Kapitel 7.

Det har gått en vecka sen Hogsmeade och ytterligare en lektion med Rosier är avklarad. Men idag delar vi ännu en gång kittel. Sirius har… Undvikit mig i två dagar nu men jag kvittar i om jag missar frukosten, jag ska få ur honom varför. Lily vinkar glatt åt mig när hon och Alice skuttar ut från sällskapsrummet. Jag önskar jag hade en nära tjejkompis som de två. Men jag har ju Sirius åtminstone. Hans preferenser går ju att diskutera. Ibland visar han sin barnsliga sida men för det mesta lägger han sin tid i rampljuset på att vara något som hade kunnat kallas cool. Remus går förbi med blicken i marken och böcker i sina armar. Sen kommer James och Peter. Var är Sirius? Det går fem minuter och sen tio till. Först då ser jag hans kalufs passera.

"Sirius!" ropar jag och hoppar upp från soffan, det gör ont i ryggen men det blir bättre och bättre. Han är precis påväg ut från porträtthålet och vänder sig motvilligt om. "Har jag gjort något?"

"Nej", han kliar sig besvärat i nacken och flackar med blicken, "alltså…"

"Du kan berätta allt för mig, det vet du väl?" lovar jag.

"Alltså jag har börjat dejta en tjej från Ravenclaw och hon vill inte att vi ska umgås så mycket. Hon tror att det är något mellan oss två."

Mitt hjärta sjunker och jag får en klump i magen som knyter sig flera varv runt sig själv. "Va? Men det är ju helt befängt! Vi har aldrig och skulle aldrig…"
"Nej precis, vi vet ju det men jag tycker om henne och så… Jag är rädd att förstöra allt som jag brukar."

"Ja... Jag förstår Sirius, jag ska låta er vara. Lycka till", säger jag och tränger mig förbi honom och kutar nerför trapporna. Skippar att gå in och äta frukost utan styr mina steg direkt mot fängelsehålorna och klassrummet vi har trolldryckslära i. Till min förvåning är Rosier redan där och han är inte sen med att kommentera. Han förvirrar mig så. Ena stunden är han en idiot, sen är han snäll, och sen är han en idiot igen.

"Gjort slut med pojkvännen eller?" idag är han tydligen en idiot.

"Men lägg av, skaffa dig ett liv Rosier", säger jag och placerar mig på bänken mittemot honom, precis utanför klassrummet. Jag vägrar titta på honom utan öppnar upp en bok på måfå och försöker fokusera min blick på bokstäverna men det är som att läsa hieroglyfer.

"Har du träffat din brors blivande fru då?" undrar han och jag släpper mina hieroglyfer för att stirra rakt in i hans ögon. Han ser lurig ut och leendet är av den illmariga karaktären. Jag väntar på att han ska säga något mer men han lutar sig bakåt och placerar ena ankeln på knät. En position som gör att han ser förträffligt fånig ut. Det hade Avery inte skrivit något om i sitt brev.

"Sluta sprid massor med skvaller, Rosier, det passar dig inte."

"Jo men, Raven", säger han med betoning på mitt efternamn, "det är inget skvaller. Fråga henne själv. Hon går i Slytherin. Lara Crowley."

"En Crowley? Knappast."

"Jovisst. Hon vill att jag skulle hälsa till dig att hon ser framemot att bli din syster. Så länge hon slipper dras med Black."

"Ja men vilken hit. Vi är inte vänner längre så visst kommer vi komma bra överens jag och fröken Crowley."

Trolldryckslektion går förvånansvärt bra och Rosier trampar nästan inte på några av mina nerver. Snigelhorn överöser oss med beröm men sparar det bästa till Lily. När lektionen till sist är över är jag först därifrån. Vi har örtlära liksom förra måndagen och den här gången behöver inte Lily prata med mig för att jag ska infinna mig på plats. Sirius står redan där med James och till min förvåning röker dem. Jag ställer mig en bit ifrån för att slippa dem. Den här veckan har de förmodligen dubbelpass… Attans. James har sett mig och han säger något till Sirius som inte rör en min och verkligen inte slänger någon blick åt mitt håll. Jag blir livrädd när någon lägger fingrar om mina axlar. Fingrar som är delvis kalla, delvis hårda, delvis ömtåliga.

"Hej! Vad roligt att träffas!" säger den kritvita flickan när jag vänder mig om. Hennes nästan lika kritvita hår hänger i en lös fläta nerför hennes rygg. Testar av hår ramar in hennes ansikte och mörkrött, säkert väldigt dyrt, läppstift pryder hennes läppar och är verkligen toppen över i:et för hennes utseende.

"Du måste vara Crowley?" undrar jag och sträcker fram min hand men hon avfärdar den och ger mig en kram. Jag har sett henne innan förstås men hon har aldrig lagt märkte till mig och jag har aldrig lagt märkte till henne.

"Ja, det är jag. Avery har inte hunnit berätta något. Allt skedde så fort. Han skickade en uggla igår efter att det tillkännagavs men den har förmodligen inte hunnit fram." säger hon i ett och tar mina händer i sina. Hon sprider en slags värme och positivitet jag bara kan drömma om att ha själv.

"Har ni träffats länge", frågar jag i brist på annat och kan inte låta bli att le när jag ser hur glad hon är. Hon skakar på huvudet.

"Bara sen i somras. Men han har varit mycket hos oss här i Skottland, min familj bor lite längre norrut. Vi hade säkert träffats på tågen om det inte var så att jag aldrig åkt med det. Synd, såklart, för jag har hört att det är en upplevelse av den högsta rang."

"Ja, det är helt fantastiskt. Bättre sovplats får man leta efter", jag vinner ett högljutt skratt och ser till min förvåning att Sirius tittar åt vårt håll.

"Åh jag hoppas verkligen att vi ska bli bra vänner, Jessica. Avie hade blivit så otroligt glad då, det tror jag verkligen." Hon ger mig ytterligare en kram innan hon föser iväg mig på min lektion. Det är då jag lägger märke till den fina ringen som pryder hennes vänstra ringfinger.

Den här dagen blev plötsligt lite för mycket för mig. Men trots allt härdar jag ut örtläran som vi tyvärr har med Ravenclaw så jag kan inte undgå att se hur flickan i de blå färgerna nästan blir en del av pojken hon är förälskad i. Jag har aldrig ens tänkt på att vi har örtlära med Ravenclaw. I vanliga fall hade säkert jag och Sirius stått och gnabbat om något helt obetydligt. Vid middagen den dagen sitter jag med Lily och Alice och äter men känner mig väldigt ensam. Rosier tar vägen förbi oss och vinner en arg blick från Lily, eftersom han är vän med Snape, när han lägger ner en bit pergament intill mig och försvinner innan jag hinner säga något till honom. På pergamentet står det skrivet, med en handstil som är Rosiers, att Avery väntar på mig nere vid sjön.

Aldrig har jag fått i mig mat snabbare än då, till mina bordskamraters förtret, och sprungit iväg ännu fortare. Jag kunde bara ana hur nyfiken Sirius var. Och om bara Sirius visste att hade han valt vår vänskap över något så oviktigt som en tjej. Kanske hade det varit annorlunda då.