Tankar från…
Blod sipprade fram, trots hans löften till sig själv kunde han inte låta bli. Blodet var en skönhet fler människor borde beundra. Han såg med förtjusning hur det röda blodet rann från armen och på ett ögonblick hade han bestämt sig.
Han älskade detta, att se blodet. Men han visste att han inte längre kunde fortsätta,
Han var tvungen.
Utan att tänka öppnade han fönstret i sovsalen, tog kniven och kastade den långt bort. Han hörde en plumps såg han hur hans älskade kniv landade i sjön. Ingen återvändo, det var så de hade sagt.
När du väl gått med, kommer du inte ur.
Han suckade uppgivet och reste sig om. En snabb dusch innan han gick
och la sig skulle inte skada, så länge han inte blötte
håret.
Han kunde inte heller förstå den smärta
och sorg som växte sig större och större i hans bröst.
Varför han?
Han var udda, men han var intelligent. Det
var så mycket de inte visste om honom, han ville visa dem. Han
ville visa att han kunde bry sig om människor och inte såra
dem hela tiden.
Men med en far som slog och elever som hatade
honom så kunde han inte göra mycket annat än att stå
där med sin mörka skepnad och bara låta dem hålla
på.
Han var ju trots allt bara Severus Snape, ingen att bry sig om.
Jag skulle verkligen uppskatta kommentarer! Både sånt jag kan göra bättre och beröm, båda är viktiga för att jag ska kunna utvecklas i mitt skrivande. Hoppas nu njöt under läsningen, det finns andra att läsa också! Ta hand om er!
/ Nicole
Ps. Jag skulle bli enormt tacksam om ni kunde skriva en rad när ni kom på vem det handlade om, kom ni på det i början eller först när jag sa namnet? D.s
