Kapitel 9. Riktig vänskap sviker aldrig, även om den kan svikta
jag satte mig upp i sängen, det var lördag. jag låg i min säng i slytherin, och jag visste vad jag måste göra. jag måste prata med Harry. och jag måste göra det idag. men jag ville vänta tills Draco vaknade för jag måste säga det till honom. jag hade sett alldeles för många relationer falla sönder p.g.a. missförstånd där ex var inblandade och jag tänkte inte räknas till den gruppen. jag klädde på mig och gick ner till uppehållsrummet. klockan var åtta. Draco brukar gå upp vid halvnio- nio på lördagar och söndagar, så han borde komma om ett tag. jag visste att Harry brukade äta frukost runt den tiden så det passade ju perfekt. någon gång, antingen före eller efter frukosten, tänkte jag haffa honom och dra med honom nånstans privat och prata med honom. men tänk om han inte ville? han måste vilja, det är han skyldig mig. jag var näsa att nicka till flera gånger innan jag hörde någon komma nerför trapporna, och jag såg upp. Zabini. har verkade fortfarande rädd för mig.
- är Draco vaken?
han ryckte på axlarna och gick ut genom dörren. jag fnös. inte var han särskilt hjälpsam i alla fall. efter en kvart öppnades dörren på nytt och Draco kom ut. han gick fram till mig och placerade en mjuk kyss på mina läppar som jag villigt tog emot.
- du, jag tänker prata med Harry idag, bara så du vet.
jag sa det i samma ton som om jag hade pratat om vädret, men han rynkade på ögonbrynen och lutade sig tillbaka.
- varför?
- jag behöver reda ut allt.
- älskar du honom?
jag suckade, jag hade inte trott att han skulle ta det såhär dåligt.
- nej det gör jag inte, sa jag och reste mig upp ur den mandeldoftande, gröna fåtöljen.
- jag älskar honom inte, men jag vill inte vara hans ovänn.
- jaha? och varför talar du om det för mig då?
hans röst var iskall och jag stelnade till.
- för att folk kanske kommer prata om dom får se att jag pratar med Harry, och jag vill att du ska veta innan så du inte bara får höra rykterna.
min röst var oberörd men innom mig var jag, för första gången i mitt liv, rädd på riktigt. jag var rädd för att Draco skulle ge upp, att han skulle säga att han inte tyckte om mig längre. rädd för att bli lämnad ensam i mörkret, nu när jag äntligen trodde att jag hade hittat till ljuset. det var därför jag gjorde det jag gjorde. jag gick fram till honom och la försiktigt armarna om hans hals, medveten om att han kunde knuffa iväg mig i vilket ögonblick som helst.
- du är allt jag vill ha, det vet du, viskade jag i hans öra och jag kände hans armar krama om mig i respons. han drog mig lite ifrån honom och log sitt vackra leende.
- gå då, viskade han och strök fingret över mina läppar, men låt mig i alla fall ge dig detta.
så kysste han mig mjukt och tänkte att aldrig, aldrig skulle jag byta bort honom mot någon annan i hela världen. sen log jag, vände mig om och gick ut genom dörren och mot stora salen, där jag hoppades få tag på Harry. man kan verkligen säga att jag hade bra timing, för precis när jag kom till stora salen gick han, Hermione, Ron och Ginny mot deras uppehållsrum. jag blev lite paff och plötsligt hade jag oinbjudna fjärilar i magen, men jag tog några snabba steg fram och tog tag i Harrys arm eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. när han vände sig om släppte jag armen som om jag hade bränt mig, och såg rakt in i Harrys förvånade ögon. "slytherin", intalade jag mig själv "slytherin". jag anlade mitt stenansikte och sa i ganska stel ton medan jag förbannade mig för att inte kunna vara snäll:
- jag måste prata med dig. mellan fyra ögon.
Harry la armarna i kors över bröstet och såg ogillande på mig. blicken brände hål någonstans innom mig.
- varför skulle jag följa med dig?
hans röst var hånfull men min röst var lugn.
- för att det är angenämare än om jag behöver tvinga dig.
han såg ut att fundera över det ett ögonblick och nickade sen kort och började gå bortåt en korridor.
- vi kan snacka här, ropade han bakåt.
jag såg på Hermione och höjde ett ögonbryn åt Harrys val av plats och hon log och ryckte på axlarna, så jag följde efter Harry. tror ni inte att vi skulle få ett störande moment? jo självklart och det kom i skepnaden av Ginny Weasley.
- jag följer med.
haon knuffade sig fram till Harry och tog bestämt tag i hans arm.
- vilken del i "mellan fyra ögon" var det du inte förstod?
min röst var kall men jag såg roat på henne, hon såg ut som ett ilsket litet bi. hon öppnade munnen för att svara, men jag avbröt henne.
- tror du inte att Harry Potter, pojken- som- överlevde, (det sista sa jag med ett snabbt hånleende för jag visste hur mycket han hatade uttrycket) kan klara av mig, en mugglarbrud, ensam?
hon stängde munnen och Harry rörde lätt vid hennes axel.
- vänta på mig i uppehållsrummet.
hon nickade och gick iväg. Harry såg inte ens på mig utan fortsatte bara att gå, och jag visste var han var påväg. Vid- behov- rummet. jag suckade och följde efter honom. när vi kommit in i rummet vände han sig mot mig.
- vad ville du?
jag vet inte varför jag gjorde det, det var en ren impuls, men jag böjde mig fram och kramade honom. han var förvånad men knuffade bort mig, lite för försiktigt för att han skulle verka arg.
- fölåt, sa jag och blev lite röd på kinderna, men jag har saknat dig.
- jaha?
han la armarna i kors och jag suckade.
- jag säger inte att du ska förlåta och att allt ska bli som det var, för det kommer det aldrig att bli, men jag vill att du lyssnar. jag har aldrig hatat dig, och jag hatar dig inte nu heller, jag har aldrig ens ogillat dig. jag tycker fortfarande om dig och jag har älskat dig. det var inte meningen att det skulle bli som det blev och jag vet att jag inte borde ha sagt det jag sa till dig, men jag blev förolämpad och ville försvara mig. jag borde inte ha sagt riktigt så taskiga saker, men jag var också besviken över att jag hade hamnat i slytherin och jag hade hoppats på att du skulle förstå.
vi stod båda tysta en stund, sen sa han tyst:
- förlåt.
då log jag lättat.
- förlåt mig också.
han log blevt.
- visst... och jag borde inte ha dragit iväg med Ginny på en gång...
då skrattade jag.
- det visste jag att du skulle göra, hon har ju velat ha dig hur länge som helst, hon skulle inte låta en sådan chans slippa undan.
han såg lite förvånad ut.
- har hon?
jag himlade med ögonen.
- killar alltså...
han svalde och frågade:
- Malfoy då? varför är du med honom?
jag hade gärna kunnat säga att jag skulle dumpa honom och springa tillbaka till Harry, för jag kände mig fortfarande väldigt dragen till Pojken- som- överlevde, men bara att tänka på Draco gjorde mig alldeles varm och jag såg hans vackra ansikte framför mig.
- Draco är en fantastisk person.
- älskar du honom?
- väldigt mycket.
- mer än du älskade mig?
jag var tyst ett tag.
- det går inte att jämföra, jag hade känt dig längre.
egentligen ville jag säga att jag älskade Draco mer, för det trodde jag att jag gjorde, men jag ville inte vara taskig mot Harry. men när jag såg upp och mötte hans blick såg jag att han förstod. och det gjorde ingenting. han log och kramade mig och sen gick vi ut ur rummet och när vi var precis framför stora salen såg jag Draco komma gående. han såg på mig och Harry som gick ut ur den tomma korridoren. jag visste vad han antagligen tänkte så jag gick rakt fram och kysste honom. när min tunga kom in i hans mun kände jag hur han slappnade av helt.
- allt är som det ska, viskade jag lyckligt, allt är löst.
han höll om mig och så stod vi länge. när jag tittade upp såg jag Harmione och Ron stå där och log. och bakom mig hörde jag två till som kysstes och jag tvekade inte på att det var Harry och Ginny, men det gjorde inget längre. det spelade ingen roll, bara vi var vänner igen.
- jag älskar dig.
hans röst i mitt öra var som den ljuvaste musik och jag svarade med att returnera de tre små orden och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle släppa taget om min vackra, oemotståndliga Draco.
problem kommer komma för att slita sönder våran värld, men så länge vi är tillsammans kan inget krossa oss för riktig vänskap rostar aldrig. en för alla, alla för en.
FIN
