A/N: Detta är en översättning av en fic jag skrev för ca ett år sen, den finns på min ao3 (där jag också heter andithiel) om någon vill läsa den (och de andra fics på engelska som jag har skrivit). Den är skriven icke-linjärt, men jag tror att det framgår tydligt vad som händer ändå.

En behaglig bris från havet fläktade över Dracos ansikte när han stormade ut från stugan och smällde igen dörren efter sig. Om man nu kunde kalla det patetiska ljud som myggnät uppspänt på en träram gjorde för en "smäll". Det dämpade hans dramatiska sorti en aning, men just nu brydde han sig inte, han behövde bara komma ut, komma bort.

Fötterna sjönk ner i den svala sanden, och det var då han insåg att han i brådskan att lämna de andra hade glömt att ta på sig skorna. Han stannade upp ett ögonblick och fnös för sig själv, innan han satte av igen. Såklart hade det varit Potters förslag att de skulle ta av sig skorna när de var inomhus, för att "känna sig bekvämare". Vilken var en helt värdelös idé. Som om han någonsin kunde känna sig bekväm i Potters närvaro.

Jävla Potter. Jävla Pansy. Jävla… alla.

När han inte kunde skymta huset längre vek han av ner mot stranden. Under sin vistelse här hade han känt ett behagligt lugn av att se på vågornas oavbrutna rörelse in över land, och för första gången på flera timmar kände han nu hur hans axlar sjönk ner och att han kunde andas lättare. När han nådde vattnet stannade han och böjde sig ner för att vika upp benen på sina linnebyxor för att låta vattnet skölja över hans fötter; det kittlade över vristerna. Han lät huvudet falla bakåt och drog ett djupt andetag.

Det var svårt att avgöra om det mest var förödmjukelse eller besvikelse han kände. Antagligen båda. Han hade aldrig trott att Pansy skulle kunna göra något sådant här mot honom, att offra honom och hans värdighet för att få bli en del av Gryffindor-Gänget (och medföljande Ravenclaw).

Han drog upp byxorna till knäna och vadade ut mot vänster, ut till en ensam liten klippa som stack upp i vattnet. Den var inte särskilt bekväm att sitta på, men han hade alltid varit bra på att kasta trollformler för att göra underlaget mjukare, och här kunde han ha fötterna nere i vattnet medan han såg ut över vågorna. Han kunde låtsas att han var helt ensam i världen. Låtsas att han inte precis hade gjort bort sig totalt inför allihop.

Inför Potter.

Han suckade och gned sig över pannan. Potter måste ha räknat ut allt vid det här laget. Även om han var känd för att inte vara den mest uppmärksamma människan i världen så måste han ha insett vad det betydde när Draco sprang iväg från festen efter Pansys jävla fråga. Draco såg upp mot himlen och önskade att han kunde resa dit, åka till månen eller till någon avlägsen stjärna, och bara komma bort från allt och alla.

Ljudet av någon som rörde sig i vattnet bröt tystnaden: någon närmade sig. Draco höll andan, men vägrade vända sig om, mest för att han inte ville göra någon ofrivillig min, beroende på vem det var. En del av honom önskade att det var Pansy, för han behövde få utlopp för sin uppdämda frustration, och det kliade i hela kroppen av lust att få skälla ut henne ordentligt, tala om för henne vilken jävla svikare hon var som behandlade sin så kallade bästa vän så här.

"Hej," sa en röst, och Dracos hjärta hoppade upp till halsgropen och slog så vildsint att det kändes som om det försökte ta sig ut.

Det var inte Pansy.

Det var Potter.

Draco såg över axeln för att visa att han hade noterat att han fått sällskap, och Potter log trevande mot honom medan han smidigt klättrade upp på klippan och satte sig bredvid med benen i kors.

"Är den här platsen upptagen?"

Draco fnös och vägrade låtsas om det fåniga skämtet. "Det verkar i alla fall så nu."

Hans ord verkade få Potter att slappna av, antagligen för att han inte hade bett honom att dra därifrån. Än. Potter skruvade en aning på sig där han satt. "Lite obekvämt va?"

Draco suckade överdrivet och kastade en kudd-förtrollning i riktningen mot Potters rumpa, och belönades med ett litet pip följt av ett mjukt skratt. Draco fortsatte att se ut över vattnet, men han kunde ändå se framför sig hur Potter såg ut: hans ostyriga hår som föll ner i hans ansikte, hans underläpp indragen mellan tänderna av osäkerheten. Draco suckade igen.

"Vad vill du, Potter?"

Potter slutade röra på sig, och efter vad som kändes som en och en halv livstid harklade han sig. Hans röst var mjuk men lite ostadig när han sa:

"Du svarade aldrig på Pansys fråga."

Draco hade vetat att det skulle vara en dålig idé att åka på semester med Harry Potter och resten av Gryffindor-skaran. Han hade vetat att han skulle vara väldigt obekväm mesta delen av tiden, hade vetat att två veckor i ett strandhus i Cornwall skulle få honom att känna sig långt ifrån sin bekvämlighetszon. Och trots detta hade han gått med på att följa med. För Pansy hade bara varit ihop med Luna i två månader och var fortfarande osäker på om hon funkade bra ihop med Lunas vänner, och Draco älskade Pansy mer än någon annan i hela världen. Så när hon hade frågat honom om han kunde tänka sig att följa med henne som stöd ("Snälla Draco, jag kan inte vara den enda från Slytherin bland alla krigshjältarna! Snälla, snälla, snääääääääälla!") så kunde han inte säga nej.

"Okej," hade han sagt till slut, "men bara om du och jag delar rum."

Pansy hade lovat och var så uppspelt att hon hade pussat honom över hela ansiktet så att han fick läppstift utsmetat på kinderna och näsan.

Och här stod han nu i sina pressade linnebyxor, och kände sig helt fel bland alla surfarshorts och linnen, och tydligen förväntades han dela rum med Potter? Han gav Pansy, den svikaren, en menande blick, men hon ryckte bara på axlarna och la armen runt Lunas midja medan hon viskade någonting i hennes öra, någonting som fick Luna att rodna och fnissa.

Han måste försöka ta sig ur det här.

"Inte för att vara… besvärlig," började han (och ignorerade en fnysning från Weasley), "men hur kommer det sig att jag ska dela rum med Potter?"

Alla stannade upp och vände sig mot honom. Alla utom Potter som stod framåtböjd för att rota igenom sin väska.

"Alltså, det är väl uppenbart?" sa Dean Thomas. "Vi har fyra rum, så det är ju bara rimligt att Seamus och jag tar ett, Ron och Hermione delar på ett och att turturduvorna - förlåt, jag menar Luna och Pansy - sover tillsammans.

"Ja, jag tror inte att Harry är överförtjust över den här uppdelningen heller, men du hör väl inte honom klaga va?" höll Weasley med.

"Det är lugnt för mig," sa Potter med en axelryckning och drog en hand genom sitt hår, en gest som var så bekant för Draco att han skulle kunna upptäcka den i mörkret. Draco var tvungen att titta bort för att inte stirra på hur Potters tröja åkte upp och visade huden precis ovanför byxlinningen. "Men jag kan sova på soffan om du är så pass obekväm."

"Var inte löjlig," snäste Draco och tog tag i sin väska. "Men jag väljer säng först."

"Okej, visst," mumlade Potter bakom honom, och Draco kände sig lite som ett arsle. Det var bara det att Potter alltid lyckades ta fram hans värsta sidor, och det hjälpte inte direkt att Draco fortfarande kände sig sårad och generad över det som hände efter Lunas vernissage två månader tidigare.

Merlin, hur skulle han lyckas överleva den här resan?

När det gått tre dagar av deras semester tyckte Draco det kändes som om han hade lyckats hitta någon sorts normalläge och sin plats i gruppen, och även hur han skulle bete sig omkring Potter. Det var svårt att dela rum med honom, men Draco upptäckte snabbt att om han stannade i vardagsrummet länge nog på kvällarna så hade Potter ofta gått och lagt sig när Draco kom upp till deras rum. Eftersom han inte ville exponera sig mer än nödvändigt, både bildligt och bokstavligt, så såg han också alltid till att vara klädd, även om det var vansinnigt svettigt att sova i pyjamas så fort hans nedkylnings-förtrollningar slutat verka. I början hade de andra sett förvånade ut över att han hela tiden hade på sig långärmat och långbent, även när de var på stranden, men hade accepterat hans förklaring om att förtrollningarna för solskydd inte hjälpte tillräckligt mycket för att hindra hans bleka hy från att brännas.

Att dela rum med Potter innebar att de tillhörde samma matlag, och just nu stod Draco i köket och visste inte vad han skulle göra.

"Du kan börja med att hacka löken," sa Potter med ett trött ansiktsuttryck.

"Okej," sa Draco och harklade sig. "Hacka lök."

Potter såg på honom med lite mer intresse. "Menar du att du aldrig lagat mat förut? Någonsin?"

"Alltså… På herrgården… Och nu… Jag menar…"

Det hade aldrig förväntats av honom att han skulle lära sig att laga mat. Det hade förväntats av honom att bo på herrgården i hela sitt liv, att han skulle ärva husalferna och aldrig behöva laga någon mat själv. Och när han bestämt sig för att flytta till en egen lägenhet med Pansy så hade hon skött det mesta av matlagningen, medans hans bidrag hade bestått i inköp av hämtmat.

"Okej," sa Potter med en suck, "jag tror det blir för riskabelt att låta dig använda dig av en trollformel för att hacka. Jag får nog visa dig hur man gör på mugglarsättet."

Potter tog en kniv och en skärbräda och började visa Draco, men det var svårt att koncentrera sig på den dumma grönsaken med Potters kropp så nära, och lukten av honom som letade sig in i Dracos näsa hela tiden. Minnena från den där kvällen, de som han kämpat så mycket för att förtränga, började komma upp till ytan.

"Så. Tror du att du kan klara det där?" sa Potter vänligt, och Draco nickade medan han bet sig i läppen. Potter log och sträckte fram kniven, och hans fingrar snuddade Dracos när Draco tog emot den. Draco fick kämpa för att hålla inne en flämtning vid kontakten och vågade inte se Potter i ögonen av rädsla för att avslöja sig. Men det spelade ingen roll, för en röst från dörröppningen distraherade dem båda två.

"Harry James Potter, det var då inte igår!"

Potter snurrade runt och hans ansikte lystes upp av ett stort, barnsligt leende.

"Ginny!" ropade han och släppte allt han hade för händer. Han sprang mot henne och lyfte upp henne medan han snurrade runt dem. Dracos hjärta sjönk som en sten. Ginny skrek av skratt, men när hon märkte att Draco stod och stirrade på dem viskade hon något till Potter, och han släppte rodnande ner henne.

Ljuden av Potters återförening med sin flickvän fick alla de andra att komma för att se vad all uppståndelse var för.

"Förlåt hörni, jag hoppas jag inte tränger mig på!" sa Ginny, men alla protesterade och sa att hon var mer än välkommen. "Jag lyckades få ledigt från quidditch-träningslägret och jag ville verkligen umgås med er allihop!"

Hon gick fram till Luna och gav henne en hård kram.

"Jaha, då antar jag att jag sover på soffan från och med nu," sa Draco när den första uppståndelsen lagt sig, och han hörde till och med själv hur missunnsam han lät.

Ginny såg förvånat på honom och strök bort en hårslinga från ansiktet. "Kommer inte på fråga Draco," sa hon, "Jag sover såklart på soffan eftersom det är jag som kommer och inkräktar på er semester. Men," tillade hon med en överdriven blick åt Potters håll, "tack så mycket för att du erbjuder dig, jag uppskattar det verkligen. Även om jag tycker att vissa andra kunde offrat sig först." Hon puttade till Potter med axeln och skrattade åt honom när det fick honom att tappa balansen.

Ginny var verkligen trevlig och vänlig, och Draco la märke till att hon gjorde sitt bästa för att få honom att känna sig inkluderad genom att dra med honom på utflykter i området. Men han hade fortfarande svårt att tycka om henne, av den enkla anledningen att hon hade det enda han verkligen ville ha, och det enda han aldrig någonsin skulle få. Det hjälpte inte heller att hennes beteende var precis tvärtemot hans eget när de umgicks med de andra Gryffindorarna. Hon skrattade så mycket hela tiden och verkade så bekymmerslös. Hon tog verkligen andan ur en, till och med Draco kunde erkänna det, trots att han aldrig varit attraherad av en kvinna i hela sitt liv. Potter var uppenbarligen fortfarande helt betagen i henne, trots att det måste varit två år sedan de blev ihop, efter att kriget mot Voldemort tog slut. Han höll hela tiden på att kittla henne och lyfte upp henne, något som hon tydligen tyckte var roligt, men hon verkade också lite besvärad varje gång hon såg att Draco tittade på dem.

För hur mycket han än ville, och hur ont det än gjorde, så var Draco oförmögen att titta bort. Det hade varit jobbigt nog att låta bli att stirra på Potters halvnakna kropp varenda jäkla dag även innan Ginny kom, men nu var det omöjligt för honom att slita blicken ifrån det lyckliga paret (där han önskade att han kunde få byta plats med ena halvan). Han löste det hela med att undvika att umgås med de andra överhuvudtaget, och pratade bara med Pansy vid de sällsynta tillfällen då hon inte var omringad av Gryffindorare. Så han blev ganska förvånad en kväll när Ginny plötsligt stod i dörröppningen till hans och Potters rum och frågade om han ville komma ner till en fest som de just bestämt att de skulle ha.

Festen var redan i full gång när Draco kom nerför trappan efter en snabb dusch för att få bort dagens svett och solkräm. Han upptäckte genast Pansy som stod ihopklumpad tillsammans med Luna, Ginny och Granger. De verkade hela tiden snegla åt hans håll, och när han närmade sig dem sänkte de rösterna innan de slutligen spred ut sig i rummet. Han försökte fånga Pansys blick, vilket hon uppenbarligen undvek. Istället gav hon honom ett ursäktande leende innan hon satte sig på golvet framför soffan, mellan Lunas ben, och lät Luna börja fläta hennes hår. Pansy slöt ögonen och log, och verkade njuta av Lunas beröring. Draco var inte bekväm nog för att fråga någon av de andra tjejerna vad det var som var på gång, men han hade en bestämd känsla av att de höll på att planera något, utan att ha någon aning om vad det var.

Potter höll på att försöka ändra låt, för Thomas och Finnigans dans började bli mer och mer barnförbjuden. Ginny hoppade runt omkring dem i något sorts försök till dans, och även om det såg ut som om hon höll på att få något sorts anfall så såg det fortfarande charmigt ut. Men en enda meningsfull blick från Granger fick henne att släntra fram till Potter och sänka volymen.

"Hörni! Vi tar och spelar Sanning eller Konka!" ropade hon.

Pansy, Luna och Granger var alla snabba med att hålla med henne. Lite för snabba tyckte Draco. Han såg intensivt åt Pansys håll, men hon vägrade fortfarande att se på honom. Thomas och Finnigan ryckte på axlarna men satte sig ner på golvet. Potter däremot rynkade pannan när han såg på Ginny.

"Är det verkligen så himla kul att spela Sanning eller Konka med en massa par?"

"Jag håller med," sa Draco. Eftersom han var den enda i sällskapet som inte var en del av ett par, så han var ivrig att slippa delta. "Jag menar, vi går väl ändå inte i skolan längre?"

"Hmm, jag tror det finns en hel del att upptäcka fortfarande." Grangers blossande kinder och glansiga ögon skvallrade om att hon hade druckit en hel del, och Draco misstänkte att den heta blicken hon gav Weasley inte skulle varit så uppenbar under normala omständigheter. Den tanken hjälpte dock inte för att få bort instinkten att kräkas.

"Åh Merlin, skona mig," muttrade Potter, vilket fick Draco att fnissa, innan Potters förvånade uttryck fick honom att inse vad han höll på med.

"Äsch, vilken tråkmåns du är!" sa Ginny och grabbade tag i Potters hand för att dra ner honom på golvet bredvid henne. Han satte sig ner, men inte utan protester, men hon skrattade bara åt honom och tecknade åt de andra att slå sig ner i en cirkel.

Draco satte sig till slut motvilligt han med. Han korsade benen framför sig och försökte återigen fånga Pansys blick, men utan framgång.

Det blev några obekväma rundor. Finnigan fick Granger att kyssa Ginny, och Weasley tvingades berätta om den gången på sommarlovet mellan tredje och fjärde året när han råkade komma på sina föräldrar med att göra det i trädgårdsskjulet. Tydligen hade han fortfarande svårt för att kratta löv på grund av minnena.

Draco var inte säker på om det var en fördel att han inte hade druckit så mycket än. Det gjorde honom mer uppmärksam på vad som hände, och kanske gjorde honom förberedd på vad som komma skulle. Men det gjorde honom också mindre avslappnad. Potter såg lika obekväm ut där han satt mitt emot Draco, vilket inte verkade rimligt eftersom han satt bredvid sin vackra flickvän. En flickvän som han uppenbarligen var väldigt lycklig med, trots att han en gång försökt—

"Hallå! Malfoy!"

Thomas röst fick Draco att återvända till verkligheten. Alla andra satt och stirrade på honom, förutom Potter som noggrant studerade sömmen på sina byxor. "Va? Förlåt, vad sa du?"

"Sanning eller Konka? Flaskan pekar på dig."

Draco stirrade på flaskan som tidigare innehållit eldwhiskey och som nu pekade olycksbådande på honom, och kände hur han blev alldeles torr i munnen. Han såg på Pansy som betraktade honom tankfullt. Men när hennes blick flackade mot Potter förstod Draco att det var det här hon hade planerat för tillsammans med de andra tjejerna. Av någon outgrundlig anledning hade hon antagligen tänkt att han skulle välja Konka så att hon skulle kunna få honom att göra något pinsamt inför Potter och de andra. Det måste han undvika.

"Sanning," sa han, och insåg först när han såg Pansys belåtna flin att detta hade varit hennes plan hela tiden. Hur hade han kunnat vara så dum att tro att hon var så simpel? Självklart hade hon planerat att han skulle välja Sanning.

Pansy la huvudet på sned och log sockersött mot honom. "Vad hände egentligen mellan dig och Potter den där kvällen när Luna hade sin vernissage?"

Det var som om alla gemensamt drog efter andan innan rummet blev helt knäpptyst, och allas ögon vändes mot Draco. Och medan varenda atom av hans kropp var fokuserad på Potter och hans reaktion, så var Dracos blick låst i Pansys. Han tyckte att han kunde ana en liten glimt av ånger och osäkerhet i dem, men det hjälpte inte för att mildra sveket. Hur fan kunde hon?

Han flög upp från sin plats och slet sig loss från Granger som försökte ta tag i hans arm, ignorerade alla som ropade efter honom medan han stormade ut från huset och smällde igen dörren efter sig.

Två månader tidigare

Det var sent på kvällen, eller snarare tidigt på morgonen, men det var maj, så luften var fortfarande ljummen när Draco stod utanför nattklubben för att kunna andas lite. Han hade verkligen bara planerat att stanna en stund på Lunas vernissage, bara länge nog för att stötta Pansy som var galet nervös inför att bli presenterad som Lunas flickvän inför alla hennes vänner. Men så hade han stannat sent nog för att följa med på efterfesten. Allt gratis vin i konstgalleriet hade gjort honom behagligt berusad och nu kände han sig nostalgisk där han stod och såg på sin bästa vän som dansade med sin flickvän. Pansy och Luna var ett par som verkade helt galet om du bara fick höra idén om dem, men att se dem tillsammans var… De bara passade ihop, helt enkelt. Han hade aldrig sett Pansy så självklar tillsammans med någon annan, och han blev varm i hjärtat av tanken på det. Han log för sig själv, men sneglade sen åt höger när han märkte att någon rörde sig mot honom.

Potter hade tydligen också fått nog av den höga musiken och det trånga dansgolvet och kom nu släntrande mot Draco. Det kändes som om Dracos mage gjorde en liten kullerbytta och trots att han ville försöka verka lugn och avslappnad så var han tvungen att titta bort.

I ärlighetens namn var Potter anledningen till att Draco hade stannat så länge. Han visste att det var lönlöst eftersom Potter redan var ihop med någon annan, men att titta kunde väl aldrig skada? Inte för att det hjälpte honom att komma över den här fåniga förälskelsen han dragits med sedan åtminstone deras åttonde år på Hogwarts, men det var inte som att han hade andra alternativ än att hjälplöst se på. Och han ville vara en bra vän till Pansy, och om det innebar att umgås mer med Potter så var väl det bara oundvikligt.

"Vad tyckte du?"

Potter hade kommit närmare än Draco hade väntat sig, och trots att han talade med en låg röst så fick det Draco att hoppa till och tappa balansen lite. Han for ut med armen för att ta emot sig och den hamnade på Potters axel.

"Potter!" väste han, på ett mycket värdigt sätt. "Har ingen någonsin lärt dig att det är oartigt att smyga sig på folk sådär?"

Potter skrattade bara, ett skratt som visade kråksparkar vid hans ögon, och om Draco inte redan hade varit hopplös förälskad i idioten så skulle han verkligen vara i fara för det vid det här laget.

"Förlåt, jag trodde du hade ögon att se mig med."

Draco fick nästan bita sig i tungan för att inte berätta för Potter att han faktiskt bara hade ögon för honom. Han knöt händerna så hårt att naglarna stack in i handflatorna och försökte fokusera på smärtan istället för hur nära Potter stod och hans plötsliga intresse för honom.

Vad var det som hände?

"Vet du, jag har aldrig förstått mig på sådana där kulturella saker," sa Potter trevande. "Och särskilt inte Lunas konst om jag ska vara ärlig."

Draco skrattade till. "Jo, hennes stil är rätt så… unik." Han rös till vid minnet av Lunas målningar av rädisor med auror och någon sorts förstorad… lus?

Potter småskrattade lite för sig själv och flyttade sig närmare, och plötsligt kändes Dracos handflator extremt svettiga. Han försökte torka av dem så diskret som möjligt på sina byxor.

"Sällskapet var åtminstone trevligt," mumlade Potter, och kom ännu närmare, så nära att Draco kunde känna hans andetag mot kinden.

Draco blinkade till av förvåning och vred huvudet mot Potter. Han var så nära att det skulle varit svårt att få någon skärpa i hans ansikte även om Draco varit nykter. Vilket han inte var. Och uppenbarligen inte Potter heller. Väldigt uppenbarligen inte. För varför i hela friden skulle han annars stå här och praktiskt taget flirta med Draco när han redan var tillsammans med någon? Såvida det inte fanns någon annan anledning. Såvida det inte… Såvida han inte räknat ut hur förälskad Draco var i honom.

Draco drog ett djup andetag för att samla så mycket mod han kunde för att kunna ta sig ur detta med en gnutta värdighet i behåll. "Bäst att inte göra något som vi kommer ångra imorgon va?" sa han innan han lämnade sin plats vid väggen och gick tillbaka in, medan han hela tiden fokuserade på att sätta ena foten framför den andra och inte springa därifrån det fortaste han kunde.

Draco drog upp fötterna från vattnet och satte dem på klippan för att luta hakan mot sina knän. "Varför vill du höra svaret på Pansys fråga? Du var också där vad jag minns."

"Det är sant. Men jag är inte så säker på att jag vet vad som verkligen hände."

Draco fnös till. "Visst. Du kanske vill höra mig säga det? Är det så? Vill du att jag ska erkänna hur patetisk jag är som gått och trånat efter dig i nästan ett år trots att du har en väldigt underbar och väldigt vacker flickvän? För jag är fullt medveten om hur hopplös jag är, det behöver du inte oroa dig för."

Potters ögon vidgades och hans mun såg ut som en fågelholk. "Wow. Det— Det där var en hel del."

"Okej, du kan ju se det som en tidig födelsedagspresent från mig. Spelade du in? Eller tänker du visa allihop senare i ett Minnessåll?"

Potter skakade på huvudet. "Va? Nej! Varför skulle jag—" Han suckade tungt. "Okej, ska vi ta det här från början? För det första så är Ginny och jag inte ihop. Vi har inte varit det sedan åtminstone ett år."

Det här förvånade Draco, och hans ilska och bitterhet byttes omedelbart ut mot ren nyfikenhet. "Har ni inte?"

"Nej. Vi kom fram till att vi funkade bättre ihop som vänner och att det var bäst att avsluta det hela innan vi blev less på varandra."

"Men ni… Men busandet. Och all beröring…"

Potter gned sig över nacken lite tafatt. "Mmm, jag vet. Ginny sa åt mig att lägga av för att du inte skulle få fel intryck, men jag antar att… hon är liksom… trygg typ? Det är liksom ingenting på gång mellan oss och kommer aldrig vara det, så hon känns säker. Men med dig…"

Draco hörde knappt vad Potter sa för hans hjärta bultade så hårt att det brusade i öronen. Vilken idiot han hade varit, så djupt nedsjunken i sin självömkan att han hade missat denna viktiga information. Och plötsligt såg Draco sitt eget beteende genom Potters ögon: hans ständiga snäsanden, hans återhållsamhet, hans ovilja att dela med sig av minsta lilla av sig själv. Han fuktade läpparna med tungan, trots att hans mun var lika torr som sandstranden.

"Den kvällen, efter Lunas vernissage, så trodde jag… jag trodde att du gjorde det för att håna mig. Det var därför jag sprang därifrån."

Harry betraktade honom med huvudet på sned och ögonbrynen ihopdragna av förvirring. "Varför skulle jag vilja håna dig?"

Draco drog en hand genom sitt hår och lät sedan huvudet vila mot handflatan. "För att…" Han drog ytterligare ett djupt andetag, men det hjälpte knappt, han vågade fortfarande inte se rakt på Harry. "För att jag trodde att du hade räknat ut vad jag känner för dig. Och jag trodde att… varför skulle du vilja kyssa mig när du har en underbar flickvän, om inte för att håna mig för de känslorna?"

Harry flyttade lite på sig och sträckte ut handen som om han ville ta Dracos hand i sin, men drog sig snabbt tillbaka. "Det är väl en ganska taskig sak att göra mot någon?"

Draco ryckte på ena axeln och bet sig i underläppen. "Såvitt jag visste så var du och Ginny fortfarande ihop." Han vågade inte erkänna att den verkliga anledningen till varför han trott att Harry hade försökt skämta på hans bekostnad var för att en del av honom tyckte att han förtjänade det.

"Okej, det var faktiskt en rimlig invändning," sa Harry med en suck och lutade sig sedan närmare. "Men om jag inte försökte kyssa dig för att jag ville håna dig, kanske det var så att jag försökte för att jag ville?"

Draco vände sig mot Harry, bara för att upptäcka att han var svindlande nära nu. Äntligen vågade han se på Harry, se in i hans ögon och uppriktigheten i dem. "Du… skulle kunna… försöka igen? Och se vad som händer den här gången?"

Harry skrattade mjukt, och nu var hans mun så nära Dracos, och om han vred lite på huvudet, och om Draco bra lutade sig lite längre fram—

"Fast jag tror att du behöver prata med Pansy, hon fick nästan ett nervöst sammanbrott innan jag lyckades få Ginny och Hermione att erkänna att de har konspirerat hela veckan för att få ihop oss två."

Draco hummade och knep ihop ena ögat för att se ut som om han tänkte intensivt, vilket hade som bonus att han fick ordentlig skärpa på Harry. När han till slut började prata snuddade hans läppar vid Harrys och det sköt som gnistor av lycka genom kroppen. "Är det så? Men jag tycker att Pansy får fan vänta."

Harry skrattade igen innan han slöt munnen om Dracos underläpp. "Mmm, du har rätt," sa han innan han kysste Draco igen. "Pansy får fan vänta."

A/N: Hoppas du gillade den! Jag kommer eventuellt (i mån av tid) översätta mina kortare fics som har T som högsta åldersgräns. Berätta gärna om du tyckte om denna, jag försöker svara på de kommentarer som går, i alla fall om de är trevliga ;)