Kapitel 2.

"Jessica!" Ropar en glad Sirius när jag kliver in i hans och marodörernas kupé på Hogwartsexpressen. Efter att i över tio år sett honom bli behandlad som skit är jag så oerhört glad för honom och över att han ser så oerhört frisk ut. Jag får hålla mig från att inte börja gråta av lycka över att var där med dem efter tretton dagar i graven. James sitter mittemot Sirius, Peter bredvid James och Remus intill Sirius. De allihop ler mot mig och jag känner att nu är jag på väg till lycka. Jag slår mig ner bredvid Remus som jag vet inte kommer hitta på något bus mot mig och sedan lutar jag mig bekvämt bakåt.

"Hur var ditt lov?" Frågar Remus artigt och jag ler ett leende som inte riktigt når ögonen.

"Det var behagligt, lugnt och skönt."

"Så du orkar med oss resten av terminen", säger James och sedan skrattar de glatt. Kupédörren öppnas och Lily kikar in. Hon ler mot mig och ser sedan mot de andra och upprepar gesten. James är överlycklig för att han lyckats fråga ut Lily på dejt och hon verkar vara ganska glad över det också.

"Finns det plats för mig och Alice här inne?" Undrar hon och vi allihop nickar. James knuffar bort Peter till andra hörnet och Lily sätter sig på platsen men när våra blickar möts ser jag att hon himlar åt hans barnsliga gest, även om jag tror att hon innerst inne uppskattar den. Alice sätter sig intill mig och jag frågar henne hur hennes lov varit varpå hon börjar prata och inte slutar på en kvart. Marodörerna spelar knallkort tills Remus måste gå till sitt prefektmöte. Strax därefter tycker James att det är en bra idé att gå på upptäcktsfärd genom tåget fastän det är exakt samma tåg vi åkt så många gånger de senaste åren. Peter vill självfallet följa med, Alice vill leta upp godisvagnen och Lily skrattar bara när James drar med henne ut ur kupén. Sirius stannar kvar i kupén med mig och då kan jag inte hålla mig längre. Först tittar jag bort från honom när tårarna ramlar nerför ansiktet på mig fastän jag förstår att han kan höra att jag hulkar. Det tar inte många sekunder innan han vänt mig mot honom och lagt armarna om mig. Han vet hur det är, han vet vad som hänt.

"Alla har haft ett sådant underbart lov", gråter jag och han lutar sig fram så att hans haka lutar mot mitt huvud "och jag har inte gjort någonting, jag har inte ens fått några presenter. Såg du det där armbandet Alice hade?"

"Det blir bättre." Tröstar han och klappar mig över ryggen. Jag drar mig undan från hans hand men innan jag hunnit skydda mig så har han dragit upp baksidan av min tjocktröja och synar de blåmärken som täcker större delen av den.

"Jag ramlade nerför trappan." Säger jag ursäktande men han köper det inte.

"Jag ramlade också nerför en trappa en gång", svarar han dock samtidigt som han håller om mig igen.

"Jag har en julklapp till dig, men den ligger i min koffert", säger han sedan och jag ler smått. Sirius Black, min bästa vän.

"Jag vill aldrig dit igen", viskar jag. För denna gång var det som allra värst. De andra gångerna jag fått stryk hade jag förtjänat det men denna gång hade jag inte gjort någonting. Att Avery inte sa ett ord till mor, eller ens kom och hjälpte mig tydde bara på att han faktiskt inte brydde sig. Jag trodde uppriktigt talat att han hade brytt sig men jag antar att jag inte kunde lita på mitt eget kött och blod längre, hur rent blodet än var.

"Du får säkert följa med hem till James när vi slutar skolan", svarar Sirius. Jag nickar mot hans bröst och sedan somnar jag utmattat.

När jag vaknar igen sitter jag istället lutad mot fönstret, förmodligen har han bytt plats på oss två för att gå och hitta på fuffens med de andra killarna. Det är nämligen ingen i kupén. Bara jag och väskor på hyllorna, på det utfällbara bordet ligger ett parti knallkort, en del godispapper ligger intill. Det är mörkt ute, inte särskilt konstigt kanske med tanke på att det är januari och solen går ner innan den ens gått upp. Det är säkert ett par timmar kvar innan vi kommer fram till Hogsmeade. Jag reser mig trött upp och håll på min ömma rygg när jag rör mig mot kupédörren. Jag öppnar den men utanför är det helt nersläckt förutom två lyktor i vardera ända av vagnen. Kupédörren stängs efter mig och jag plockar upp min stav ur innerfickan på min kappa och låser efter mig. Deras väskor är ju trots allt kvar därinne. Sedan går jag bakåt i tåget. I nästa vagn är det precis lika lugnt och stilla med bara två ensamma lyktor som ljusresurs. Kupéerna här verkar även vara tomma och när jag kliver in i sista vagnen förstår jag varför. Kalabaliken, musiken och människorna slår mig liksom kylan efter att en varit inne i ett varmt hus. Korridoren är fylld av människor, kupéerna ännu knökade och efter att ha tagit mig förbi de två första kupéerna utan att bli knuffad eller att ha fått ont så hittar jag marodörerna. Självklart är det de som har startat detta, vilka annars? James får syn på mig och reser sig vingligt upp. Han öppnar dörren och ler glatt mot mig.

"Kom in, kom in!" Säger han och jag nickar och försöker klämma mig förbi två hufflepuffare som samtalar febrilt om något som jag inte riktigt uppfattar.

"Jag kommer James", skrattar jag och är lättad över att han lockat ett skratt ur mig så enkelt. Direkt när jag är innanför kupédörren slår den igen med en smäll och om det skulle vara möjligt är det ännu mer liv här inne. Sirius försöker få två knallkort att inte smälla samtidigt som han ställt ett shotglas fyllt med eldwhiskey på dem som Peter med tårar i ögonen och ett brett leende hjälp till att försöka hålla stabilt. Knallkorten knarrar argt men till slut lyckas de och ett väldigt jubel bryter ut i kupén. Knallkorten sprängs och landar hela på golvet men shotglaset med eldwhiskey flyger genom luften. Det skapar en total tystnad inne i kupén och ingen mindre än Remus Lupin ställer sig upp och fångar det nu nervända glaset i handen. Den heta whiskeyn är kvar i glaset. Ännu ett jubel.

"Vad sysslar ni med?" Frågar jag Sirius när jag sätter mig ner med ett flin. Han ser nöjt på mig.

"Det spelar väl ingen roll, jag är bara glad att du ser gladare ut än för ett par timmar sen", svarar han och lägger en försiktig arm runt mina axlar.

"Remus verkar ha vunnit i alla fall", påstår jag och Sirius tittar på Remus.

"Pft", utbryter han och plockar upp knallkorten från golvet, sedan tar han det nu tomma shotglaset från Remus för att börja om på nytt. Remus flinar åt sin vän och hjälper till att hålla korten stabila istället för Peter som pratar med James om något.

"Två poäng till Remus nu", hör jag att han säger.

"Sirius har bara vunnit en gång, han börjar väl säkert fuska snart", skrattar James och Sirius verkar ha hört det för han kastar en blängande blick på de två vännerna som inte deltar i leken.