Kapitel 5.

McGonagalls kontor är varmt. En brasa brinner inbjudande och på dess mantel står bägare i guld och väntar på att bli använda till pumpajuice eller dylik smakrik dryck. Eldwhiskey måhända? Nej det måste vara de låga glasen hon har i skåpet bakom skrivbordet. Hon tittar strängt över glasögonen på oss båda, väldigt likt hur Dumbledore smyger över blicken över glasögonen, den petita svarta hatten sitter på sniskan som alltid.

"Det krävs intyg för att få spendera tid i Hogsmeade som omyndig trollkarl eller häxa vilket ni båda två är väl medvetna om, inte sant Black? Raven?"

"Jag fyller inte år förrän vi tagit examen, Professor." Säger jag med en suck och tittar ner på mina händer. Jag ser inte den medlidsamma blicken hon ger mig men jag vet att hon inte kan göra några undantag.

"Jag vet om detta, Fröken." Svarar hon.

"Vad det gäller dig, Black. Var detta den sista gången jag vill hitta dig i Hogsmeade utan ett intyg."

Sirius suckar intill mig, han sitter obrytt med benen isär, lutandes bakåt i en släpig position. Han tittar likgiltigt på Professor McGonagall. Hon iakttar honom lika hårt som han iakttar henne.

Till slut suckar hon.

"Det är er sista termin. Jag vet att det är orättvist med tanke på de samhällsproblem vi har och den pågående terrorn i trollkarlssamhället. Jag förstår att ett visst motstånd finns och att ett ideal råder i familjer som era. Därför skulle jag inte klandra, rentav förbise, om ni förfalskade era intyg."

"Vad säger du Professorn?" Undrar Sirius men när jag ser på honom kan jag se att han flinar brett och sätter sig upp ordentligt. "Jag skulle kunna kyssa dig!"

En glimt som försvinner på ett ögonblick uppenbarar sig i Professor McGonagalls ögon. "Inte ett ord till någon!"

"Du är den bästa läraren i hela slottet, Minnie!"

Jag ler mot McGonagall, avslöjar nästan tårar som tränger bakom ögonen, och hon nickar mot mig med förståelse som ingen någonsin visat mot mig innan.

"Ni bör skynda er ner igen innan vistelsen är slut så att ni kanske hinner dricka ett par honungsöl till." Frestade Professor McGonagall men efter en släng åt Sirius håll som rest sig upp, gått runt katedern, och slängt armarna kring Professor Minerva McGonagall visste jag att vi inte skulle gå någonstans idag.

"Tack Professorn. Det var väldigt ödmjukt av dig. Jag kan inte tacka dig nog och det kan inte Jessica heller." Jag skakade på huvudet medhållande och Minerva klappade Sirius på ryggen.

"Skynda nu vidare, kära elever." Sa hon och någonstans i ögonvrån, när vi vände oss för att gå, såg jag hur hon torkade en tår som rann nerför kinden.

Vi står tysta utanför kontoret en stund.

"Vill du gå till Hogsmeade igen?" Undrar Sirius. Jag skakar på huvudet.

"Jag känner inte för det. Sällskapsrummet?"

Han nickar. "De andra kommer säkert tillbaka och jag skulle vilja ha en lugn stund innan James kommer tillbaka flygandes på kärlekens rosa, fluffiga, moln.

Jag skrattar. "Varför tog han Lily till Madam Puddifoots? Han får äntligen till en dejt med henne och så tar han henne dit."

Sirius ser allvarlig ut för en sekund. "Vad menar du?"

"Hon är inte som de andra löjliga flickebarnen, hon är ordningskvinna för Merlins skull, hon uppskattar inte löjliga dejter på fjantiga kaféer."

"Detta är inte bra." Säger Sirius och börjar styra stegen efter mig mot Gryffindors sällskapsrum.

"Vadå?"

"James trodde att hans idé var idiotsäker. Att han visat att han var helt och hållet seriös när han frågade ut henne på dejt."

Jag suckar. "Vi får väl se imorgon. Jag går upp till sovsalen."

"Vänta!" Säger han och tar ett, väldigt löst tag, om min arm. "Du kan ju inte överge mig. Då sitter jag ju här alldeles ensam i säkert en timme till.

"Vad föreslår du att vi gör?"

"Vi kan hänga ut en repstege ur ett av sällskapsrummets fönster och ställa oss nere vid stora portarna och hänvisa dem till den nya vägen för någon har visst sprängt alla trappor i hela Hogwarts."

Jag skrattar och det väcker ett leende på även Sirius läppar. "Det låter som en idiotsäkrare plan än James åtminstone. Den skulle du aldrig få kvarsittning för."

"Jag kan inte hjälpa om folk tror på mig, det är inte mitt fel att de har ludd i hjärnan."

"Du kan göra – Jag kan se på."

"Slavarbete alltså?" Skrattar Sirius och öppnar det fönster i sällskapsrummet som vetter mot sjön och de stora gröna gräsmattorna. Någonstans där nere är växthusen som används för lektionerna i Örtlära. En iskall vind tar tag i oss.

"Jag har en idé, förhäxa ett par kvistar till att bli plakat, härifrån, och sätt dem på en väg fram till stegen." Säger jag försiktig, osäker på om jag gör mig förstådd. "Så slipper du stå där nere vid portarna och få kvarsittning av Professor McGonagall när hon ser dig."

"Struntprat, Minnie älskar mig." Skryter Sirius och jag kan inte låta bli att himla.

"Hon drar säkert inte in det nya privilegiet vi har fått när hon upptäcker vad du gjort – speciellt inte om du ska stå vid portarna och vara huvudchefen för ditt lilla skämt."

"Okej, okej fru Besserwisser." Säger han och börjar utföra formler från fönstret. "Varför hjälper inte du till som har så klockrena idéer?" Frågar han.

"Det var ju dina idéer allihop – om någon frågar vill säga. Jag skulle aldrig blanda mig i sådant nonsens."

"Nej, du är ju en snäll flicka, Raven."

Vi skrattar och jag återvänder till soffan för att iaktta honom därifrån.