Kapitel 2
Draco Malfoy såg motvilligt på den lilla flickan som hans pappa hade med sig hem.
- Vem är det där? frågade Narcissa förskräckt när han satte ned henne.
Lucius såg upp.
- Inbilla dig ingenting, Narcissa. Jag befalldes av Mörkrets Herre att ta hand om henne. Draco såg på henne med avsmak.
- Vad heter hon? sade Narcissa och drog tillbaka flickan från ett skåp fullt med dyrbara föremål. Lucius fnös.
- Sarah. Hon hittades i huset vi "tog hand om" inatt.
Draco stirrade på Sarah.
- En smutsskalle? I vårt hus?
Lucius skakade irriterat på huvudet.
Jag vet inte riktigt, men det verkar vara nåt med henne som Mörkrets Herre behöver.
Sarah tittade oförstående på dom. Draco blängde på henne. Hon lade huvudet på sned.
- Men vi måste hur som helst fostra henne, sade Lucius och hängde upp sin mantel. Vi får väl bara hoppas att hon visar sig vara född med häxkrafter…
Narcissa nickade och lyfte upp Sarah. Sarah vände sig mot henne och log.
- Var ska hon sova? undrade hon medan Sarah lutade sitt huvud mot hennes axel.
- Jag vet inte! Hon får väl sova på soffan tills vi kommer på nåt, sade Lucius irriterat och gick upp för trappan till ovanvåningen. Narcissa suckade och gick bort till en soffa och satte ned Sarah på den. Hon tog fram en filt och gav den till henne.
- Du får sova här.
Sarah log.
- Jag vet. Jag hörde faktiskt när ni pratade. Draco och Narcissa hoppade till. Dom hade knappt väntat sig att hon skulle kunna prata. Draco gick upp till sitt rum på ovanvåningen och klädde på sig pyjamas. Han hörde sin mamma och Sarah prata lågt där nere.
Draco hade knappt väntat sig att den lilla jäntan skulle kunna prata. Men det var dumt tänkt, hon var ju nästan lika gammal som han var.
Ett par år senare var Sarah så gott som en i familjen. Men hon fick hålla sig undan ibland när folk kom på besök.
Hon såg inte exakt likadan ut som innan. Hon hade blivit blekare, smalare, och fått rödare ögon. Nästan helt röda, som hans hade varit.
Men nu var han borta.
Det var slut på dödsätarkvällar, slut för paniken för smutsskallarna, slut på der roliga. Slut på dödandet.
Sarah mindes honom som om hon hade en bild av honom tatuerad på insidan av ögonlocken. Kom ihåg exakt hur hans röst lät, hur hans röda ögon glödde och hur hans ansikte var format.
Hennes föräldrar hade hon helt glömt bort.
På något sätt hade han sakta men säkert ersatt båda hennes föräldrar, trots att hon bara träffat honom en gång. Men hon såg honom som sin pappa nu. Hon var Voldemorts dotter.
Draco fick sitt brev när han var elva, precis som han hade vetat. Han började på Hogwarts.
Sarah hade ännu inte visat några tecken på att vara häxa, men hon var inte som en mugglare längre. Annorlunda.
Sarah var hur som helst inte en Malfoy. Dom visste inte vad hennes efternamn var, därför beslöt sig Lucius och Narcissa för att döpa henne till Sarah Dolder.
Alltså var Sarah Voldemorts dotter på riktigt som tioåring.
Tiden utan Draco tillbringade hon för sig själv. Hon gick runt i trädgården, utforskade huset ytterligare, och låg i timtal och stirrade upp på molnen på gräsmattan.
Men oftast satt hon i ett mörkt hörn längst bort i trädgården och gjorde något. Ingen i familjen Malfoy visste riktigt vad, men dom brydde sig inte särskilt mycket.
Men snart märkte dom att hennes ögonfransar blivit tätare och mörkare, och hennes naglar hade blivit till kolsvarta klor.
Hon var förändrad.
I alla fall, Draco kom tillbaka till sommaren, och strax efteråt fick Sarah sitt brev från Hogwarts. Konstigt nog.
Ingen hade sett henne göra något magiskt. Någonsin.
Men Sarah var förstås glad över att äntligen få börja på den där skolan hon hört så mycket om.
Då, i alla fall...
