Kapitel 3.
Många tror att vissa saker inte är så allvarliga som de verkar och får för sig att det är smartast att vända sitt blinda öga åt de drabbades håll. Helt ärligt vill jag bara att de människorna ska gå in i en vägg och få grisnäsor, allihop. Sådana är personalen på Hogwarts. De tror att det enda allvarliga här i världen är dödsätarna och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Under mina snart sju år här på Hogwarts har jag aldrig fått höra att det går att få hjälp om man mår dåligt eller har det dåligt eller något som skulle kunna tyda på att Hogwarts på något sett bryr sig om eleverna på skolan. Ingen hade sett att Sirius blev dåligt behandlad hemma, förutom hans vänner såklart. Ingen märkte att många elever sprang runt och lekte med svartkonster, ingen märkte att många elever blev dåligt behandlade hemma. Ingen märkte att marodörerna hade mobbat Severus Snape, inte för att jag brydde mig om honom. Men allt detta i stort sett bevisade för mig att ingen brydde sig ett dugg om eleverna, det fick vi göra själva. I vartenda elevhem var allihop en familj och tog hand om varandra.
På den första lektionen, sista terminen på Hogwarts har vi Trolldryckskonst. Snigelhorn parar ihop oss, jag hamnar med någon Slytherinare jag inte kan namnet på men som verkar irriterad över att få arbeta med någon från Gryffindor. Kanske kan det vara en sak som bidragit till att jag blivit så utfryst av min familj. Min bror var i Slytherin så han var mors självklara favorit när inte jag också hamnade i Slytherin. Innan dess hade saker varit lite bättre men vi var trots allt en renblodsfamilj, disciplin var viktigt tyckte mor och ännu viktigare blev det när far försvann. Jag visste att både Sirius och Regulus blivit agade fastän Sirius blev det mer, och detsamma gällde mig. Vi hade förmodligen aldrig varit så goda vänner om vi inte varit så lika i grunden. Han störde sig på att jag var så precis, tystlåten och stilla medan jag störde mig på att han var en skuttig jävla idiot - ja, jag kallade honom faktiskt det en gång.
"Som ni vet kommer ni att ha era F.U.T.T prov senare i år, men istället för att göra ett skriftligt prov i Trolldryckskonst ska ni de kommande sex månaderna tillreda Felix Felicis, flytande flax." Nästan hela klassen stönade över informationen, killen intill mig gjorde detsamma och slängde en arg blick mot mig. Idiot. Lily verkade tycka att informationen var strålande, Snape tittade på Lily längtansfullt medan James och Sirius viskade ondsint och såg elakt mot personen som inte kunde släppa Lily med blicken. Var det såhär det kändes innan storm slog hårt mot en fridfull atmosfär? En sak var säker, skolan hade börjat igen.
"Du måste lägga i örten före regnvattnet", väser Slytherinaren intill mig ilsket fastän jag ännu inte gjort något fel. Jag gör som han säger, precis så som jag hade tänkt göra och vet att man gör. Runtom har människor faktiskt roligt när de arbetar kring uppgiften medan jag får stå här med en pojke jag inte ens vet namnet på. Han tar över när jag lagt i örten, regnvatten och strax därefter en bärnsten. Jag antecknar på en bit pergament med min fjäderpenna som jag först doppat i bläcket. När vi påbörjat våra trolldrycker tar Snigelhorn till orda igen och berättar att vi runtom projektet kommer att ha vanliga lektioner och att han förväntar sig det allra bästa från oss allihop samtidigt som han nickar uppmuntrande mot sina fyra eller fem favoritelever, kanske är det fler. Jag bryr mig inte särskilt mycket då jag inte är en av dem.
"Jag är här klockan sju ikväll, inte en minut försent", säger pojken jag kokar trolldryck med och skyndar iväg då Snigelhorn avslutat lektionen. Jag ser på honom där hans ryggtavla försvinner och försöker komma på hans namn.
"Kom Jessica, vi har örtlära med Ravenclaw nu!" Ropar Lily och jag skyndar efter henne och resten av Gryffindor. Egentligen har jag otroligt ont i ryggen, men vad ska jag göra åt det problemet?
"Han verkar ju jätteskum, är du säker på att vi inte ska följa med dig ner och vänta på dig utanför klassrummet?" Undrar Sirius medan han går fram och tillbaka bakom soffan. Efter att vi spelat ett parti knallkort har jag berättat att jag måste gå ner till fängelsehålorna för att titta till felix felicis. Något alla mina vänner verkar vara skeptiska inför.
"Ni var ju där nere efter maten", suckar jag och försöker göra mig liten, jag hoppas att de inte ska följa med. Jag vill inte vara en för stor börda för dem.
"Varför gick inte du också ner då?"
"Vi kom överens om klockan sju… Typ." Svarar jag.
"Typ?" Undrar Remus och äter en bit av chokladen han håller i handen.
"Han sa att han skulle vara där då bara och sen gick han så jag måste väl också vara där då."
"Du måste sluta låta alla trampa på dig", fnyser Sirius och ger mig en blick som känns lite hårdare än vad jag vet att den är.
"Vem är han ens?" Undrar jag och kommer på att jag ännu inte lärt mig hans namn.
"En sådan där skum typ, säkert framtida anhängare till den där som inte får-nämnas-vid-namn", säger James och himlar med ögonen, när han ser min blick svarar han istället, "Evan Rosier."
"Han är väl vän med Snape?" Frågar jag varpå Remus nickar eftersom det är hans choklad jag tittar på, han ifrågasätter i alla fall ingenting som Sirius eller James gör när jag har ögonkontakt med dem.
"Äsch, om ni måste följa med ner så får ni väl ställa er utanför dörren då." Remus himlar åt att jag gett upp så lätt men när jag tittar på Sirius och James skiner de upp.
"Jag ska leta reda på Peter, jag tror han är i biblioteket", säger Remus simpelt och vi allihop går mot porträttutgången. Remus försvinner åt ett håll av slottet och vi, alltså jag, Sirius och James tar en genväg till fängelsehålorna.
"Gjorde du rätt då?" Snäser Rosier och knuffar bort mig från kitteln varpå han ser om effekterna på drycken är som de ska vara när ekvatorsand blivit tillsatt. Han kastar en blick mot mig som säger att han fortfarande tror att jag är inkompetent trots att drycken faktiskt har rätt färg. Jag haltar dit eftersom knuffen gjorde extra ont i ryggen och tittar ner i drycken snabbt.
"Du behöver inte vara elak Rosier", säger jag lite mer vågat än vad som är menat. Han tittar snett på mig.
"Du fick väl inte ont av det där?" Skrattar han och knuffar mig igen för att få bort mig från drycken så han kan tillsätta pulveriserad draktand. Denna gång faller jag till golvet och tårarna bränner mot ögonlocken när jag inte kan komma upp igen. Merlins skägg vad svag jag är. Han kommer att berätta det för alla om han märker något.
"Men för merlins skull, ställ dig upp din patetiska lilla fågelunge", säger han men när jag inte rör mig hör jag att han kommer närmare. När han ska vända håll på mig åker klädnaden upp och jag tror att han kan se min rygg för han släpper mig omedelbart.
"Har du ramlat nerför trappor eller?" Undrar han och jag stönar.
"Ja det har jag", viskar jag innan jag med alla min kraft trycker mig upp från golvet. Är han verkligen så dum i huvudet att han tror att jag ramlat nerför en trappa? Men så minns jag namnet Rosier, och att han inte är renblodig. Inte konstigt att han inte fattar någonting. Idiot. Han har säkert fått halva sitt liv serverat på silverfat.
"Är vi färdiga?" Frågar jag men utan att vänta på svar börjar jag gå mot dörren och där utanför väntar James och Sirius. En blick åt dem båda och de förstår att vägen till Gryffindors sällskapsrum ska spenderas i tystnad.