Kapitel 8. I himmelens vagga

när jag vaknade den morgonen kände jag mig lycklig för första gången på länge. Pansy Parkinson klädde snabbt på sig och sprang ut ur sovsalen och jag följde efter henne. så fort hon kom nerför trappan kastade hon sig i armarna på Blaise Zabini och jag log för mig själv. jag som trodde att det varit Draco hon ville ha! och så hade det varit Zabini, vilket var tur för jag ville inte ha en till Ginny- incident. då kom Draco fram till mig och kysste mig lätt inför allas häpna blickar innan han la armen om mina axlar och frågade helt normalt:

- ska vi gå?

jag log.

- visst.

när vi gick ut från slytherins uppehållsrum tog han bort armen och vi gick upp till stora salen bredvid varann. Hermione stod uppe vid den stora marmortrappan och ropade på Ron att skynda sig. när hon fick se mig och Draco gapade hon lite lätt men tittade snabbt bort och rodnade. väl inne i stora salen gick vi fram till platsen där jag brukade sitta. när personen som brukade sitta bredvid mig såg att Draco antagligen ville sitta där flyttade han snabbt på mig. Vi gav honom båda ett hånleende och satte oss. senare har jag fått veta att vi är väldigt lika på det sättet. folk har talat om för mig att när jag och Draco går bredvid varann är vi väldigt lika, inte i utseendet, han är ju blond och jag är brunett, men på sättet vi är. vi ler åt exakt samma saker, våra leenden är lika, våra hånleenden är lika som bär. våra minspel matchar varann perfekt. för sörsta gången sen jag hamnade i slytherin satt jag inte och sneglade bort mot gryffindorbordet, antagligen för att en viss slytherinare satt och lurade mig att skratta hela tiden. jag vet inte om han alltid har haft så rolig humor eller om det var jag som var så otroligt glad just då att jag skrattade åt allt. just då trodde jag på det sista, men hoppades på det första.

- kan du inte vara med på lektionerna? frågade han plötsligt.

- öhh.., jag tvekade lite. sitta stilla i flera timmar?

- kom igen, han försökte se ut som en hundvalp och jag skrattade.

- du är inte särskilt bra på att ha rådjursögon, men okej då.

han skrattade, tittade sen på klockan och skyndade sig att äta. den här morgonen hade jag ätit lika mycket som jag brukade och jag kände den konstiga känslan av fullständighet i hela kroppen. inte efter maten alltså, utan jag hade känt såhär sen jag vaknade. var det Draco som gjorde att jag kände så? facinerande.

hela den dagen satt jag med på hans lektioner och det var faktiskt roligare än vad jag hade trott. kanske var det för att han var där, eller så var magi såhär kul. McGonagall var väl den enda läraren som inte såg så glad ut över att jag var där. jag undrade om hon var arg för att jag hade bott i gryffindortornet i 2 veckor, men att jag sen visade mig vara en slytherin. ingen annan slytherin hade ju när allt kom omkring sett gryffindors uppehållsrum. jag hoppades att hon inte skulle vara arg för det så länge i sånna fall, för jag ville inte vara ovänn med någon längre. jag var så glad att jag helt plötsligt ville ordna upp allt som hade gått åt helvette på sista tiden. efter den sista lektionen innan lunch gick vi genom korridoren, Draco och jag. med de stenansikten som slytherineleverna för det mesta hade gick vi sida vid sida. plötsligt snubblade Draco till, något som ingen hade sett förut. han föll inte, bara en liten snubbel som han snabbt rätade upp sig från och låssades som att inget hade hänt, men jag kunde inte låta bli att le.

- såg du nåt på golvet? var jag bara tvungen att säga med ett retsamt flin.

till svar hoppade han fram för att ta tag i mig, jag slingrade mig undan men han fick tag i min ena handled och svängde runt mig så jag stod med ryggen mot väggen och där tog han tag i min andra handled också, och innan jag visste ordet av kysste han mig inför alla. jag blev förvånad, men glad. jag mer anade än såg hur folk stannade och kollade.

- vad var det du sa nu igen, viskade han retsamt med munnen bara några centimeter från min.

jag såg på hans välformande, välsmakande läppar och såg sen på hans ögon med en okynnig glimt.

- jag måste ha glömt...

han log ett brett leende.

- nu har jag dig allt i mitt nät flicka lilla...

- jaså?

jag såg neråt och han följde min blick. jag visade med en liten gest att jag lätt kunde knäa honom mellan benen. han såg upp på mig igen och log.

- du skulle aldrig våga.

hans mun var återigen farligt nära min och jag måste erkänna att det var en aning distraherande.

- fresta mig inte att visa vad jag vågar.

han skrattade lågt och gav mig en snabb puss innan han släppte mina händer och så fortsatte vi mor stora salen.

Harry stirrade. där kom Amanda med DRACO. Draco, av alla personer! så tryckte han upp henne mot väggen och KYSSTE henne och hon gjorde ingenting för att stoppa det! ingenting! han kände det som att han skulle spy och knuffade sig bort genom trängseln mot en toalett.

Draco satt i stora salen med Amanda mitt emot sig och han kunde inte slita blicken ifrån henne! hennes söta ansikte med det vackra håret svallande runt och de där ögonen... hennes vackra grågröna ögon kunde fånga och smälta honom som om han var smör. från första gången han såg henne hade han tyckt att hon var vacker men han hade skjutit undan allt sånt. hon var mugglare, hon var Potters och hon var i gryffindor. kunde det finnas någon värre att förälska sig i? men när hon gjorde slut med Potter och började i slytherin började hans försvar sina, samtidigt som han fick starkare och starkare känslor för henne. han tyckte synd om henne, hon såg så ledsen ut och verkade ha förlorat allt. han ville göra henne lycklig igen även om det gjorde att han fick det svårt när han kom hem. han skulle ha ångrat sig hela livet annars. och nu sitter han här med henne framför sig och hon är hans. bara, bara Dracos.

jag såg upp på honom och log. Vackra Draco som satt där och såg på mig. som hade vågat kyssa mig, en mugglare, inför nästan hela skolan. Draco som kommit ut med mackor till mig när han inte sett mig vid middagen. Draco som hade tagit bort allt som gjort ont och gett mig hopp. jag funderade på om han var den jag hade väntat på hela livet. det hade aldrig känts dåhär med Harry. visst hade jag älskat honom och så, men med Draco kändes det som att jag var hemma, det kändes som att jag hörde ihop med honom. det kändes som om han var min tvillingsjäl och alltid visste vad jag tänkte och kände. det var väldigt konstigt eftersom vi inte hade känt varann länge alls.

resten av dagen flöt förbi i ett virrvarr av lektioner och lärare, och jag trivdes mer och mer i Dracos sällskap för varenda sekund som gick. den kvällen satt vi återigen utomhus, men vi pratade nästan inte alls. vi bara satt där, kände närhet och visade att vi tyckte om den andra med en och annan kyss. det kändes så härligt att bara vara med Draco och inte brhöva bekymra sig om någonting, men det sände varningssignaler i mig också. det kändes som att jag flydde från någonting, att det här inte var på riktigt utan bara en dröm och att det hände viktiga saker ute i världen som jag borde veta. det kändes som att jag var i himmelens vagga, och jag visste inte hur jag skulle komma ut, eller om jag ens ville det. för varje sekund blev jag vaggad djupare och djupare, och det kändes för bra för att vara sant. jag visste att jag inte bara kunde skjuta undan problemen utan att jag till sist måste ta tag i dem ordentligt. men inte än... inte än. inatt ville jag bara fortsätta bli vaggad av himmelens vagga...