Kapitel 6.

Sirius idé – eller upptåg – gick vägen. Hela vägen upp till Gryffindors sällskapsrum.
"Livsfarligt." Hade James dömt ut sin bäste väns spratt med ett leende som gick tre varv runt hans huvud. Lily var inte tillbaka med honom, jag gissade på att hon var kvar i Hogsmeade med Alice.

En efter en hade elever kravlat in genom fönstret – kalla med istappar i håret och näsor röda som Rudolfs mule – och strax efter att James klättrat in kom Professor McGonagall springandes och gav James och Sirius varsin sträng blick. De såg förbryllat på deras favoritlärare.

"Vi har inte gjort det här!" Påpekade dem i samma ögonblick. Hon struntade i deras nonsens och gick fram till fönstret och trollade bort stegen. Utan att ens se om det var någon som fortfarande klättrade upp.

"En livsfarlig idé." Hade hon sagt.

"Precis vad jag sagt!" Instämde James. "Om jag visste vem som gjort det!"

"Trapporna är lika farliga", poängterade Sirius, "jag vet inte om du märkt det professorn", fortsatte han dramatiskt med svävande händer, "trapporna flyttar sig."

Hon skakade på huvudet och med en sista anblick mot dem två tyckte jag mig skymta ett leende i slutet på den tajta linjen som var hennes läppar. Med svajande klädnader som skyndade efter sin ägare i både svart och smaragdgrönt försvann hon återigen ut ur sällskapsrummet.

"Hon älskar oss så fruktansvärt mycket, tror du inte det Tramptass?" Undrade James och såg förälskat mot dörren.

"Åh jo det tror jag." Sa han och tittade lika längtansfullt mot porträttingången som James.

"Jag går upp till sovsalarna nu Sirius, du har ju sällskap av en upptågsmakare."

Sirius nickar, ger mig en snabb kram, och sedan försvinner jag upp till flickornas sovsal för år sju. Det tar fortfarande emot att ta sig upp för de långa trapporna och min rygg värker. Jag vill inte belasta någon med det så jag säger inget. Ingen undrar ändå. Väl uppe och efter att ha fumlat för att få upp dörren tar jag mig in. Fortfarande ensam eftersom ingen av de andra tjejerna har kommit tillbaka än. Jag lägger mig, försiktigt, på sängen och blundar. Det är aldrig någon sömn det kan jag inte påstå. Men vila åtminstone.

Mer än så hinner jag inte förrän Lily störtar in genom dörren med Alice i släptåg. "Katastrofalt! Jag tänker aldrig mer gå ut med honom!" Får hon ur sig men jag vet att det är lögn. "Hur kan han ta med mig till den tokiga platsen? För att inte tala om att han alltid måste bråka. Jag som trodde han äntligen vuxit upp!"

"Det kanske inte är hans fel, Lily." Säger jag i ett försök men Alice skakar på huvudet bakom Lily och spärrar upp ögonen. Det var tydligen fel sagt.

"Det är väl klart att det är hans fel det har det ju alltid varit, han har aldrig kunnat bete sig! Värst av allt var att han övertalade mig till att gå en promenad efter att han käftat med Snape. Jag skulle ha stuckit redan då!"

Jag gömmer mig bakom en kudde. "Du kanske är kär?"

"Nej!" Ropar hon och kastar en kudde efter mig. Jag gömmer mig ännu mer och kan inte låta bli att le. Det är underbart att vara hemma igen.

Vid frukosten dagen efter slår sig Sirius ner intill mig, nästan i mitt knä, men när jag jämrar mig flyttar han på sig en bit. Han har tydligen varit utomhus, för han har snö på platser jag inte visste att man kunde ha snö på. "Vart är de andra?"

"James lurade ut oss på en springtur i snön, bra träning sa han, men jag flydde."

"Oj… Vill du ha kaffe?" Frågar jag men häller upp i en kopp ändå.

"Tack. Var är Lily?"

"Hon vågade inte gå ner till frukosten ifall hon skulle stöta på James."

"Är det så illa?" Skrattar Sirius så att snöflingor lossnar och smälter över hela honom.

"Hon överdriver lite. Men han har nog en del att göra upp för."

"Tror du det?" Sirius kastar ihop två mackor till en med ost och kalkon emellan.

"Om han börjar bete sig som han gjort innan och förfölja henne och tjata hål i huvudet på henne så har han ingen chans…"

"Det vet ju vi att han kommer att göra." Säger Sirius men byter samtalsämne. "Hur mår du?"

"Bättre. Det är något med brasorna här som gör mig alldeles varm." Berättar jag. Men vågar inte tala om för honom att hans närvaro hjälper. En hel del. Jag vet inte om jag borde berätta för honom om brevet jag fått från Avery.

"Vad har du för lektion nu?"

"Trolldryck… Med Rosier."

"Fy. Säg till om han ställer till med något eller är elak så skickar jag James efter honom!"

"Jag lovar."

"Vad har du för lektion?"

"Örtlära. Förstår inte varför jag tar den lektionen. Jag har de rötnaste fingrarna en lärare kan hitta."
Jag skrattar och tar en tugga av min numer kalla rostmacka. "Du kanske ska öppna en bok."

"Vi ses sen, Raven." Säger han och kysser min panna och rusar iväg. Världens bästa vän.