Kapitel 7. Månskensnatt

jag drog manteln tätare om mig när en kylig vind drog i den. jag suckade, både sorgset och irriterat på samma gång. för säkert hundrade gången frågade jag mig själv "hur hade det kunnat bli såhär!" jag älskade Harry. men det glömde jag tydligen bort så fort jag såg honom. då såg jag bara rött.

- fuck, väste jag trött. det började bli mörkt, men jag hade inte en tanke på att gå in. hur skulle jag kunna gå in när jag mådde såhär? jag orkade inte ens sätta på mig min vanliga mask. till sist suckade jag till och la mig ned. jag var så trött, fast jag hade sovit tidigare idag. sömnen var så oskuldsfull, jag drömde aldrig läskiga eller obehagliga drömmar. när jag sov glömde jag alla mina problem och bara slappnade av. tanken på att kunna glömma allt, även om bara för ett litet tag var alltför lockade. jag slöt ögonen, utan en tanke på kylan och natten, jag kände bara det fuktiga gräset mot kinden och sen sov jag.

jag öppnade försiktigt ögonen. det värkte i hela kroppen och jag kände att någon bar mig. jag vände ögonen upp mot den som bar mig och såg ett svart rufsigt hår och gröna ögon med runda glasögon över. en dröm tänkte jag och lät huvudet fall tillbaka på hans axel.

när jag nästa gång öppnade ögonen låg jag i sjukhusflygeln. eller jag antog det i alla fall eftersom allt runtomkring var vitt och jag låg i en säng jag aldrig hade legat i förut. kroppen värkte som om jag hade blivit ordentligt slagen. jag försökte minnas vad som hänt, men kom inte ihåg någonting och jag orkade inte försöka mer. med ett stön sjönk jag ned längre på kudden och tänkte på helt onödiga saker, som att det var en spricka i taket rakt över min säng. så kom Madam Pomfrey ut genom sin kontorsdörr och gick raakt mot mig.

- jaså du har vaknat nu, sa hon och ställde en mugg med någonting rykande framför mig.

- vad är det? frågade jag förvirrat.

hon himlade med ögonen.

- det är ett exixir som värmer upp dina förfrysta leder.

minnet av gräset mot kinden gjorde mig lite klarare på vad som hänt.

- vad hände?

- du somnade utomhus, Mr. Potter kom in med dig för bara en halvtimme sen. jag vill att du stannar här i två dagar för att se till att det inte är några biverkningar. men drick det där nu så slutar det värka.

jag tog ett djupt andetag och drog i mig den äckliga drycken på tre andetag. jag höll på att storkna av den äckliga smaken men kände faktiskt genast hur lederna blev lättare att röra och det slutade värka. efter bara några minuter kände jag mig som ny, men nu kom ju förstås nästa problem. nu var jag så pigg att jag ville ut och röra på mig men det fick jag ju inte. irriterat låg jag och försökte sova, utan framgång och det var kanske inte så konstigt. så mycket som jag hade sovit dagen innan skulle det inte förvåna mig om jag inte behövde sova på flera dagar. i flera timmar låg jag och gjorde ingenting och bara vände och vred på mig. när Madam Pomfrey var inne på sitt kontor gick jag upp och vandrade omkring i sjukhusflygeln bara för att få lite omväxling. vid lunch lyckades jag emellertid övertala henne att gå ner till biblioteket och fixa en bok åt mig, hon hämtade någon konstig bok omhur man skyddar sig mot magiska åkommor och krämpor som jag inte hade något som helt intresse i, men det var bättre än inget. precis efter middagen fick jag en smärre chock när jag såg Hermione och Ron komma fram till min säng. Dom log båda två och jag log lite försiktigt tillbaka.

- hej, hur är det? sa Hermione med ett lite ororligt ansiktsuttryck.

- öhh, jorå det är bra, sa jag och kände irriterat hur en svag rodnad sköt upp på mina kinder när jag tänkte på att det var Harry som hade hittat mig.

- jag hörde av Harry att du ville sova under stjärnorna, sa Ron roat.

jag skrattade lite.

- jag tänkte bara vila lite, förklarade jag och dom skrattade båda två.

- å, just det jag tog med den här, sa Hermione och räckte fram en bok om olika draksorter. jag bara gapade.

- tack, log jag när jag hade fattar att hon faktiskt gav mig något.

- eum, fortsatte jag lite besvärat, är ni inte arga på mig eller något?

dom skrattade igen.

- nej, log Hermione, Harry är förstås-

- och Ginny hatar dig, avbröt Ron glatt.

- men man kan kanske förstå Harry-

- jag gillade det där du sa till Ginny om att hon knappt var könsmogen än jag är av exakt samma mening!

Ron hoppade nästan av entusiasm.

- Ron! jag försöker svara på hennes fråga!

Ron muttrade något ohörbart men såg ändå glad ut.

- jo, som jag sa, Harry är arg, men det kan man väl knappast klandra honom för. inte för att jag säger att det var ditt fel, tillade hon snabbt när hon såg min min.

- men det har blivit lite missförstånd er emellan, fortsatte Ron som inte verkade kunna hålla tyst. plötsligt la jag märke till att dom höll varandra i handen. såg såg på dom med ett leende och lätt höjda ögonbryn.

- är ni ett par nu eller?

Ron blev röd om öronen och såg ned i golvet, medan Hermione bara log.

- ja, vi blev ihop för en vecka sen.

jag kände ett litet hugg i hjärtat att jag inte hade vetat det förrän nu, men sköt snabbt bort det och flinade mot dom.

- blir jag bjuden på erat bröllop?

dom skrattade båda två.

- Visst, flinade Ron, och du kan ju ta med dig Zabini.

- va?

jag fattade ingenting.

- alla pratar om det, sa Hermione och såg förvånat på mig, eftesom du sa att ingen i Gryffindor kom upp i Zabinis klass så tror alla att ni är ett par.

jag spärrade upp ögonen och stönade lågt.

- Fuck

Hermione log sorgset.

- jag ska tala om för Harry att det inte är så, men nu måste vi gå.

- okej hejdå

- hejdå.

dom gick ut genom dörren och jag gav mig tid att tänka på det som dom hade sagt. alla trodde att jag och Zabini var ett par. shit, ännu mer onödiga problem som jag inte behövde. plötsligt kom Madam Pomfrey in igen!

- du har besök, sa hon och snörpte på munnen innan hon gick in på sitt kontor igen. till min stora förvåning såg jag Malfoy, av alla människor komma in. jag hade ingen som helst lust att prata med honom nu när jag satt i en sjukhussäng och hade uppfört mig som en liten snorunge dagen innan. men han kom in i alla fall trots allt mitt önsketänkande. han satte sig ner på stolen som stod alldeles bredvid min säng och sen bara såg han på mig. jag såg tillbaka men efter ett litet tag höjde jag på ögonbrynen.

- hej? sa jag lite undrande och han ryckte till som om han vaknade.

- chaa, svarade han och plockade upp sin tappade värdighet.

jag bestämde mig för att fråga rakt på sak.

- tror folk att jag är tillsammans med Zabini?

han hånlog lite.

- ja Zabini säger att ni är det så...

- VA! skrek jag så högt att Madam Pomfrey stack ut huvudet genom kontorsdörren och sa åt oss att vara tystare.

jag skräckslaget på Malfoy.

- varför i helvette säger han det!

- ingen aning, han ryckte på axlarna, jag sa till Blaise att jag inte trodde på det, men han sa att det var så.

jag slöt ögonen ett tag och tog några djupa andetag.

- ni är alltså inte det? Malfoy såg uppfodrande på mig.

- nej, svarade jag med en läskigt lugn röst.

han log.

- jag trodde väl det, men nu till det här, sa han och gjorde en gest mot sjukhusflygeln, hur hamnade du utomhus mitt i natten? var det för att du ville att Potter skulle hitta dig?

jag spärrade upp ögonen igen, vad trodde han om mig egentligen!

- nej, svarade jag iskallt, jag vill inte ha något med Potter att göra, jag skulle bara vila lite därute.

- vila, han såg misstrogen ut. det tror jag inte på, du uppför dig rätt konstigt när Potter gör någonting, visserligen lyckades du täppa till käften rätt bra på honom igår, han skrattade till, men du kollar på honom på ett konstigt sätt.

vad hade han för rätt att iaktta mig! ilskan kom i vågor.

- det har inte du med att göra, Malfoy, fräste jag, varför iakttar du mig så noga förresten!

en svag rosa skiftning visade sig på hans kinder och han hånlog.

- det är min ensak, Espenter, inte din. men berätta för mig hur det är mellan dig och Potter. älskar du honom?

hade det varit fysiskt hade frågan slagit ner mig från sängen. jag blev så förvånad att jag bara stirrade på honom ett tag, sen lutade jag huvudet bakåt mot väggen och blundade.

- jag vill inte prata om det. gå.

jag såg på honom och han öppnade öppnade munnen för att säga nåt men innan han hann det tog jag till orda igen.

- gå bara. gå.

han såg på mig lite till sen reste han sig och gick. jag suckade och lutade mig tillbaka på kuddarna. jag fick en sömndryck av Madam Pomfrey och sa till henne att jag inte ville ha fler besökare. sen sov jag, läste, sov, läste tills jag alldeles innan lunchen nästa dag fick komma ut. jag rusade direkt ner till slytherins uppehållsrum och bytte kläder. sen gick jag upp mot lunchen. jag åt ingenting den här lunchen heller men på rasten efter gick jag ut på området. jag tyckte om när det var lugnt och stilla där, men jag tyckte om när det var fullt med folk också. då kände man sig inte så ensam. jag såg Harry, Hermione, Ron och Ginny lite snett åt höger och Malfot, Crabbe och Goyle lite snett åt vänster. plötsligt hörde jag en röst bakom mig.

- nämen är det inte min lilla lady?

Blaise Zabini. hans hand strök över mina höfter upp till min midja. jag hade aldrig känt mig så rasande i hela mitt liv, försökte han förudmjuka mig inför hela skolan?

- who said I was a lady?

jag lät ilskan rinna ut i fingrarna och ta över mig. smidig som en katt drog jag ut de två små kastknivarna som jag hade på mig under klädnaden. den ena pressade jag mot hans hals och den andra mellan hans ben. han flämtade till. nu låter det som att det här tog flera sekunder, men egentligen gick det bara på en bråkdels sekund. hela området hade tystnat och folk kom närmare för att se bättre.

- vad var det du sa, älskling? hånlog jag mot hans skrämda min.

han stirrade på mig med uppspärrade ögon och såg helt enkelt livrädd ut. jag hörde skratt i bakgrunden och sen hörde jag Malfoys rop.

- Härligt Espenter!

folk stämde in i ropen och jag såg hånfullt på honom innan jag släppte och lät knivarna gliva ner in under klädnaden igen. jag backade från honom och fortsatte gå åt det hållet jag hade varit på väg åt. jag såg Hermione skratta och vinka åt mig att komma dit, jag tvekade inte en sekund utan styrde stegen direkt ditåt. Ginny såg som vanligt rasande ut när hon såg mig, men jag kände mig lätt om hjärtat och brydde mig inte om det. '

- haha fan vad snyggt Amanda!

Ron slog sig på knäna medan han skrattade. jag log och Hermione skrattade.

- Amanda? frågade hon sen.

- ja?

- kan inte du hänga med till vårat uppehållsrum och... och ha lite kul. vi kan spela spel och sånt som vi brukade göra förut.

Hon såg bedjande på mig men jag tvekade.

- jag vet inte... inte för att jag gillar att vara med slytherinarna-

Harry fnös.

- ...men jag vet inte om jag får komma in där och hur..., jag valde omsorgsfullt orden, ... välkommen jag är där.

- inte alls, muttrade Ginny.

- dessutom, fortsatte jag med lugn röst, har jag ganska kort stubin numera så jag tvivlar på att jag klarar av att tillbringa tid i samma rum som - ursäkta mitt ovårdade språk-, tillade jag vänd till Ron, lillfittan och hennes vackra pojkvän.

det sista sa jag med ett hånfullt leende åt Ginnys och Harrys håll innan jag böjde mig fram och kramade en förvånad Ron.

- förlåt, viskade jag i hans öra, jag hatar inte din lillasyster men jag måste försvara mig när jag blir retad.

sen släppte jag honom och han log.

- det är lugnt

jag kramade snabbt Hermione också.

- förlåt, jag är ingen bra människa.

jag visste att mina ord var sanning fast jag inte hade tänkt så mycket på dom förrän nu. sen vände jag mig om och gick över skolans område mot sjön. jag hade ingen aning om varför jag hade gjort så eller vad jag skulle göra nu. gå omkring? jag ändrade riktning och gick in i slottet istället. jag visste inte var jag hade varit på väg förrän jag stod framför den tomma korridoren i vilken vid- behov- rummet ligger. tre gånger gick jag förbi och koncentrerade mig så mycket jag kunde på orden " jag behöver ett ställe att gömma mig i, jag behöver ett ställe att gömma mig i". efter den sista gången såg jag dörren där och gick lättad fram till den och öppnade. jag gick in, stängde dörren och flämtade till. där inne fanns mjuka kuddar att sitta och ligga på, det fanns mat och dricka, det fanns spel, här fanns allt jag skulle kunna vilja ha när jag gömde mig och mycket, mycket mer. jag funderade över att stanna här tills året var slut, eller kanske resten av livet, men jag blev så rastlös av att sitta ned att jag till sist gick ut. det var fortfarande lektioner då och jag gick ut till sjön och satte mig på en sten. jag visste inte vad jag gjorde, jag visste inte vad jag tänkte, jag bara satt där på stenen och lät mitt liv rinna förbi. undrade lite då och då vad som var meningen med det hela. långsamt såg jag hur det blev mörkade och mörkare, det var den enda tidsuppfattningen som jag hade, hur mycket klockan var hade jag ingen aning om. jag kände mig helt isolerad mot allt, jag kände inget vare sig fysiskt eller psykiskt. plötsligt hörde jag steg, men jag orkade inte vända mig och. så då gick han fram och ställde sig bredvid mig. vem han? jo Malfoy förstås! han som alltid kommer vid fel tillfällen och stör när jag tycker synd om mig själv. han höll fram två rostade mackor i en servett.

- jag tänkte att du kanske var hungrig, sa han.

jag tog emot dom och mumlade ett tack. först när jag tog en liten tugga av en av mackorna förstod jag hur hungrig jag var. jag hade inte varit mig lik de här senaste dagarna, jag brukade ju äta hur mycket som helst! han satte sig ned bredvid mig på stenen och såg ut över sjön. jag sneglade lite på honom och såg att han hade ett konstigt ansiktisuttryck, inte stenansiktet han brukade ha. jag satt där och såg på honom länge och försökte lista ut vad det var han kände. jag kom inte på det och plötsligt vände han sig om och såg på mig. han log snabbt men sa sen allvarligt:

- du mår inte så bra va?

jag blev plötsligt väldigt intresserad av den tomma servetten jag höll i, men när jag kände hans genomträngande blick suckade jag.

- nej, sa jag tyst, jag mår inte så bra just nu.

- varför? hans röst var nyfiken men allvarlig och jag insåg att jag tyckte om den.

- allt har blivit skit, sa jag och kände att jag verkligen ville berätta allt för honom, jag ville inte vara ensam om det.

- mina föräldrar dumpar mig här för att få vara själva och bli av med mig, nu ska dom skilja sig och ragga en ny pertner medan jag är borta, alla jag kände här har jag förlorat och jag hamnade i fel elevhem. eller alltså, tillade jag när jag kom på att han också gick i slytherin, det är inget FEL på slytherin men jag kände mig så hemma i gryffindor.

ett långt tag såg han bara på mig medan jag såg ut över den blanka ytan på sjön och den vita fullmånen som trädde fram mer och mer.

- jag förstår, sa han tyst. mina föräldrar ska väl inte skilja sig men... dom bråkar. och slåss. om mig.

- om dig? jag lät lite förvånad.

- mm, suckade han. Min pappa tycker att jag ska börja tjäna Mörkrets Herre nu någongång det här året, men min mamma tycker att jag är för ung och att jag borde gå ut skolan först. jag nickade och han kände det. det var tyst ett tag och sen sa han:

- vill du svara på min fråga nu?

- vilken fråga? jag visste redan men hoppades att det inte var den, samtidigt som jag på något sett hoppades det.

- om du älskar Potter?

jag var tyst ett tag.

- nej inte nu längre men jag... jag tycker om honom.

han nickade.

- allt var ett misstag eller hur?

- jaa.

jag kände hur hans hand strök bort en slinga av mitt hår och satte det bakom mitt öra.

- och det blir bara värre när du är med mig, sa han tyst och tog bort sin hand.

jag ville att han skulle fortsätta, hans hand hade varit så sval och mjuk mot mitt hår och den tunna huden vid tinningarna.

- det spelar ingen roll längre. jag tänker inte gå tillbaka till honom i alla fall.

han såg förvånad ut.

- men du tycker ju om honom.

jag la huvudet på sned.

- jag tycker om honom tillräckligt mycket för att han ska kunna göra mig ledsen med vad han än säger, men han har redan gjort att jag mår så dåligt. jag kommer aldrig springa efter någon som har gjort mig illa om det inte är för att straffa den.

utan att tänka på vad jag gjorde sträckte jag fram handen och strök honom över den bleka kinden. han såg förvånad ut, men drog sig inte bort.

- jag skulle bara kolla om den var lika kall som den såg ut, sa jag med ett lite sorgset leende.

han log och vände sen huvudet mot sjön igen.

- i min familj måste man följa vissa regler, sa han plötsligt, och om man inte gör det blir man utstött. men jag funderar på om jag kanske hellre är utstött från min familj.

jag såg chockat på honom.

- va? Harry sa till mig att du är jättestolt över att vara en Malfoy.

han log lite.

- Potter har aldrig känt mig.

- nej det förstås... vad är det för regler du funderar på att bryta då?

- jag vill inte tjäna Mörkrets Herre och..., en rodnad sköt upp på hans kinder, ...flickan jag vill ha är inte fullblod.

jag log på riktigt för första gången den här kvällen.

- får man veta vem?

han rodnade ännu mer och såg ner på sina mycket ointressanta skor. jag gav honom hans tid och medans han var tyst lekte jag lite med hans ganska långa blodna hår. det var tjockt och mjukt under mina fingrar och jag tyckte mycket om det. han vände på huvudet och såg på mig med ett litet leende. jag log tillbaka och fortsatte att dra handen genom hans hår. så börjde han sig fram och kysste mig. en snäll kyss, läppar mot läppar utan tungor. jag var absolut inte beredd men till min egen förvåning besvarade jag den på en gång. den kyssen varade i en eveighet, eller kanske bara en bråkdels sekund. som sagt hade jag ingen som helst tidsuppfattning här. men till sist skildes våra läppar. mina grågröna ögon mötte hans stålgrå och han log. jag log tillbaka och reste mig upp.

- vi kanske borde gå in innan vi förfryser.

han såg lite motvillig ut men reste sig upp.

- vi behöver väl inte gå in? vi kan väl gå runt här lite?

- okej, log jag.

han tog tag i min hand och så gick vi runt över hela området, vi gick t.o.m. en bit in i den förbjudna skogen. länge gick vi runt där och bara kände varanderas närhet. nu helt plötsligt såg jag detaljer, som vilken vacker marinblå färg himmelen hade och hur den runda månen lyste så kritvit. rent ljus. hur den gröna gräset smektes av vinden som sakta grog igen hogwarts marker. efter en lång promenad stod vi plötsligt vid den stora ekporten och gick in. han höll fortfarande ett stadigt tag i min hand. när vi kom in i uppehållsrummet var det helt tomt och jag såg att klockan var 12.

- du ska ju ha lektioner imorrn också, mumlade jag, du behöver nog sova...

han log.

- jag vet.

så börjde han sig fram för att kyssa mig igen men jag backade ett steg och han hejdade sig direkt.

- vad är fel?

- du är en Malfoy och jag är en mugglare.

han log ett bländande leende som verkligen lyste upp hans bleka ansikte.

- jag bryr mig inte, viskade han och kysste mig. hans mjuka, svala läppar mot mina, hur skulle jag kunna stå emot!

- gonatt, viskade han, tryckte min hand innan han släppte den och sen gick han upp till sin sovsal medan jag gick upp till min. när jag la mig i min säng märkte jag hur trött jag var. jag vet att jag tänkte "shit nu kommer Harry verkligen hata mig" innan mina ögon föll ihop. konstigt nog somnade jag med ett leende på läpparna.