Kapitel 6
Sarah höll sig utanför resten av Slytherinarna. Dels för att hon inte var van vid sällskap, dels för att hon inte ville.
På lektionerna svarade hon nån gång då och då på frågor, men hon var aldrig riktigt intresserad. Och även om hon lyckades riktigt bra, verkade det inte som om hon någonsin kastade en blick i en enda bok.
På försvar mot svartkonster-lektionerna fick hon underkänt hela tiden. Men där hade hon ju förstås Lockman som lärare.
- Jag förstår inte, hade han sagt när han lämnade hennes prov på hennes bänk, hon kastade en ointresserad blick på sitt "IG". Jag har hört att du har så lätt på alla andra lektioner...
- Där lär jag mej mer än vad din favoritfärg är, bet Sarah av.
På lördagen den första veckan vaknade Sarah ganska tidigt. Hon satte sig upp och klädde lugnt på sig en vit blus och ett par svarta jeans. Sedan gick hon ut ur sovsalen, genom uppehållsrummet och ut i fängelsehålorna, slottets källare.
Hon nynnade lugnt för sig själv medan hon såg sig omkring. Något sade henne att nåt skulle hända idag, något viktigt.
Något bra.
Fortfarande nynnande styrde hon stegen mot stora salen, där hon på vägen stötte på Gryffindors quidditchlag som var på väg ut på träning. Hon såg beräknande på spelarna medan dom gick förbi henne. Alla såg ut som om dom precis vaknat, flera av dom gäspade och alla hade buttra ansiktsuttryck och muttrade surmulet.
Hennes blick fastnade på en pojke med svart, rufsigt hår och gröna ögon. Sarah flammade upp när hon såg hans ansikte – Potter!
Harry Potter. Han som dödat hennes pappa.
Ingen hade berättat det för henne, men när hon nu såg honom så kunde hon känna sin fars raseri inom sig. Och hon kände likadant som sin far.
Sarah blängde på honom medan han och resten av laget gick förbi, men alla var för trötta för att märka henne.
Förolämpat fortsatte hon till stora salen, där hon satte sig vid slytherin-bordet och tog för sig av dom rostade bröden.
Senare på dagen, på eftermiddagen till och med, gick hon runt på måfå i korridorerna. Känslan var starkare nu – Något höll på att hända.Något bra för henne, men nu kände hon att det var dåligt för andra.
Ett hånleende prydde plötsligt den elvaåriga flickans läppar.
Sarah satt sju timmar senare i en trappa och såg sig surmulet omkring. Hon hade väntat väldigt länge nu. Snart borde det väl hända något?Hon kastade en blick på sitt armbandsur. Nästan tolv.
Hon suckade, reste sig upp och började gå mot fängelsehålan... när det hände.
Hon tvärstannade och spetsade öronen.
Det hördes ett skrapande ljud innanför väggarna, som om något rörde på sig därinne. Hon pressade ivrigt örat mot väggen.
- Kom... kom till mig... låt mig sarga dig... låt mig slita sönder dig... låt mig döda dig...
Sarah hörde rösten, den drog andan ur henne. Rösten var kall, väsande, genomond... precis som Sarah ville ha det.
Hon stod och såg sig förtjust omkring tills hon hörde en dörr slås upp. Blixtsnabbt kastade hon sig in i en tom korridor intill.
En mörk skepnad gick förbi. Sarah kunde urskilja det rufsiga mörka håret, glasögonen... Potter.
Sarah fick en plötsligt lust att följa efter honom, men avstod.
Istället slank hon ned till fängelsehålorna och vidare till sin sovsal. Alla därinne sov redan.
Några veckor gick utan att något särskilt hände.Men på alhelgonaaftons morgon fick Sarah samma känsla igen. Att något skulle hända. Rösten igen!
Hon klädde snabbt på sig och spenderade sedan resten av dagen till att gå omkring i korridorerna och spetsa på öronen.
Inget hände på förmiddagen. Hon gick och åt.
På eftermiddagen begav hon sig till dom lägre våningarna.
Sent på kvällen var hon den enda som inte var i stora salen och festade. Hon hade ingen lust att gå dit. Istället styrde hon stegen till andra våningen. Och i en korridor där stannade hon.
En flicka med rött hår stod och skrev något på väggen med blodröd färg. Hon skrev det med fingrarna. Sarah läste med stora ögon vad det stod.
"HEMLIGHETERNAS KAMMARE HAR ÖPPNATS. ARVTAGARENS FIENDER, TAG ER I AKT."
Flickan vände sig plötsligt om. Sarah såg lugnt på henne – eller honom, rättare sagt. Hon visste vem som dolde sig inuti flickans kropp.
- Hej, pappa.
Flickan såg förvånat på henne.
- ... Sarah?
Det var flickan som sade det, men hon hörde samtidigt sin fars röst liksom inuti flickans. Sarah log.
- Ja.
Då hörde hon plötsligt en röst innanför väggarna.
"... sarga... slita sönder... döda..."
Sarah såg från väggen till sin pappa. Han såg sig snabbt över axeln.
- Sarah, när jag säger till måste du blunda – hårt. Okej?
- Ja, far.
"... såå hungrig... så länge..."
- Hör du också rösten, pappa?
- Ja.
"Döda... dags att döda..."
Det hördes ett skrapande innanför väggarna. Sedan ett jamande.
Sarah såg ned och såg Mrs Norris, vaktmästarens hatade katt. Hon rynkade pannan. Sedan hördes skrapandet plötsligt bakom henne.
- Blunda! röt hennes pappa.
Sarah slöt ögonen.
Ett väsande bakom henne fick henne att förstå varför.
"... jag vädrar blod... jag vädrar blod!"
Katten fräste till, sedan blev det tyst.
Det hördes ett svagt skrapande igen. Monstret försvann.
Tyst ett par sekunder. Sedan...
- Sarah! Spring!
Sarah öppnade ögonen och kastade sig utan att tänka efter in i en korridor bakom henne. Ögonblicket senare hörde hon någon, eller några komma springande.
- Titta!
Sarah hörde att rösten tillhörde en flicka.
Stegen saktade ned. Personerna slutade springa.
- Vad är det där för nåt, det som hänger inunder?
Den här rösten tillhörde en pojke. En lätt darrning på stämman fick Sarah att förstå att han var rädd. Rädd!
Sarahs mun förvreds till ett hånleende.
Det plaskade plötsligt till. Sarah upptäckte först då att golvet var översvämmat med vatten.
- Kom, så sticker vi härifrån.
Samma pojke som pratade.
- Borde vi inte försöka hjälpa...
Sarah hörde vem rösten tillhörde. Hon andades in i en skarp väsning. Potter! Vad gjorde han här?
- Tro mig, det vore inte särskilt bra om nån upptäckte oss här just nu.
Den andra pojken talade igen. Sarah brydde sig inte, Potter var där, hon tänkte döda honom...
Precis när hon skulle kasta sig mot den svarhårige fånen hördes ett dån av hundratals steg som närmade sig. Och när hon skulle hoppa på honom dök hela skolan upp i vägen för henne, och hon hindrades av mängden. Hon spottade och fräste av raseri, men slutade när alla andra tystnade.
Alla stirrade på texten som hennes far, eller flickan, hade skrivit på väggen. Men det var inte det som fått alla att tystna från sitt pladder.
Hängande med svansen i en fackelhållare stirrade Mrs Norris på eleverna utan att se dom. Hon var helt stel i hela kroppen. Förstenad. Hur?
Då bröts tystnaden av någon som skrek:
- Arvtagarens fiender, tag er i akt! Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!
Det var Draco. Han stod längst fram i elevhopen och flinade mot den livlösa katten, och Sarah kände en våg av stolthet hedan hennes bröst fylldes med värme.
