Gåsört var som månen. Hans päls blänkte som silver och sina gröna ögon stod ut med en gyllene tindra. Hans päls var mjuk och silkeslen. Oavsett vad förekom var hans päls alltid ren. Han var mager som han åt aldrig men han kunde gör allt bara bra. Ibland han kunde inte sova och följaktligen fick han påsar under ögonen.

Femman var som solen. Hans päls var lika orange som den morgon solstrålarna. Den var kort och mjuk, fastän något smutsig olika Gåsörts päls. Han glömde städa sig själv då och då. Femmans ögon var gråaktig-bruna och han hade också en gyllene tindra. När de rörde varandra kolliderade deras päls med en vacker kontrast av ljus och mörker.

Trots skillnaderna var de liknande. De var den enda kaninerna som är siare. De hade inte mycket familj kvar. Femman hade bara sin bror men ingen visste om Gåsörts familj. Kanske hade han ingen kvar och han ville inte säga någon om det. De var den enda som förstod varandra till skillnad från ingen annan. De kände en ögonblicklig anslutning när de var inte i Gullvivas husgytter.

Om en av dem var kände sig deprimerad skulle de muntra upp varandra. Om en av dem kunde inte sova, skulle den andra förbli vaken med dem tills de falla i sömn. Om en av dem sårade skulle de hjälp den andra att må bättre. De skulle finns där för varandra även i död.

De fullbordade varandra.