. jag hörde steg som gick nerför en trappa och vände snabbt på huvudet. Draco Malfoy kom gående mot en av de andra fåtöljerna. han var ganska gullig nu när han var nyvaken, visserligen var han fulltpåklädd och hade borstat håret och så men hans gråa ögon såg yrvakna ut och han gäspade stort. jag skulle precis börja småle för mig själv, när han såg på mig med iskalla ögon.

- Vad gör du här? det här uppehållsrummet är bara till för riktiga slytherinare.

jag höjde ironiskt på ett ögonbryn.

- jaså? vad dom talade om för mig blev jag vald lika fort som du och är alltså lika mycket slytherinare som du.

Hans ögon smalnade av ilska och han tog fram sin trollstav.

- du går över gränsen, Espenter...

- och vad gör du när någon går över gränsen? sa jag lugnt med antydan till ett leende, men det såg ut att göra honom ännu argare.

- Jag kan göra saker som du aldrig har kunnat drömma om så att du ligger på golvet och skriker...

det kunde onekligen misstolkas och jag valde att göra det.

- det kunde Harry också, ska vi testa om du är bättre? flinade jag.

Han hånflinade tillbaka och stoppade undan staven.

- Jag är divisioner över Potter när det handlar om sånt, men du ska inte få nöjet att uppleva det.

jag ryckte på axlarna.

- Synd.

jag reste mig upp från fåtöljen och gick ut genom den kala stenvägg som var ut- och ingången till slytherins uppehållsrum. jag gick ut genom den stora ekporten och satte mig på en stev vid sjön. jag suckade. hur hade jag kunnat klanta till det såhär! jag satte ansiktet i händerna och stönade. så ryckte jag till mig en liten sten från marken och kastade den rasande rakt ut i det stålgrå, oroliga vattnet. jag tittade upp mot himlen. mörka moln var på väg.

- Faaaaan! vrålade jag ut över vattnet, men det enda svaret jag fick var ekot. sen kände jag plötsligt ilskan mot Harry välla upp. hurfan kunde han göra såhär mot mig! okej att jag hade avslutat vårat förhållande på ett ganska taskigt sätt, men han började faktiskt. trodde han helt allvarligt att jag bara skull sitta där när hela stora salen stirrade och säga nåt i stil med "vad sa du, älskling?" aldrig i livet!

han borde ju ha fattat att jag skulle svara något!

men det var ju inte hans mening att skrika, sa en röst i mitt huvud.

Han borde inte ha sagt det överhuvudtaget!

han var besviken och frustrerad, precis som du.

vilken anledning hade han, det var ju JAG som blivit placerad i slytherin!

just det, han ville ha dig hos sig.

han borde ha sagt förlåt när jag svarat första gången!

inför hela stora salen?

ja! han skrek ju det första inför hela stora salen då får han väl gottgöra det också!

och vad skulle du ha gjort då?

förlåtit honom!

aldrig, ljug inte för dig själv. du skulle gett honom ett hånleende och ditt långfinger.

jag slog händerna hårt för ansiktet igen!

- Fan, väste jag, faan!

jag visste att rösten hade rätt, men jag tyckte ändå att han borde ha sagt förlåt, vad han än skulle ha fått tillbaka. jag kände solens första strålar mot min bara arm. inte för att det vämde så mycket, men man kände det i alla fall. när brukade solen gå upp i oktober? äh shit ingen aning. bäst jag går in så att jag inte missar frukosten eller nåt. när jag kom in var ganska många på väg mot stora salen så jag måste ha suttit därute längre än jag trott. jag var glad att jag hade kommit in i värmen, när jag var ute ahde det inte känts så farligt kallt, men nu när jag fick värme på mig trodde jag att jag skulle frysa ihjäl. när jag kom in i stora salen började jag gå mot Gryffindorbordet, men kom sen på mig och ändrade riktning. det måste ha sett ganska larvigt ut, som om jag tog en promenad i stora salen. jag satte mig på samma plats som jag suttit igårkväll, men precis som då kände jag mig illamående. innan jag kommit in var jag hungrig, men så fort jag såg maten vände det sig i magen på mig. inte för att det var något fel på maten, där fanns allt man kunde tänka sig och jag gillade nästan allting. nej, det var något annat. psykiskt dålig kondis? aja whateva, jag kunde i alla fall inte äta något. men vänta på posten måste jag, så jag satt där, lutade mig tillbaka på stolen och såg mig runtom i stora salen. jag vägrade att kolla på Harry, det skulle se ut som att jag trånade efter att få tillbaka honom. jag tänkte inte sänka mig SÅ lågt. förutom Harry fanns det inte så mycket att kolla på, visst var det mycket folk där, men jag hade ingen lust att kolla på när dom käkade, det var lite tråkigt. jag suckade och såg rakt upp i himmelstaket. mörka moln drev in från söder, precis som jag hade sett förut. när jag såg ner igen mötte jag Hermiones blick. hon log mot mig. lättat log jag tillbaka. jag kände en mörk blick lite längre åt vänster vid deras bord. när jag såg dit mötte jag Ginnys ilskna blick. sakta höjde jag hela handen mot henne och lät fyra fingrar falla. jag hörde ett gapskratt och såg Ginnys blicka rasande vändas åt höger. när jag såg dit satt Hermione och skrattade åt vad jag gjort. jag flinade mot henne. bra humor hade hon i alla fall. Ginny såg ut som om hon skulle explodera när som helst. småskrattande vände jag huvudet mot ingången till stora salen. Draco Malfoy på intåg. med sina två livvakter Crabbe och Goyle. Harry hade sagt att Malfoy aldrig gick en millimeter utan dom, men jag hade sett honom ensam. han satte sig ner på platsen han satt på igår. Goyle satt rakt framför mig, Malfot snett rakt fram åt vänster och Crabbe bredvid honom. plötsligt hörde jag suset av ugglorna som flög in för att lämna posten. ivrigt såg jag mig om efter den tornuggla som hade lämnat brevet till mina föräldrar. så fick jag syn på den, det var inte svårt för det var den enda ugglan som hade ett kritvitt pappet fastknutet på benet och inte ett gult pergament. när den landade rakt framför mig på min orörda tallrik knöt jag hastigt upp knuten och erbjöd den lite bröd och juice som den tacksamt tackade ja till. darrande av entusiasm öppnade jag brevet, i tankarna var jag redan hemma och satt vid datorn.

Kära Amanda,

tyvärr kan vi inte låta dig komma hem, det är så mycket på gång här och Philippe kan inte ta med dig, då det är affärer han reser för. du skulle bara sinka honom och han måste ju få sköta sitt jobb, det förstår du väl? vi vet att vi sa att du kunde få följa med honom förut, men hans schema har ändrats nu. vi är ledsna lilla gumman, men du måste stanna på Hogwarts hela året är jag rädd. varför vill du helt plötsligt komma hem nu, du var ju glad över idén i förrgår? vi har det inte så bra här hemma just nu, pappa och jag tänker skilja oss och det är bra om vi får hitta våra egna liv i lugn och ro igen, innan du kommer hem eller hur? så när du kommer tillbaka har du kanske fyra föräldrar, det blir väl kul? hör av dig, älskling.

mamma och pappa

jag läste brevet en, två, tre, fyra gånger innan jag med bestörtning la ned det på min tallrik. jag kokade av ilska. dom ville bara bli av med mig!jag blundade och tog två djupa andetag och när jag öppnade ögonen stirrade Malfoy på mig.

- vafan håller du på med? frågade han förvånat.

- försöker hindra mig själv från att döda mina föräldrar, sa jag kort, och stack ner handen i fickan för att ta upp pennan. den var inte där. jag måste ha glömt den i de andra byxorna.

- Fuck, sa jag lågt och Malfoy kollade upp igen, Är det någon som har en fjäderpenna och lite bläck att låna mig? frågade jag slytherinarna. några låssades att dom inte hörde och resten kollade snabbt upp för att sen kolla ner igen. jag slöt ögonen i två sekunder för att sedan kolla upp igen. jag såg på Goyle. han såg dum och bra ut.

- får jag låna din fjäderpenna, frågade jag, jag ska bara skriva ett snabbt brev till mina föräldrar.

Goyle kollade på Malfoy som för att få tillåtelse, och när denne nickade gav han mig en fjäderpenna och lite bläck.

jag doppade pennan i bläcker och skrev

Kära mamma,

Fuck you.

Käre pappa,

Dra åt helvette.

under ritade jag ganska slarvigt en hand som pekade långfingret och undertecknade med "er ödmjuka dotter" sen rullade jag ihop det, men precis när jag skulle sätta fast den på ugglans ben sa Malfoy:

- du ska väl inte SKICKA det där till dina föräldrar? han såg misstrogen ut.

Jag såg en aning förvånat på honom.

- joo, sa jag i en ton som om jag pratade med ett mycket litet barn och jag fortsatte i samma ton: det var därför jag skrev det.

Han struntade i min ironiska ton.

- dom kommer döda dig.

det var ett enkelt konstaterande. jag fnös.

- man kan ju alltid hoppas, mumlade jag.

Han skrattade lågt. jag kollade snabbt på honom för att se om det var hånfullt, men till min förvåning såg han ut att ha tyckt att det var kul. jag såg bort från honom och satte fast brevet så att ugglan kunde flyga iväg, men innan den flög naffsade den kärvänligt efter mina fingrar. jag log, jag hade använt samma uggla varje gång jag skickade brev, och den kände tydligen igen mig nu. i mitt huvud upprepade jag "dom vägrade låta mig få komma hem" hela tiden så att ilskan innom mig skulle fortsätta. jag visste att om ilskan svalnade av skulle insikten om vad som egentligen var det viktigaste i det där brevet komma till mig. dom skulle verkligen skilja sig. jag hade hela tiden hoppats, hoppats på den allra minsta chans att dom kanske skulle börja tycka om varann igen. när jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken reste jag mig snabbt och gick ut ur salen. jag visste att jag hade folks blickar i ryggen och gick så värdigt jag kunde fast att jag höll på att börja gråta. jag måste säga att det lyckades ganska bra. så fort jag hade kommit utom hör- eller synhåll från stora salen började jag springa. jag visste inte vart jag sprang eller vad jag skulle göra där, jag försökte bara springa bort från allt. det lyckades inte så bra. jag sprang nerför trapporna och in i en tom fängelsehåla där jag vände mig om och lutade pannan mot den kalla stenväggen. jag suckade lågt, vände mig om och gled ner på golvet. jag blundade och lutade huvudet bakåt.

- Fuck, viskade jag. Fuck.

plötsligt hörde jag röster. "shit" tänkte jag trött. "hoppas dom inte kommer hit". det gjorde dom inte, dom skulle till trolldryckslektionen i fängelsehålan mittemot. jag suckade lättat, men så hörde jag hur någon drog upp dörren och steg som gick in. Malfoy. Han stelnade till när han kände min närvaro och vände sig snabbt om. jag stirrade på honom, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. jag visste att jag såg ynklig ut när jag satt där på golvet lutad mot en vägg. jag förväntade sig att han skulle hånskratta åt mig eller säga någon taskig kommentar, men jag orkade inte dra på mig den där masken igen. inte nu. men Malfoy bara stirrade på mig.

- vad gör du här? fick han ur sig till sist.

- jag skulle just fråga dig samma sak.

- jag skulle hämta en bok åt Professor Snape, sa han och fortsatte stirra på mig.

- jaha, sa jag och lutade trött huvudet mot väggen och blundade. jag visste att jag skulle ångra att jag betedde mig såhär men jag orkade verkligen inte bry mig. jag hörde hur han letade bland böckerna och hur hans steg gick mot dörren och stannade där.

- vi ses sen då, sa han och gick ut. Mitt huvud flög upp. ses sen? sen när hade Draco Malfoy sagt något snällt till mig, mugglarhoran?

- Där är du Draco, varför tog det så lång tid?

Professor Snapes röst var vass.

- öhh... jag hittade inte boken först, Professorn.

Malfoy la boken på kateden och skyndade bort till en tom plats nästan längst bak bredvid Goyle. hans hjärta slog fortfarande fort efter att han hittade Amanda i fängelsehålan. "jag blev bara lite förvånad över att hon satt där", intalade han sig själv, medan en liten röst innom honom sa "LOL".

- slå upp sidan 394.

Malfoy ryckte till och suckade. det var lika bra att han koncentrerade sig, det skulle bli en lång dag.