Kapitel 6. Slytherinare i kropp och själ

när jag hörde att alla hade gått in i trolldrycksklassrummet gick jag försiktigt ut ur mitt lilla gömställe och uppför trapporna. dels för att jag inte ville bli upptäckt sittandes där hur ynklig som helst och dels för att jag hade börjat frysa lite, det var kallt där nere. jag kom upp på entréplanet och gick ut i höstvädret. löven satt fortfarande kvar på träden, men dom hade färgats röd, gula och såg ut att spraka i den skimrande solen. jag undrade om det var normalt att löven satt kvar på träden den 6 oktober, eller om dom brukade ramla av innan. jag såg Hagrid stå och arbeta med något borta vid sitt hus. han hade ingen lektion för tillfället. jag beslöt mig för att gå ner och fråga om jag kunde hjälpa till med något, att bara sitta och älta alla tankar om igen skulle göra mig vansinnig. jag mådde emellertid lite bättre nu och undrade flyktigt om det var för att Malfoy hade varit trevlig. han måste ha blivit chockad, kom jag fram till. han hade väl inte väntat sig att se mig där och defenitivt inte så vek som jag hade varit. jag hade uppfört mig som en hare. som en hufflepuff. det var banne mig pinsamt. lite förvånat kom jag på att jag verkligen började bete mig som en slytherinare. jag nedverderade de andra elevhemmen, men jag kunde inte hjälpa det. det fick mig att känna mig värdig på något sätt. Hatten såg väl det här och tyckte att du inte var tillräckligt bra för Harry Potter, väste en röst innom mig men jag slog snabbt bort den och gick de sista metrarna till Hagrids stuga.

- Hej Hargrid.

Hagrid hoppade till och snurrade runt, sen suckade han lättat.

- jaså de va bara du, Amanda, du höll på å skrämma ihjäl mej!

jag log lite.

- inte visste jag att du var så lättskrämd, sa jag retsamt men innan han hann svara fortsatte jag. behöver du någon hjälp?

- naa inte behöver direkt, men om du inte har nåt å göra skulle ja va tacksam om du kunde mata fladdermaskarna därborta.

han pekade på vad som såg ut som ett stort badkar borta vid kanten av skogen.

- ja tror dom käkar sallad, muttrade han och gav mig ett, antagligen av magi, otroligt stort salladshuvud och jag gick bort till dom. jag rynkade på näsan, dom såg verkligen inte trevliga ut, där dom kröp omkring i det s.k. badkaret. jag drog av sallad från huvudet och stack med jämna mellanrum ner lite till dom. jag såg ingen direkt mun på dom men salladen försvann, så jag antog att dom åt. där satt jag i säkert två timmar och såg på fladdermaskarna, på småkryp på marken och tänkte på helt onödiga saker som "undrar hur länge den där busken har stått där" och sådana saker. till slut hade jag så dålig fantasi att jag tänkte " hmm, det ser ut att bli regn" och fick en bild i huvudet av hur Nalle Puh, helt täckt i lera, flög med hjälp av en ballong upp till binas bo för att sno "håning". det räcker väl för att förklara hur uttråkad jag var! jag gick tillbaka till Hagrid och sa att jag trodde att de hade fått tillräckligt med mat nu. han bjöd in mig på te och kakor och tackade ja, men jag tog ingen kaka för Harry hade berättat om Hagrids kokonst. där satt vi i en timme och bara pratade om allt möjligt, särskilt drakar var vi inne på eftersom det var ett stort intresse vi delade. jag tyckte att drakar måste vara de häftigaste varelser jag nånsin hade hört talas om och Hagrid berättade glatt om sin lilla Norska Ryggdrage, Norbert, som han hade haft för sex år sen. jag hade redan hört berättelsen av Harry och Ron men det var roligt att höra den från Hagrids perspektiv. men efter en timme skulle han ut och jobba med sina jättepumpor igen och nästa timme gick jag bara omkring och såg på Hogwarts ägor. det var ganska lugnt och skönt när alla eleverna var på sina lektioner, men det var ganska ensamt också. nuförtiden var det ju så här ensamt hela tiden i och för sig. jag saknade kompisar. Hermione och Ron saknade jag mest, konstigt nog. det kanske var för att jag fortfarande var arg på Harry. det var ett försvar, jag visste det men ville inte erkänna det. att vara arg på Harry gjorde det lättare att tänka på honom, då kunde jag dränka känslorna i ilskan. jag visste inte om jag skulle komma fram till att allt var mitt fel senare, att jag kanske borde ha övertalat hatten bättre, men en sak visste jag. jag skulle aldrig be honom att ta mig tillbaka. lite värdighet hade jag kvar i kroppen, och det lilla ville jag behålla. jag ryckte till av klockan som ringde och talade om att en lektion till var slut och insåg förvånat att jag hade gått ändå bort till det piskande pilträdet utan att märka det. snabbt räknade jag ihop timmarna efter frukosten och kom fram till att det var lunch nu. snabbt gick jag tillbaka in i skolan och blandade mig med den stora elevskaran som strömmade in till elevhemsborden. jag kände en sorgsen stöt i magen när Harry gick rakt förbi mig och styrde stegen mot Gryffindorbordet, där hans kompisar redan satt. jag gick med mitt numera vanliga uttryckslösa uttre och satte mig vid kanten på slytherinbordet, där jag numera alltid satt eftersom jag visste att dom egentligen inte ville ha mig där (jag ville inte heller ha mig där). Mlfoy kom in genom dörrarna och styrde stegen mot den plats han hade suttit på hela tiden, men det satt redan någon där. på platserna där Malfoy, Crabbe och Goyle hade suttit satt nu tre sjätteårselever som såg både självsäkra och kraftiga ut. jag log lite, det här kunde bli kul. Malfoy gick fram och ställde sig bakom dom med Crabbe och Goyle på varsin sida av honom. han såg onekligen respektingivande ut med sina stålgrå ögon och självsäkra rörelser. för att inte bli ertappad att stirra började jag ta för mig av maten, men när jag hade lagt för mig den första lilla skeden med paj insåg jag att jag inte var det minsta hungrig och nöjde mig alltså med det lilla. nu harklade sig Malfoy och de tre sjätteårseleverna vände sig om och såg irriterat på honom.

- ja?

- ni får flytta er. jag ska sitta där.

de tre okända stirrade bara på honom med misstro.

- hör ni dåligt, väste Malfoy och lutade sig närmare. jag sa flytta!

de såg ogillande på honom men reste på sig.

- för den här gången, sa den största, men tro inte att du kan göra om det.

Malfoy fnös åt honom och satte sig ner. jag smålog fortfarande och petade lite förstrött i maten.

- vaffan garvar du åt?

Goyle. jag döljde noga min enorma förvåning att han över huvud tager kunde sätta ihop flera ord till en mening. lugnt la jag ner gaffeln på tallriken, la armarna framför mig på bordet och lutade mig fram mot honom. han ryggade undan.

- jag ska ge dig ett råd, sa jag lugnt med mina iskalla ögon fästa i hans blågröna. tala aldrig till mig i den tonen igen.

jag såg in i hans ögon ett tag till och när jag såg hur han svalde av nervositet lutade jag mig avslappnat tillbaka på stolen. jag lät min blick falla på Malfoy och såg att han log. mot mig. ett riktigt leende. jag log tillbaka. sen började jag peta i min paj igen. några bitar fick jag i mig men sen tog det totalstopp och jag la undan besticken igen. när alla började resa sig upp för att gå till sina nästa lektioner reste jag mig också upp med en suck. det kändes verkligen som att jag slösade bort mitt liv när jag bara gick omkring och skrotade. när jag hade kommit precis utanför stora salen hörde jag en hatiskt väsande röst.

- hora!

det var Ginny. hon såg på mig med en blick så full av hat att jag inte kunde hålla mig för skratt. ju mer jag skrattade, ju mer hatiskt såg hon på mig och ju mer hatiskt hon såg på mig, ju mer började jag skratta. en ond cirkel alltså. folk stannade upp och såg på oss två. Ginny med den hatiska blicken och jag som skrattade, det var första gången jag hade haft såhär kul på länge. jag såg ur ögonvrån hur Malfoy hade stannat till vänster om mig tillsammans med en otroligt snygg kille som hette Blaise Zabini och båda såg ytterst roade ut av situationen. till sist lugnade jag mig men flinade fortfarande glatt åt Ginnys ilskna min. Harry tog tag i Ginnys arm.

- kom, slösa ingen tid på henne, hon är slytherinare i kropp och själ.

det gjorde ont, det ska erkännas. riktigt jävla ont, men när har det stoppat mig?

- jag tar det som en komplimang, Potter, sa jag med ett hånflin, det bevisar bara att jag inte har något som helst ihop med dig.

folksamlingen omkring drog efter andan och jag kunde höra Malfoys hånskratt.

- han sa i kropp och själ, fräst Ginny, det finns ingen med bra utseende i slytherin!

jag skrattade lågt.

- jag är medveten om att det finns flera som ser okej ut i gryffindor och några som ser bra ut, jag gjorde en gest mot Ron, Dean Thomas och Seamus Finnigan som stod i en klunga och såg med en gång att Rons öron blev röda, men han såg glad ut.

- men, fortsatte jag, att det saknas nåra sådär-fina killar i slytherin uppvägs av sånna här.

jag gjorde en gest mot Malfoy och Zabini och såg hur förvånad Malfoy blev innan han snabbt ordnade ansiktsuttrycken.

- det finns skitsnygga i gryffindor också, väste Ginny och tecknade mot Harry.

- de ligger divisioner under, sa jag kallt, men jag har ingen lust att diskutera det här med en liten oerfaren flicka som du, som knappt är könsmogen än.

några visslingar och hejrop hördes från mängden och Ginny bleknade.

- slytherinluder, väste hon hatiskt och jag hånlog mot henne en gång till med iskallare ögon än jag nånsin haft.

- hellre mugglarhora i slytherin än häxa i gryffindor. suck on that, bitch!

och med de orden knyckte jag på nacken så att håret flög och gick iväg med värdiga steg. elevhopen delade på sig och släppte fram mig samtidigt som lärarna kom och sjasade iväg eleverna dit dom skulle vara. jag mådde dåligt och ville inte ha sällskap, så jag gick in till slytherins sällskapsrum som var tomt på folk vid den här tiden på dagen. jag sjönk ner i en mjuk, grön fåtölj och slöt ögonen. jag han knappt tänka på vad som hänt innan jag somnade.

Draco kunde inte koncentrera sig på några fler lektioner den dagen. hade Espenter antytt att han var snygg? eller hade hon bara menat Blaise? han skakade irriterat på huvudet. "varför bryr jag mig överhuvudtaget?" tänkte han. "många tycker att jag är snygg, jag har t.o.m. hört att jag är vacker. det spelar ingen roll vad HON tycker. jo det gör det, sa en liten röst innom honom, det spelar stor roll. när alla lektioner äntligen var slut sprang alla elever snabbt tillbaka till sina elevhem för att lämna väskorna innan de sprang för att äta. Professor McGonagall höll emellertid kvar Draco för att fråga om något var fel.

- jag har aldrig sett en så dålig prestation av en elev i hela mitt liv, är det något som har hänt?

- nej, Professorn.

hon fnös.

- du är alltså bara ovillig? fem poäng från slytherin och bakläxa, Malfoy!

han suckade och vandrade ut från klassrummet. det var redan en ström av elever som gick in i stora salen och när han var utom synhåll för alla började han springa. när han flämtande kom in i uppehållsrummet stelnade han till. det låg någon i fåtöljen, och han betedde sig som om han var jagad av en drake! han gick upp till sin sovsal med värdiga steg, i tron att han var iakttagen. när han kom ner igen såg han emellertid att det var Amanda och att hon sov. han funderade på att bara lämna henne där men ångrade sig. försiktigt gick han och ställde sig framför henne.

- ey Espenter vakna.

förvirrat slog jag upp ögonen för att stirra rakt in i Malfoys stålgrå. jag stirrade in i de där ögonen ett tag och tyckte mig kunna se tusentals mönster i dom, innan jag insåg att han stod framåtlutad med händerna på armstöden till fåtöljen jag satt i.

jag höjde på ögonbrynen åt hans ställning och han reste sig upp. han såg lite besvärad ut och en skär skiftning visade sig på hans bleka kinder. jag låtsades som ingenting eftersom jag visste hur jobbigt det var när någon annan påpekade att man rodnade.

- det är middag, han lät sina kalla ögon svepa över mig där jag satt, jag tänkte att du kanske inte ville missa det, fortsatte han och ryckte på axlarna.

jag kände mig vrålhungrig och reste mig upp ur fåtöljen.

- okej tack, sa jag och log tacksamt mot honom. han log lite förvånat tillbaka. tillsammans gick vi mot stora salen. först sa vi ingenting men sen sa han plötsligt det jag minst av allt väntade mig.

- ehm... sorry att jag kallade dig mugglarhora förut...

jag blev så förvånad att jag vände på huvudet och stirrade på honom. han blev lite rosaaktig på kinderna igen, men jag hann knappt se det innan jag gick rätt in i en pelare. jag tror aldrig att jag ens hade kunnat föreställa mig att Draco Malfoy kunde skratta så. han gapskrattade, och verkligen för att han tyckte att det sett kul ut och inte för att jag hade gjort illa mig. han, som alltid var så kontrollerad och iskall, slog sig på knäna medan han nästan grät av skratt.

- förlåt, frustade han, men du såg så jävla rolig ut!

jag hade aldrig varit bra på att hålla mig för skratt och när jag såg honom kikna av skratt började jag också. så gick vi skrattande mot stora salen. när vi gick in genom dörrarna hade skrattattacken gått över, som tur var, för alla vände på huvudet och stirrade när vi kom in. senare slog det mig att de måste ha stirrat för att jag och Malfoy kom in tillsammans och inte för att vi kom så sent som jag trodde då. när vi nästan var framme vid bordet förde jag upp en hand till min panna och mumlade:

- jag får säkert en bula.

han började skratta igen, inte lika mycket som i korridoren, han höll tillbaka eftersom det var så mycket folk omkring. men alla stirrade ändå, antagligen för att det var få som hade sätt honom skratta alls. småskrattande satte vi oss båda ned där vi brukade sitta och började ta för oss av maten. och för första gången på länge hade jag faktiskt god aptit.

Harry vände sig om när han hörde någon komma in i stora salen. en sekund senare tappade han sin gaffel som slamrade ner på hans tallrik. in kom Malfoy och hans Amanda! okej, hon var inte riktigt hans då, men nästan! mer hans än Malfoys i alla fall. och nu sa hon något som fick honom att skratta. Harry stelnade till av synen. han vände sig mot sin mat igen, han klarade inte av att se på när hans ex skrattade med hans värsta fiende. han kände hur Hermione iakttog honom, men han ville inte se henn i ögonen. hon hade varit emot allt Harry hade ihop med Ginny från första början och han visste att hon tyckte att han förtjänade det. han reste på sig och gick snabbt ut ur salen, med Hermione i släptåg. Ginny försökte följa efter, men Ron tryckte bestämt ned henne på stolen igen.

- vad! fräste hon.

- låt dom snacka, sa han lugnt och fortsatte skyffla i sig mat. Ginny såg arg ut, men hon stannade.

jag såg Harry resa sig upp och marchera ut ur salen med Hermione efter sig. en skugga drog över mitt ansikte, men jag ordnade snabbt ansiktsmusklerna igen. Malfoy hade sett min min och vände sig om med lätt rynkad panna för att se vad jag tittat på. när han sen vände sig tillbaka såg han på mig med höjda ögonbryn, men jag vägrade möta hans blick. varför hade Harry egenskapen att vända upp och ner på mitt liv vad han än gjorde? nyss hade allt kännts så bra, men nu kändes hela min exsistens helt fucked up.